Anne Liljeroth: Vad hände sen då?

webb-9949
Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin

I två och ett halvt år levde jag med och skrev historien om Saga Widerbeck som flyttade hem till sin gamla barndomsstad med en idé om att göra upp med dem som en gång sårade henne.

Där bodde den första kärleken som nobbade, och bankchefen som inte gav henne drömjobbet, med flera. Det blev boken Bara människor som gavs ut 2013 (Hoi förlag). När den var färdigredigerad och utgiven blev det väldigt tomt. Och frågorna började dyka upp. Vad skulle hända om…? Tänk om det inte var som Saga trott? Vad hände sen?

Ja ni förstår. Jag var tvungen att fortsätta utforska livet i småstaden. Det blev nya intriger, några nya karaktärer men framför allt en ny vecka i Sagas liv. Lite oro, lite fyrtioårskris. Ett år efter att hon flyttade in på Smedjegatan 6. Det blev en bok till. Vanliga människor glömmer och går vidare släpptes i november 2014. Det är en fristående historia som handlar om att saker och ting inte alltid är som man tror, och om att försöka ställa till rätta.

35317Var får du allt ifrån?

Jag brukar svara att ”det kommer liksom på sig självt”. Visst har jag en idé om vad jag vill berätta men när fingrarna dansar över tangentbordet så dyker det upp saker som jag inte hade en aning om att jag kände till. Karaktärerna i historien beter sig inte som förväntat, och de försätter sig i situationer som de inte borde. Tokigt kanske, eller, som jag tänker ibland, så är de som folk är i allmänhet. Man brukar ju säga att verkligheten ofta överträffar fiktionen.

Och så har vi det ovanligt oväntade, det där som förvånar till och med mig som skriver historien. Som andliga väsen skapas det meningar som medan fingertopparna knattrar. Där dyker upp gestalter som kurat i mitt undermedvetna, som jag för länge sedan trodde var glömda. Det har hänt att jag känt ett kusligt obehag när jag i efterhand läst vad jag skrivit. Skrivandet kan locka fram dolda hemligheter.

Men vad hände med Saga när Bara människor tog slut?

Så mycket kan jag berätta, att min intention, när jag skrev, var att visa att hämnd aldrig lönar sig. Att hämnd bara vänder på kuttingen, gör offret till förövare. Men på vilket sätt och hur det drabbar Saga? Ja det hoppas jag naturligtvis att du vill ta reda på genom att lyssna på Vanliga människor glömmer och går vidare.

Hälsningar Anne

Mer om mig och mitt författande på: http://www.anneliljeroth.se
PS. Om du vill läsa mer. I mitten av mars släpptes min tredje roman, På andra sidan gatan. En kärleksroman en en väldigt aktuell kontext.

Anne Liljeroth: Vad hände sen då?

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

Elisabeth Andersson
Foto: Jenny Leyman

Första gången jag bantade var i högstadiet. Jag och min bästa kompis bestämde oss för att fasta. Det gick inte så bra. Vi gillade varken potatisavkok eller buljong utan fastade på flytande aprikosnektar som vi tyckte var jättegott. Någon större viktminskning blev det inte.

Efter det har jag provat flera olika bantningsmetoder. Jag har gått ner, sedan upp igen. Ner igen, upp igen. Och så ner och upp igen. Och så vidare. När jag tänker efter har jag nog bantat halva mitt vuxna liv.

Det var det här jag ville skriva en roman om, på ett underhållande sätt – om hur mycket tid, energi och pengar jag och många andra kvinnor lägger på att banta. Jag har läst någonstans att sju av tio svenskar vill gå ner i vikt. Jag tror att det framför allt är kvinnor. Och det är kanske inte så konstigt, för om man blir smal blir man ju inte bara snyggare, utan lyckligare också, eller?

Romanen heter ”Lyckostarnas klubb”. Huvudpersoner är Jenny, 30, Lotta, 39, och Bibi, 60. Jenny är copywriter på en reklambyrå, Lotta jobbar som nyhetsredaktör på teve, Bibi är marknadschef på ett bokförlag.
34964
De har alla tre superkoll på sina jobb, men inte lika bra koll på vikten. De lär känna varandra på bantningssajten Smaldirekt.nu när de inser att de har kärleken till ostbågar gemensamt. Jenny, Lotta och Bibi träffas och bildar Lyckostarnas klubb och hjälper varandra att gå ner i vikt, men också med viktiga beslut i livet. Till slut leder en träff med Lyckostarnas klubb till att faktiskt en ostbåge åstadkommer den mest oväntade förändringen i deras liv.

Hur är det då med min egen vikt just nu?

Jo, efter en tid uppåt är den på väg ner. För några veckor sedan började jag banta igen. Men målet är inte ”Beach 2016” utan ”Better health 2016”. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att det viktigaste med att gå ner i vikt är för att jag mår bättre. Men bara för att jag blir smal uppnår jag inte Den Stora Lyckan.

Den här gången hoppas jag kunna behålla den lägre vikten. Det borde inte vara så svårt. Det enda som behövs är ju lite karaktär, eller?

Jag har dedikerat ”Lyckostarnas klubb” till alla ständigt bantande kvinnor där ute. Nu vet ni varför.

Jag är en av er.

//Elisabeth Andersson, författare till ”Lyckostarnas klubb”.

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

Gästbloggsinlägg av Christer Lundberg!

Christer Lundberg
Foto: Martin Dellmo

Idén till Bläckfisken dök upp en mörk höstkväll för fyra år sedan när jag var ute och joggade längs hamnen: ”Shit va läskigt det skulle vara om en enorm bläckfiskarm kom upp ur vattnet nu”, tänkte jag. ”Verkligen skitläskigt, men också överraskande, och på nåt absurt sätt … lite kul!” Jag funderade lite till nästa gång jag var ute och joggade och plötsligt började historien liksom växa fram av sig själv. Om en datorspelande före detta ungdomsbrottsling som får en praktikplats på Sjöfartsmuseet och börjar föda upp en människoätande jättebläckfisk i smyg. När vidundret spolas ut i Göta älv och börjar käka upp göteborgare brakar helvetet lös.
37123
Av förklarliga skäl är det väldigt svårt att skriva en bok samtidigt som man joggar – det är mycket bättre att sitta still. Men det var ett sådant hallå kring lanseringen av Gräspojken och nedläggningen av Christer i P3 att det var svårt att hitta tid. Hade jag inte råkat snubbla och bryta nyckelbenet mot en gravsten när jag genade hem över en kyrkogård efter en lite väl blöt julfest skulle Bläckfisken troligtvis aldrig ha blivit klar. Jag blev sängliggande i över en månad och kunde inte göra annat än att ligga där och knattra – att fantasin fick en enorm skjuts av morfinet var en oväntad bonus.

I mitten av ljudboken låter det troligtvis lite skrovligt, för jag minns att jag tappade rösten under inspelningen. Men jag hoppas att du som lyssnar får ett par underhållande timmar, och att mardrömmarna om grumliga vatten och jättebläckfiskar inte blir för svåra att hantera efteråt.

God lyssning, och mycket nöje!
Önskar: Christer

faktaruta

Gästbloggsinlägg av Christer Lundberg!

Mer om Susanne Ahlenius

 

SusanneA
Foto: Theresia Köhlin

Vad läser/lyssnar du på själv och vilka författare har inspirerat dig?
Jag blandar en hel del men håller mig främst till deckare, fantasy, och romance/erotik skulle jag säga.

Favoritförfattare är Patricia Cornwell, som skriver om Kay Scarpetta i deckargenren. Stephenie Meyer, Twilight och Cassandra Clare, The Mortal Instruments är favoriterna inom fantasygenren. Inom den erotiska genren är det Sylvia Day, men även Tiffany Reisz. De senaste åren har det kommit fram mycket bra författare inom den här genren vilket är glädjande för oss som skriver erotik.

När det gäller svenska författare är Simona Ahrnstedt, en given favorit inom romance. Jag har också blivit mycket förtjust i deckarparet Cilla & Rolf Björlinds böcker.

Vad gör du när du inte skriver?
Tänker på skrivandet… Skämt åsido, jag har ett heltidsjobb, ett stort hus med tomt och en familj, så brist på sysselsättning har jag inte.

Hur motiverar du dig de dagar du inte känner för att skriva?
Dagarna är få som tur är när jag inte känner för att skriva, och om jag inte känner för att skriva, då gör jag inte det, men det betyder i och för sig inte att jag inte jobbar med storyn utan den finns konstant med mig oavsett om jag sitter framför skärmen eller inte.
34755
Hur kommer du på idéer?
Överallt där det finns människor men även i olika miljöer. Jag har insett att jag har en livlig fantasi. Väldigt livlig fantasi!

Hur har omgivningen reagerat på att du skriver erotiska deckare?
Enbart positivt, det är en riktig isbrytare i sociala sammanhang kan jag lova.

Vad vill du att läsaren ska tänka och känna?
Att det är underhållande, lustfyllt och spännande. Om det ger läsaren/lyssnare en möjlighet att stänga av omvärlden för ett tag och njuta, då är jag nöjd.

 

Mer om Susanne Ahlenius

Tjugo verkliga mord. En rättsläkare minns.

Författarfoto, Lennart Rammer
Foto: Privat bild

Många vill skriva en bok. Men vad ska man skriva om? Oftast blir det en deckare. Det är ju populärt, och så går det lätt att sälja. Författarna försöker överträffa varandra med fantasifulla och bestialiska våldsmetoder. För mig har det varit tvärtom med min bok. Jag har något att berätta som jag känner att jag måste ut med och vill delge andra människor. Det blev nästan en deckare ändå, eller åtminstone tjugo spännande kriminalnoveller. Men det var inte det som var syftet. Eftersom jag är rättsläkare och har sett många dödsfall efter våldsbrott, var avsikten att beskriva hur dödligt våld ser ut på riktigt. Många gånger är verkligheten mer uppfinningsrik än det påhittade. Framförallt är den mer trovärdig eftersom händelserna faktiskt har inträffat.

Jag ville berätta att människan är jordens farligaste djur, och att ingen annan art är så aggressiv och grym som människan. Särskilt hanen är fruktad, men inte heller honan är ofarlig om hon blir retad. Den förste sonen till Adam och Eva, Kain, dräpte sin bror Abel. Han är den förste mördaren som är känd vid namn. Det står i skriften att Vår Herre skapade människan till sin avbild. Om man ser till resultatet, verkar en annan herre också ha haft sitt finger med i spelet.

Våldet ligger i våra arvsanlag, och vi har i historien alltid utmärkt oss genom besinningslöst våld och grym krigföring. Grunden för vår västerländska ”kultur”, grekerna och romarna, var experter på detta. Just nu läser jag ”Historien om trettioåriga kriget” av Dick Harrison. Där beskrivs hur vår meste hjältekung Gustav II Adolf och hans soldater för att rädda den evangeliska kyrkan härjade och plundrade i Tyskland så att fler 34700människor dog av svält än av striderna.

Många har läst kriminalromaner och sett TV­serier där rättsläkare haft huvudrollen i mordutredningar, till exempel Kay Scarpetta av Patricia Cornwell (ett passande namn på en rättsläkare). Hon utför inte bara rättsmedicinska obduktioner utan blir också personligen indragen i fallen och avslöjar gärningsmannen. Så arbetar inte rättsläkare varken i Sverige eller i USA. I stället är vi noga med att enbart vara sakkunniga experter på uppdrag av polis, åklagare och domstolar när det gäller att upptäcka, utreda och utesluta brott vid dödsfall. Men det är egentligen för allmänheten vi arbetar. Medborgaren Svensson ska känna vi verkar för en god rättssäkerhet vid dödsfall.

//Lennart Rammer

Tjugo verkliga mord. En rättsläkare minns.

Kvinnan på tåget – En oförutsägbar snackis!

kvinnanpataget_spanningsgruppen
Förra årets stora snackis var Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Den jämfördes med Gone Girl av Gillian Flynn, en bok som de flesta plöjde när den kom ut (och har du inte lyssnat på den än så är det dags nu!). Saker som blir snackisar måste så klart lyssnas på och snackas om här på Storytel.

anna_deckare05
Över en lunch satte vi oss ner och började grotta ner oss i vad som egentligen är grejen med Kvinnan på tåget, och vad vi tycker är syftet med deckare och spänningsromaner överlag. Det blev tydligt två läger där Anna stolt höll i fanan för oss som inte tycker att det viktigaste är att få veta vem som är mördaren utan att sakerna runtomkring och resan dit är det viktiga.

Märta, Maja och Cecilia däremot, tävlingsmänniskor i grund och botten, menade att ju snabbare de listade ut vem som var den skyldiga eller hur scenariot egentligen låg till, desto bättre, det gör att man känner sig smart. Det är det som driver dem till att lyssna vidare, så också med den här boken. Lite mer diplomatiskt berättade Micke att han tycker nog att man ofta förstår i början vad grejen är, oavsett bok, men att det inte förtar upplevelsen.

märta_deckare01

majasprofilbeskrivning
Kvinnan på tåget är en riktig spänningsroman med en huvudkaraktär som har minnesluckor. Boken har blivit tokhyllad, och Cecilia förklarar att ”den inte känns som ännu en thriller i mängden. Spänningen finns där, men det är inte full action från början till slut utan snarare krypande in under-skinnet-spänning”.

Rachel är alkoholiserad, något som är otroligt skickligt gestaltat av författaren. Anna berättar att hon blev väldigt gripen av hennes berättelse. “Hennes livssituation öppnade verkligen min empatidörr på vid gavel och jag tycker att författaren beskrev hennes liv så nervigt realistiskt att jag kände mig som hon, precis hur det skulle vara att befinna mig i hennes situation.”

cecilia_deckare03
micke_deckare02
Maja håller med, det som lockade henne med boken var Rachels historia. “Man ville gräva, veta mer och få reda på varför hon blivit trasig. Ett annorlunda, och trots det söndriga, uppfriskande kvinnoporträtt.”

Rachel blir vittne till något som skakar om henne totalt, men minnesluckor och bakisångest gör att hon inte riktigt är säker på vad hon har sett. Hon är däremot säker på att hon har information om något och att det är något väldigt viktigt som hon har glömt. Snart börjar Rachels jakt på sina egna minnen.

Att Rachel också är en så kallad “opålitlig berättare” gör boken ännu bättre, att man hela tiden får följa hennes perspektiv men aldrig riktigt vet vad som är sant triggar något i oss. Utan att avslöja för mycket så är boken oförutsägbar och har ett driv som gör att man hela tiden vill fortsätta lyssna.

Märta säger att för henne var boken den perfekta pusselromanen:  “Det är flera olika perspektiv på samma händelse och bit för bit klarnar historien, men inte förrän på slutet förstår man hur det hela hänger ihop”.

Boken finns som både e-bok och ljudbok, engelsk och svensk variant. Micke berättar: “Jag rekommenderar den engelska ljudboksversionen där de tre olika kvinnornas perspektiv läses av tre olika inläsare!”. Det ger en annan förståelse, även om den svenska versionen också är riktigt bra och läses av fantastiska Angela Kovács.

Om-du-gillar_kvinnanpataget2

Kvinnan på tåget – En oförutsägbar snackis!

Robert Harris – En officer och spion

 

PeterVonFelbert01
Foto: Peter von Felbert

Vi har ställt frågor till författaren bakom den historiska romanen En officer och spion.

1. Berätta lite om boken En officer och en spion – den är ju baserad på en verklig händelse!

Romanen berättar en gammal historia – Dreyfusaffären, den största politiska skandalen i slutet av 1800-talet – men på ett nytt sätt, nämligen som en spionthriller. Dess huvudperson är Georges Picquart, den yngste översten i den franska armén. Picquart utsågs som chef för en hemlig militär underrättelseenhet och upptäckte i samband med det att hans kollegor hade satt dit Dreyfus.

2. Du är ju en van berättare av historiska romaner, hur går researchen till?

Jag läser allt jag kan i ett ämne, framför allt ögonvittnesskildringar. I fallet med denna roman hade jag en stor mängd material att arbeta med, bland annat den så kallade ”hemliga dossién”, som den franska armén sammanställt om Dreyfus. Dossién släpptes i sin helhet i mars 2013, samtidigt som jag började skriva. Dessutom använde jag mig av domböcker och den tidens tidningsartiklar.

3. Hur kommer det sig att du valde att skriva om Dreyfusaffären?
33666
Den ursprungliga idén var Roman Polanskis. Han ville att vi skulle göra en film tillsammans och föreslog Dreyfusaffären som ämne. Jag var motvillig först, men råkade sedan på överste Picquart och insåg att detta var en spionberättelse i sann le Carré-anda. Jag talade med Roman om det, och sedan skrev jag berättelsen som skulle resultera i en skönlitterär bok. Materialet var alltför omfångsrikt och komplext för ett filmmanus, enligt min åsikt.

4. Vad tycker du är grejen med att lägga en berättelse i dåtid?

Det är fascinerande i sig att försöka levandegöra en plats och en tid – i det här fallet Paris vid tidpunkten för belle époque: säkerligen en av de mest extraordinära tiderna i historien. Dessutom ger historiska romaner oss en möjlighet att sätta vår egen samtid i perspektiv. Historien om överste Picquart är en tidlös berättelse om en visselblåsare som vågar utmana en mäktig organisation, och vad som händer när rättvisan underordnas den nationella säkerheten.

5. Varför tror du att man vill läsa historiska fiktiva berättelser?

Eftersom författare till historiska romaner kan bjuda in den som är intresserad av historia till områden som professionella historiker inte tillåts beträda. Förhoppningsvis kan vi levandegöra karaktärerna, beskriva deras tankar och innersta känslor, visa upp dem privat. En författare kan stimulera läsarens fantasi och skapa sympati för en person på ett sätt som är mycket kraftfullare än någon historiker eller biograf kan göra.

6. Och om man drömmer om att bli författare – hur gör man då? Vilka tips har du?

Läs många romaner. Studera vilka metoder dina favoritförfattare använder sig av (i mitt fall George Orwell och Graham Greene). Var inte rädd för att kopiera dem i början. Ge läsaren en anledning att läsa varje stycke och varje sida. Skapa en huvudperson som människor bryr sig om. Kasta aldrig bort någonting – det kommer i de flesta fall passa in någonstans senare. Tvinga dig själv att skriva åtminstone ett par dussin ord varje dag. Och försöka att njuta av det: att skapa en fiktiv värld är en av de stora nöjena i livet.

 

Robert Harris – En officer och spion