Gästbloggsinlägg av Elisabeth Östnäs

DSC_8727.jpg
Foto: Roger Nellsjö

När jag var liten var världen socialrealistisk. Drakar och alver lyste med sin frånvaro. Skilsmässor togs upp i var och varannan bok. Sexualupplysningsböcker fanns det gott om, både tecknade och med foton. Inget barn på sjuttiotalet var omedvetet om hur världen fungerade, in i minsta gråtrista detalj. Vi var dessutom alla emot kärnkraften men för sockiplast.

Jag och mina klasskompisar bar duschmössa i duschen och fotvårtor sågs som det största hotet. Genom att läsa fick vi lära oss om Sveriges historia. Vi läste Sven Wernström och Moberg och vi tipsades om Grottbjörnens folk av en engagerad historielärare som tyckte att vi tolvåriga snillen verkligen skulle fördjupa oss i denna spännande bok. Det gjorde vi också. Om jag inte minns exakt allt om hur man slår en flintkniv, så kommer jag i alla fall aldrig att glömma Jondalars lem.

Wernströms svit om Trälarna är minnesvärd. Han tog grepp om historien och såg klasskampen som det som förde världen framåt. Genom alla nedslag i tiderna, och alltid med blicken på de allra minst gynnade i samhället, så gnuggade han våra späda nosar i den mylla ur vilken revolutionen spirar.

Kanske är det därifrån Turid stammar. Genom den skönlitteratur jag läste som barn fick jag syn på en annan historia än den man fick prov på. Jag har aldrig haft lätt för att lära mig kungars regentlängder.

Men jag har alltid varit nyfiken på hur vanliga människor hade det. Hur tänkte de? Vad drömde de om? Det är anledningen till att jag älskat religionshistoria sedan jag började plugga 1994. Det handlar ju om hur folk har tänkt genom tiderna. Och vad de har trott på. Här i Sverige var vi ju asatroende otroligt länge. Sverige blev inte helt kristnat förrän under elvahundratalet. Detta var en process som skedde i vågor. Ändå ska våra förfäder ha trott på Oden och Tor, långt efter det att de gjort Jesus bekantskap. Men trodde de verkligen på de här gudarna? Vad i myterna kan de ha tagit på allvar? Trodde man ens på myterna?

Turid är resultatet av alla mina studier i religionshistoria. Jag var en kratta på att skriva uppsats. Men istället blev det en bok. Och det jag vill med serien, är väl att få både unga och vuxna att få syn på något, som kanske faktiskt är sant, eller skulle kunna vara sant, för någon, någonstans, någon gång.

Och min del av revolten ser jag som att skriva om de odjur som inte hade någon plats på sjuttiotalet. Jag ser det som att jag tar hand om, och vårdar, allt det där som kröp i skuggorna, när världen belystes av lysrör som obevekligt avslöjade allsköns tarvlighet. Med Sagan om Turid hoppas jag att verkligheten visserligen finns där, men också en smula fantasi och hopp.

Kungadottern, första delen i serien Sagan om Turid,
finns på Storytel den 11e februari 2016.

29439

 

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Östnäs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s