Döden, döden, döden …

mikaela-bley-1-foto-michel-widenius
Foto: Michel Widenius

Mikaela Bley – aktuell med spänningsromanen Liv, den andra boken i serien om den egensinniga TV4-journalisten Ellen Tamm – en fristående fortsättning på Lycke som kom ut 2015. Serien om Ellen Tamm är nu såld till 11 länder.

Varför skriver jag deckare? Vad pågår i mitt huvud egentligen? Varför är jag så besatt av döden och mörka historier? Är det för att det är kommersiellt gångbart eller för att jag har egna mörka sidor som måste ut?

Jag har alltid hyst ett starkt intresse för mörka historier, brott och döden. När mina vänner tittade på Beverly Hills 90210, tittade jag på dokumentärer om brott. Och som vuxen läser jag hellre förundersökningar än bläddrar i glossiga magasin – varför? Jag bearbetar saker ur mitt förflutna och sådant som skrämmer mig. Jag skriver för att jag vill försöka förstå och hitta nyanser till det goda och det onda. Självklart skriver jag för att underhålla – men jag vill också väcka tankar och frågor. Jag ger inga svar, men hoppas att mina historier får dig att fundera, reflektera och känna.

Igenkänningsfaktorn i det vardagliga gör att du enkelt kan relatera till mina historier, även om du inte själv har upplevt just det som beskrivs. Och det vi kan relatera till, känner vi för. På många sätt är också det vi i någon mening kan begripa och känna igen så oerhört mycket mer skrämmande än fantasifoster och splatter. Närheten till det verkliga är påträngande. I Lycke gestaltas t ex detta av att en 8-årig flicka försvinner spå21637rlöst från allmän plats – något som förhoppningsvis har drabbat ytterst få som läser boken, men som varje förälder ändå kan relatera till. Blotta tanken väcker ett helt register av skräckkänslor till liv. Något händer med oss.

Familjen är central i mina historier. Alla har vi en familj, oavsett om vi tycker om den eller inte, så har den format oss. Hat och kärlek tangerar ofta varandra i en familj och det gör det så komplext och intressant att skriva om.

I både Lycke och Liv kommer du att misstänka i princip alla karaktärer vid något tillfälle och du vet aldrig vem du kan lita på. På ena sidan kanske du sympatiserar med en av karaktärerna för att på nästa sida kanske tycka illa om samma person. En slags hatkärlek uppstår och jag tror att du som läsare ofta kan identifiera dig med båda sidor. De är flerdimensionella och mänskliga. Precis som du och jag.

Jag läste någonstans att när Astrid Lindgren ringde till sina systrar inledde hon ofta med att rabbla döden tre gånger för att effektivt rensa bort det mörka – för att sedan bara kunna fokusera på det positiva under resten av samtalet. Jag fastnade för det. Kanske är det samma för m40574ig. Jag skriver och gräver ner mig i mörka historier för att sedan möta blicken med omgivningen och le.

Många frågar mig om jag och Ellen har mycket gemensamt. Det har vi. Mer än vad jag kanske hade tänkt mig när jag började skriva hennes historia. Vi är båda besatta av döden.

”Döden, döden, döden”, skrek Ellen och slog med händerna på ratten.

Ellen Tamm upprepar samma ord som Astrid Lindgren när hon försöker mota bort mörka minnen som tränger upp till ytan. Ellens förflutna påverkar henne dagligen i såväl arbetslivet som privatlivet. I Liv lämnar Ellen Tamm Stockholm för att åka till sitt föräldrahem i Sörmland. Hon kan inte längre fly från det förflutna och de mörka minnen som väcktes till liv när hon rapporterade om fallet Lycke i början av sommaren. Nu ska hon tillbaka till platsen där allt började, när hon var åtta år och hennes tvillingsyster dog. På vägen dit stannar hon för att tanka och får höra om en kvinna – Liv – som har hittats brutalt ihjälslagen. Ellen börjar nysta i den döda kvinnans öde och ju mer hon börjar gräva i vad som hänt, desto mer inser hon att småstadsidyllen rymmer mörka hemligheter och att det är mycket som inte är som det verkar. Inte minst när det gäller henne själv och systerns död.

Du behöver inte vara besatt av döden för att läsa eller lyssna på mina böcker. Men om du tycker om att känna, tänka och fängslas av spänning till sista sidan så ska du lyssna på eller läsa serien om Ellen Tamm.

Trevlig lyssning/läsning!
xoxo
//Mikaela Bley

Döden, döden, döden …

Storytelpoddens bokkryss!

I veckans avsnitt av Storytelpodden blir det ett lite annorlunda upplägg. Micke och Peter har blivit inspirerade av P4’s oerhört populära program Melodikrysset och kör en liknande korsords-tävling där skillnaden är att det handlar om böcker  istället för musik och där man vinner finfina hörlurar och Storytelprylar istället för SR-badlakan och brödkorgar!

Klicka på bilden nedan för att ladda ned en .pdf med spelplanen som ni kan skriva ut eller rita av, för att följa med i tävlingen.

screen-shot-2016-09-19-at-14-12-12

Här finner ni avsnittet där ni får alla ledtrådar och vidare instruktioner:

[länk till avsnitt 40 på Storytel]

[länk till avsnitt 40 på Acast]

 

LYCKA TILL!

Storytelpoddens bokkryss!

Ända in i märgen

Annika Taesler  2016.jpg
Fotograf: Nikolina Arcini

Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min säng, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Det är först efter flera minuter som jag inser vad det är han upprepar gång på gång – vad han och mamma och tydligen alla vet utom jag:

Att jag sovit i två veckor. Att jag kastats av en hästrygg. Att jag brutit nacken. Att jag blivit totalförlamad.

Tolv år nu, och några månader till. Ända sedan jag lämnade de kala väggarna på neurointensiven har vårdpersonal och vänner – och senare publik när jag varit ute och föreläst, främmande människor på fester och inte minst min man – vräkt ur sig samma replik: ”Du måste skriva en bok!”

Måste jag det? Finns det något allmänintresse i min privata, svartaste erfarenhet? Är jag rent av skyldig att påminna om livet efter några av alla bilolyckor, dykningar på grunt vatten och – jodå – självmordsförsök vi snabbt skummar igenom tidningarnas notiser om, innan vi rusar vidare mot dagishämtningar och jobbmöten? Eller är det tvärtom: vem, förutom min man, mamma och kompisar bryr sig om just den här berättelsen, 43840där varenda mening och knapptryckning uteslutande handlar om mig? Går det ens att tänka sig något mer narcissistiskt?

Från början svarade jag inte när folk tjatade. Smålog lite, förhoppningsvis klädsamt anspråkslöst, och låtsades inte om att ett embryo till manus redan fanns i min dator. Anekdoter om människor och händelser, nerkastade för mitt eget minnes skull och utan tanke på vad som är intressant för gemene man. Det var först när jag fått distans nog att inse att min katastrof går hand i hand med skilsmässor, missbruk, dödsfall – eller i vilken form sorg än behagar komma till oss – som jag hittade ett läge där mitt liv förvandlades till något litterärt. Där sjukhuset var miljön, olyckan en intrig med dramatiska kurvor, och mitt 24-åriga jag en karaktär: En förtvivlad liten tjej som fick hela sin värld raserad, och som betedde sig precis så desperat som många som varit i kris kan vittna om i efterhand. Henne måste jag distansera mig från. Objektifiera. Utan att göra avkall på varken mina känslor eller minnen.

Och nu ska hon bli allas egendom. Någon man kan antingen älska eller irritera ihjäl sig på, som Mary Bennet i Stolthet och fördom eller Bella i Twilight eller valfri jag-är-polis-och-ser-av-en-händelse-ut-som-en-fotomodell-brud. Bara att jag inte skapat henne för att folk ska störa sig. Hon är jag. Eller var, åtminstone. Och jag var hon.

Så till sist är det upp till mig. Jag som måste skriva tillräckligt bra, som måste kunna förklara – försvara? – sorgen som vällde över och närapå dränkte mig, som lava över mitt privata Pompeji. Som måste få er att förstå min väg – lika mycket som att mitt liv faktiskt inte tog slut i det där fallet. Att Annika i dag är en vanlig villamorsa, med föräldramöten och lattefikor och charterresor och uppsatsseminarier i kalendern. Att hon är glad, mår bra, har (galg)humor. Och kanske viktigast av allt: att låta er bli underhållna under läsandets gång. En utmaning nästan lika stor som en bruten nacke.

//Annika Taesler

Ända in i märgen

The Mauler: Vad tycker vi?

themauler01
En av vårens mest uppmärksammade biografier har varit The Mauler, om MMA-stjärnan Alexander Gustafsson. Faktagruppen bestämde sig för att lyssna på den och sen mötas i en Skype-chatt för att snacka vidare. Är du ett fan av MMA i stort och gillar sportbiografier? Ja, då kanske det här kan vara något för dig!

fakta_mirja_beskrivningfakta_helena_beskrivning

themauler.png
max_profil_nypatricio_profilbeskrivningfakta_peter_beskrivning

The Mauler: Vad tycker vi?

Vi känner väl alla en Pamela?

18492663-5tbas
Foto: Bengt Alm

I hela mitt liv har jag varit intresserad av landsbygden. Byar, inland, småsamhällen, you name it. Jag vet att det säkert får mig att låta som en dryg Stockholmare som dagdrömmer om att plantera ekologisk rosmarin på mitt torp i någon skog medan min RUT-städerska finputsar trean i Vasastan. (Jag har för övrigt ingen städerska – om jag någonsin ska få en får ni jättegärna lyssna mer på mina böcker, kanske bara ha en på medan du sover, natt efter natt?).

När jag var liten spenderade jag flera somrar i Jämtland, tillsammans med min pappas härliga (och väldigt brokiga) familj. På den tiden bodde min farmor och farfar i ett hus bredvid ett stort potatisfält och inom några hundra meter bodde flera av deras barn. Den lilla byn hette Rossön och hade antagligt inte mer än några tusen invånare. Det fanns en ICA (som stängde klockan 14.00 på lördagar – yee-haw!), en fotbollsplan, en kyrka och min faster Katrin klippte hår i sitt hus. Jag älskade Rossön. Och det är faktiskt den byn som min nya roman Mindfulness för losers i smyg handlar om.

Pamela Perssons liv har varit en riktig misär de senaste åren. Efter en vild medverkan i den Paradise Hotel-liknande serien Heta nätter har hon återvänt till hembyn Solvik, och där vill ingen möta hennes blick längre. Hon är utfryst, uttråkad och nästintill utsvulten på äventyr. Så när den amerikanska såpa-stjärnan Wade Crust planerar att komma till Stockholm för en filminspelning bestämmer sig Pamela för att fly Solvik för storstadens 42505puls. Väl där träffar hon på mindfulnesscoachen Gloria och hennes muskelbyggande lillebror Sebbe. Men vad letar Pamela egentligen efter?

När jag skrev den här boken ville jag berätta om massa saker som fascinerar mig. Galna mindfulnesskvinnor, storstadens överlägsenhet, landsortens tisseltasslande, Hollywooddrömmar och varför det egentligen är så vansinnigt pinsamt att ha sex i teve i en värld som på samma gång ständigt fokuserar på – ja, sex. Jag tror de flesta av oss säkert känner någon som Pamela. Någon som ständigt längtar bort mot något bättre, mer pulshöjande, mer filmiskt. Som inte är skapad för den lilla byn hon vuxit upp i. Kanske är du en Pamela själv? Jag har garanterat bitar av henne i mig (det lät jätteäckligt, men ni fattar vad jag menar).

Mindfulness för losers är en filmisk romantisk komedi om att våga. Om offentligt sex och meditation. Samt lite kärlek, förstås. Jag hoppas ni ska gilla den!

Namasté och yee-haw!
//Christoffer Holst, författare

Vi känner väl alla en Pamela?

När livet kommer emellan

jannice1
Foto: Michaela Jonasson

Jag blev tillfrågad att skriva ett inlägg till den här bloggen i samband med att min bok ”Genom paradiset på en spikmatta” kom ut som ljudbok i mitten av maj. Jag såg det som en ära, en som jag uppskattade massor och tog på fullaste allvar. Därför har jag otaliga gånger formulerat en inledning i mitt huvud och även skrivit ner de första två meningarna som poppat upp, dock utan att kunna fullfölja. Det har tagit tvärstopp. Varje gång.

Det har inte spelat den minsta roll hur jag försökt tvinga mig själv och min hjärna till underkastelse, det har inte funnits någon möjlighet att komma vidare. Skrivkramp är bara förnamnet till vad som slagit mig alla de där gångerna eftersom ja38577g omöjligt kunnat fokusera och koncentrera mig tillräckligt för att få ihop någonting vettigt. Nu har jag till sist fallit till föga och bestämt mig för att skriva om det enda jag i nuläget förmår att sätta ord på, själva anledningen till mina skrivproblem. En situation som i allra högsta grad berör familjelivet och rollen som förälder, som är just vad min bok också handlar om, men en sådan man som förälder inget högre önskar än att få slippa uppleva.

Jag och min man har nämligen gått från att ena dagen vara föräldrar till tre barn, varav ett förvisso har ett syndrom som medför vissa fysiska och psykiska funktionshinder, men för övrigt tre friska barn, till att vara föräldrar till ett barn med funktionshinder, ett som är friskt och ett tredje som numera benämns som allvarligt sjukt. Smaka på de orden: ”Allvarligt sjukt barn”. Det är inte en titel man önskar sin värsta fiende att tvingas sätta på sin avkomma, men det är just där vi befinner oss nu. Vår alltigenom underbara alldeles egna Lotta på Bråkmakargatan har diagnosticerats med leukemi. Juva är fem år gammal och har under de senaste två månaderna utsatts för fler prövningar än en människa borde behöva genomlida under hela sin livstid. I dagsläget har hon ytterligare tjugoåtta månader framför sig innan hon kan bli friskförklarad.

När ljudboken kom ut satt jag tillsammans med min man och vårt yngsta hjärta i en bubbla av chock och skräck i Umeå och försökte ta in den nya tillvaro vi så brutalt kastats in i. De förväntade boksigneringarna fick bytas mot plågsamma undersökningar, cytostatika i olika former och försök att hålla humöret uppe på en femåring som plötsligt fann sig fastlåst vid en droppställning i ett sjukhus trettiosju mil från hemmet och syskonen. Detta medan man själv simmade längs vansinnets rand. Att i det läget sätta sig och skriva ett blogginlägg om tillblivelsen av en fiktiv humoristisk historia visade sig för min del vara oöverstigligt. Alla föräldrar torde, åtminstone till viss del, kunna föreställa sig den bottenlösa skräck man ställs inför i det här läget. Stella i boken snuddar, liksom jag gissar att så gott som alla föräldrar någon gång gör, vid tanken på hur det skulle vara att förlora sitt barn, men slår lika snabbt undan den för att hon helt enkelt inte orkar fullfölja den. Precis så är det även i verkliga livet. Tanken att det inte skulle gå vägen är ständigt närvarande och lamslår ens samtliga sinnen, samtidigt som den är helt omöjlig att ta in. Det blir som en dans i huvudet där de dansande inte tål sin partner men lika lite som de står ut med den andres närvaro, lika lite förmår de skiljas från varandra. Det är en högst ondsint cirkel och den tröttar ut en tills man inte förmår tänka en enda vettig tanke. Bara att fatta det simplaste beslut gör en fullständigt utmattad.

När veckorna går blir man sakta lite starkare allt eftersom man vänjer sig vid sin nya verklighet, men vägen som vandras är inget annat än en berg och dal-bana utan synbart slut. När den lilla mår bra och är på gott humör kan man få glida nerför en bit utan större ansträngning, men när den tuffa behandlingen tar ut sin rätt och den lilla är låg som den djupaste dalgång, då får man ge allt man har för att ta sig den minsta millimeter framåt. Där står vi oss nu, med ändlösa meter räls att forcera innan vi når det dyrbaraste målet i världen. Men när vi till slut når det, då ska jag ge mig ut på boksigneringar så det står härliga till. Inte för den här boken, men förhoppningsvis för bok nummer två om Stella och hennes familj, den som ligger påbörjad och pausad i min dator. När nedförsbackarna blir fler än uppförsbackarna, då ska jag kunna skriva om någonting annat än min egen verklighet. Det är så jag tänker att det måste bli och fram tills dess hoppas jag att Stella klarar sig fint ute i världen på egen hand. Hennes skapare behövs tills vidare betydligt mer på annat håll.❤

Facebook-sida: Juva är en krigare!

//Jannice Eklöf

När livet kommer emellan

Kort intervju med Malin Wollin

malin-flowerstore
Foto: Mårten Ekblad

Hej Malin, berätta gärna kort om dig själv! Jag bor i Kalmar, har fyra barn och en Joachim, skriver böcker, krönikor, blogg och poddar med min syster.

Du har tidigare skrivit En mamma blir till och Malin från Skaftnäs, två minst sagt personliga böcker om dig själv och om egna erfarenheter. Blir det lika mycket Malin i din debutroman Till min dotter som handlar om Stella? Nej, men det låter jag läsaren avgöra.

Skrivande tycks vara en stor del av din vardag, vilken plats väljer du helst att skriva på? Har du kanske en skrivarlya? Jag skriver hemma då det ger mig en chans att prokrastinera samtidigt som jag fyller diskmaskinen. Jag sitter nästan alltid i soffan i en ställning som kommer göra en kiropraktor rik längre fram. När jag har väldigt skrivintensiva perioder sitter jag på biblioteket. Jag tror inte på Gud men om jag gjorde det så skulle jag gissa att det var han som sände oss biblioteken.

Planerar du, eller kanske skriver du redan på, en ny roman? En fortsättning om Stella kanske? Jag har börjat på nästa bok, men just nu är de två till antalet så jag måste bestämma mig för vilken jag älskar mest. Det blir ingen fortsättning på Stella. Inte nu.

Vem inspirerar dig och vad läser du helst? Jag har alltid fem till sju böcker bredvid sängen. Just nu läser jag (Mor)nitologen av Johanna Thydell (en av mina favoritförfattare). Jag läser inte för inspiration. Jag inspireras av min egen ilska.

tillmindotter01
Välkommen in till bloggen:
blogg.amelia.se/malinwollin

//Malin Wollin

Kort intervju med Malin Wollin