Dandy- boken jag önskade jag tyckte bättre om

Dandy“ 
Författare: Jan Guillou
Uppläsare: Tomas Bolme

Del 2 i serien om Det stora århundradet. Vi får följa den ““förlorade“” brodern Sverre till England, dit han följer sin älskade Albie för att leva ett liv han inte kan göra i Norge. Det visar sig “ att Sverre fått saker om bakfoten, den man han trodde var son till en storbonde är i själva verket den 13:e earlen av Manningham och hans nya hem blir på Manningham, ett stort gods på engelska landsbygden.

Såhär långt är boken väldigt bra, den är upplagd för en spännande berättelse och jag var verkligen nyfiken på vad som hänt den tredje brodern. Men sedan händer något, boken blir en slags upprapning av konst, vin och historien kring den den frigjorda Bloomsburygruppen.
Även denna broder reser en vända till Afrika och vi får återigen en lektion i jakt.

Jag vill verkligen gilla boken och ibland så glimmar den till och jag dras med en stund i en konversation eller händelse, men tyvärr känns den mest som en transportsträcka, trots att handlingen utspelar sig parallellt med Brobyggarna.

Om uppläsaren Toms Bolme finns inte så mycket att säga, han levererar som vanligt en stabil och bra upplevelse.

Trots mitt lite ljumna intresse så slutar boken på ett sätt som gör att jag verkligen ser fram emot nästa del!

Dandy får 2+ Storytel S i betyg.“ 

Dandy- boken jag önskade jag tyckte bättre om

Klok fråga kräver ett svar!

Vi fick en mycket klok och välformulerad fråga av en kund idag, som en reaktion på våra senaste ljudbokssläpp. Therese Olsson skriver så här:

”Förlåt men jag har ett litet klagomål. Tycker det är lite dålig balans. Väldigt mycket deckare, alltid nya deckare att drössla med och självbiografier och erotik! Var är de romantiska böckerna? De episka dramerna? De historiska romanerna? Chic lits? Framförallt chic lits!!!! saknar denna halvan av litteraturen!! Svara gärna hur ni tänker! Har ALLTID älskat er app men har börjat få mer och mer problem att hitta något som tilltalar mig…”

Det är väldigt roligt att få åsikter och förslag från våra kunder och vi blev genast sugna på att skicka boktips till Therese. Vi vill gärna hjälpa henne att slippa lyssna på böcker hon inte gillar eller, hemska tanke, stå boklös en dyster höstdag.

Här är några bokförslag från oss:

Kampen mot bränningarna

En vinter i Stockholm

Vad som än händer

Supernova

Förlåtelsen

Den trettonde historien

Karamellskorna

Den vidunderliga kärlekens historia

Siri

Innan jag dör

Hjälp gärna till ni också, tipsa Therese och andra bokvilsna kunder om vad som döljer sig bakom deckartoppen!

Klok fråga kräver ett svar!

Lars Rambe, ingen koftkuf direkt.

Varje gång vi på Storytel träffar en författare blir vi lika fascinerade och lämnar alltid mötet med viljan att sluka allt som personen har skrivit. Det är något visst med att höra en författare berätta om sin bok. De pratar om sina karaktärer som att de vore levande personer och berättar om handlingen på ett sätt som drar in en i historien och man suktar efter mer. Föga förvånande att författare är bra berättare kan man tycka. Att de också är bra marknadsförare borde inte vara en självklarhet. Men den bästa säljaren är givetvis alltid den som brinner för sin produkt.

När vi träffar Lars Rambe, författare till Strängnäs-serien, visar han sig vara allt annat än den där koftkufen som sitter instängd på sin kammare och författar. Tvärtom brinner han för att sprida sina böcker och tror starkt på att jobba tillsammans med andra författare i nätverk för att hjälpa “– och bli hjälpt.

Lars har en bakgrund som advokat men gick, som så många andra, och drömde om att skriva böcker. Skillnaden mellan honom och många andra var att han gjorde slag i saken. I sann advokatanda gjorde han ett avtal med sin fru som innebar att han fick ett år för att skriva en bok och få den utgiven. Ett år för att förverkliga sin dröm.

Där och då började han skriva på deckaren Spåren på bryggan. Planen var att “”gräva där han stod“” och boken utspelar sig därför i en miljö som han var väl bekant med, nämligen Strängnäs och Mariefred.

Att skriva var den lätta biten berättar han och när det var färdigt började arbetet med att få boken läst. Ett stort projekt med att sälja boken och få den läst drog igång efter att Rambe fattat beslutet att ge ut Spåren på bryggan på eget förlag.

Det stora genombrottet kom en dag när han stod på Hedengrens bokhandel och visade upp sin bok för killen i kassan. Killen klämde och kände på boken och sa direkt att det här verkar ju spännande. På rekommendation från killen ifrån bokhandeln skickade Lars in boken till Pocketförlaget. Snart fanns boken ute som pocket och innan han visste ordet av toppade den försäljningslistor ända borta i Italien.

Rambe har många bollar i luften, jobbar fortfarande deltid som advokat, skriver och är med och driver förlaget Hoi “– ett helt nytt sätt för författare att ge ut böcker (läs mer om dem här). Det återspeglar sig även i hans sätt att skriva.

“”Jag vill alltid förnya mig när jag skriver“” säger Lars och förtydligar, “”Min första bok är en pusseldeckare i klassisk anda som har liknats vid Morden i Midsomer. Skuggans spel, nummer två i serien, handlar också om journalisten Fredrik Gransjö men det mer en actionfylld thriller i högt tempo. Nästa bok i serien kommer bli en politiskt laddad deckare.“”

Lyssna på Skuggans spel här.

Lars Rambe, ingen koftkuf direkt.

Stefan Tegenfalk – Sveriges deckarkung?

För snart ett år sedan kom Den felande länken, tredje delen av Stefan Tegenfalks omåttligt populära serie om Walter Gröhn och Jonna de Brugge till Storytel. Nu är det dags att välkomna Pianostämmaren, hans senaste deckarhistoria. Självklart ville vi ta tillfället i akt och träffa Stefan för en intervju, prata böcker och lära känna honom lite bättre.

För er som inte vet särskilt mycket om mannen bakom Walter Gröhn kan vi börja med att berätta att Stefan Tegenfalk var med och drev Bredbandsbolaget när det begav sig och berättar själv att han egentligen aldrig varit särskilt intresserad av att vare sig läsa eller skriva. Författarskapet började som av en händelse med att han hittade en gammal berättelse han skrivit på mellanstadiet och skämtade om att han kanske skulle börja skriva böcker.

Och visst, Stefan fick en skrivarkurs i födelsedagspresent “– en present han högst motvilligt tog emot. Till skillnad från många andra gömde han inte undan den i högen för oönskade presenter utan skrev pliktskyldigt in sig på kursen under mycket suck och stön. Efter ett par kortare övningar fick han rådet av kursledaren att börja skriva. Och det gjorde han.

– En sida blev till fem och efter femtio började jag skriva helt maniskt, säger han. Till slut hade jag skrivit 1 500 sidor text och det är det som ligger till grund för mina första tre böcker.

När vi kommer in på nya boken, Pianostämmaren, säger Stefan att han varit mycket mer nervös inför släppet av den här boken än sina tidigare. Han oroar sig för att hans läsare kanske inte kommer att uppskatta en introvert psykologisk kriminalroman. Pianostämmaren är annorlunda, både i handling och i tempo, berättar han och menar att det är egentligen så här han velat skriva ända från början.

Pianostämmaren utgår från Linnea, en ung flicka i ett välbärgat område utanför Stockholm. Ett övre medelklassområde som trots miljonvillor med flerbilsgarage också hemsöks av våld, mobbning och knark, bara mer dolt under ytan. Linnea är ensam, mobbad och skär sig i hemlighet. Boken har flera tidsaxlar och parallella historier som gav författaren migrän under skrivprocessen.

Walter Gröhn och Jonna de Brugge dyker upp som utredare liksom i tidigare böcker men Tegenfalk berättar att han närmast drabbades av den unga Linneas röst: Jag förstår att det låter helt schizofrent men jag liksom hörde hennes röst och var bara tvungen att skriva ner det. Hon kom mig väldigt nära och det kändes viktigt att berätta om henne. I den här boken har jag Linnea som huvudperson mer än mina två poliser.

Är du heltidsförfattare nu?
Nej, jag jobbar som IT-strateg också. Det blir för ensamt att bara vara författare, tråkigt att inte ha arbetskamrater på dagarna så jag gör både och. Sen jag började skriva har jag blivit bättre på att se människor, mer nyfiken, det har blivit roligare att studera folk och liksom samla på karaktärer.

Vad har du för relation till ljuböcker?
Jag lyssnar på ljudböcker från tid till annan och är verkligen glad att ha Reine Brynolfsson som inläsare, han passar mina böcker. Han tar läsningen på stort allvar och vi gick igenom mkt på Pianostämmaren eftersom den har olika tempo, snabbare ibland, långsammare ibland. Han har gjort en jättebra insats, har gett boken en helt ny dimension.

Har du något boktips till våra läsare?
En bok som alltid ligger på mitt nattduksbord och som jag läser i ofta är Borgerlig skymning av Simon Fruelund. Det är en dansk författare som skriver om människor som bor på en gata. Han skriver 4-5 meningar om varje familj och på de meningarna lyckas han fånga deras liv och öden exakt. Varje persons berättelse är fascinerande i sig. Jag önskar att jag kunde skriva så.

Han berättar också att nästa bok redan finns klar i hans huvud och ““bara“” behöver skrivas ner, något han ska sätta igång med i vinter. Vilket ämne eller vilken av sina huvudpersoner han kommer att fokusera på vill han inte avslöja men nog vill vi veta hur det ska gå för den både tuffa och plågade Jonna i fortsättningen?

Lyssna på Pianostämmaren här!

Läs mer om karaktärerna på Tegenfalks hemsida.

Foto: Eva Lindblad

Stefan Tegenfalk – Sveriges deckarkung?

Krimineller att sätta i halsen.

Vi träffade Aino Trosell vid ett stimmigt bord på Bokmässan i Göteborg tidigare i höstas. Aino är en snabbtänkt och mycket vältalig person. Det händer flera gånger under samtalet att vi liksom tappar bort oss när hon pratar för hon har ett så behagligt sätt att berätta, allt blir liksom en saga vi inte riktigt vill ska ta slut.

Vi börjar med att prata om hennes senaste novellsamling, Krimineller. Själva ordet har hon kommit på själv (och tagit patent på!) och hon beskriver det som ”Svarta karameller att sätta i halsen”. Kriminellerna kom hon på när hon körde bil hem efter föreläsningar och boksingeringar. Kvällarna var mörka och skogsvägen hem till huset slingrig och lång. För att hålla sig alert hittade hon på korta berättelser som hon berättade för sig själv och senare skrev ner.

Krimineller innehåller 6 noveller vars huvudperson är Trosells kända deckarhjältinna Siv Dahlin och är inlästa av Marie Richardsson. Lika många som handlar om vad Aino själv kallar ”dysfunktionella yngre män” och de läses av Jakob Eklund (hon tipsar om Jakobs vafan-film på youtube). Några noveller har verklighetsbakgrund, några liknar skräcknoveller en del är mer av humoristisk karaktär.

En verklighetsbaserad novell handlar om den knivmördade lärarinnan Selma Dahl från Malung, ett brott som fortfarande är olöst och numera preskriberat men som ändå fortsätter att förbrylla. Selma var över 80 år och bodde ensam i en stuga utanför samhället. Hon var en vänsäll och harmlös person som gjorde mycket litet väsen av sig men som en dag 1971 hittades brutalt mördad i sitt eget kök. Ingenting var stulet, spåren efter mördaren mycket få och den enda bloddroppe som “ kunde misstänkas ha kommit från mördaren förstördes så att senare tiders DNA-metoder inte heller kunnat närma sig gåtans lösning.

Här sitter vi nu med öppen mun och väntar på att Aino ska fortsätta berättelsen men hon byter rappt spår och beskriver suggestivt en av de andra novellerna: En julaftonskväll, två unga människor i en bil genom ett snöig, enslig landsbygd. Bilen kör i diket, den unge mannen lämnar kvinnan i bilen för att hämta hjälp vid närmsta gård men gubben i huset uppträder märkligt och vägrar hjälpa till“…

Ja, sådär är hon, suger in oss i sina sagor så vi glömmer våra frågor hela tiden. Men vi nyper oss i armen och nyktrar till:
Du är ovanlig, du skriver både deckare och romaner, hur kommer det sig?

Jag skrev boken Ytspänning och den tilldelades ett deckarpris trots att jag inte tänkte på den som en deckare när jag skrev den. Det var mycket överraskande men också befriande att få tillträde till en annan genre. Det var prestigelöst och öppet och jag har sedan dess trivts mycket bra i genren även om jag varvar med att skriva romaner också. För mig är det nödvändigt att byta format då och då. Viktigast är att formatet ska anpassa sig efter historien, aldrig tvärt om.
Min senaste roman Hjärtblad var väldigt tung att skriva, den rev upp många tankar och krävde ett enormt förarbete så att skriva kriminellerna efteråt var en ren fröjd. Dessutom anser jag att novellskrivande är rena författarskolan, nyttigt och roligt på samma gång.

Vi börjar prata om ljudböcker och det visar sig att Aino har ett varmt förhållande till ljudböcker och en engagerad lyssnare. Hon rekommenderar varmt en inläsning som Sven Wollter gjort av hennes egen kortroman På en öde ö i havet. ”När han läser den blir den bättre än originalet”. Provlyssna här på Ainos egen sida.

Strax jagar Aino vidare till nästa intervju och vi står ensamma kvar suktandes efter en stor påse salta Krimineller.

Krimineller att sätta i halsen.

Sauk, Silfverbielke och överdos av sex

Återvändaren“ 
Författare: Dag Öhrlund,Dan Buthler
Uppläsare: Stefan Sauk

Silfverbielke är tillbaka! Ja, det förstår man redan av titeln på boken; Återvändaren.
Efter att ha levt under falsk identitet i USA så bestämmer sig Christopher Silfverbielke att det är dags att åtevända till Sverige. Han vill tillbaka till den kvinna han älskar, psykologen Mariana Granath och det är dags att se till att lilla mamma har det bra.

Silfverbielke hyr en villa i Spanien och bestämmer sig för att han, Mariana “ och mamma ska flytta dit och leva ett lugnt liv tillsammans, pengar är inget problem. Han inser att Mariana kanske behöver lite övertalning men är övertygad om att hon ska förstå sitt bästa.

Saker är dock inte rktigt som han tänkt, när han under falsk identitet kommer tillbaka till Stockholm. Silfverbielke får några riktigt stora överraskningar som förändrar allt.
Det tar inte många minuter för honom att bestämma sig för att allt som gått snett är kommissarie Colts fel och en fruktansvärd plan tar form i Silfverbielkes hjärna.

Boken är spännande, så spännande att det är svårt att sluta lyssna. Samtidigt så förstår jag kritiken mot allt sex. Silfverbielke använder sex som maktmedel och för egen njutning, det handlar inte om kärlek eller närhet. Det hade inte varit något problem att tona ner det ibland, för det driver inte historien framåt.

Stefan Sauk gör som alltid ett fantastskt jobb. Vid det här laget är Sauk Silfverbielke, så utan honom skulle boken förlora en dimension.

Och slutet? Ja det kan få vem som helst att bli frustrerad eftersom det är en cliffhanger som heter duga. För alla som frågar, ljudboken slutar precis som den ska, det fattas inget!
Fortsättning kommer redan under tidig vår!

Återvändaren får 3+ i betyg. “ 

Sauk, Silfverbielke och överdos av sex

Har hysterin kring 50 shades of Grey lagt sig?

Hela bokhösten 2012 har präglats av snusk i och med allt snack om den erotiska trilogin om den extremt rike (och känslomässigt störde) Christian Grey och studenten“ Anastasia Steele. Nu när vi fått in trilogin på engelska, och första delen av den släppts på svenska (under namnet Femtio nyanser av honom) tycker vi det är dags att tycka nåt om böckerna.

Reaktionerna, och kommentarerna, på böckerna har varit extremt blandade. Vissa av er har älskat dem medan andra menar att det är den värsta skräplitteraturen de stött på och vi kan väl konkludera att det där med att skriva erotiskt inte är helt enkelt. Men ändå har folk blivit som tokiga i trilogin “– och alla har läst dem, funderat på att läsa dem, eller åtminstone snackat om dem.

Ärligt talat, det är ingen kvalitetslitteratur varken vad gäller det språkliga eller själva storyn men det känns inte som att det är grejen. När vi på kontoret läste böckerna (boken i mitt fall, jag gav upp 20 sidor in i Fifty shades darker) gick diskussionen het kring vad som var okej och vad som inte var det och ju mer vi diskuterade kring boken desto mer uppenbart blev det hur extremt osund relationen mellan Mr Grey och Ana är. Det finns något olustigt över hans kontrollbehov som inte går att komma ifrån, Ana är ganska våpig och hennes naivitet irriterar efter ett tag, och det är svårt att ta boken på allvar. Dessutom är ingen av huvudpersonerna särskilt sympatisk.

Det positiva i det hela är hur mycket vi faktiskt snackade om den här boken! Det finns ingen annan bok som rört upp så mycket känslor bland oss här och som gått att prata om i oändlighet. Om känslostormen och diskussionslustan beror på det erotiska temat eller om det var för att boken var så extremt usel låter jag vara osagt.

Men visst. Sexscenerna är många och ingående så är man ute efter det så kör så det ryker. Det är ju hur många (kvinnor) som helst över hela världen som älskat E L James Twilight-inspirerade sexböcker, så bara för att vi torrbollar på kontoret inte gör det betyder ju inte att du tycker likadant. Om inte annat “– läs dem för att inte känna dig utanför på nästa tjejmiddag.

Vill du inte läsa böckerna men ändå få koll på dem? Läs Katrina Lumdens extremt roliga recensioner.

Har hysterin kring 50 shades of Grey lagt sig?