Skräm bort dig med en bok i mörkret

Det är nattsvart redan vid middagstid nu. Du är kanske på väg hem från jobbet, sneddar genom parken och ser ljuset från huslängan glittra mellan de svarta grenarna. Du halkar på våta, ruttnande löv och blåsten smyger sig ner under halsduken likt kalla fingrar. Äntligen framme vid din ytterdörr, du sträcker dig tacksamt mot handtaget men…nej! Du måste höra slutet på ljudboken, du bara måste höra hur det går och står kvar i det iskalla regnet med en röst i öronen som viskar om ensam död och förmultnande ben i en namnlös grav.

Det är Halloween, här kommer våra spöktips:
Människohamn
Den sista hemligheten
A Hat Full of Sky
Nådastöt
Nu ser du mig
The American Boy
Stockholms hemligheter – spökhus
Sjön utan namn
Nattfåk
Råttfångerskan

Klassiker
Skruvens vridning
Löwenskiöldska ringen
Vampyren
Endless Night
Dracula

Barnböcker:
Spöket i rum 13
Den öde graven och andra spökhistorier
Hängd mans ö
Glaspärleresan
Spökskeppet Vallona

 

Skräm bort dig med en bok i mörkret

Beslöjad erotik

Clara Jonssons nya bok Begär kom ut för en tid sedan och vi lät våra lyssnare maila in frågor till författaren som vi sedan fick ställa till henne. Det vill säga, vi fick skicka dem per mail eftersom Clara Jonsson är en pseudonym för en, enligt förlaget, känd svensk författare. Böckerna om Clara Jonssons erotiska liv och leverne väcker nyfikenhet men vi märkte att just namnet på författaren bakom pseudonymen är det verkligt kittlande. Vem tror ni döljer sig bakom de beslöjade svaren?

Varför skriver du under pseudonym?
– Mina noveller är skriva utan en tydlig avsändare vilket ger läsaren möjlighet att fritt fantisera både kring texterna och kring vem som skrivit dem. Det blir mer spännande också.

Finns det någon risk med att skriva under pseudonym? T ex att folk hakar upp sig på vem du är snarare än vad du skriver?
Så fort du känner till vem avsändaren är förändras din relation till texten, författaren blir något att förhålla sig till. En pseudonym styr inte läsarens uppfattning om texten på samma sätt.

Anses det mindre “”kreddit“” att skriva erotisk litteratur än andra genrer?
Absolut, sex platsar sällan i finsalongerna, i alla fall inte den där lusten beskrivs. En skruvad och sjuk sexualitet kan däremot få förekomma. Som om den var mer ““konstnärlig“”. Det är märkligt det där.

Tror du inte att fler skulle våga sig på att läsa erotiska böcker, t ex dina, om de kunde identifiera sig med författaren?
Nej, varför skulle det vara så?

Är det svårt att hålla isär dina olika böcker och karaktärer, dom erotiska och dom andra (vilka är dom?)?
Det är inte alls svårt, men som du förstår kan jag inte berätta om mina andra böcker…

Tror du att det finns manlig och kvinnlig erotisk litteratur och vad är skillnaden mellan hur män och kvinnor vill läsa om sex?
Den kvinnliga lusten är mer mångfacetterad än den manliga, om man ska vara krass. Lusten, kåtheten, är olika stark beroende på individen, men generellt så är ju till exempel den kvinnliga orgasmen så mycket rikare än mannens. Den kvinnliga sexualiteten har inte boomat till fullo ännu, men det är på gång.

Offentligt framställs kvinnor fortfarande som objekt och som till för mannens njutning, heteronormen är stark där. Privat finns det dock många män som har huvudvärk varje kväll och som inte riktigt orkar leverera, många fler än vad som görs gällande i tex porrfilm 🙂 Man kan förenklat säga att kvinnor föredrar långsammare handling och text, medan män vill ha snabbare action och bilder.

Man ser sex överallt i samhället, på tv och i böcker. Folk verkar inte kunna få nog. Varför är det så?
Sex är spännande och det är skönt att bli upphetsad. Det har länge rått brist på bra erotisk litteratur, jag har försökt fylla tomrummet men det har behövts mycket mer.

Har du läst 50 shades of Grey, och vad tyckte du i så fall?
Det var en upphetsande bok till viss del, men ganska många tråkiga avsnitt som inte handlade om sex alls. I tredje boken tar det sig. Jag tycker att författaren kunde varit mer detaljerad och haft längre och mer utförliga sexscener.

Har du några boktips på erotiska böcker för en nybörjare?
Alla mina böcker!

Är du inte sugen på att berätta vem du är?
Nej.

Vad gör du om du blir avslöjad?
Det blir jag inte.

Har du något boktips, gärna ljudbok, till våra lyssnare?
Det får bli Begär.

Lyssna på Begär här!

Beslöjad erotik

Från soffpotatis till maratonlöpare? Tveksamt.

Recension av: Heja Heja
Författare och uppläsare: Martina Haag

Oavsett hur trevlig, käck och glad Martina verkar så var jag inte helt säker på om jag skulle fixa att lyssna på henne en hel bok. Efter lite tvekan gav jag mig ändå på Martina Haags Heja Heja.“ Och de första minuterna var inte lätta. Men efter ett tag kom jag in i det. Vande mig.

Heja Heja handlar om Martinas egna resa från att vara soffpotatis till att vara maratonlöpare. Hon berättar hur hon utvecklats och att hon från början “”endast“” klarade av att springa i tolv minuter utan att stanna. Själv tycker jag att tolv minuter är väl ganska okej om man aldrig rört på sig?

Martina är väldigt positiv, lite för positiv. Och lite för duktig. Att hon klarar av att springa oavsett väder och vind, oavsett om hon bara vill stanna och kräkas.
Så när hon hamnar i svackor som jag själv kan känna igen mig i gillar jag boken lite mer. Blir lite skadeglad typ. Tänker att “”Det var väl på tiden“”. Det visar sig att Martina också har uppehåll från sin löpning och att det inte är så himla lätt att komma igång igen och att det mesta känns segt när man inte varit i löpspåret på ett tag. Precis som alla känner. (Eller åtminstone jag.)

Jag tänkte att Martina kanske kunde få mig att ta tag i min egen löpning igen. Boken lockade med tanke på att den endast är 3 timmar och 17 minuter. Quick fix liksom. Och jag känner mig lite peppad i omgångar och tar till mig hennes tänk att “”Om jag klarade 12 minuter idag måste jag klara 13 imorgon“”. Det känns smart.

Fast jag lyckas inte snöra på mig löparskorna. Tänker istället “”Det är kallt“”. “”Det är mörkt“”. “”Det snöööööar ute!“”.

Boken är ändå lite lagom trevlig och jag drar på mungiporna ibland. Men som sagt, jag vet inte direkt om den motiverar mig till att börja kuta runt i skogen, och ännu mindre bland folk i centrum.

Att springa ett maraton känns oändligt långt borta. Men tjejmilen kanske man ska våga sig på nästa år?

Från soffpotatis till maratonlöpare? Tveksamt.

Mitt i allt, en spännande berättelse om ett intressant liv!

Mitt i allt
Författare och uppläsare: Herman Lindqvist

För mig och många i min generation är Herman Lindqvist mest känd som den mysiga farbrorn med blå kavaj som stod i TV och berättar vår svenska historia. (Något han själv konstaterar i boken)
Redan innan Hermans historia hade jag visat intresse för historia men ““farbror Herman“” eldade på mitt intresse och jag sa bestämt att jag skulle bli arkeolog och jobba på museum när jag blev stor. Inte kunde jag då ens drömma om bakom den blå kavajen fanns ett helt liv som utrikeskorrespondent i många av världens krigshärdar.

I boken ““Mitt i allt“” tar Herman oss med från sitt första minne, flytten från Sverige till Finland och Svenska ambassaden i Helsingfors, genom sina skolår till hur det kom sig att han började som journalist och sökte sig till krig. Från tidig 20-års ålder reste han på uppdrag för de tidningar han arbetar för och det hann bli c:a 120 länder, allt från Frankrike och Madrid till Japan och Kambodjas brinnande krig.

Redan 1969 kom hans första bok, men från 1991 har han livnärt sig som författare, med visst avbrott för Hermans historia på TV. Arbetet med Tv-programen tog honom återigen ut på resor, men denna gång under lugnare former.

Mitt i allt handlar om Herman Lindqvist och boken ska naturligtvis läsas in av författaren själv. Och precis som under Hermans historia så har jag lyssnat intresserat och uppmärksamt och känt att jag längtat efter att fortsätta lyssna. Detta är en man som kan berätta!

Mitt i allt får 4+ Storytel S “ 

Och hur gick det med mina drömmar om att bli arkeolog och jobbade jag någonsin på museum? Japp, jag är både utbildad arkeolog och har jobbat på museum innan jag hamnade på Storytel, men det är en helt annan historia! 🙂

Mitt i allt, en spännande berättelse om ett intressant liv!

Missa inte De bortglömda!

Sara Blædel svischar in i restaurangen och ser oförskämt fräsch ut. Det är Bokmässans andra dag. Vi och i stort sett alla i mässlokalen ser lite kantstötta ut efter kvällen före. Men inte Sara, och när vi avundsjukt frågar henne hur hon lyckats så säger hon att hon lärt sig med åren att inte nattsudda, åtminstånde inte första kvällen på mässan.

Vi träffar Sara Blædel med anledning av att hon kommer ut med en ny bok på svenska i höst. Hon har tidigare 4 titlar i Sverige. Hennes senaste, De bortglömda, har hyllats av både kritiker och publik i hemlandet Danmark.

Blædel har i sina deckare hela tiden haft två huvudkaraktärer som hon växlat mellan, kriminalinspektören Louise Rick och hennes vän journalisten Camilla Lind.

Du har själv jobbat som journalist förut, är Camilla ditt alter ego?
Nej, egentligen inte. Jag tänkte när jag skrev första boken att huvudpersonen skulle vara en journalist, för att göra det enklare för mig. Men sen märkte jag att det är mer intressant att använda en polis, man kommer närmare brottsarbetet och att ha två huvudpersoner öppnar helt nya vinklar på berättelsen. Jag har fått stor hjälp av Köpenhamnspolisen och samarbetat mycket med dem. Det finns några jag alltid kan ringa om jag behöver veta hur det egentligen går till att lösa ett brott, eller som i min senaste bok, hitta försvunna personer.

De bortglömda handlar om hur ett kvinnolik hittas i en skog, polisen kan inte identifiera henne. Tiden går men ingen vet var hon kommer ifrån. Tills en dag en gammal dam hör av sig och berättar att det kan vara en förståndshandikappad kvinna som hon många år tidigare vårdat på ett mentalsjukhus. Hur kan hon inte ha anmälts försvunnen? Vem är hon och vem ville henne så illa? Louise Rick börjar nysta i ett systematiskt undangömmande av ““annorlunda“” barn som pågått ända in på 1980-talet och måste samtidigt ta i tu med sina egna hemligheter.

Hur kom det sig att du skriver om det här?
Det började med att jag skulle skriva om försvunna personer och började forska i hur många som försvinner spårlöst i Danmark varje år. Det visade sig att ca 15-16 stycken aldrig hittas igen men de flesta av dem försvinner frivilligt. Sen snubblade jag över det här med mentalvårdsinstutitioner och blev fullständigt chockad över hur barn har behandlats där, ända in i väldigt modern tid. Att det var helt etablerat att man lämnade ifrån sig sina handikappade barn till en institution och att de då fullständigt skiljdes från sina familjer och aldrig träffade dem igen. Vården för de här barnen var helt undermålig och de sågs som skamliga och ovärdiga.

Sara berättar att hon fått mail från personer som läst boken och som arbetade med att vårda de här barnen på 80-talet. De bekräftar att beskrivningen av hur behandlingen gick till är alldeles korrekt och att det så här efteråt känns fruktansvärt att läsa om hur det var, men att de då aldrig reflekterade över att det skulle kunna göras annorlunda.

Du skriver rätt hårdkokta böcker och ofta om utsatta kvinnor, skulle du kalla dig politisk?
Nej jag har ingen särskilt politisk agenda men jag vill beskriva verkligheten för utsatta människor. Och jag vill verkligen öppna ögonen på dem som tror sig veta hur man ska leva. Där använder jag mina två huvudpersoner för att belysa vad som är skevt när man vill pressa normer på folks liv. Att leva utan en partner eller att leva med någon men välja att inte skaffa barn, sånt kan provocera vissa och det retar mig.

Du är vän med Åsa Larsson, Sveriges mest populära deckarförfattare, hur blev ni kompisar?
Det började med att jag intervjuade henne på scen under bokmässan i Köpenhamn, sen gjorde vi tvärtom när hon pratade med mig på ett event i Sverige. Vi gillade varandra direkt och det är otroligt berikande att kunna prata med en annan författare. Jag tycker att man ska hjälpa varandra, tipsa, peppa, hellre än att se varandra som konkurrenter. Åsa är så otroligt duktig och dessutom rolig och trevlig, vi har haft väldigt kul ihop. (Bilden: Åsa och Sara på scenen tillsammans!)

I Danmark har de svenska deckarromanerna länge varit väldigt populära men av någon anledning har de danska inte gjort samma succé i Sverige, är vi så olika?
Nej, jag tycker tvärtom att vi är väldigt lika. Den stora skillnaden finns mellan Norden och de anglosaxiska deckarna. Hos oss är böckerna oftare karaktärsdrivna, de engelskspråkiga är mer hårdkokta och mindre realistiska egentligen.

Intervjutiden är slut och kaffet urdrucket. Sara strax intervjuas på en scen i mässhallen och vi kan känner oss mycket nu piggare efter den här danska energikicken.

Nu hoppas vi på en rejäl dansk deckar-våg över sundet. Sara Blædel och Jussi Adler Olsen är de första kungligheterna men förhoppningsvis kommer fler efter dem.

Lyssna på De bortglömda här!

Missa inte De bortglömda!

Just nu lyssnar vi på…

Jag har liksom min kollega lyssnat på Jag ringer mina bröder och jag vill också få chansen att prata om hur BRA den är! Jag tar en extralång väg till jobbet för att kunna höra Hamadi Khemiris halsbrytande uppläsning och fnissar som en knasboll. Berättelsen forsar rakt in i hjärtat och de sista minuterna står jag alldeles stilla bland alla människor i morgonrusningen och håller tillbaka tårarna.

I vårt senaste nyhetsbrev var den mest klickade boken Camilla Henemarks Adjö till det ljuva livet. Den förste av oss som lyssnat på den säger att den är mindre intressant som skvallerhistoria och mer en förtvivlat sorglig berättelse om ett liv som inte blev som det skulle.

En åttaåring hemma hos mig snor min telefon under tidiga morgnar och sitter i mörkret i soffan och lyssnar på Sunes jul. ”Jag la den i offline-läge mamma, är det okej?” Jag kan inte minnas att jag visat hur man ens öppnar appen“…

För att bryta av lite bland romanerna lyssnar jag just nu på Per Naroskins Nyttan av att tala högt med sig själv. En fin liten bok som avväpnande berättar om möten mellan människor och självklarheter som sällan är självklara. Han har en så sympatisk röst också, Per.

En medarbetare på kontoret läser Herman Lindqvists Mitt i allt och gillar den skarpt. Två andra står boklösa, ledsna och rådlösa efter the Ove-experience. De vet inte vad de ska lyssna på härnäst, hjälp dem!!!

Just nu lyssnar vi på…

Bröderna Khemiri i en pärla du inte får missa!

Recension av: Jag ringer mina bröder
Av: Jonas Hassen Khemiri
Med: Hamadi Khemiri“ 

I fredags satt jag på ett tåg till Katrineholm och behövde något kort och lättlyssnat (hade fortfarande inte kommit“ igång med lyssningen i efterdyningarna av En man som heter Ove) och snubblade över Jonas Hassen Khemiris senaste bok, Jag ringer mina bröder. Precis som alla andra tjejer här på kontoret har jag en crush på Hassen Khemiri och har tyckt att hans tidigare böcker var briljanta “– så det var självklart att jag skulle bita tag i den här.

Jag ringer mina bröder är historien om Amor som irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. Hans främsta fokus är att bete sig maximalt normalt. Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.

Det är en kort bok, bara 1 timme och 22 minuter, men den lyckas gripa tag i mig redan från första“ minuten. Eller, jag menar såklart att Hamadi Khemiris fantastiska inläsning fångade min uppmärksamhet från stund ett. För den är bra. Och rolig. Och engagerande (jag tvingade min medresenär att lyssna på de roliga bitarna, lyssnade om och skrattade gott).

Men det finns ett djupt allvar i Hassen Khemiris bok. Stort och mörkt allvar om något som var väldigt nära oss för inte så länge sedan. Den där dagen när terrorismenkom till vårt kvarter och vi alla gick runt och kände obehag. Återigen lyckas han alltså slå huvudet på spiken och skriva en bok som berör, som engagerar och som stannar kvar i tankarna.

Mitt tåg var försenat. Närapå 25 minuter. Men jag märkte inte det. Drivet i historien gjorde att jag knappt ens märkte att SJs snabbtåg gick i snigelfart. Tiden blev skev och det kändes inte som om vi åkte långsamt. Det är ett bra betyg. Min enda kritik är att den var alldeles för kort. Jag ville ha mer. Bara lite. En timme eller så. Så, med risk för att ytterligare strössla med höga betyg är jag tvungen att ge den en femma. Men det är inte för att jag är extremt generös med de höga betygen. Den var verkligen SÅ bra!

“ Betyg:“ 

Bröderna Khemiri i en pärla du inte får missa!