Eva Swedenmark gästbloggar!

evaswedenmark
Foto: Jane Morén

Jag vill inte, tänkte jag, och började skriva en roadmovie där mina kvinnor gör uppror. För de visste ju egentligen – och jag vet – att även om man är skrynkligare utanpå så är man likadan inuti. Lika fylld av drömmar och förhoppningar och längtan som tidigare. Samma individ. Inom mig bär jag alla åldrar jag upplevt, vilken rikedom. Jag vill våga möta det jaget, fortsätta ta för mig av livet. Bli en del av en motståndsrörelse mot tanken på att bara som ung är man vacker och rolig och fylld av liv.

Nä det var inte så kul ett tag, livet. Att skiljas efter 60, få veta att exmannen flyttat ihop med någon som var 20 år yngre. Att yrvaket befinna sig på en krog igen och inse att: hoppsan, jag har blivit osynlig. Var inte jag någon man tittade på och flirtade med? Nä, det var i ett avlägset då, inte nu. Att konstatera att alla inbjudningar till paraktiviteter samtidigt upphörde. Hade jag blivit objudbar som singelkvinna?

Men vad fanns där? Jo, väninnorna. Många i en liknande situation, yrvakna upptäckte vi att trots att vi såg varandra som roliga, drastiska, älskansvärda och vackra så var det inte riktigt samhällets syn på oss.

Så vad gör man. Kanske som min kvinnokvartett i Om ni inte börjar leva gör jag slut. Kanske ge upp? Kanske göra det som förväntas, gå in i en anonym tantroll, acceptera att man är osynlig och just därför börja tänka extra mycket på den där kroppen som kanske ställer till bekymmer. Kanske pratar man litet bittert, men självironiskt, om livet. Kanske drömmer man sig tillbaka och idylliserar det stressiga småbarnslivet som man då knappt orkade med, men som i backspegeln ter sig idylliskt.39424

Ja, det finns många sätt att hantera det där fenomenet att suddas ut i kanterna och fösas in i ett ålderskollektiv. Att bli tantad var det värsta jag visste. Jag var inte längre Eva, en individ, utan jag var en del av en tantmassa, enbart beroende av ålder.

Jag vägrar, tänkte jag, och började skriva en roadmovie där mina kvinnor gör uppror. För de visste ju egentligen – och jag vet – att även om man är skrynkligare utanpå så är man likadan inuti. Lika fylld av drömmar och förhoppningar och längtan som tidigare. Samma individ. Inom mig bär jag alla åldrar jag upplevt, vilken rikedom om jag vågar möta det och fortsätta att ta för mig av livet. Bli en del av en motståndsrörelse mot tanken på att bara som ung är man vacker och rolig och fylld av liv.

Det var en fröjd att skriva boken. Jag upptäckte att jag först trodde att jag skrev om andra, men som vanligt insåg att jag själv fanns i alla fyra kvinnorna. Jag hade själv gått in i åldersfällan men tänkte inte stanna kvar. Nu tänker jag i stället att jag är som … ja kanske före puberteten, fri. Med lätt desillusionerad distans kan jag visst ha romanser. Men framför allt har jag mina väninnor. Och vi drömmer, och vi pratar och visst pratar vi också om krämpor men framför allt gör vi planer för framtiden.

Mina väninnor som fanns där när jag nästan gick under, som peppade, uppmuntrade, gav stöd, fick mig att fnissa genom tårarna. Som finns nu, med sina skratt, sina skämt, sitt allvar, sina drömmar.

Tro mig, livet ska levas, varje dag. Och tänk på att odla era drömmar och förverkliga många av dem, det ger så mycket energi.

//Eva Swedenmark

Eva Swedenmark gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s