Idag är vi extra stolta här på Storytel, självaste Ramona Fransson har skrivit ett exklusivt blogginlägg till oss! Här berättar hon om hur hon började skriva och varför. Tack Ramona!

Frågan jag ofta får är: Hur kom det sig att du blev författare? Och svaret är: En slump. Jag drömde aldrig om det, fantiserade inte ens om att bli det, utan det kom sig av att jag letade efter en bok som inte fanns. Ingen hade skrivit om hur det kändes i hjärtat att vara ofrivilligt barnlös. Det fanns och finns mängder med böcker om hur man blev med barn, och det visste jag redan, men inte hur man mådde i själen när det inte fungerade. Året jag skrev, Älskling, vi blir inte med barn, var 1991 och den gavs ut först 2008, efter omarbetning, ett ord som jag inte förstod innebörden av förrän många år senare. Men det var efter att jag skrivit av mig 1991, även om manuset låg i byrålådan, som jag upptäckte hur befriande, roligt och stimulerande det var att skriva.

Som barn lånade jag ofta böcker på bibliotek, vilket jag gör än idag, men jag ville ha egna böcker i bokhyllan och någon gång under 1976 blev jag en av de första medlemmarna i Bonniers Bokklubb. Tjugo år senare avslutade jag medlemskapet. Det blev en hel del böcker kan jag säga. Redan som barn älskade jag deckare, Fem-böckerna, Kitty på äventyr och Kalla kårar, om nu någon minns dessa. Jag har läst tusentals böcker och läser fortfarande mycket, men inga deckare. Anledningen till det är att jag inte vill bli påverkad av andras historier.

I stället påverkas jag konstant av det som händer i Sverige, Europa eller andra delar av världen och även av det som hänt mig, min familj eller nära vänner och om detta skriver jag i mina deckare. På det sättet blir de verklighetsbaserade, men absolut inte

sanna, utan skönlitterära. En av mina deckare, “” Mord under Tjörn Runt, hade jag särskilt roligt när jag skrev.“  Den kom ut 2010 och min inspirationskälla var boken “”Mia, sanningen om Gömda“”, av Monica Antonsson.

Dessutom hade jag fått veta en hel del om insidan av förlagsbranschen och detta blev en story där jag faktiskt satt och småskrattade under tiden jag skrev den. Helt hysteriskt roligt blev det när en av de större tidningarnas deckarrecensenter skrev:

“”De agerande är mediamänniskor i maktpositioner, vilket ger Fransson möjlighet att vädra sina livliga vanföreställningar om hur det går till i bok-, tidnings- och tvbranschen. De stora förlagen beställer vilka recensioner de vill ha, tv och recensenter lyder kuschat och belönas stundom med “”en liten men väldigt dyrbar gåva“”. Roligast är hon faktiskt när hon döper det makt fullkomliga förlaget till Orobánche, det latinska namnet för snyltrot“”. Slut citat.

Vad tyckte jag var så kul med just den här recension? Jo, ordet “”vanföreställningar“”. Jag menar, inte med ett enda ord i boken skrev jag att det här är sant, men uppenbarligen klev jag på en öm tå. Däremot är den här händelsen sann: Inför ett boksläpp för många år sedan, av en känd författare, skickade förlaget tillsammans med boken en badhandduk till varje recensent. Bokens omslag var tryckt på handduken. En enda journalist skrev om händelsen och var arg över “”mutan“”. Så kan det faktiskt gå till i branschen.

Nåja, alla har rätt att tycka om det man skriver och i början kunde det vara svårt att ta till sig kritik, men man vänjer sig. Och en sak är viktigt, man ska ta till sig kritik för som författare blir du aldrig fulländad. Att skriva är ett evigt övande.

Så hur kom jag på den ljusa idén att själv läsa in mina deckare? Jo, jag extraknäckte på Radio Bohuslän och fick komplimanger för min sköna radioröst. Men att ha en skön radioröst är inte alls detsamma som att läsa in en bok. Det insåg jag i samma sekund när jag för första gången lyssnade på Reine Brynolfsson som uppläsare. Du milde vilken skillnad! Jag är otroligt stolt och glad att förlaget lyckats få Reine Brynolfsson som uppläsare till samtliga mina deckare. Så numera ska jag vara tyst och skriva! Att skriva är som att spela piano, övning ger färdighet, men det förutsätter att hjärtat är med i varje nedslag!