Gästbloggare: Sofie Sarenbrant!

Idag har vi på Storytel fått den stora äran att publicera Sofie Sarenbrants bok Andra andningen, två veckor före alla andra och inte nog med det! Sofie har skrivit ett blogginlägg hos oss inför släppet av boken. Varsågod Sofie!

Stockholm, 1 juni 2013

Pang. Startskottet går och tjugotusen löpare väller fram på Lidingövägen. Helikoptern smattrar ovanför huvudet. Regnet öser ner och det är kallare än på julafton: fyra grader trots att det är sommar. Men det hindrar inte deltagarna som har för avsikt att korsa mållinjen efter 42 195 meter.

Men i år är det inte som vanligt. I Stockholm Marathons 35-åriga historia har ingen behövt sätta livet till, men idag faller första offret redan utanför Stadion. Det ser ut som en olycka, men när ytterligare en död löpare påträffas vid Rålambshovsparken, startar en utredning. Polisen Emma Sköld får det svettigt i kampen mot klockan. För om det är en galning bland alla tusentals löpare är det bråttom. Egentligen är hon där för att cykla runt och heja på sin syster Josefin “…

“… precis som jag cyklade runt banan för exakt ett år sedan när jag gjorde research för boken. Idén till “”Andra andningen“” växte fram under en av alla mina löprundor hemma i Bromma. Handlingen utspelar sig under endast fyra timmar, med en nutids- och en dåtidshistoria som vävs samman. Istället för en polisutredning som löper över flera dagar eller veckor, ville jag skriva en deckare i det kritiska läget, själva jakten på gärningsmannen. Redan från början bestämde jag att förlägga handlingen längs med maratonbanan. Därför börjar alla kapitel med en plats och ett klockslag. Efter månader med arbete, varvat med löpning, blev jag klar med boken och den skickades till tryck före påsklovet. Allt var frid och fröjd och jag kunde pusta ut, ända till “…

“… Boston Marathon, 15 april 2013. En bomb detonerar vid målgången på Boston Marathon och tre åskådare dör och flera hundra skadas. Nyheten kommer som en chock. Det är värre än handlingen i en bok eller film. Dessvärre är det på riktigt “– en skrämmande verklighet som är svår att ta in.

När jag spånade kring intrigen i “”Andra andningen“”, strök jag tanken på ett bombdåd under loppet bara för att det var för fruktansvärt. Och så händer det istället på riktigt “… Jag följer jakten på bombmännen via media och framför allt via Twitter, där Aftonbladets Carina Bergfeldt (även deckarförfattare) uppdaterar regelbundet på plats i Boston. Efter det dramatiska gripandet“ pustar jag (och alla andra) ut.

Sedan följer dagar med en olustkänsla i kroppen. Jag försöker inte ens förstå hur detta kunde hända, för det går inte att föreställa sig hur gärningsmännen tänkte. Tack och lov handlar inte min bok om terrordåd “…

“…“ utan det finns en orsak till det som inträffar och det drabbar inte ett slumpmässigt urval av offer. Därför tror jag inte att mina läsare kommer att få “”loppfobi“”, tvärtom. Trots förskräckligt väder genom hela boken, har jag redan fått flera kommenterar från läsare som blir inspirerade och sugna på att börja springa. Det var inget jag hade räknat med, men jag blir givetvis glad över den responsen. Jag älskar löpning “– men fruktar maraton. Det är en galen bedrift att genomföra en mara och så coolt att det är så olika typer av människor i blandade åldrar som klarar av det. Att skriva en bok är som att springa en mara “–“ man får lägga upp delmål för att palla med och försöka att peppa sig själv under tiden. Jag kan tänka mig att det är samma sak när man gör en ljudbok. Till min stora glädje är det Katarina Ewerlöf som läser in “”Andra andningen“”, som hon tycker är en rafflande historia.

Nu önskar jag dig en spännande stund med min bok,
Sofie Sarenbrant

Lyssna på boken direkt!

Se boktrailern här!

 

Gästbloggare: Sofie Sarenbrant!

Gästbloggare: Ramona Fransson!

Idag är vi extra stolta här på Storytel, självaste Ramona Fransson har skrivit ett exklusivt blogginlägg till oss! Här berättar hon om hur hon började skriva och varför. Tack Ramona!

Frågan jag ofta får är: Hur kom det sig att du blev författare? Och svaret är: En slump. Jag drömde aldrig om det, fantiserade inte ens om att bli det, utan det kom sig av att jag letade efter en bok som inte fanns. Ingen hade skrivit om hur det kändes i hjärtat att vara ofrivilligt barnlös. Det fanns och finns mängder med böcker om hur man blev med barn, och det visste jag redan, men inte hur man mådde i själen när det inte fungerade. Året jag skrev, Älskling, vi blir inte med barn, var 1991 och den gavs ut först 2008, efter omarbetning, ett ord som jag inte förstod innebörden av förrän många år senare. Men det var efter att jag skrivit av mig 1991, även om manuset låg i byrålådan, som jag upptäckte hur befriande, roligt och stimulerande det var att skriva.

Som barn lånade jag ofta böcker på bibliotek, vilket jag gör än idag, men jag ville ha egna böcker i bokhyllan och någon gång under 1976 blev jag en av de första medlemmarna i Bonniers Bokklubb. Tjugo år senare avslutade jag medlemskapet. Det blev en hel del böcker kan jag säga. Redan som barn älskade jag deckare, Fem-böckerna, Kitty på äventyr och Kalla kårar, om nu någon minns dessa. Jag har läst tusentals böcker och läser fortfarande mycket, men inga deckare. Anledningen till det är att jag inte vill bli påverkad av andras historier.

I stället påverkas jag konstant av det som händer i Sverige, Europa eller andra delar av världen och även av det som hänt mig, min familj eller nära vänner och om detta skriver jag i mina deckare. På det sättet blir de verklighetsbaserade, men absolut inte

sanna, utan skönlitterära. En av mina deckare, “” Mord under Tjörn Runt, hade jag särskilt roligt när jag skrev.“  Den kom ut 2010 och min inspirationskälla var boken “”Mia, sanningen om Gömda“”, av Monica Antonsson.

Dessutom hade jag fått veta en hel del om insidan av förlagsbranschen och detta blev en story där jag faktiskt satt och småskrattade under tiden jag skrev den. Helt hysteriskt roligt blev det när en av de större tidningarnas deckarrecensenter skrev:

“”De agerande är mediamänniskor i maktpositioner, vilket ger Fransson möjlighet att vädra sina livliga vanföreställningar om hur det går till i bok-, tidnings- och tvbranschen. De stora förlagen beställer vilka recensioner de vill ha, tv och recensenter lyder kuschat och belönas stundom med “”en liten men väldigt dyrbar gåva“”. Roligast är hon faktiskt när hon döper det makt fullkomliga förlaget till Orobánche, det latinska namnet för snyltrot“”. Slut citat.

Vad tyckte jag var så kul med just den här recension? Jo, ordet “”vanföreställningar“”. Jag menar, inte med ett enda ord i boken skrev jag att det här är sant, men uppenbarligen klev jag på en öm tå. Däremot är den här händelsen sann: Inför ett boksläpp för många år sedan, av en känd författare, skickade förlaget tillsammans med boken en badhandduk till varje recensent. Bokens omslag var tryckt på handduken. En enda journalist skrev om händelsen och var arg över “”mutan“”. Så kan det faktiskt gå till i branschen.

Nåja, alla har rätt att tycka om det man skriver och i början kunde det vara svårt att ta till sig kritik, men man vänjer sig. Och en sak är viktigt, man ska ta till sig kritik för som författare blir du aldrig fulländad. Att skriva är ett evigt övande.

Så hur kom jag på den ljusa idén att själv läsa in mina deckare? Jo, jag extraknäckte på Radio Bohuslän och fick komplimanger för min sköna radioröst. Men att ha en skön radioröst är inte alls detsamma som att läsa in en bok. Det insåg jag i samma sekund när jag för första gången lyssnade på Reine Brynolfsson som uppläsare. Du milde vilken skillnad! Jag är otroligt stolt och glad att förlaget lyckats få Reine Brynolfsson som uppläsare till samtliga mina deckare. Så numera ska jag vara tyst och skriva! Att skriva är som att spela piano, övning ger färdighet, men det förutsätter att hjärtat är med i varje nedslag!

Gästbloggare: Ramona Fransson!

Fransk bitterljuv mysroman du inte får missa!

Recension av: Allt jag önskar mig
Av: Grégoire Delacourt“ 
Med: Anna Maria Käll“ 

Jahapp. Det var länge sedan jag skrev en recension “– men nu är jag tillbaks och har haft en hel del trevliga bokupplevelser. Den här gången handlar det om en fransk roman “– en lite udda pärla som jag tror kommer tilltala alla er som törstar efter chicklit, feelgoodromaner och böcker som tar sig in på djupet.

Men. First things first. Boken heter alltså Allt jag önskar mig och är skriven av Grégoire Delacourt. Boken handlar om Jocelyne (Jo) som lever ett liv som hon är nöjd med “– men som är långt ifrån det liv hon drömde om som ung. Hon letade efter en drömprins“…men nöjde sig med Jocelyn (också kallad Jo) och tillsammans har de 2 utflygna“  barn och lever ett stillsamt liv ihop. Jo driver en sybehörsaffär och en alltmer populär blogg om handarbete. En dag övertalar hennes kompisar henne att spela på Euro million. Hon vinner 18 547 301 euro. Storvinst “– eller är det verkligen det?

Jag är kontorets frankofil och älskar såna här små trevliga pärlor. Den är annorlunda mot vad man är van vid (om man inte, som jag, läser extremt mycket fransk litteratur) och känns som uppfriskande lyssning så här mitt i alla sommardeckarsläpp. Boken är väldigt allvarsam och handlar mycket om Jos känslor, hennes ångest inför sin vinst, det hon ser fram emot att köpa och rädslan för att livet ska förändras. Jag har aldrig vunnit 18,5 miljoner euro “– men jag antar att det inte bara är uppsidor i att vinna så mycket pengar.

Sen är det ju det där med kärleken. Och att känna att man kanske inte har tagit sig dit man vill, men att livet är “”good enough“” som det är. Jag tror att många kan känna igen sig i tankarna hon går och bär på “– och det gör att jag gillar boken ännu mer. Plus för författaren som tagit sig an karaktärerna med bravur.

Inläsaren då. Ja. Anna Maria Käll. Jag har en tendens att välja böcker som hon läser. Ibland älskar jag. Ibland hatar jag. Den här gången “– helt okej. Ibland stör jag mig på hennes uttal av de franska namnen. Men. Hon är bra. Ni kommer gilla henne.

Jag inser att jag bara lyssnat på bra böcker den senaste tiden. Men. Så är det. Jag har bra feeling helt enkelt. Med det sagt ger jag Allt jag önskar mig en solklar 4!

PS. Ni vet väl att den här ska bli film med? Jag LÄNGTAR!

Fransk bitterljuv mysroman du inte får missa!

A Game of Cats

Vi kan inte släppa euforin från i tisdags när vi hade möjlighet att släppa alla de engelska böckerna i serien som i folkmun kallas A Game of Thrones. Faktum är att vi ägnade hela lunchen att prata om brev-kråkor, avsaknaden av varma mössor där uppe ovanför muren, de glada prostituerade kvinnorna och hur enormt stora kläder de har, de starka svärdskillarna.

Här något att glädjas åt:

A Game of Cats