Gästbloggsinlägg av Peter Barlach

Fotograf: Mia Carlsson
Fotograf: Mia Carlsson

Som författare drar jag mig alltid för att läsa mina egna böcker när de är tryckta. Jag är rädd för att hitta missar och korrfel som jag inte kan göra någonting åt. Men när Frida Hallgren, en skådespelerska jag beundrar väldigt mycket, läste in min roman Konsten att vara Caroline kunde jag inte hålla mig från att sluka hela berättelsen.

För Frida behärskar in till fullständig briljans konsten att vara Caroline. Hon låter varm och rak, rolig och krass, smörar inte för nån. Precis min Caroline. 100,0 procents närvaro och Frida Hallgren ÄR Caroline. Och jag blir inte mindre förtjust i denna trasiga knasiga underliga underbara karaktär som har en reptilsnabb tunga och ett hjärta av guld och vars moral inte alltid är synkad med Svea Rikes lagbok, när jag hör Fridas tolkning. Hon läser precis som jag önskar att alla läser boken. Lätt utan att vara ytlig. Djup utan att vara tung. Hjärtskärande gripande ena sekunden och humor på skön nivå i nästa. Som livet alltså.

Men Frida gestaltar inte bara Caroline klockrent. Hon är vardagsfilosofen lastbilschaffisen göteborgaren Arnold också, han som faller som en fura för Caroline, som visar sin kärlek tillbaka genom att sno hans lastbil proppfull med kött. ”Men kärlek börjar kanske alltid med rån?” som hon säger för att trösta sig själv. Frida är den fryntliga norske oligarken som bjuder på champagne, ostron och kokain på den utflippade Grand Hôtel-kvällen. Frida är mamma, pappa, väninnan Bente, den sköna bittergubben Ralf. Hon är ”lösögonfranspsykopaten från Skanstull”, den toppstyrda mellanchefen Daniella som visar sig vara människa. Frida är alla, hon är till och med Lidingö Centrum-originalet Rullator-Pär med total självklarhet.
29625
Hennes blixtrande skådespelarintuition är för mig overklig. Hon måste tagit miljontals tusendelssnabba beslut vid inläsningen och träffar alltid rätt. Aldrig spelar hon över, men bangar inte för nåt. Hon färgar precis lagom. Jag vill inte jämföra, men jag har sällan lyssnat på en ljudbok där uppläsaren har sådant absolut gehör för samtliga tonlägen. Tänk er en åttatimmars film som spelas upp i ens huvud med en och samma superskådis i alla roller. Och dialekterna! Värmländskan, göteborgskan, finlandssvenskan. Så jävla målande bara. Hon skjuter norskan från höften så att jag blir tårögd av glädje. Ni språkforskare, dialektvetare, infödda och andra besserwissrar: gör er icke besvär, Frida kommer charma omkull er allihop!

Nu längtar jag till att få lyssna på Frida/Caroline i den fristående uppföljaren Nyckeln till Caroline som släpps den 14 januari 2016 hos Storytel. Samma feelgoodkänsla som i den förra, men med extra allt.

Gästbloggsinlägg av Peter Barlach

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s