Peter Erik Du Rietz gästbloggar!

04-du-rietz_foto-joakim-friberg
Foto: Joakim Friberg

Böcker är egentligen magi. Texten är det trollspö med vars hjälp läsaren kan frambringa syner, känslor och upplevelser som gör berättelsen levande och verklig, som tillåter att man utforskar sin egen oändliga fantasi. Det fantastiska är att denna magi är personlig och att varje enskild bok därför upplevs olika av alla som läser den. Personers utseende, röster och känslor liksom lukter, byggnader och miljöer existerar i lika många varianter som det finns läsare. Vilket också är anledningen till att så många blir besvikna på filmatiseringar.

Att skriva en bok är en lång process som skulle kunna kallas för ett arbete om det inte vore för att det var så roligt. När jag skriver förlorar jag mig för omvärlden och kliver in i den berättelse som utspelas för min inre syn. Figurerna i persongalleriet presenterar sig själva, tar mig vid handen och visar mig vart vi ska gå. Jag har försökt att använda synopsis, tidslinjer, karaktärsbeskrivningar och Scrivener, och har vid varje tillfälle misslyckats kapitalt. Efter bara några sidor börjar berättelsen leva sitt eget liv och ställer mig inför situationer vilka leder mig i en helt annan riktning än den jag hade tänkt mig. Ett exempel är Blakki och Blanka de Blacqueville i min skräckroman Natten jag dog. Jag blev lika överraskad som huvudpersonen, Carl Cronhammer, när de helt plötsligt dök upp. Den parallellberättelse som därmed tar sin början hittade jag inte på själv. Det var Blakki som berättade den för mig – så kanske finns det en smula magi även i skrivandet.

På samma sätt som jag använder magkänslan när jag skriver väljer jag genre efter humör. Att mitt första bokprojekt blev just en skräckis beror på att jag ville pröva något nytt. Rent språkligt sett finns det också något mycket lockande med skräckromantik, eftersom man tillåts vara målande och leka med ödesmättade känslor på ett sätt som bäst låter sig göras med ordvändningar och uttryck som i många andra sammanhang skulle uppfattas som överdrivna.
40851
Jag fann det inspirerande att förlägga Natten jag dog ett par hundra år tillbaka i tiden och jag är noga med de historiska detaljerna. En recensent kallar boken för: ”En mycket lyckad hybrid mellan skräck och historisk roman.” Jag är stolt över det omdömet.

Berättelsen börjar och slutar i Göteborg, en plats som har mycket att erbjuda den historieintresserade. Under 1700-talet var det en starkt befäst garnisonsstad där utegångsförbud rådde efter mörkrets inbrott; ett faktum som bidrog till att skapa mitt odjur, Carl Cronhammer. Han är ingen vampyr (jag nämner inte ens det ordet), utan en vrik. För att beskriva dessa varelser har jag byggt upp en mytologi som kastar nytt ljus över de monster vi redan känner, såsom varulvar, vampyrer, skogsrår och gengångare, och ger därmed också en förklaring till hur någon som Carl Cronhammer faktiskt skulle kunna vara möjlig.

Tillåt mig att ta med dig på en spännande, främmande och bitvis ryslig färd genom århundradena. Tillåt mig att vara ditt trollspö.

fo%cc%88rfattarlyan-p-e-du-rietz
Skrivarlyan!

Peter Erik Du Rietz
Hemsida: http://www.pedurietz.nu/

Peter Erik Du Rietz gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s