Ända in i märgen

Annika Taesler  2016.jpg
Fotograf: Nikolina Arcini

Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min säng, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Det är först efter flera minuter som jag inser vad det är han upprepar gång på gång – vad han och mamma och tydligen alla vet utom jag:

Att jag sovit i två veckor. Att jag kastats av en hästrygg. Att jag brutit nacken. Att jag blivit totalförlamad.

Tolv år nu, och några månader till. Ända sedan jag lämnade de kala väggarna på neurointensiven har vårdpersonal och vänner – och senare publik när jag varit ute och föreläst, främmande människor på fester och inte minst min man – vräkt ur sig samma replik: ”Du måste skriva en bok!”

Måste jag det? Finns det något allmänintresse i min privata, svartaste erfarenhet? Är jag rent av skyldig att påminna om livet efter några av alla bilolyckor, dykningar på grunt vatten och – jodå – självmordsförsök vi snabbt skummar igenom tidningarnas notiser om, innan vi rusar vidare mot dagishämtningar och jobbmöten? Eller är det tvärtom: vem, förutom min man, mamma och kompisar bryr sig om just den här berättelsen, 43840där varenda mening och knapptryckning uteslutande handlar om mig? Går det ens att tänka sig något mer narcissistiskt?

Från början svarade jag inte när folk tjatade. Smålog lite, förhoppningsvis klädsamt anspråkslöst, och låtsades inte om att ett embryo till manus redan fanns i min dator. Anekdoter om människor och händelser, nerkastade för mitt eget minnes skull och utan tanke på vad som är intressant för gemene man. Det var först när jag fått distans nog att inse att min katastrof går hand i hand med skilsmässor, missbruk, dödsfall – eller i vilken form sorg än behagar komma till oss – som jag hittade ett läge där mitt liv förvandlades till något litterärt. Där sjukhuset var miljön, olyckan en intrig med dramatiska kurvor, och mitt 24-åriga jag en karaktär: En förtvivlad liten tjej som fick hela sin värld raserad, och som betedde sig precis så desperat som många som varit i kris kan vittna om i efterhand. Henne måste jag distansera mig från. Objektifiera. Utan att göra avkall på varken mina känslor eller minnen.

Och nu ska hon bli allas egendom. Någon man kan antingen älska eller irritera ihjäl sig på, som Mary Bennet i Stolthet och fördom eller Bella i Twilight eller valfri jag-är-polis-och-ser-av-en-händelse-ut-som-en-fotomodell-brud. Bara att jag inte skapat henne för att folk ska störa sig. Hon är jag. Eller var, åtminstone. Och jag var hon.

Så till sist är det upp till mig. Jag som måste skriva tillräckligt bra, som måste kunna förklara – försvara? – sorgen som vällde över och närapå dränkte mig, som lava över mitt privata Pompeji. Som måste få er att förstå min väg – lika mycket som att mitt liv faktiskt inte tog slut i det där fallet. Att Annika i dag är en vanlig villamorsa, med föräldramöten och lattefikor och charterresor och uppsatsseminarier i kalendern. Att hon är glad, mår bra, har (galg)humor. Och kanske viktigast av allt: att låta er bli underhållna under läsandets gång. En utmaning nästan lika stor som en bruten nacke.

//Annika Taesler

Ända in i märgen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s