Att debutera är omtumlande

schjetlein_pressbildLika fantastiskt som det är att bli förälder, är det att hålla sin bok i handen för första gången. Eller, nästan i alla fall: jag skulle ljuga om jag sa att någonting i livet varit större än att få mina två barn. Men på samma sätt skickar man ut dem i livet, barnet och debutboken, och hoppas att de klarar av att stå på egna ben. När de gör det blir man omåttligt stolt.

Men säg den lycka som varar. Uppföljaren ska skrivas och vägen dit kantas ofta av tvivel. Kan jag få till en spännande historia en gång till? Kommer jag att göra dem som tyckte om Döden kvittar det lika besvikna? Ofta hör man författare säga att tvåan är svårast att skriva.

Det är här jag skiljer mig från mängden. Min första bok tog sju år att skriva. Sju svåra år. Kantade av stora livshändelser. Tvåan, Döden den bitterbleka, kom ut på dagen två år efter debuten. Två år som var ett par av de värsta i mitt liv. Jag förlorade mina föräldrar med knappt ett års mellanrum. Sorgen var förlamande och avgrunden skrämmande djup och nära. Jag upplevde inte att jag skrev på uppföljaren. Verkligheten var alltför påträngande och jag satt bara små stunder vid datorn.

Mikropauser i sorgen, som öar att vila på. Sakta kunde jag låt mig försvinna in i den fiktiva 45121världen och koppla av från den mardröm jag levde. Under tiden gick sorg och glädje hand i hand. Glädjen bestod i att jag faktiskt hade ett utkast när jag fick frågan om jag hade ett manus att visa. Döm om min förvåning. Och lycka.

Livets kontraster fascinerar mig och är en av orsakerna till att jag förlagt handlingen i mina böcker till sjukhusmiljön som jag känner väl efter ett yrkesliv som sjuksköterska. Livet står ofta på sin spets inom sjukhusväggarna. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, smärta och lindring delar rum. På ett ögonblick kan pendeln slå från eufori till katastrof. Ibland är livet tufft – det kostar att älska. Tur att skrivande, läsande och lyssnande på böcker kan ge oss välbehövligt andrum för återhämtning.

Döden den bitterbleka är en fortsättning på serien om kirurgen Andreas Nylund. Det har gått ett år sedan förra bokens händelser och Andreas är ensamstående förälder till sina två söner. Han har fått känna på sorg och skuld efter hustrun Katrins bortgång. Livet börjar sakta ordna upp sig och han har god hjälp i vardagen av grannen Stina. Trots det hot som hänger över honom inleder han en relation med en sjuksköterskestudent och livslusten vaknar. Ett pedofilrykte sprids i Halmstad och snart tvingas Andreas ta emot skadade barn på akuten. Varje förälders värsta mardröm … Och så en dag är hans yngsta son, Fabian, försvunnen.

//Anne-Marie Schjetlein

http://annemarieschjetlein.se

Att debutera är omtumlande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s