Vi ses på trekaffet hos Anna-Lisa!

SIgneringsaffisch
Foto: Staffan Huss

Det pinglar till när butiksdörren öppnas. Vänner och grannar trillar in en efter en, hejar glatt på varandra och väljer ut varsin kaffekopp från hyllan med retroporslin. De sjunker ner i 60-talssoffan eller på de pinnstolar som är till salu för tillfället. När butikens ägarinna ställer fram dagens fikabröd, en radiokaka eller kanske en rulltårta, är småpratet redan igång.

Det är trekaffe hos Anna-Lisa. En scen som återkommer i mina böcker och som alltid leder handlingen framåt. Här berättas nyheter, här avslöjas hemligheter, här har några av bokens personer blivit förälskade.

Någon har sagt att bra feelgood kännetecknas av att man som läsare själv vill vara med i boken. Bli kompis med romanens människor. Vara en i gänget. Dela myset.

Och det är just här, vid trekaffet, som mina läsare vill hoppa in i handlingen och vara med. Alla förstår att Anna-Lisa inte finns på riktigt, att hon är en romanfigur. Men de drömmer ändå om att få vara med om dagens mysigaste stund.

Jag har fått frågan flera gånger:
”Kan du inte öppna den där retrobutiken själv, så att man kan få komma och dricka trekaffe? Snälla …?”

De är inte helt fel ute (det är förstås aldrig mina läsare). För den första romanen i 30665Anna-Lisa-serien, Anna-Lisas Antik, kom faktiskt till när jag själv gick och drömde om att öppna en butik med gamla saker. Men istället skrev jag en roman och lät Anna-Lisa förverkliga min dröm.

I uppföljaren Flickorna i speceriaffären, som nu kommer som ljudbok, fortsätter förstås vännerna i Söderberga att samlas hos Anna-Lisa på eftermiddagarna.

Och visst kan du och jag vara med. Fixa en termos med kaffe eller te och lägg upp litet gott fikabröd innan du slår dig ner i soffhörnan och börjar lyssna.

Så ses vi där, på trekaffet hos Anna-Lisa!
//Eli Åhman Owetz

Vi ses på trekaffet hos Anna-Lisa!

Tävling: Vinn biobiljetter till Room

tavling_room
Har ni hunnit lyssna på Room? En obehaglig men spännande berättelse om en mor och en son som hålls fångna i ett litet rum, ett fängelse de försöker bryta sig fria ifrån. Låter detta spännande? Då får ni inte missa biofilmen som rullar på biograferna just nu! Var med i vår tävling och ha chansen att vinna en biobiljett för dig och en vän.

Vi kommer att dra 5 vinnare som får ta med sig en vän. Detta vill du inte missa!

Svara på frågorna:
1. Vad heter skådespelaren som spelar femåriga Jack i filmen?
2. Hur många år har Ma (mamman) varit fångad i det lilla rummet?
3. Vem har läst in den svenska ljudboken?

Mejla dina svar till tavling@storytel.se. Glöm inte att uppge namn och adress. Senast den 30e mars vill vi ha dina svar! Vinnaren presenteras på torsdagen den 31a mars.

Lycka till!

I samarbete med Lind & Co.

Tävling: Vinn biobiljetter till Room

Gästbloggsinlägg: Att skriva är att våga

Madeleine Bäck
Foto: Camilla Lindqvist

Jag hade inte blivit en bra skönlitterär författare när jag var 20 år. Eller ens 30. Där fanns för mycket i vägen. Förebilder. Förutfattade meningar. Jag inbillade mig nämligen väldigt länge att jag var tvungen att skriva på ett visst sätt för att det ens skulle vara lönt att försöka. Och kunde jag inte tävla med idoler som Torgny Lindgren, Kerstin Ekman eller Joyce Carol Oates – ja, då kunde jag lika gärna avstå.

För att vara kortfattat ärlig: jag var för feg. Så mina framfantiserade texter hamnade i byrålådan.

Men så hände något. När jag väntade mitt andra barn började jag medvetet jobba med mitt skrivande. Allt började med att jag tröttnade på mig själv som journalist. Ett av skälen till att jag valde det yrket var att jag, i brist på att vara skönlitterär författare, ändå fick möjlighet att berätta historier. Nu fick mina texter mig att gäspa. Jag tyckte att jag kunde skriva dem i sömnen. Jag satt fast i en mall, en slags mental bur dit kreativiteten gick för att självdö.

Så kunde jag inte ha det. Jag såg två alternativ:
1 – Byta jobb. Jag drömde om arbete som kokosbollsprovare, eller kanske getbonde. Ja, nästan i alla fall.
2 – Utveckla mitt kreativa skrivande och därmed mitt jobb.29903

Att välja nummer ett hade varit ett tryggt val. Fegt, återigen. Det fick vara nog med det nu. 35 år gammal och gravid med mitt andra barn bestämde jag mig för att släppa alla föreställningar som höll mig tillbaka. Jag började skriva. Skriva som jag ville. Jag tog hjälp av några skrivarkurser för att repa än mer mod. Jag vässade verktygen. Jag mötte passionerade, skrivande människor som hjälpte mig att gå ännu länge, våga ännu mer.

Dra historier och scener förbi alla bekväma zoner och så långt in i väggen det bara gick. Få berättelserna att blöda, skrika och be om nåd. Och till slut var den där, idén till min trilogi. Någonstans under föräldraledigheten vågade jag börja gräva efter den. Första boken, Vattnet Drar, är nu redo att lyssnas på här hos Storytel, vackert inläst av Sanna Krepper. Jorden Vaknar och Berget Offrar kommer under 2017.

Jag är så stolt och glad att jag tog det där steget. Att jag vågade.
//Madeleine Bäck

Vattnet drar släpps som ljudbok hos Storytel den 24e mars 2016.

Gästbloggsinlägg: Att skriva är att våga

Mystik i 1680-talets Amsterdam

miniatyrmakaren_romaner
Vissa böcker känner man att man behöver börja lyssna på eller läsa bara för att omslaget är så jäkla snyggt! Miniatyrmakaren har ett sånt där karamelligt omslag som gör att man dras in. Dessutom låter ju storyn himla spännande – en historisk roman som utspelar sig i Amsterdam på 1680-talet. Boken handlar om Nella, 18 år gammal och bortgift till en handelsman. I bröllopsgåva av sin man får hon ett kabinettskåp. I skåpet lurar däremot en och annan hemlighet … Kika på vad vi tyckte om den!

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar
Bia: Vilka miljöbeskrivningar! Och vilken stämning! Det här var en riktigt härlig historisk roman med ett lite mystiskt skimmer som jag hade velat få ännu mer av. Det fantasieggande och vackra omslaget plus titeln lovade kanske lite mer än den höll, eftersom alltför många frågor lämnades obesvarade och slutet skyndades över för snabbt, men ändå, så värd att lyssna på!

carl_profilbeskrivningar
Carl: Den stora behållningen för mig med Miniatyrmakaren var det mustiga persongalleriet. Speciellt Marin, den ondskefulle systern till Johannes Brandt, motsvarigheten har jag inte stött på sedan ärkeskurken Uriah Heep i Charles Dickens David Copperfield.

Ett stort plus är Jessie Burtons förmåga att skildra miljöerna och stämningen i 1600-talets Amsterdam på ett taktilt sätt.

Hannah_ROMAN_profilbeskrivningar
Hannah: Bokens stora behållning för mig var hur miljön beskrevs och gavs stor plats i berättelsen, detaljerade och målande beskrivningar av sinnesintryck som gav en stark närvarokänsla. Det är väl utfört, och väldigt effektivt för att dra in läsaren i den värld som berättelsen utspelar sig!

Emilie_ROMAN_profilbeskrivningar
Emilie: Vem är miniatyrmakaren och vad vill den egentligen säga med sina miniatyrer? Detta är frågor som ramar in hela berättelsen, romanens karaktärer och relationerna dem emellan. Det är även detta som ständigt får dig att vilja läsa vidare för att få svar på dina frågor. Tyvärr kommer dessa frågor aldrig riktigt få den förklaring läsaren så gärna söker, men istället bjuder den på en bit av 1680-talets historia med detaljerade miljöbeskrivningar då den tar dig med på en resa till Amsterdams köpmannaskikt där ständig rivalitet råder. Jag hade själv gärna önskat att mystiken kring miniatyrmakaren fått ta ännu större plats i romanen, samt att allting tillslut fått en förklaring. Men trots detta tycker jag att de invecklade relationerna karaktärerna emellan och allas små och stora hemligheter skapar en hel del mystik i sig som ger en intressant läsning och skapar mentala bilder som sitter kvar länge.

omdugillar_01

Mystik i 1680-talets Amsterdam

Gästbloggsinlägg av Vera Efron

Vera
Foto: S. Kisin

Det var för nästan tio år sedan som jag vid ett tillfälle träffade en flicka i S:t Petersburg som såg ut som ett levande lik. Hennes magra och livlösa kropp var insvept i smutsiga, trasliknande kläder.

Trots att barnprostitution var och är förbjudet i Ryssland såg jag många barn i underjordiska vägövergångar som höll på att erbjuda sina tjänster till utländska turister. Det värsta var att se åttaåriga små och magra flickor med smutsiga ansikten och slarvigt rödmålade läppar. Jag hade väldigt svårt att gå förbi dem, ännu svårare att säga nej när någon sprang fram till mig och bad om pengar. Jag brukade ge dem en slant innan jag snabbt gick därifrån.

Men den här gången stannade jag. Jag frågade henne om jag fick bjuda henne på något varmt att dricka. Hon följde med mig utan att svara. Vi slog oss ner på ett café. Jag ställde inga frågor. Hon satt tyst hela tiden. Jag drack kaffe, hon drack te och åt kakor. Så här träffades vi flera gånger innan hon en dag berättade att hon hette Natasja.

Hennes historia som hon började berätta för mig var så skrämmande och omänsklig att jag grät hela tiden medan jag lyssnade på henne. Jag tänkte på om jag själv skulle kunna ha överlevt om jag blivit utsatt för alla dessa våldtäkter, förnedringar och misshandel som den här lilla magra tjejen hade blivit. Dessutom fick jag veta att allt detta skett i Sverige.

– Om det finns grader av helvetet, sa Natasja, så tror jag att jag hamnade i den värsta.

Jag lyssnade på henne och förstod att hon blivit utsatt för trafficking och sålts till sexslaveri. Jag kunde inte sova den natten. Jag tänkte på hur vi i Sverige kunde blunda för det här? Hur vi utnyttjar vår ekonomiska ställning för att köpa en levande människas kropp för att tillfredsställa våra behov. Som om det handlade om mat eller dryck.

Jag såg inte Natasja dagen efter. Det tog flera dagar innan jag återigen stötte på henne vid ett övergångsställe. Under tiden hade jag tagit kontakt med ett rehabiliteringshem där gatubarn som prostituerade sig eller var offer för sexhandel skulle kunna få hjälp. Jag ville ta Natasja dit. Hon var ännu magrare än då jag såg henne sist. Jag förklarade för henne att hon behövde hjälp och tog henne dit nästan under tvång. Jag besökte henne sedan flera gånger.

Idén att skriva en bok om det som hon varit med om föddes senare. 29627
– Som en varning till andra flickor, sa Natasja en gång. Kanske kunde det hjälpa även torskar att förstå att de flesta som säljer sex inte gör det ”frivilligt”. Vi bestämde att jag skulle skriva ner Natasjas berättelser. Det var en tuff tid för mig.

Medan jag skrev boken plågades jag av mardrömmar, hade ont i kroppen som om jag själv var utsatt för våldtäkter, psykisk tortyr och fysiska slag. Jag grät hela tiden, var inte kapabel att träffa vänner och leva ett normalt socialt liv. I varje man såg jag en hallick eller torsk. Jag intervjuade flera män om deras attityd till sexköp och gjorde research. Jag gick på gatorna, satt på café i de köpcentrum där jag fick veta att sexhandeln hade pågått.

Plötsligt såg jag mycket som jag inte lagt märke till innan. När boken blev färdig kändes det verkligen befriande. Både för Natasja och mig. Hon var mycket nervös och frågade mig hela tiden om någon av hennes hallickar eller torskar skulle kunna känna igen henne och även hämnas på henne. Jag var också nervös, men av andra skäl. Tänk om det skulle gå dåligt för boken och ingen skulle vilja köpa eller läsa den.

Jag visste att boken var tung att läsa. Själv kunde jag inte läsa den utan att gråta – och då hade jag ändå inte tagit upp de värsta av Natasjas berättelser. Boken blev en enorm succé. Den översattes till danska, ryska och nu även engelska.

Sedan dess har det även kommit ut en fortsättning – Nästan fri, hennes berättelse om hur hon blev befriad från sexslaveriet och hur hon blev bemött av svensk polis.

//Vera Efron

Gästbloggsinlägg av Vera Efron