Gästbloggsinlägg av Charlotte Cederlund

Charlotte Cederlund
Foto: Niklas Herrström

Ett av de allra vanligaste råden man får som aspirerande författare är att man ska gräva där man står. Det betyder att man ska välja att skriva om något som ligger nära en själv. Om något självupplevt till exempel, eller om en miljö man känner väl till. Anledningen är att det anses vara lättare att skriva om något man redan känner till, att det gör texten bättre och att sannolikheten att det faktiskt blir en bok ökar.

Jag gjorde precis tvärtom. Jag valde att skriva om en kultur jag knappt visste någonting om och en miljö som ligger 180 mil bort och som jag aldrig besökt. Låter det ambitiöst? Utmanande? Eller kanske rentav korkat?

Min bok Middagsmörker, som läses in av Sonja Lindblom, inleds när 16-åriga Áili landar på Kirunas flygplats. Hennes pappa har precis dött i cancer och hon har tvingats flytta från Skåne till Lappland för att bo med sin samiska morfar som hon aldrig har träffat innan. Även om Áili är halvsame har hon aldrig känt sig samisk och hon känner sig felplacerad i samebyn där det är kallt, mörkt och fokus på renskötsel. Hon längtar tills hon är 18 och kan göra som hon vill men det är en längtan som snart distraheras. För det börjar hända konstiga saker med Áili, saker som först får henne att tro att hon är galen men som snart visar sig ha med hennes samiska arv att göra. För Áili är same, mer same än någon hade kunnat tro, och hon behöver all sin samiskhet för att kunna skydda Sápmi mot en ålderdomlig ondska. 38722

Från början var det inte alls meningen att jag skulle skriva en roman om samer. Jag arbetade med en helt annan romanidé där jag hade en liten samisk bihistoria och började därför göra research. Det var då jag insåg två saker. Det ena var hur spännande den samiska kulturen och mytologin är. Den andra var hur pinsamt lite jag visste om samer.

Jag kan inte minnas att jag fick lära mig något alls om samer när jag gick i skolan. Som skåning går det inte heller att förlita sig på dagspressen som informationskälla, det är långt mellan den skånska slätten och Sápmi och andra nyheter prioriteras. Jag läste någonstans ett påstående att vi svenskar vet mer om andra urfolk än vi gör om samer och jag tror tyvärr att det stämmer. Varför det är så kan jag inte svara på men jag hoppas av hela mitt hjärta att det är något som kan förändras framöver. Samerna är trots allt Sveriges urbefolkning och deras kultur och historia är sammanflätad med vår på ett sätt som inte alltid visar Sverige från sin bästa sida. Det bästa vi kan göra att känna till det och se till att historiens felgärningar inte upprepas.

Trevlig lyssning!

// Charlotte Cederlund

Gästbloggsinlägg av Charlotte Cederlund

Intervju med Angelika Braun

litenbild_Angelika-Braun-Per-Morberg12207(1)
Foto: Anna-Lena Ahlström


Kan du berätta lite kort om dig själv?

Angelika, född i Mexico, två barn, Jackie och Theodore, och Sebastian min man.

Berätta lite om din debut Regissören!

Det är min andra bok, tidigare har jag kommit ut med en barn/ungdomsbok i ett samarbete med Matias Klum där texten står för sig. Uppföljaren i den tänkta serien om fem böcker håller på att bli klar.

Du är regissör och producent sen innan, hur kommer det sig att du valde att placera boken i den miljön?

Jag är utbildad regissör och har regisserat en del teaterpjäser, en dokumentär, flera kortfilmer och några edutainment-spel. I sådana sammanhang händer det ibland att man också producerar. Det kändes naturligt att vända sig till en bransch som är familjär. Dessutom har jag ännu inte läst om en huvudperson som jobbar i den svenska filmbranschen, det kändes inte ”gjort”.

Hur stor skillnad var det att skriva en bok gentemot att skriva manus?

Att skriva prosa skiljer sig väsentligt från att skriva film- och tv-manus. Detta beror bland annat på att man skriver inom vissa givna ramar så att varje sida i stort sätt motsvarar en filmminut. Dessutom försöker man undvika beskrivningar så som miljön eller kläder som någon har på sig. Publiken ser detta i en blink, medan på pappret kan det ta upp för mycket av sidan. Istället måste man från början välja ord som sätter stämningen direkt. Korta men informationsrika meningar.

En annan tumregel är att man bör undvika sk voice overs, dvs att lägga en berättarröst ovanpå bilden. Istället ska skådespelarna eller dialogen på egen hand lyckas avslöja personens tankar. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, där voice overs ger extra nerv till sammanhanget. I Regissören använder jag mig av detta när mördaren spionerar på och filmar sina offer. Det kan vara befriande att få skriva utan dessa ramar, där man tillåts skriva in vilken scen man vill utan att behöva bekymra sig över en viss given budget eller fråga sig om scenen går att återskapa i med specialeffekter. 37215

Istället är jag fri att skriva vilken metafor jag vill, resa till yttersta galaxen, havets botten eller befinna mig i någons huvud så länge jag vill. Vetskapen om detta är fantastisk och ökar den kreativa lusten. Fast, jag måste erkänna, att när jag skulle anpassa Regissören till TV-manus fann jag en överraskande glädje i den tydliga strukturen. Faktiskt.

Vi har förstått det som att du ville skriva något för att belysa könsroller, hur kommer det sig att du ville göra det här?

För det första blev jag väldigt arg över något som jag läste i DN, så pass, att jag gick och funderade på artikeln i flera dagar. Tillslut frågade jag mig vad jag kunde göra åt saken och givet min bakgrund föll det sig naturligt att jag fattade till pennan. Deckargenren valde jag avsiktligen, eftersom boken har större chans att bli spridd. Dessutom ville jag med visa vad en människa är kapabel till om samhället sviker.

För det tredje tycker jag att det är rätt uttjatat hur vi väljer att framställa varandra, boken är ett försök till att överraska och vända på begreppen.

Kommer det komma fler böcker om kriminalpsykologen Björn Fors?

Ja, så är det tänkt. Men även böcker med Signe som huvudperson som fortsätter att röra sig i filmbranschen.

Brukar du lyssna på ljudböcker?

Jag växte upp med en mormor som läste högt för oss när vi var små. Hon läste varje kväll innan vi gick och la oss. Mina syskon målade respektive sydde till hennes röst. En blev konstnär, den andra designer. Själv skrev jag skrev små berättelser som jag gav bort i födelsedagspresent, men först efter att de hade lästs högt för hela familjen.

Därför är det naturligt för mig att lyssna. Idag läser jag själv högt för mina barn och då kommer min mamma och ibland min man för att sätta sig att lyssna. I morse började jag prata med dialekt när jag kammade dotterns hår. Då vände hon sig om och sa: ” Mamma! Nu låter du som Hagrid!” (ur Harry Potter) Jag var tvungen att skratta, hon tyckte jag härmade honom och hade inte en tanke på att det var jag som förställde min röst.

Har du fått tjuvlyssna lite på Regissören som Stefan Sauk läser in?

Ja, absolut. Jag var närvarande under själva inspelningen. Stefan är fantastiskt begåvad, texten riktigt lyfte och fick ytterligare en dramatisk resonans, tack vare honom.

Stort tack Angelika!

Intervju med Angelika Braun

Avslutad tävling: Livet efter dig

Vi vill tacka alla som har varit med och tävlat! Tio vinnare som svarat rätt på de tre tävlingsfrågorna är dragna. Ett mejl har skickats till er och biobiljetterna kommer att skickas ut inom kort. STORT GRATTIS!

Önskar er alla en fin onsdag!

livetefterdig_film
Stort tack till SF och Printz publishing som gjorde tävlingen möjlig.

Avslutad tävling: Livet efter dig

Storytel Original

logo_storyteloriginal
Tiden har kommit för oss att förnya berättelserna, på Storytel Original skrivs de för att lyssnas på!

För oss på Storytel var det dialogen med våra 200 000 boktokiga lyssnare som förde in oss på egenproducerat material. Samt vetskapen om att gamla bokklassiker som Greven av Monte Cristo och Pickwickklubben ursprungligen skrevs som följetonger.

Följetongsformatet kopierades långt senare av tv-världen, och har de senaste åren fått en renässans genom de strömmade film- och tv-tjänsterna.

Tanken på att skapa eget Svart_stjarnamaterial, direkt för ljud utan att ta en omväg via den tryckta boken, kändes så spännande och rätt att vi genast började skriva koncept och kontakta författare. Vi sökte skribenter av alla sorter, sådana som vill testa något annorlunda, som inte blir avskräckta av att hålla sig till ett format, och som är nyfikna på att utforska hur det är att skriva primärt med uppläsningen i åtanke.

Vi fick kontakt med en härligt brokig skara bestående av journalister, debutanter, manusskribenter och redan etablerade författare som började skriva historier i alla genrer. Självklart sneglade vi på Netflix och HBO:s utbud. Vi frågade oss vad som skapar den där känslan av att bli fullständigt uppslukad av en berättelse, varför maGustavIIIn offrar sin nattsömn för att man bara måste veta vad som händer i nästa avsnitt.

Och ljud, vad innebär det för en bok att den berättas nästan direkt in i huvudet? Det är både en begränsning och en fantastisk möjlighet. Vi valde att använda serieformatet för att forma berättelserna och utnyttja deras inneboende cliffhangers, samt att lägga stort fokus på inläsarens möjligheter att bära och gestalta upplevelsen.

Tio avsnitt, cirka en timme långa med ambitionen att vara gripande, storslagna, skruvade, spännande eller roliga. Det spelar ingen roll vilken genre, Storytel Original är alltid lite mer än en vanlig ljudbok.

Vi hoppas så klart att alla våra serier skall bli omåttligt populära och att författarna vill skriva flera säsonger så att vi får följa med karaktärerna i ett antal år framöver.

virusArbetet med Storytel Original har engagerat alla som jobbar på Storytel. Vi har pratat berättelser, karaktärer, oförutsägbara twister och cliffhangers. Vi har utvecklat appen så att den anpassats till att lyssna på avsnitt utan att man tappar bort sig och vi har spelat in testpiloter, ofta inlästa av oss på kontoret, varefter alla anställda har fått tycka till om vilka piloter som lämpar sig bäst att göra serie av. Vår marknadsavdelning har tagit sig an utmaningen att sprida ordet om den här nya sortens underhållning.

Nu är det snart dags för Storytels lyssnare att få avnjuta resultatet, vi hoppas att just du ska hitta din egen favorit bland alla Storytel Original-berättelser!

faktaruta_original

Storytel Original

Jenny Fagerlund gästbloggar!

Jenny Fagerlund
Foto: Ann Jonasson

Jag minns inte när jag först började drömma om att skriva en bok. Men jag har alltid slukat böcker och även skrivit mycket. Förmodligen drömde jag om att skriva en bok rätt tidigt även om jag aldrig riktigt kom till skott. Ofta blir det lätt så, att man har drömmar som man av någon anledning låter stanna vid just en dröm.

Men så hände något. När jag fick mitt andra barn kom en massa tankar och funderingar som jag bara måste få ur mig. Och när min dotter bara var någon vecka gammal började jag skriva på det som skulle bli mitt första manus. Jag skrev och skrev, gjorde ingen research och följde egentligen inga skrivregler överhuvudtaget. Det var som om texten bara vällde ur mig.

Manuset blev refuserat. Av alla förlag som jag skickade det till. Tack, men nej tack. Ungefär så. Ett av mailen var lite annorlunda än de andra. De tackade nej som de andra förlagen men skrev ”dock måste jag säga att det var underhållande läsning och välskrivet och att du mycket väl skulle kunna få något utgivet en dag.”

Det var allt jag behövde för att orka fortsätta. Manuset som blivit refuseimage.actionrat slängdes i byrålådan och när barn nummer tre kom började jag skriva på en helt ny historia. Nu gjorde jag massor av research och planering. Jag hade turen att min son sov mycket under dagarna och sakta formades det som senare skulle bli Drömstigen.

Av en händelse såg jag att Harlequin hade en författartävling. Just då var jag klar med mitt råmanus och hade fått tips från en lektör om vilka förändringar som skulle höja berättelsen. Efter att ha pratat med tjejerna på Harlequin under bokmässan skickade jag in första kapitlet och ett kort synopsis. Och gick vidare. Nu hade jag en månad på mig att färdigställa manuset. Det blev många timmar framför datorn. Massor skulle ändras och slipas på innan jag kunde skicka in Drömstigen. Min man tog det största ansvaret för barnen och jag redigerade manuset från morgon till sen kväll. Gissa om jag var slut när den där månaden var över. Men nöjd med det jag åstadkommit.

Under min resa har jag stött på en del fördomar om romance och Harlequin. Jag har fått frågor som; är det inte bara snusk, eller; handlar det inte bara om trånande, darrande kvinnor som underkastar sig männens vilja? De som säger så kan inte ha mer fel. Det är precis tvärtom. Böckerna handlar om starka kvinnor som gör något med sina liv, som har skinn på näsan och starka viljor. De handlar om relationer mellan olika människor, härliga miljöer och såklart en hel del romantik.

Min huvudkaraktär Rebecka är en kvinna med mycket skinn på näsan men som i sin jakt på framgång försummar sin familj och vänner. Hon är en modern kvinna och många av hennes utmaningar kan nog många småbarnsföräldrar känna igen sig i. Relationen gnisslar, karriären lockar och det ständigt dåliga samvetet för familjen gnager i magen. När Sam, ungdomskärleken, dyker upp på jobbet och hon får nys om ett scoop vänds tillvaron upp och ner. Särskilt eftersom hennes man väljer att lämna henne. På gränsen till sammanbrott kämpar hon för sin vardag och för sin rätt att få välja sitt eget liv. Frågan är bara om det hon kämpar för verkligen är vad hon vill, innerst inne? Drömstigen handlar om hur lätt det är att glömma vem man är, varifrån man kommer och hur svårt det kan vara att få tillvaron att gå ihop. Om jag kan känna igen mig i Rebecka? Absolut. Det kan nog många småbarnsföräldrar göra även om hon går över gränsen många gånger. Men handen på hjärtat. Vem är perfekt? Egentligen?

Att vinna tävlingen var fantastiskt roligt. Eftersom tävlingen pågick i många steg var det en lång process och en ganska nervös sådan. I skrivande stund har böckerna precis nått butik. Det är fantastisk känsla och det ska bli så roligt att fler än jag får träffa, lära känna och umgås med Rebecka och hennes värld under några timmar.

//Jenny Fagerlund

Jenny Fagerlund gästbloggar!

Ett gästbloggsinlägg av Sofie Sarenbrant

Foto Sofie Sarenbrant_fotograf hennes man
Foto: Privat

Av mina sju böcker har ”Tiggaren” varit den svåraste att skriva, dels för det känsliga ämnet, dels för att jag lät ”Avdelning 73” sluta som den gjorde. Givetvis hade jag en plan med den upplösningen, men ändå. Det betyder inte att jag gjorde det lätt för mig, tvärtom. Framför allt har det varit en utmaning att leva sig in i en seriemördares huvud, någon som ger sig på människor som är så utsatta att de tvingas sitta med en pappmugg och tigga. För mig är det en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, men så ser inte alla på den saken. Vi är lika mycket värda, men föds däremot med helt olika förutsättningar. Om jag hade växt upp i en annan familj någon annanstans kanske det hade varit jag som satt där på gatan och tiggde. Jag gissar att man gör det man måste för att överleva eller för att försörja sin familj. Det var ett ämne jag ville fördjupa mig.

Tiggaren”, som Katarina Ewerlöf läser in, börjar med att nittonåriga Soraya blir vittne till ett mord i Humlegården. Hon har inte flytt Rumänien för att hon drömmer om ett liv i Sverige, utan hon har motvilligt lämnat sin tvåårige son och sina sjuka morföräldrar för att hon blev lovad ett jobb i tre månader. Men så fort hon kommit över gränsen till Sverige fick hon välja mellan att prostituera sig eller att tigga. Oavsett val skulle större delen av inkomsten gå till hennes landsmän. Soraya bestämde sig för ett tredje alternativ: att rymma.

Männen tog hennes pass och hon har lovat morföräldrar att tjäna pengar, så hon stannar kvar i tre månader för att skrapa ihop så mycket hon kan. Helt ensam och lämnad åt sitt öde när hennes enda vän Razvan mördades. Precis lika mör

34943
Ljudboken släpps 2016.05.23

krädd som jag tvingas Soraya klara sig själv – under bar himmel i Stockholm. Senare kommer hon att ställas inför ett nytt val: Ska hon våga hjälpa till att sätta dit Razvans mördare? Inte bara en stor summa pengar står på spel, utan även skulden över att hon inte kunde göra något för att förhindra Razvans död. Men ska hon våga?

Syftet med boken är i första hand att underhålla, att det ska vara spännande och svårt att sluta lyssna. Samtidigt finns det ett tydligt samhällsperspektiv och en vilja att du ska få lära känna en person från Rumänien som har kommit till Sverige. Soraya önskade inget hellre än att hon aldrig hade behövt sätta sin fot i det här landet, hon kom inte hit för att dra nytta av något eller någon. Hon kom hit för att arbeta hårt. Soraya är påhittad, men inspirerad av en person som jag läste om i en tidningsartikel.

Tack vare Katarina Ewerlöfs inlevelseförmåga och berättarröst tror och hoppas jag att det ska bli spännande timmar med min bok.

Trevlig lyssning!

//Sofie Sarenbrant
Besök gärna författarens hemsida här!

Ett gästbloggsinlägg av Sofie Sarenbrant

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget