Ett av de allra vanligaste råden man får som aspirerande författare är att man ska gräva där man står. Det betyder att man ska välja att skriva om något som ligger nära en själv. Om något självupplevt till exempel, eller om en miljö man känner väl till. Anledningen är att det anses vara lättare att skriva om något man redan känner till, att det gör texten bättre och att sannolikheten att det faktiskt blir en bok ökar.
Jag gjorde precis tvärtom. Jag valde att skriva om en kultur jag knappt visste någonting om och en miljö som ligger 180 mil bort och som jag aldrig besökt. Låter det ambitiöst? Utmanande? Eller kanske rentav korkat?
Min bok Middagsmörker, som läses in av Sonja Lindblom, inleds när 16-åriga Áili landar på Kirunas flygplats. Hennes pappa har precis dött i cancer och hon har tvingats flytta från Skåne till Lappland för att bo med sin samiska morfar som hon aldrig har träffat innan. Även om Áili är halvsame har hon aldrig känt sig samisk och hon känner sig felplacerad i samebyn där det är kallt, mörkt och fokus på renskötsel. Hon längtar tills hon är 18 och kan göra som hon vill men det är en längtan som snart distraheras. För det börjar hända konstiga saker med Áili, saker som först får henne att tro att hon är galen men som snart visar sig ha med hennes samiska arv att göra. För Áili är same, mer same än någon hade kunnat tro, och hon behöver all sin samiskhet för att kunna skydda Sápmi mot en ålderdomlig ondska. 
Från början var det inte alls meningen att jag skulle skriva en roman om samer. Jag arbetade med en helt annan romanidé där jag hade en liten samisk bihistoria och började därför göra research. Det var då jag insåg två saker. Det ena var hur spännande den samiska kulturen och mytologin är. Den andra var hur pinsamt lite jag visste om samer.
Jag kan inte minnas att jag fick lära mig något alls om samer när jag gick i skolan. Som skåning går det inte heller att förlita sig på dagspressen som informationskälla, det är långt mellan den skånska slätten och Sápmi och andra nyheter prioriteras. Jag läste någonstans ett påstående att vi svenskar vet mer om andra urfolk än vi gör om samer och jag tror tyvärr att det stämmer. Varför det är så kan jag inte svara på men jag hoppas av hela mitt hjärta att det är något som kan förändras framöver. Samerna är trots allt Sveriges urbefolkning och deras kultur och historia är sammanflätad med vår på ett sätt som inte alltid visar Sverige från sin bästa sida. Det bästa vi kan göra att känna till det och se till att historiens felgärningar inte upprepas.
Trevlig lyssning!
// Charlotte Cederlund
material, direkt för ljud utan att ta en omväg via den tryckta boken, kändes så spännande och rätt att vi genast började skriva koncept och kontakta författare. Vi sökte skribenter av alla sorter, sådana som vill testa något annorlunda, som inte blir avskräckta av att hålla sig till ett format, och som är nyfikna på att utforska hur det är att skriva primärt med uppläsningen i åtanke.
n offrar sin nattsömn för att man bara måste veta vad som händer i nästa avsnitt.
Arbetet med Storytel Original har engagerat alla som jobbar på Storytel. Vi har pratat berättelser, karaktärer, oförutsägbara twister och cliffhangers. Vi har utvecklat appen så att den anpassats till att lyssna på avsnitt utan att man tappar bort sig och vi har spelat in testpiloter, ofta inlästa av oss på kontoret, varefter alla anställda har fått tycka till om vilka piloter som lämpar sig bäst att göra serie av. Vår marknadsavdelning har tagit sig an utmaningen att sprida ordet om den här nya sortens underhållning.
