Sandra Gustafsson gästbloggar!

sandrag
Foto: Privat

Skrivandet började i grundskolan med korta noveller. I gymnasiet blev det längre noveller och på högskolan skrev jag uppsatser. En lärare på Socialhögskolan skrev i marginalen ”Du skriver som en författare – fast det kanske du är?” Då hade jag skrivit en bok, min självbiografi Maskrosungen. En berättelse ur barnets perspektiv, en vittnesskildring, en förklaring. Det blev början på något som förändrade mig totalt som person.

Jag som alltid satte mig längst bak i klassrummet för att inte synas, inte få frågor, inte sticka ut, inte ta plats, inte vara annorlunda. Plötsligt stod jag på scener runt om i landet med lampor rakt i ansiktet och visade bilder på mig själv som bebis, som 7-åring med ledsna ögon och en 12-årings revanschlystna flin. Jag som inte ville vara annorlunda var nu det helhjärtat inför hundratals åhörare under några timmar. Det förändrade mig på många sätt. Det gav mig energi och det gjorde mig trött, men framförallt gav det mig insyn i en värld som jag trodde att jag var ensam om att ha upplevt. Jag fick brev, mail, vykort och en gång ett telefonsamtal. Folk kom fram i pausen på mina föreläsningar och öppnade sina hjärtan, sade att ”Det här har jag aldrig berättat för någon.” Det var fint. Jag hade skrivit en bok där jag totalt blottade mig själv och undrade vem som skulle vilja läsa det. Idag har 30 000 personer köpt den boken.

Min senaste roman heter Hudlös, ett porträtt av en familj i kris och jag gillar sånt! Trasiga människor, elaka människor, ledsna människor i relationer som ställs inför trauman, inför liv och död. Svartsjuka, hat och kärlek. Jag skriver om människor som inte kan vara rationella längre, människor som har använt sina reserver. Människor som agerar på instinkt utan tanke på konsekvenser. Mina böcker är mörka och otäcka, precis som livet är många gånger. Jag kan sakna sanningshalten i vardagen, förstår ni vad jag menar då? Verkligheten. Det där som vi bär med oss i hemlighet, det där som pågår i husen och lägenheterna bredvid – det vi helst inte talar om. Det vi inte visar upp eftersom vi vill vara som alla andra, smälta in och inte ta mer plats än någon, bara vara lagom. Det skriver jag om.

//Sandra Gustafsson

Skrivplats Vik Österlen.JPG
Foto: Privat (Skrivhörnan)
Sandra Gustafsson gästbloggar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s