Storytelröster om ”Handbok för ett begagnat hjärta”

När böcker liknas vid Förr eller senare exploderar jag/The fault in our stars av John Green så måste vi kolla in – så det gjorde vi. Fortsätt läsa för att se vad vi tyckte om Handbok för ett begagnat hjärta!

”Lyssna på ”Handbok för ett begagnat hjärta”

Angelica:
Det här är verkligen en sån där pärla som man först inte tror kommer stanna med en så länge men så gör den det. För alla er som gillar John Green – ni kommer gilla det här också! Kanske lite förutsägbar story men det gör verkligen inget, jag hänger gärna med ändå.

Karin:
Barn får inte dö, varken i litteraturen eller i verkligheten, men om det ändå sker måste det finnas någon mening. Det gör det i den här boken, för utan Leos död hade inte Johnny fått leva. Likväl är det fruktansvärt, och påminner om livets absurda skörhet och att man aldrig kan veta just nånting om framtiden. Vid dagens slut kan allt vara förändrat, ta inget för givet. Inte heller i den här boken, berättelsen kränger och krånglar sig fram i flera paralleller, och författaren är en mästare på att placera ut små, små ledtrådar som man i vissa fall helst vill ignorera. För det är tunga, svåra ämnen som vi möter här, sådant man egentligen inte vill behöva tänka på. Men såklart också massor av hopp, vänskap och kärlek.

Bea:
Handbok för ett begagnat hjärta är den typen av bok jag ganska snabbt kan se vart handlingen är på väg, men ändå fortsätter jag. Båda huvudkaraktärerna drog snabbt in mig även om jag ibland blev frustrerad över deras beslut. En smågullig bok helt enkelt, perfekt för John Green-fans.

Jill:
Boken berör vad som numera känns som väldigt typiska ämnen för ungdomsromaner: syskonrelationer (helst tvillingar), dödsfall alternativt sjukdomar som kan leda till dödsfall och svårigheter i att kommunicera känslor till vänner och familj. Allt uppblandat med lite klassiska dilemman som uppstår när man samtidigt ska balansera ett liv som tonåring.
Till en början störde jag mig på att allt gick så fort fram, att kapitlen kändes kortfattade och inte så informativa, men det är ju också genrens charm. Och efter några kapitel till är jag helt fast. Jag är väldigt förtjust i både Niamh och Jonny, och tycker om hur vi får följa båda deras kamper till att få ordning på sig själva på grund av en händelse som totalt förändrar båda deras liv.

Anna LG:
”Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och har redan rekommenderat den till många. När jag gjort det har jag ofta fått frågan ”är det en kill- eller tjejbok” och mitt svar är att jag tycker att den passar för alla. Jag tycker om böcker som i romanform tar upp svåra ämnen, för då kan man välja själv hur mycket man vill ta till sig – fundera mycket eller bara läsa en bra roman. På ett sätt är boken ganska lättsamt skriven som en typisk ungdomsroman med en lite knepig kärlekshistoria, men samtidigt finns det delar som verkligen griper tag i en. Tex när jag läste beskrivning av familjens tid på sjukhuset timmarna efter Leos olycka kunde jag (som förälder) knappt andas och tårarna ville inte sluta rinna. Dessutom finns det en del oväntade vändningar tex kring Niahms familj som gjorde det hela lite mer spännande och inte helt förutsägbart. Boken är skriven i jagform omväxlade mellan de två huvudpersonerna Jonny och Niamh, vilket jag tycker gjorde att man kom närmare dem. Och det finns flera personer i boken som jag känner att jag blir nyfiken på – främst Jonnys nära kompis Em och Niahms pappa.

Och även om boken främst handlar om just Jonny och Niamh handlar den ju också om två familjer i kris som långsamt och lite trevande, alla på sitt eget sätt, försöker bygga upp en ny tillvaro – den ena efter att plötsligt ha fått en andra chans och den andra efter att ha varit med om det allra värsta man kan tänka sig.”

Är du ett stort fan av John Green och Jandy Nelson? Vill du ha klassisk YA som både är poetisk och fin? Ja, då är Handbok för ett begagnat hjärta precis rätt för dig!

Storytelröster om ”Handbok för ett begagnat hjärta”

Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Lyssna på ”Berättelsens ängel”

Europas historia har alltid handlat om pendlingen mellan apokalyptiska katastrofer och högutvecklad civilisation. I Europatrilogin skriver jag om den förödelse som ständigt lurar runt hörnet i vår världsdel och som hotar att förgöra oss och vårt sätt att leva. Populistiska och nationalistiska rörelser har nämligen fått sådant genomslag att friheten i Europa är hotad på riktigt.

Att skriva spänningsromaner om en nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa framstod, när jag började skriva på Europatrilogin, som lite krystat och hypotetiskt. När jag skrev sista delen i Berlin kändes det som om jag beskrev något som kunde hända utanför på gatan när som helst. Bara några månader senare skedde också ett attentat, just i Berlin, som i stort sett liknar det som avslutar min trilogi.

Men vad fick mig att skriva böckerna?

2010 flyttade jag till Paris för att jobba i koncernledningen på ett multinationellt, franskt företag. Jag ville förstås lära mig mer om staden, så lite på kul – och för att jag en gång i tiden var en seriös litteraturvetare – började jag läsa den tyske filosofen Walter Benjamins Passagearbete, ett mastodontverk om Paris. Uppriktigt sagt är Benjamins böcker mycket svårlästa och så långt ifrån en ordinär reseguide man kan komma.

Det gick rätt trögt att ta mig igenom böckerna, men när jag läste om Walter Benjamins eget liv kom jag på att mystiken kring hans död och hans försvunna dokumentportfölj kunde utgöra bakgrunden till en thriller i vår tid.

Samtidigt som jag läste om Benjamn märkte jag tydligt de destruktiva krafter som var i rörelse i Frankrike, främst genom Front National. De skrämde mig på djupet. Så jag länkade ihop historien om Walter Benjamins väska med en nutida nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa.

Det blev den första delen, Berättelsens ängel, som nu finns som ljudbok på Storytel.

Det stod dock omgående klart för mig att hela historien var större än en bok, så det blev till slut Europatrilogin.

Huvudpersoner i böckerna är Carl-Henrik Wiberg och Madeleine Raeder.

Carl-Henrik är från början Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Paris. Han är på väg att bli hemkallad till Stockholm och få jobbet som programledare för Ring P1. Det vill han inte, så han jagar desperat ett scoop som kan hålla honom kvar i Frankrike.

Madeleine Raeder är svensk marknadsassistent på ett stort franskt företag där hon gör kometkarriär. Hon har haft en jobbig uppväxt med mobbing vilket gjort henne till en ovanligt duktig slagskämpe. Hennes farfar, som var hennes beskyddare och mentor, lärde henne att slåss. Det är också på grund av farfar hon hamnar i stridens hetta och till slut blir den hon verkligen är.

Inspirationen till Carl-Henrik kommer från radiojournalisten Kjell Albin Abrahamsson. Det handlar mer eller mindre om en hyllning från min sida. Jag är en stor beundrare av Kjell Albin, hans radioreportage och även hans böcker.

Madeleine är mer av ett slags alter ego, fast väldigt distanserat. Hon tror att hon är någon annan än hon egentligen är på samma sätt som jag ofta har gjort. Inom sig bär hon på motstridiga delpersonligheter som skapar störningar och gör tillvaron stökig. Så har det alltid varit för mig också. Hon tror att hon är en ytlig karriärkvinna, men visar sig vara en krigare och dessutom en krigare i det godas tjänst. Hennes farfar ger henne nycklarna till en skatt, på samma sätt som min farfar gav mig nycklarna till en skatt: språket.

Mycket nöje önskar jag dig som lyssnare.

/Jakob Sverker

Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Storytels julkalender 2017

Äntligen är det december och julen närmar sig med stormsteg – det betyder att det är dags för årets julkalendrar!

Julkalendern 2017 för vuxna är en ruggig historia som cirkulerar runt en och samma byggnad och dess mörka historia. Vi får följa privatdetektiven Jessica Bolton, år 2017, och kriminalkommissarie Olof Brandt, år 1954, när de parallellt löser två olika brott, men som ändå leder till samma mystiska plats – Dalagatan 14. Det verkar som att huset ruvar på mörkare hemligheter än de båda anade från början…

Om du är lite nyfiken så kan du läsa ett smakprov här:

”Har ni möjligen sett flickan?” fortsätter hon sedan.
Erland skakar bekymrat på huvudet.
”Tyvärr”, säger han. ”Jag lämnar sällan lägenheten, ser ännu mer sällan några barn leka här på gården numera.”
”Okej”, säger Jessica och gör sig beredd att gå. ”Skulle ni komma på nåt, ring på hos Malmgren på tre trappor.”
”Tre trappor”, säger han dröjande och hon undrar om han har kommit på något, men så är ögonblicket förbi och han är på väg att försvinna in i lägenhetens mörker. Så öppnar han dörren vidare igen.
”En sak bara, fröken”, säger Erland. ”Vad ni än gör, hitta henne fort.”
Hon tittar på honom, undrar vad han menar.
”Det är lätt att försvinna här”, lägger han till innan han slår igen dörren.
Jessica drar efter andan.
Kanske dags att ringa polisen.

Spännande, eller hur? Lägg in dem i bokhyllan direkt så att du inte missar ett enda spännande avsnitt när vi räknar ner till jul och den spännande avslutningen på “Dalagatan 14”!

Lyssna på ”Dalagatan 14”

De yngre lyssnarna har också något att se fram emot, varje dag fram till jul släpps ett avsnitt av julkalendern En förtrollad jul.

När Yusuf flyttar hem till Martha ställs allt på ända. Först känns allt bara jobbigt, Yusuf är tyst och tråkig och håller sig mest bara för sig själv. Och när han stjäl Marthas hamster och tar med den ut i skogen tappar hon tålamodet helt. Han är nog faktiskt inte riktigt klok! Men allt förändras när Yusuf en dag övertalar Martha att följa med honom ut i skogen. Där väntar en magisk värld och ett uppdrag som bara de kan lösa. Det blir början på en förtrollad jul.

En stark och stämningsfull berättelse om sagans mäktiga kraft, något som verkligen passar hela familjen. Så kryp ihop i vintermörkret och lyssna tillsammans på en spännande adventsberättelse som utspelar sig både i julskimrande förortsmiljö och i djupa magiska skogar.

Lyssna på ”En förtrollad jul”

Storytels julkalender 2017

Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Lyssna på ”Rent-a-Claus”

Det var ungefär vid den här tiden, några veckor innan jul, för sisådär tre-fyra år sedan. Vi i familjen skulle fira en lugn och stilla jul, bara vi och några av de närmaste. Det fanns bara ett problem – vem skulle vara tomte?

Någon av oss vuxna i släkten? Inte en chans, det skulle barnen ha genomskådat direkt. Någon granne kanske? En bra idé, men det visade sig snart att varenda människa i kvarteret var antingen bortrest över jul eller hade andra julaftonsåtaganden som hindrade dem från att dra på sig luvan och skägget. Vi la våra pannor i djupa veck, men kom inte på någon lösning. Till sist slog min fru ut med armarna och sa uppgivet: ”Det är ju inte klokt att det ska vara så svårt, det kan ju vara vem som helst under den där masken!”

Jag minns fortfarande hur jag ryste till vid de orden. Vem som helst kan finnas under tomtemasken. Vem som helst.
 Och när han knackar på dörren så släpper vi in honom. Han som finns under masken. Jag visste omedelbart att det fanns en berättelse där. Den berättelsen blev Rent-A-Claus.

Tillkomsten av Rent-A-Claus är ganska symptomatisk för mitt sätt att skriva skräck. Jag älskar att hitta den där mörka vinkeln, den lilla vrån dit ljuset inte riktigt når. För det finns där ju hela tiden, vare sig vi väljer att tänka på det eller inte – en skevhet, en gnagande känsla av att någonting inte är som det ska.
 Ljudboksutgåvan av Rent-A-Claus är den första i en fristående novellserie kallad Svenska Mardrömmar. Alla sex novellerna i serien tangerar på ett eller annat sätt skräckgenren, även om inte alla nödvändigtvis innehåller övernaturligheter. Ibland är helt enkelt människan det mest skrämmande monstret av alla.

Min kärlek till skräcken är livslång. Jag har alltid älskat och sökt den där iskalla ilningen längs med ryggraden, alltid fascinerats av berättelser om vad som kan tänkas leva i det där mörkret som vi alla lever så nära inpå men ändå inte riktigt vill se.

I en av de senare novellerna i Svenska Mardrömmar-serien säger en av karaktärerna att ”världen är full av hål, och vad som helst kan ta sig in genom dem.” Jag hoppas att mina berättelser ska vara som ett av de hålen, och släppa in det oväntade och det fantastiska i läsarens – eller lyssnarens – värld. Det finns en stor utsatthet i att vara människa, att existera i ett kosmos vars storlek vi aldrig kan komma i närheten av att förstå. Det är den utsattheten jag vill utforska i mina skräckberättelser, för jag tror att det är endast genom att göra det som vi kan finna den helt unika styrka som även den kommer med att vara människa.

Jag hoppas att du ska vilja lyssna och följa med på färden. Och det är ju trots allt snart jul. Kanske får du rentav besök av tomten. Om han dyker upp med sin stora julklappssäck och bultar på din dörr – släpp in honom. Lita på honom.

Johan Ring
Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Storytelröster om ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”

Vi var många på kontoret som älskade Neal Stephensons bok Seveneves – så när författaren kommer med en ny bok måste vi ju lyssna! Kolla in vad vi tyckte om The Rise and Fall of D.O.D.O:. Gillar du tidsresor överlag men Doctor Who speciellt? Är du ett fan av Stargate SG1? Och plöjde du Seveneves med hull och hår? Ja, då måste du ju lyssna på den här!

”Lyssna på ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”


Steve:
Tidsresor är ett svårt ämne oavsett vart det tas upp, detta då de oundvikliga förändringarna som sker på grund av tidsresor kommer påverka nuet. Att försöka förklara dessa förändringar och gissa sig till implikationerna är som författare är ofta en svår uppgift, dock anser jag att Neal Stephenson och Nicole Galland löser det på ett unikt och bra sätt. DODO djupdyker i ämnet tid-resor och kombinerar vetenskap och magi, något som inte görs tillräckligt ofta i min mening. Berättelsen ger en trolig vetenskaplig förklaring kring varför magi försvann från vår värld. Berättelsen utgår från dagens samhälle med vetenskapliga glasögon där många frågor ställs under berättelsens gång, en del besvaras med “det är magi” och en del besvaras via vetenskap. Några av frågorna som jag som läsare ställer mig själv blir inte besvarade eller tas inte upp förrän i slutet av boken, vilket blir lite av en cliff-hanger. Överlag så gillar jag boken, den har allt som jag anser definierar en bra bok och den blandar det på ett bra sätt. Genom spänning, humor, fantasi, action och mentala-pussel som karaktärerna och läsare får uppleva blir boken en väl investerad tid.


Hanna:
Gillar du häxor? Gillar du tidsresor? Då är den här boken för dig. Och ja den har vissa problem när det gäller tidsrese-aspekten, som ger mig lätt huvudvärk när jag försöker bena ut dem, men jag har varit med om värre plotholes. Till störst del så kändes den rolig och nyskapande med sitt sätt att behandla tidsresor och olika tidslinjer, och jag var riktigt förtjust i magi-systemet. Även om det kunde varit mer magi! Men det kan det nästan alltid vara enligt mig, så ta det med en nypa salt.
Alla antagonister kände dessutom mycket trovärdiga (eller ja, de som betydde mest i alla fall), och jag köpte fullt ut deras motiv att göra som de gjorde.
Så även om jag tyckte att storyn kunde ha tajtas till lite och det stora klimaxet kanske var lite mjäkigt, så får den tummen upp från mig. Och jag kan ju heller inte sluta undra… skulle Gráinne tycka att mina tänder var fina?


Evelina:
Trots att det var en något krävande lyssning var det tack vare den spännande, oväntade och absurda handlingen en väldigt givande och underhållande ljudbok att ta sig an. Jag imponerades av författarna Neal Stephenson och Nicole Galland som lyckades blanda så många olika element i samma berättelse, och med en sådan detaljrikedom. Jag kommer definitivt att leta upp mer som dem har skrivit och försöka utröna hur de båda författarna har satt sin prägel på den omfattande ”The Rise and Fall of D.O.D.O”.


Jenny Z:
Jag uppskattar verkligen inläsningar där flera olika röster får ta plats och där de olika inläsarna får utrymme att skapa karaktärer. Det passar inte alla böcker, men just i det här fallet blir det perfekt. Som helhet kan jag tycka att boken har lite kvar att önska, men det finns en hel del bitar som ger den tillräckligt mycket charm för att jag ska känna mig ok med att ha spenderat flertalet timmar i dess sällskap. Den ”vetenskapliga” förklaringen av vad magi är, härligt passivt aggressiv företagskommunikation, upphöjandes av historieberättare som en typ av magiker och de konstanta kulturkrockarna som uppstår i och med alla tidsresor, för att nämna några.


Sandra:
Jag gillar verkligen det initiala konceptet att försöka förklara magi med hjälp av tankeexperimentet Schrödingers katt och önskar att boken fokuserat mer på den aspekten. Men det blir istället en rätt spretig handling med tidsresor där jag inte riktigt tycker logiken fungerar. Mot slutet glider det hela över till att mer bli en parodi på byråkrati inom stora företag, vilket i sig är rätt underhållande, men inte passar så bra med resten av boken.


Sissel:
Jag brukar alltid ha lite problem med böcker om tidsresor, det är så mycket som ska stämma för att det ska kännas trovärdigt och det är hittills få som har övertygat mig. Men den här boken gör det verkligen. Den är smart och genomtänkt och får tidsresor att kännas helt möjliga!

Framförallt så hade den lite självdistans (vilket verkligen behövs i en ljudbok på över 24 timmar) och hade en underbart torr och självironisk humor. Plus att den också var varierad, jag gillar ju en ljudbok med lite omväxling och då den hade flera berättare, olika sätt att berätta (allt från mejl, till journaler till dikter) och växlade i ton så höll den intresset uppe hela tiden.

Perfekt för dig som gillar den vetenskapliga aspekten av fantasy och scifi med en ordentlig dos humor!

Storytelröster om ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”

Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Storytelröster om ”Trasdockan” av Daniel Cole

I somras släpptes boken Trasdockan av Daniel Cole – en riktigt spännande thriller som handlar om ett lik som består av kroppsdelar från sex olika människor … Vi var ju tvungna att lyssna!


Alex:
Ett ihopsatt lik bestående av kroppsdelar från sex offer – ett mordfall som Londonpolisens utredningsteam står inför att lösa. Och inte nog med det, så lämnar mördaren en lista med kommande offer. Sist på den listan finns en av utredarnas namn; Wolf. Polisen försöker att hitta kopplingen mellan namnen på listan och trasdocka-offren, medan mördaren ligger ett steg före polisen och bockar av sin offer på listan.
Det var en lång startsträcka men bokens andra halva var mycket bättre. Trots att det tog lång tid att få lära känna karaktärerna så är det en bok jag skulle rekommendera.


Emma:
Den hårdföra Wolf och hans kollegor på Londonpolisen får ett riktigt Kinderägg till brott på sitt bord. Ett ihopsatt lik av sex olika individer påträffas och snart är jakten igång på en mördare som ständigt verkar ligga steget före och som inte drar sig för att kommunicera med polisen genom ännu fler mord. Berättelsen är smart, uppfinningsrik och härligt hårdkokt, även om jag personligen gärna hade klarat mig utan Wolfs i mitt tycke lite omotiverade dragningskraft på kvinnor. Johan Ehn är en av mina favoritinläsare och jag tycker att han gör ett kanonjobb med denna berättelse.


Annika SJ:
Trasdockan av Daniel Cole var en av de mest omtalade debuterna när den släpptes, det blev till och med budgivning om de svenska rättigheterna. Så det var med höga förväntningar jag började lyssna, jag älskar brittisk krim överhuvudtaget och det här skulle vara något alldeles extra. Och jag blev inte besviken. Det är snabbt, rappt och intelligent berättat och riktigt bra karaktärer. Man kastas in i handlingen direkt, och det är väl egentligen bokens svaghet, att det är lite snårigt med alla trådar som ska läggas upp i början av boken. Det gäller att hänga med, jag fick till och med backa och ta om några gånger. Men det är värt det, för när allt är på plats blir det precis så bra som jag hoppats, och jag kommer att följa författarskapet.
Inläsaren, Johan Ehn, gör ett fint jobb tycker jag, han har hittat en för mig lagom kombo av att gestalta karaktärerna utan att det blir för mycket.
Så tummen upp från mig!


Eva:
Bra debut av Daniel Cole. Boken har bra språk och även om det tar en stund att lära känna karaktärerna fångar den mitt intresse från första stund. Boken innehåller allt en bra mordhistoria ska innehålla. Kryddat med en oväntade vändningar och engelsk humor. Kan rekommenderas.


Anna ÖR:
Trasdockan är en brutalt blodig historia med många märkliga vändningar, det gäller att hänga med när detektiven kastas mellan olika ledtrådar och sitt eget mörka förflutna. Viktigast att nämna är kanske Johan Ehns inläsning. Få tar som han sig an en text med sån ambition, han bryr sig faktiskt om vad där står. Stor eloge till honom!

Älskade du filmen Seven och är ett stort fan av Lars Kepler? Gillar du berättelser där det känns som att man hela tiden läser med andan i halsen? Då är Trasdockan precis rätt för dig!

Lyssna på ”Trasdockan”

Storytelröster om ”Trasdockan” av Daniel Cole