Jag är sjuk

Lisa_Jisei-5
Foto: Emelie Otterbeck

”Vad du är duktig”
”Du har sån karaktär!”
”Du är alltid så nyttig”
”Fattar inte hur du orkar gå upp och springa på morgonen”

Beundran och komplimangerna ropar efter mig, varje dag till den dag jag hittas i ett dike. Då har jag sprungit längre än min kropp klarade av, utan mat i kroppen eller fett utanpå. Jag har uppnått idealet av en slimmad kropp men körs raka vägen till psykakuten. Jag är sjuk. Att sjukdomen har namnet ortorexi och håller på att ta mitt liv, det vet vi inte då. Det vet vi nu, när jag är på andra sidan.

När jag drabbas av ortorexi är jag en ung vuxen, tävlingsdansare på elitnivå och kostrådgivare. Jag har all kunskap om kost och träning i ryggsäcken tillsammans med en lång historia av ätstörningar. Jag undrar ibland själv hur jag, en vältränad elitidrottare blir så sjuk i ortorexi att livet är på väg att ta slut. Ortorexin, besattheten av hälsosam mat och träning, var sjukdomen ingen visste någonting om. Den hade inget namn, ingen förstod vad vi försökte förklara när jakten på vård blev akut. Jag och mina anhöriga letade febrilt efter information eller berättelser om någon som gått igenom det vi just stod inför, utan att lyckas. Att få förståelse för sjukdomen från läkare, psykologer och behandlingsteam tycktes omöjligt. Vi visste bara det vi själva upplevde. Tillsammans med den behandling som till sist startade började också behovet av att skriva dagbok. Dagboken fungerade som en länk mellan mig och min man för att han skulle kunna förstå min sjukdom.

Flera år senare, efter år av kamp, terapi och behandling hittade jag bunten av dagbokspapper. Fortfarande fanns ingen bok att få tag i om hur det är att leva med ortorexi.

När jag, dagligen, behövde förklara min sjukdom för andra som hade svårt att förstå, insåg jag hur utbrett problemet tycktes vara. Det verkade finnas ett omättligt behov av svar på 41155varför unga, drivna och ambitiösa individer låter träning och mat ta den totala makten över livet, arbetet och relationerna? Varför lever så många som slavar under ett orimligt ideal medan deras kroppar är på väg att ta slut? Hur kommer det sig att samhället inte uppfattar att ortorexi tycks vara en lika stor fara som anorexin var på 90-talet?

I frustration över okunskapen om sjukdomen som präglar mitt liv bestämde jag mig för att skriva boken Jag är sjuk. Jag valde att blanda mina dagböcker med intervjuer med mina anhöriga. Jag ville berätta hur det är att leva med ortorexi och hur det är att stå bredvid. Vad gör man när en anhörig håller på att ta sitt liv medan samhället hejar på? Hur lever man vidare i ett samhälle präglat av omöjliga ideal och en pågående hälsohets? Genom att blotta mig och min sjukdom är min önskan att kunskapen om ortorexi kan växa.

I responsen av boken förstår jag att ortorexi är utbrett. Just nu springer flera slutkörda kroppar mil efter mil i önskan om att ångesten ska lindras. I det här ögonblicket slänger någon middagen i soptunnan. Samma personer får imorgon komplimanger för sina kroppar.

”Vad du är duktig, du har sån karaktär!”

//Lisa Jisei

Jag är sjuk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s