Fredrik Backman gästbloggar!

h2l6s4etv82sslxdpjyg
Foto: Henric Lindsten

Hej. Jag heter Fredrik Backman. Jag skriver grejer. Nu senast en historia som heter ”Björnstad”, som från och med häromdagen finns här på Storytel väldigt, väldigt fint inläst av Marie Richardson.

Det är kutym att jag försöker förklara för er vad den handlar om i det här blogginlägget, så att ni ska bli intresserade av att lyssna på den. Låt mig säga nu direkt skriva att jag inte är jättebra på det. Det finns så att säga ytterst goda skäl till att jag blev författare istället för säljare. Så jag har bett kloka människor med stor erfarenhet av den här sortens blogginlägg om goda råd, och de har unisont sagt följande: ”Prata nu för helsike inte bara om att det är en bok om ett hockeylag, för då tror folk att det är en bok som BARA handlar om hockey och alla gillar inte hockey så som du gillar hockey, Fredrik!”.

Så. Ja. Ni vet ju vart det här är på väg.
Jag tänker prata om att det här är en bok om ett hockeylag.

Några av er kanske inte förstår hockey. Det gör ingenting. För ni förstår kärlek, alla gör det. Och eftersom ni är här på Storytel så vet jag även att ni gillar historier. Så låt mig förklara min kärlek till hockey på enklast möjliga vis: Hockey är en av de bästa historieberättare jag vet. När jag var liten älskade jag den som jag älskade Astrid Lindgren och Stephen King, för att hockeyn kom smygande till mig sent om natten med ficklampor under täcket och berättade sagor om gott och ont, om hjältar och skurkar, om de små som var uträknade och reste sig och om de stora som tycktes överlägsna men föll.

En av mina favoritsagor handlade om en liten pojke som föddes nästan så långt norrut man kan på jorden. Hans pappa dog i gruvan när pojken var fem, mamman kämpade för att få livet att gå runt ändå och uppfostra honom och hans storebror. Pojken ville spela hockey men det fanns inga pengar till skridskor, så de första åren sprang han runt på isen i skorna och spelade i tjugo minusgrader. När han fick ärva sitt första par skridskor var de två nummer för stora, men det spelade aldrig någon roll, bara han fick lira. Ni förstår den där kärleken, för man behöver inte förstå hockey för att förstå den, man behöver bara förstå hur det känns att bli förälskad.

Och ni behöver inte veta allt om pojkens värld för att förstå hur stor den var: Han växte upp på 1950-talet i en by i Norrbotten med färre än 150 invånare. Världens bästa hockeyliga, NHL, fanns i Nordamerika. 6000 kilometer bort. Den hade lika gärna kunnat spelats på månen, pojken kunde inte ens se matcherna på tv. Tur det, kanske, för då hade han begripit hur osannolikt obegripligt omöjligt löjligt det hade varit att ens drömma om en plats där. Det var inte bara det att han skulle konkurrera med alla andra hockeyspelande barn i Sverige, ligan i Nordamerika hade vid den här tiden knappt ens släppt in några européer. Så att pojken tog sig hela vägen dit som 22-åring var osannolikt. Att han blev en av ligans bästa spelare var obegripligt. Och att en liten fattig faderslös pojke från en by i Norrbotten en dag fick sin tröja upphissad i taket i Toronto, världens mest anrika hockeystad, och blev invald i The Hockey Hall of Fame…omöjligt.
42614
När han kom till NHL 1973 sa folk till honom att det var för hårt, för tufft, för stort, att han lika gärna kunde åka hem igen för här skulle han aldrig bli älskad av någon. Tre år senare åkte han in på isen i Toronto inför en match och hela den kanadensiska publiken ställde sig upp och gav honom en så lång stående ovation att nedsläppet blev försenat. Han spelade för Sverige den kvällen. De skulle möta Kanada. Hans tröja hänger kvar i taket. Häromdagen hissade de en i taket i ishallen i Kiruna också. I tjugo minusgrader.

Det står ”Salming” på ryggen av den där tröjan, men jag kan berätta hela den här historien om Harry Potter istället. Eller Jonatan Lejonhjärta. Eller Luke Skywalker. Det är samma ingredienser. Samma känslor. Ni förstår det, för ni förstår kärlek och historier. Alla gör det.

Det är därför jag älskar hockey.

Så…ja. Jag heter Fredrik Backman. Jag har skrivit en bok som heter ”Björnstad”. Det finns folk som kommer säga åt er att den handlar om hockey. Men det gör den inte. Den är en saga om kärlek. Ibland är den mörk och outhärdlig och hemsk, för människor är kapabla att göra vidriga saker mot varandra, både i sagor och i verkligheten. Det var viktigt för mig att berätta om, för när man älskar något så mycket som jag älskar idrott är det ett ansvar att även prata om alla de sämsta sidorna av idrotten, för de är också de sämsta sidorna av mig. De sämsta männen i Björnstad är jag.

Men jag hoppas att den här historien handlar om de bästa sakerna också. Om att vara 15 år och ha en bästa vän och om att vara 17 år och försöka våga vara en person som inte håller käft. Om att försöka orka vara en bra förälder trots att ingen ger en någon instruktionsbok och om att bli förälskad i ett spel och att ha en mamma som inte begriper reglerna men som skulle dö för att ge en chansen att spela. Om att slåss för grabben bredvid en i omklädningsrummet och om att köra bilen ut i skogen och släcka lamporna och sitta där ensam i mörkret för att inte ens barn ska få se att man gråter. Om de största segrarna och de tyngsta förlusterna. Livet och döden och sakerna vi viger tiden däremellan åt.

Ni kanske gillar den här boken. Kanske inte.

Men jag är inte rädd för att ni ska tro att den ”bara handlar om hockey”. För ni förstår kärlek. Så ni vet att ingenting handlar om bara hockey.

//Fredrik Backman

Fredrik Backman gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s