Petteri Nuottimäki gästbloggar!

Foto: Eva Lammi
Foto: Eva Lammi

Att få sitt alster utgivet som ljudbok är bra! Då vet man ju med säkerhet att åtminstone någon har läst det. Skulle man i sina mörka stunder tvivla, kan man alltid lyssna på inspelningen. Jo, där läser han. Tydligt. Jag hör det själv.

Att skriva en bok är nämligen en lång process, under vilken man hinner pendla från att känna sig som ett gudabenådat geni, till att förkasta all sin produktion och undra vad man egentligen har gjort med sitt liv.

Men det är fullt naturligt. För det är författarens jobb att ha ångest. Det är vad vi gör på dagarna, vi lider lite, surfar på internet och kokar kaffe. Ibland skriver vi också några rader. Men det är egentligen inte så ofta.

”Förvänta dig det värsta” baserar sig dessutom på min egen uppväxt, varför den är ganska personlig. Är det verkligen någon som vill läsa det här? hann jag därför tänka ett otal gånger under processen.

Till min glädje visade det sig att det var ganska många som ville göra det. I skrivandets stund är det klart för översättning och publicering i såväl Finland som Tyskland, något som jag inte ens hade vågat drömma om. Många tycker också att den är väldigt bra. Inte alla. Vissa undrar varför någon vill skriva något sådant här. Men jag är nöjd med att folk tar ställning. Även om genomsnittet blir detsamma, är en 1:a och en 5:a alltid bättre än två ljumna 3:or.

Boken är alltså baserad på verkliga händelser och människor. Observera ordet baserad, för jag har tagit mig rejäla litterära friheter. Allt man läser är inte sant. Men det hade kunnat vara sant. Så känner jag. Dessutom kan ju minnen vara förrädiska. Hur var det med det där egentligen?

Kort kan man säga att ”Förvänta dig det värsta” handlar om en familj som flyttar från Finland till Sverige någon gång i skiftet mellan 60- och 70-tal. Det blir en frontalkrock mellan Matti, en hård man som har utkämpat flera olika krig, och tidens mjuka hippieideal om peace and love. Barnen börjar långsamt förvandlas till svenskar, vilket ju naturligtvis är bra. Men han upplever det som att de också blir svagsinta på kuppen, och det kan ju inte vara meningen? De tuggar tuggummi och verkar allmänt själsligt tomma. De följer tidens takt och gör ingenting av värde. Matti sätter in alla klutar för att styra upp situationen. Men det går fel. Väldigt fel. Och därifrån bara accelererar det.

Man skulle kunna kalla det en släktkrönika i form av en skröna.

Men framförallt är boken rolig. Det är ett löfte.

Petteri Nuottimäki gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s