Lena Matthijs gästbloggar!

Foto: Jan töve
Foto: Jan töve

Verkligheten överträffar nästan alltid dikten. När jag började skriva polisromaner för sex år sedan drevs jag av en lust att berätta verkliga historier om människor vars öden berört mig. Jag har varit inom polisen sedan 1985 och de senaste tjugoåtta åren som polis, och min bildliga ryggsäck är full av minnen och erfarenheter som vill bli berättade. Det är många poliser som vittnar om samma känsla. Som polis kommer man i kontakt med situationer, miljöer och människoöden som de flesta andra aldrig ens kan tro att de existerar. Mitt problem blev därför inte att hitta bra historier och sidospår utan istället att begränsa mig. Allt kan inte vara med och berättarglädjen får inte kväva den stackars läsaren. Efter fyra böcker och med mer rutin, har jag lärt mig att spara lite på krutet. Men ännu försöker jag ge läsaren en upplevelse av att vara så nära verkligheten det går i en skriven berättelse utan att för den del bli långdragen eller för detaljrik. Jag vill att det ska kännas på riktigt. När jag skriver har jag mina kollegors kritiska ögon som måttstock. Passerar böckerna deras granskning med betyget godkänt så vet jag att jag gjort något bra. Vi är nämligen många poliser som har svårt att läsa fiktiva berättelser om polisens arbete just därför att vi stör oss på brister i research och överdrivna eller felaktiga beskrivningar av oss som yrkesgrupp eller vårt arbete.

Min målsättning är att fånga såväl den invigde som den oinvigde. Jag vill att ödena ska beröra och att personporträtten ska vara starka och bära historierna. Visst finns det gåtor som ska lösas och ledtrådar som läggs ut i lagom takt, men framförallt vill jag fånga läsaren i en driven, autentisk historia där det blir svårt att lägga ifrån sig boken eller sluta lyssna. Jag undviker allt för skruvade scenarion med seriemördare och tortyr utan vill bygga min handling kring fall som om de inte är inspirerade av verkligheten, mycket väl ändå kunde ha inträffat. I grannhuset, i din stad och bland dem du känner.
28215
Mord är det värsta av brott. Förmodligen är det därför så många fascineras. Kring mordet kan historierna flätas samman. Man tar från det förgångna, man lånar från nutiden och öden går in och ur varandra. Hämnd är en vanlig drivkraft, så också i mina alster. Starka känslor ligger bakom de flesta grova våldsbrott. Mördaren är sällan strategisk och brotten därför sällan välplanerade. Saker händer och spår ska suddas ut i efterhand. Desperation och skräck finns hos både offer som gärningsmän. Mord är helt enkelt dramatiska, bara i sin rena natur. Liv släcks och gärningen är oåterkallelig. Det gör det så intressant att skriva om dem. Människorna kring morden. Ta dig en stund och lyssna på historierna om Johan i Killing your Darlings, om Cecilia i Under fjärilens vingar och Aisha och Zana i  Lejonet från Zagros. De har alla funnits på riktigt och är människor jag mött och inte kunnat glömma. Även brödraparen i En bror för en syster, har funnits och nu får de alla liv i ljudböcker på Storytel.

Välkomna till min värld!

Lena Matthijs gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s