Som Hungerspelen – fast på Mars!

Det kryllar av dystopier idag, verkligen kryllar. Därför är det inte helt lätt att hitta de allra allra bästa böckerna i den här genren. Men som de snälla boktipsare vi är så är vi villiga att ge det ett försök att guida er i djungeln!

20460
Rött uppror, första delen i serien Darrow, utspelar sig på Mars och filmrättigheterna är sålda. Något som är på väg att bli film kan ju inte vara dåligt, eller? Kolla in vad vi hade att säga om boken.

sandra_profilbeskrivningar
Sandra:
Rött Uppror har legat i min bokhylla en längre tid, jag var nyfiken utan att egentligen veta något om den. Min första reaktion när jag började lyssna var med ett stort leende: ”Jaha! Den utspelar sig på Mars, det här kommer jag gilla”. Mänskligheten har bosatt sig i hela solsystemet, det finns många roliga teknikprylar och möjligheten att kunna skulptera om en persons utseende så grundläggande är rätt skrämmande.

Darrows utbildning tar upp största delen av boken. Ungdomar i en hård, rå tävling och ett pyrande uppror i bakgrunden. Ja, det påminner en hel del om Hungerspelen, men är ändå något eget. Jag är nyfiken på vart handlingen tar oss i de nästa två böckerna. Vi hinner bara skrapa på ytan, det finns mycket om färgkoderna och samhället som jag vill veta mer om.

jill_profilbeskrivningar
Jill:
Jag upplevde boken som svår att komma in i till en början. Trots att det är så mycket information som ges, så väcker den en hel del frågetecken i ett tidigt stadium. Precis när man förstått hur uppdelningarna kring färgerna fungerar t ex, kommer ytterligare uppdelningar inom färgerna, mellan de gyllene, inom akademin osv. Men så fort man fått ett någorlunda grepp om helheten blir det väldigt intressant!

Det är svårt att inte se den som en Hunger games-dystopi, om än mer brutal, men det finns en del andra skillnader i upplägg. Något jag upplevde som positivt var att det gick fort redan från början. Upproret ifråga byggdes inte upp i tre böcker och avslutades med ett krig i den fjärde som känns lite klassiskt när det gäller den här typen av litteratur, utan här är det pang-på redan ett par timmar in i lyssningen. Det uppskattas! Jag gillar även kopplingarna till antikens Grekland, och att detta universum utspelar sig på befintliga planeter.

göran_profilbeskrivningar
Göran:
Rött uppror är en spännande och mörk dystopisk berättelse på Mars. Även om det finns likheter med böcker som Hungerspelen så tycker jag denna var mycket råare och därför på många sätt intressantare. Världen och miljön som beskrivs är fascinerande och genomtänkt även om vissa element känns som hämtade ur liknande dystopier. I början kände jag att den var lite trög men sakta men säkert fastnade jag helt.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z:
Efter att jag lyssnat på The Martian blev jag smått besatt av tanken på terraformering, så inledningen av Rött uppror drog verkligen in mig. Jag älskar hur det börjar byggas upp en värld där hoppet för mänsklighetens överlevnad har förflyttats till nya planeter.

I den science fiction som jag oftast uppskattar finns det alltid något jag kan identifiera mig med och sammankoppla med den verklighet jag lever i nu. Jag säger inte att det saknas här, men det är i alla fall inte lika framträdande. Det är mycket fokus på ren action, hårda, råa kamper där den manliga huvudkaraktärens machofasoner börjar gå mig på nerverna ganska omgående. Samtidigt kan jag förstå tjusningen i en bok som så tydligt fokuserar på kampen och hur karaktärerna uppfostras in i ett system som så uppenbart inte är hållbart. Min förhoppning är helt enkelt att kommande delar i serien bygger ut världen mer och utmanar de lite stereotypa roller som skildrades i den första boken. För jag kommer definitivt att se till att lyssna på fortsättningen, Pierce Brown har ändå skapat en värld jag vill veta mer om, tycker det känns som att Rött uppror bara skrapar lite på dess yta.

Vad tyckte du som lyssnat?

 

Som Hungerspelen – fast på Mars!

Intervju med Kristina Ohlsson!

8634267824_5b33fa50e4_k
Foto: Thron Ullberg

Din nya bok, Sjuka själar, kommer ut nu i januari. Berätta lite om den! Hur kom du på idén?

Jag har alltid svårt att berätta var jag får mina idéer ifrån. De bara kommer till mig, ofta flera stycken i veckan. Brukar säga att de som stannar kvar av sig själva är sådana som är värda att skriva om. Berättelsen om Sjuka själar var en sådan. Lukas återvänder till Kristianstad, sin hemstad, efter att ha hållit sig borta i tio år. Han fördes bort strax innan studenten och hittades några veckor senare, svårt misshandlad. Problemet är att han inte var den enda som försvann, men att det var bara han som kom tillbaka. Det får folk att undra om han verkligen var ett offer…eller en gärningsman som nu återvänder till sin brottsplats.

Du har skrivit mest deckare och mer ”klassiska” spänningsromaner, hur är det att skriva skräck för vuxna?

Kul! En skräckroman kräver en snävare berättelse än en kriminalroman och man måste också jobba mycket mer med stämningen i boken. Och så måste man förstås göra den bra mycket mer otäck, vilket gör hela skrivandet om möjligt ännu roligare.

Du har ju även skrivit barnböcker, vad är den största skillnaden mellan att skriva barnböcker och för vuxna? Och vad är roligast?

Jag älskar att berätta sagor för både barn och vuxna, så jag föredrar att inte bestämma mig för vad som är roligast. För barn skriver jag enklare och kortare berättelser än för vuxna – det är nog den stora skillnaden. Dessutom finns det vissa ämnen, som till exempel utstuderat våld eller sexualbrott, som jag inte skulle lägga in i en barnbok av den enkla anledningen att jag inte tycker den sortens historier har en plats i barns värld.

Serien Glasbarnen, som är din barnboksserie, är också åt skräckhållet. Hur läskig får man vara när man skriver skräck till barn? Vart går gränsen?

Det här har jag redan berört under föregående fråga, men jag skulle säga att barn inte får bli så rädda när de läser att de tappar lusten att fortsätta.

Hur hinner du skriva så många bra böcker per år?

Jag är effektiv och osentimental i mitt skrivande. Då går det fort och då blir det många böcker.

Lyssnar du själv på ljudböcker? Har du lyssnat något på dina egna?

Jag provlyssnar alltid på mina egna böcker, mest för att det är kul. I övrigt är jag ganska ”old school” när det gäller böcker; jag läser helst på egen hand.

Vi är så klart väldigt exalterade över Sjuka själar, men vet att många också undrar – kommer det fler böcker om Fredrika Bergman?

Oh ja! Just nu skriver jag på sjätte boken Syndafloder som kommer ut sent i höst eller i början av nästa år.

Tack Kristina!

 

 

Intervju med Kristina Ohlsson!

In i mörkret, intervju med Hedvig Weibull

.
Hedvig Weibull är journalist och jobbar på Kulturnyheterna på SVT. Vi är vana att se henne i TV-rutan när hon rapporterar alltfrån Nobelprisets tillkännagivande till kulturbudgeten och omtalade konst- eller litteraturhändelser runt om i landet. Men hon är också mörkrädd. En rädsla som hon till slut beslöt sig för att utforska och försöka få bukt med. För oss på Storytel var det en ny erfarenhet att låta en journalist göra sin egen ljudberättelse och resultatet liknar heller ingen vanlig ljudbok: In i mörkret – Spökhistorier på riktigt. Det blev 5 delar om Hedvigs rädsla och nyfikenhet, hennes spännande möten med människor som upplevt spöken, det väckte många frågor och gav oförklarliga erfarenheter. Kort sagt har Hedvig undersökt ett fenomen som vi väl alla funderar över då och då. Finns det spöken? Vi ställde några frågor till Hedvig inför boksläppet, om hur det var att spela in serien:

Du är ju mörkrädd, varför vill du då veta mer om spöken?

När jag var gravid vaknade jag ofta på natten. Och då insåg jag att mitt barn inte skulle behöva ha en mörkrädd mamma, särskilt som man är uppe väldigt mycket på natten när man har en bebis. Så jag bestämde mig för att ta itu med rädslan och skärskåda den. Vad var det värsta som kunde hända, om jag nu träffade ett spöke? Enda sättet att få reda på det var att intervjua dem som faktiskt upplevt spöken …

Är du mer eller mindre rädd för spöken nu efter inspelningen?

Nu är jag mindre rädd för spöken för många jag talat med har varit så lugna när de berättat om sina upplevelser. Som att spökena inte vill något ont. Och jag tänker att om det händer så händer det, men jag går inte omkring och oroar mig.

Vilken upplevelse under arbetet med det här var mest märklig/läskig?

Det läskigaste var utan tvivel att gå omkring på gruvområdet i Sala och känna av stämningen där. Och sedan att följa spökjägarnas jakt via deras egen film. Jag visste aldrig vad som väntade. Och det är en så kall och suggestiv miljö att den verkligen kryper en inpå skinnet.

Det finns väl en längtan hos många att det ska finnas något mer än bara det vi kan se, kan det göra att man vill se spöken?

Ja, och många jag talat med är helt öppna med att vissa saker man hör och ser kan ha naturliga förklaringar – men eftersom man vill tro kan man inte se den just då. Men det finns också sådana möten som är så konkreta att de verkligen inte går att förklara bort. Hur ska man förstå att man ser en person som sedan bara dunstar, försvinner framför ens ögon? Men lyssna på boken så får ni höra mer!

Det finns väldigt många aspekter på det övernaturliga, finns det något mer du skulle vilja utforska?

Jag skulle jättegärna göra fler ljudböcker om det övernaturliga och jag är särskilt nyfiken på när människor har sett varelser som inte går att förklara. Ibland har man sett små människor, som vättar eller tomtar och det fascinerar mig verkligen. Min mormors mormor ska ha gjort det (om jag minns släktleden rätt) så det skulle jag gärna utforska. Men jag är fortfarande inte klar med spöken. De vill jag gärna fortsätta berätta om.

Lyssna på böckerna på Storytel och bilda din egen uppfattning, finns det spöken på riktigt? Du kan också gå till Facebook-sidan In i mörkret – Spökhistorier på riktigt som Hedvig skapat. Där kan du berätta om dina egna erfarenheter, har du upplevt något övernaturligt eller kanske bara oförklarligt? Följ med på spökjakt!

In i mörkret, intervju med Hedvig Weibull

Vinnarna är…

För ungefär en vecka sedan startade vi en tävling där man kunde vinna Downton Abbey-filmen A Moorland Holiday. Tre vinnare har utsetts och vi säger därmed stort grattis till: Carina, Frida och Rolf! Ett mejl har skickats till vinnarna och priset kommer att skickas inom kort.

Tusen tack alla som var med och tävlade!
Även ett stort tack till Harper Collins som stod för priset.

Trevlig helg!

downton_abbey_a_moorland_holiday

Vinnarna är…

Ibland hjälper en ljudbok

”Mamma jag kan inte sova för jag kan nästan inte andas.”

12-åringens röst kom långt bortifrån men ändå nära. Klockan var två på natten och han stod vid min säng. Jag sov väldigt gott. Vad är det han säger…kan inte andas? Åh en sån natt.

Man blir ganska luttrad av att leva med ett barn med astma och allergier. Kanske gör det en till en sämre förälder. Efter tolv år har man haft många nätter på akuten och man åker inte gärna dit igen. Man avvaktar i det längsta. Man ger medicin och öppnar fönster. Lysrörsljuset i väntrummet och syremätningsapparaten är inte lockande.

Efter att ha försäkrat mig om att han i alla fall fick luft nog för att vara talbar bad jag honom krypa ner bredvid mig och försöka sova där. Min klockan två-logik sa mig att jag då både kunde hålla koll på att han mådde bra och samtidigt sova själv. Jag skulle i alla fall höra om han ropade på mig, så länge han inte svimmade på grund av för låg syrenivå i blodet. Trötthet gör en ganska dum och oansvarig.

Men han kunde inte sova. Varje andetag krävde att han pressade ut luften med magmusklerna, det är ett workout-pass och det brukar man inte somna mitt i. Kanske vi skulle åka till akuten ändå. Jag var så fruktansvärt trött bara.

”Vill du lyssna på en ljudbok i min telefon?” fick jag ur mig. Då skulle han i alla fall ha något att göra medan han låg vaken. Jag gick upp och hämtade telefon och lurar och bläddrade fram en Fem-bok i Storytel-appen. Det var det första jag kom på. När han lagt sig tillrätta med lurar i öronen och telefonen på täcket somnade jag.

Fyra och en halv timme senare vaknade jag ganska utvilad och min fina kille sov lugnt bredvid mig. Han hade lyssnat på drygt två och en halv timme av Fem-boken och sedan noggrant lagt telefon och lurar bredvid sängen. Under den tiden hade tydligen astman gått ner så att han kunde andas tillräckligt lugnt för att somna. Det var en oväntad lösning, men jag var tacksam att det funkat, även om samvetet gnagde lite. Egentligen borde vi säkert åkt in. Men nu var faran över.

Nästa kväll var astman helt borta. Jag nattade honom och plockade upp boken vi höll på att läsa. Men: ”Mamma kan jag inte få låna din telefon igen. Jag vill fortsätta lyssna på den där boken…”

Nu är han inne på sin tredje Fem-ljudbok.
//Karin på Storytel

ungdom_karin_beskrivning

Ibland hjälper en ljudbok

”Det är något som inte stämmer”

I vanliga fall skriver Martina Haag ganska lättsamma relationsromaner som får en att fnissa lite och må bra i själen. I höstas släppte hon däremot något helt annat, en relationsroman som verkligen blivit tokhyllad för att den berör på djupet och rör upp saker till ytan.

26252
När en bok hyllas och snackas om så pass mycket var vi ju så klart tvungna att ta oss an den. Boken är kort, 4,5 timme, och när de timmarna gått så var det några av oss som kände ett behov av att prata om den.

Hannah_ROMAN_profilbeskrivningar
Hannah: Jag har inte läst särskilt mycket av Martina Haag tidigare, men hon är bevisligen bra när hon skriver om något som bränns på riktigt. Det finns en tryckande ångest som känns nästan rent fysiskt i mig när huvudpersonen Petra kämpar för att hålla ihop under den oundvikliga separationen och sveket från hennes man. Har man någon gång blivit övergiven, känt sig lurad av någon man litat på, eller gått igenom en separation så tror jag att den här boken ger både igenkänning och styrka, eftersom man förstår att man inte är ensam om smärtan.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar

Erika: Jag får ont i magen av ”Det är något som inte stämmer”. Martina Haag beskriver med stor inlevelse precis hur maktlös och panikslagen huvudpersonen Petra känner sig när hennes relation och hela liv plötsligt faller ur hennes händer. Under berättelsens gång pendlar jag mellan sorg, ilska och hopp om en iskall hämnd. Boken väcker verkligen känslor, och just det tycker jag är dess främsta styrka.

Emilie_ROMAN_profilbeskrivningar

Emilie: Redan från första orden var de svårt att se detta som någonting annat än en självbiografisk roman. Jag kunde inte låta bli att vrida och vända på alla händelser för att på något vis rättfärdiga bådas (och samtidigt ingens) beteende.

I första halvan av boken kändes det nästan som att känslorna strömmade genom hörlurarna och fick hjärtat att värka. Sedan ändrade dock historien karaktär och blev för mig lite för utdragen och jag hade svårt att få allting att gå ihop. Nästan som att det var två delar som fogats samman – men kanske är denna tudelning någonting som även kan representera hur huvudkaraktären känner sig när livet rasar kring henne. En spännande roman om hur bräckligt det liv vi bygger upp faktiskt är.

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Bia: Min första känsla är att det måste vara fruktansvärt att ens skilsmässa hamnar på löpsedlarna, dag efter dag. För jag kan inte skaka av mig den verklighetsbakgrund som finns här. Jag intresserar mig inte ett skvatt för fjällstugeberättelsen som känns helt apart, utan det är deras sönderfallande relation som fångar och den gör rejält ont. Att bli dumpad, inför öppen ridå, och att det dessutom har föregåtts av en ganska lång otrohet. Så hemskt! Att han dessutom levt i otroheten så länge att han känslomässigt redan har gått vidare när hon får reda på det, just diskrepansen mellan hennes chock och sorg och hans axelryckning till reaktion skär i hjärtat. Stark och jobbig läsning!

Har du lyssnat? Vad tyckte du?

”Det är något som inte stämmer”