Missa inte De bortglömda!

Sara Blædel svischar in i restaurangen och ser oförskämt fräsch ut. Det är Bokmässans andra dag. Vi och i stort sett alla i mässlokalen ser lite kantstötta ut efter kvällen före. Men inte Sara, och när vi avundsjukt frågar henne hur hon lyckats så säger hon att hon lärt sig med åren att inte nattsudda, åtminstånde inte första kvällen på mässan.

Vi träffar Sara Blædel med anledning av att hon kommer ut med en ny bok på svenska i höst. Hon har tidigare 4 titlar i Sverige. Hennes senaste, De bortglömda, har hyllats av både kritiker och publik i hemlandet Danmark.

Blædel har i sina deckare hela tiden haft två huvudkaraktärer som hon växlat mellan, kriminalinspektören Louise Rick och hennes vän journalisten Camilla Lind.

Du har själv jobbat som journalist förut, är Camilla ditt alter ego?
Nej, egentligen inte. Jag tänkte när jag skrev första boken att huvudpersonen skulle vara en journalist, för att göra det enklare för mig. Men sen märkte jag att det är mer intressant att använda en polis, man kommer närmare brottsarbetet och att ha två huvudpersoner öppnar helt nya vinklar på berättelsen. Jag har fått stor hjälp av Köpenhamnspolisen och samarbetat mycket med dem. Det finns några jag alltid kan ringa om jag behöver veta hur det egentligen går till att lösa ett brott, eller som i min senaste bok, hitta försvunna personer.

De bortglömda handlar om hur ett kvinnolik hittas i en skog, polisen kan inte identifiera henne. Tiden går men ingen vet var hon kommer ifrån. Tills en dag en gammal dam hör av sig och berättar att det kan vara en förståndshandikappad kvinna som hon många år tidigare vårdat på ett mentalsjukhus. Hur kan hon inte ha anmälts försvunnen? Vem är hon och vem ville henne så illa? Louise Rick börjar nysta i ett systematiskt undangömmande av ““annorlunda“” barn som pågått ända in på 1980-talet och måste samtidigt ta i tu med sina egna hemligheter.

Hur kom det sig att du skriver om det här?
Det började med att jag skulle skriva om försvunna personer och började forska i hur många som försvinner spårlöst i Danmark varje år. Det visade sig att ca 15-16 stycken aldrig hittas igen men de flesta av dem försvinner frivilligt. Sen snubblade jag över det här med mentalvårdsinstutitioner och blev fullständigt chockad över hur barn har behandlats där, ända in i väldigt modern tid. Att det var helt etablerat att man lämnade ifrån sig sina handikappade barn till en institution och att de då fullständigt skiljdes från sina familjer och aldrig träffade dem igen. Vården för de här barnen var helt undermålig och de sågs som skamliga och ovärdiga.

Sara berättar att hon fått mail från personer som läst boken och som arbetade med att vårda de här barnen på 80-talet. De bekräftar att beskrivningen av hur behandlingen gick till är alldeles korrekt och att det så här efteråt känns fruktansvärt att läsa om hur det var, men att de då aldrig reflekterade över att det skulle kunna göras annorlunda.

Du skriver rätt hårdkokta böcker och ofta om utsatta kvinnor, skulle du kalla dig politisk?
Nej jag har ingen särskilt politisk agenda men jag vill beskriva verkligheten för utsatta människor. Och jag vill verkligen öppna ögonen på dem som tror sig veta hur man ska leva. Där använder jag mina två huvudpersoner för att belysa vad som är skevt när man vill pressa normer på folks liv. Att leva utan en partner eller att leva med någon men välja att inte skaffa barn, sånt kan provocera vissa och det retar mig.

Du är vän med Åsa Larsson, Sveriges mest populära deckarförfattare, hur blev ni kompisar?
Det började med att jag intervjuade henne på scen under bokmässan i Köpenhamn, sen gjorde vi tvärtom när hon pratade med mig på ett event i Sverige. Vi gillade varandra direkt och det är otroligt berikande att kunna prata med en annan författare. Jag tycker att man ska hjälpa varandra, tipsa, peppa, hellre än att se varandra som konkurrenter. Åsa är så otroligt duktig och dessutom rolig och trevlig, vi har haft väldigt kul ihop. (Bilden: Åsa och Sara på scenen tillsammans!)

I Danmark har de svenska deckarromanerna länge varit väldigt populära men av någon anledning har de danska inte gjort samma succé i Sverige, är vi så olika?
Nej, jag tycker tvärtom att vi är väldigt lika. Den stora skillnaden finns mellan Norden och de anglosaxiska deckarna. Hos oss är böckerna oftare karaktärsdrivna, de engelskspråkiga är mer hårdkokta och mindre realistiska egentligen.

Intervjutiden är slut och kaffet urdrucket. Sara strax intervjuas på en scen i mässhallen och vi kan känner oss mycket nu piggare efter den här danska energikicken.

Nu hoppas vi på en rejäl dansk deckar-våg över sundet. Sara Blædel och Jussi Adler Olsen är de första kungligheterna men förhoppningsvis kommer fler efter dem.

Lyssna på De bortglömda här!

Missa inte De bortglömda!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s