Mamma Mu & Kråkan fyller 30 år!

wieslander_jujja_11
Foto: Magnus Liam Karlsson

Mamma Mu och Kråkan har nyligen fyllt trettio år. Jag möter ofta unga vuxna som har växt upp med Mamma Mu, ja de har ibland hunnit få egna barn. Att de här karaktärerna har funnits så länge är förstås en av anledningarna till deras popularitet. Hårda killar med nitar och tuffa frisyrer kan komma fram och med nåt ömt i rösten utbrista: “Oh, Mamma Mu”! när de ser en Mamma Mu-bok.

Det har en viss betydelse att vuxna också kan hitta igenkänning och humor för egen del i böckerna. Det finns många vuxna ”kråkor”. Berättelserna håller sig inom barnets sfär. Mamma Mu gör, eller vill göra det barnen gör. Läsaren känner igen sig hur det är att t.ex. lära sig cykla eller gunga. Hon är ingen knasig ko som gör vad som helst. Idén till Mamma Mu och Kråkan kom från ett barn. Nästan alla mina berättelser kommer från början från en sång, som i sin tur kom ur en lek. Allt avlyssnat från små barn. Våra sånger som har funnits ännu längre på förskolor och i hemmen glimtar ofta igenom berättelserna.

Sångerna och sen berättelserna föddes när våra barn var små och i vår vildaste fantasi kunde vi inte föreställa oss att de skulle leva så länge och spridas ut över världen. Det var när sångerna och radioprogrammen klev in i böckerna och Mamma Mu och Kråkan fick gestalt genom Sven Nordqvists bilder som en helt ny dimension kom till.  Hans drastiska humor, hans känsla för både Mamma Mus och Kråkans karaktärer och hans skicklighet som illustratör är helt avgörande för framgången böckerna har fått. Jag blir lika tacksam varje gång jag får bilder från honom på ett nytt manus. Han har fattat PRECIS! Och dessutom löst många av Kråkans tekniska påhitt, där jag i texten varit otydlig men tänkt: “Äh det där fixar Sven.”

//Jujja Wieslander

mammamu_banner

Mamma Mu & Kråkan fyller 30 år!

Storytelskola: Varva mellan att lyssna och läsa!

Du vet väl att vi har en Läs-lyssna-funktion i appen? Det betyder att när en bok finns både som ljudbok och e-bok kan du varva mellan att lyssna och läsa. Bra va? Det betyder att du exempelvis kan lyssna på din bok på väg hem från arbetet och sedan byta till att läsa e-boken när du har landat i soffan. Smidigt!

Såhär gör du:
1). Hitta en bok som finns i båda formaten, exempelvis “En ärlig man”. Spara boken till din bokhylla och lägg den gärna offline.

laslyssna_001
2). Sedan är det bara att börja spela eller läsa boken. När du spelar boken kan du klicka på omslagsbilden och då kan du välja att läsa boken istället. För att byta tillbaka till att lyssna är det bara att klicka på texten, då dyker alternativet för att spela boken upp.

laslyssna_002

Storytelskola: Varva mellan att lyssna och läsa!

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

lovenstam_boktipsare
Sara Lövestams deckarserie om Kouplan har precis börjat komma ut som ljudbok. Böckerna har blivit hyllade och älskade av många, därför var vi extra glada när ljudböckerna kom! Det är dessutom en av våra favoritinläsare som tar sig an dessa; Julia Dufvenius. Vi lyssnade på första delen, Sanning med modifikation och här nere kan du se vad vi tyckte.

emma_profilbeskrivningar
Emma: Det här är så ungefär så långt ifrån alkoholpösiga poliskommissarier och hetsiga biljakter man kan komma. Själva spänningsintrigen bjöd på en och annan vändning men det jag verkligen fastnade för i berättelsen är den gåtfulla huvudkaraktären, den skygga privatdetektiven Kouplan, vars bakgrundshistoria sakta vecklas ut i takt med det märkliga fall han fått i uppdrag att lösa. Berättelsen skildrar ett Sverige jag har svårt att känna igen, men som tyvärr är verklighet för många som på ett eller annat sätt lever utanför samhällets gemenskap. Författaren slänger också in en snygg ledtråd till Kouplans bakgrundshistoria som är lätt att missa, så ett hett tips är att spetsa öronen ordentligt precis i slutet av boken.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En ”skön” lyssning. Kouplan och Pernilla lever båda ”off the grid” och Sara Lövestam gör en fin skildring av deras utanförskap vilket gör att deras vänskap blir starkare. Det var lätt att följa karaktärerna i boken eftersom de inte är så många att hålla reda på. Även fast boken inte är så actionfylld så tyckte jag att den var spännande att lyssna på.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Sanning med modifikation är inte för den inbitne deckarfantasten – även om mysteriet är spännande och snyggt lirkas upp i en oförutsägbar upplösning – så är den här detektivdeckaren inte som andra. Tycker du om böcker där sinnesstämningen är viktigare än en snabb händelseutveckling så tror jag att detektiven Kouplans sällskap kommer göra dig gott.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar Sara Lövestam. Och jag gillar det här! Precis min typ av deckare; lite lågmält, stämningsfullt och inte det där blodiga. Det känns ganska så tryggt liksom. Och så gillar jag Kouplan, att det finns ett mysterium runt honom. Vill du ha något som inte är så tungt och mer fokuserar på stämning, så lyssna på den här!

anna_deckare05
Anna: En stillsam men ändå överraskande berättelse, inte en deckare egentligen tycker jag. Visst fanns det ett mysterium men fokus låg inte där. Snarare i relationen mellan Kouplan och Pernilla som gett honom uppdraget. Det är väldigt fint och varsamt beskrivet.

Jag blev väldigt förtjust i Kouplan men det var kusligt att se mitt vanliga, hemtrevliga Stockholm genom Kouplans ögon. Lövestam skriver väldigt trovärdigt om att leva som papperslös, skräcken för poliser och att alltid vara rädd att bli avslöjad. Gäller att vara uppmärksam på slutet, där finns en liten pärla där som jag helt missade och mina bokcirkelkollegor fick upplysa mig om.

lugnaretempo_lovenstam

Sanning med modifikation – Vad tycker vi?

Daniel Åberg om researcharbetet!

danielaberg
Foto: Sara Arnald

Jag fick en förfrågan från min förläggare Anna: Berätta hur du gjort researchen, hur du satt dig in i en stad i spillror, googlegått på gatorna och så vidare. Det skulle vara kul att veta mer om! Så gärna. Jag älskar sådant.

Inledningsvis: Jag minns att Stephen King i något efterord tackade den assistent han hade anställd som jobbade med research till hans böcker. Jag både avundas och inte avundas det. Å ena sidan – tänk att alltid ha någon som står redo att leta upp faktauppgifter och bakgrunder – vilken bekväm lyxtillvaro! Men samtidigt – vore det verkligen bra för mig? Skulle det inte bara föda en lathet som smittade av sig på det jag skrev? För mig är jag rädd att så skulle bli fallet.

Det här med att be om hjälp är faktiskt överlag rätt komplicerat för mig som författare. I mitt vardagsliv stångas jag dagligen med min snart fyraåriga dotters oförmåga att be om hjälp – NEJ! JAG KAN SJÄÄÄLV! – men tvingas inse att jag är exakt likadan när jag ska göra research. Även om det finns välinformerade människor i min omgivning jag kan fråga om ett specifikt ämne föredrar jag att leta upp informationen själv.

Varför? Jag är inte helt säker, men jag tror att det handlar om att ha ryggen fri att välja en helt annan väg om ett tänkt scenario spricker för att verkligheten kommer i vägen. För om en bekant lagt ner tid på att förklara hur något förhåller sig, är jag inte då tvungen att använda mig av den infon? Självklart inte säger den rationella delen av min hjärna – det är min berättelse och jag gör vad jag vill med den – men jag agerar inte alltid rationellt och utsätter mig därför helst inte för risken att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv när jag skriver. Eller så är jag bara konflikträdd och vill inte behöva säga Ehm, det där du berättade för mig, det kom inte med. Sorry.

Så jag surfar på i ensamhet. Googlar militär sprängdeg och hur man apterar den (och gissar en smula gällande hur många kilo som behövs för att få en mycket känd bro att rasa ner i Riddarfjärden i Stockholm), läser Wikipediasida efter Wikipediasida om hur aggressiva virus kan tänkas fungera på cellnivå, zoomar in så långt det går i 3D-läget i Apple Maps för att rutta en lämplig flyktväg med bil över centrala Kungsholmen och undersöker utseendet på husfasader vid Fridhemsplan i Google Street View.

Själv är kanske inte alltid bästa dräng, men på det här sättet blir i alla fall endast den här drängen beskylld om något blir fel.

Fast en gång har jag faktiskt nyttjat en vän under arbetet med Virus andra säsong. I första avsnittet tvingas mina hjältar ta sig in i huvudbyggnaden i Sickla Köpkvarter strax utanför Stockholm på ett rätt okonventionellt sätt, och jag ville ha en aktuell bild av hur det ser ut där inne. Då jag själv inte bor i Stockholm längre och det inte fanns någon planskiss på nätet att hitta över hur butikerna är placerade, skickade jag en kompis som jobbar på det närliggande biblioteket att rekognoscera. Leveransen var över förväntan – ett fyra minuter långt videoklipp där han promenerade genom galleriagången och filmade interiörerna och med stor inlevelse kommenterade det han såg och även hade i åtanke de förändringar som skett där sedan i juni 2016 (då Virus utspelar sig). Tack för det, Per!

Mitt eget fotarbete har varit begränsat, men ibland har jag ändå lämnat skrivarsoffan för att undersöka främst hur tekniska prylar beter sig i olika situationer. Ett exempel på en detalj jag undersökt både tre och fyra gånger gäller en armbandstelefon. I sista avsnittet av säsong ett av Virus dyker en sådan upp och spelar en central roll i den avslutande cliffhangern. I kommentarerna till avsnittet skrev några lyssnare att jag uppenbarligen inte fattar hur den här tekniken fungerar (jag fick ett par mejl på samma ämne också), och ni anar inte hur nära det var att jag gav mig in i kommentarsfältet och med versaler skrev DET VET JAG VISST DET!

Men som tur var bet jag ihop, i ärlighetens namn hade jag bara mig själv att skylla. För det finns verkligen en brist i mina hjältars tänkande kring hur gps-teknik fungerar i den där scenen och det kommer de själva underfund med och lyckas vända till sin fördel – men först i början av säsong två… Så kan det gå när man medvetet bryter handlingen när det är som mest spännande. Damn you, cliffhangers. (Men ni som tvivlade på min tekniska kompetens – armbandsklockan tar en storstilad revansch den här säsongen, var så säkra!)

Jag ska inte förneka att jag ibland under skrivandet blir frustrerad över att jag inte längre bor i Stockholm och enkelt kan bege mig till platserna jag skriver om. Googles och Apples kartfunktioner är fantastiska hjälpmedel, men Street View i all ära – att själv fysiskt stå i en gatukorsning och lägga märke till en detalj som kan föra handlingen i en oväntad riktning är en svårslagen känsla.

Men slutligen – är det roligt att göra research? Absolut – jag älskar att googla mig fram till saker och att klicka mig ner i detaljfrågor i timmar på Wikipedia. Men samtidigt: Att lägga en halv arbetsdag på att lista ut hur en läkare på ett trovärdigt sätt skulle förklara för en oinvigd hur ett laboratorieframställt och extremaggressivt virus beter sig när det attackerar cellerna i en kropp – ja, det kan vara frustrerande, särskilt när resultatet bara blir ett par meningar långt och klockan hinner slå lunch och jag inser att jag fortfarande är minst 10 000 tecken ifrån att nå min dagskvot för att ha en chans att hålla min deadline.

De stunderna känns det som att det kanske vore bra att vara Stephen King ändå.

//Daniel Åberg, författare

virus_ljudboksserie

Daniel Åberg om researcharbetet!

Interview with Sophie Kinsella

sophie_john-swannell
Photo: John Swannell

Sophie Kinsella International Q&A
Jan 2017

Did you base Katie’s tricky experiences when moving to London on anything or anyone’s experiences? The commuting scene came directly from personal experience. When I was in my first couple of jobs, in my 20s, I had mammoth commutes, from south London to Holborn. More recently, I used to live in Wimbledon, and whenever I had to take the train at rush hour, both platform and trains were always crammed. It really is warfare, like Katie says!

Her flat was inspired partially by the famous sale of a ‘broom cupboard’ in Knightsbridge. More recently I read a piece in the Evening Standard, about the pressure on London property. I got very interested in this, and looked online. Some rooms for rent were really tiny and Katie’s hammock came from me thinking, ‘Well, where would you keep your clothes’?

Her exhilaration at being in London also comes from real life. I remember starting work in London and thinking ‘Wow, I’m part of it’. I worked at one time for the FT Group, and it gave me such a buzz, walking over Waterloo Bridge, holding my FT and feeling like I was part of a huge, important city life.

Social media is a big theme in the book. Do you feel any pressure to keep up with social media trends? Social media has become an integral part of my life and I’m not sure how! I’m not one to post my children every five seconds, but when I’m out and about, I am always thinking, ‘Ooh, shall I Instagram that’? I try not to get too hung up on it, though, and in fact, writing this book gave me perspective!

Did you research the glamping element of the book? Of course! I went glamping especially. I’m a total sucker for all that kind of thing – yurts, bunting, fires, wellies and flower garlands and feeling all rustic and down to earth, but with a nice hot shower available. I am definitely a glamper rather than a camper!

Demeter is a multi-layered character and the reader’s opinion of her evolves throughout the book. When you started writing, did you plan for this shift in perspective or were you surprised by how her character changed over the course of the novel? I always knew there were hidden depths to Demeter. One of the joys of writing the book was portraying her through Katie’s eyes and gradually seeing Katie awaken to the real Demeter, underneath the glossy image. I think that’s how relationships work in real life, too. We see someone who appears successful and glamorous and confident, and can make the mistake of taking them at face value. Especially in a workplace situation, where everyone has to play their role. But if I’ve learned anything in life, it’s that everyone has issues and problems; everyone has their ‘stuff’. No-one has it all perfect.
0000054675
Have you got any tips for looking and feeling great on a Katie Brenner budget? I think Katie does really well by going to markets. I have a market near me in London and there are some amazing bargains. Katie buys a lot of clothes in black and that’s sensible. Have your black basics, and then find pops of colour with scarves or necklaces. Charity shops are a total joy.

As for beauty, my latest all-purpose discovery is coconut oil. You can use it on your skin and your hair and a little goes a long way.

Have you had ever any nightmare bosses? I have been lucky in my bosses, but I have heard plenty of horror stories from friends! I think Demeter is probably in a league of her own, though…

Who came first in your head, Katie or Demeter? The two popped in together. From the start, it was the dynamic between the pair of them that interested me. I knew I wanted to write about two women, one older and glamorous who ‘had it all’ and one who was struggling. The characters unfolded from there.

Where will Katie, Demeter and the rest of the cast of characters be in 5 years’ time? Demeter will mellow, become a little more ‘mindful’, and start mentoring young girls to get into the industry. Katie will soar ahead in her career. She has such talent and drive. Alex will come up with five new ground-breaking ideas. He will have occasional urges to run away, around the world, but Katie will steady him. Mick and Biddy will flourish. Mick will learn the tube map! Flora, annoyingly, will return from her travels, begin an organic beauty company based on some essential oil she discovered on her trip and do really well at it. Alan will still have a garage full of whey powder and chicken stock. Steve Logan will invite Katie to the christening of his first child and make a pass at her.

Interview with Sophie Kinsella

Susan Casserfelt gästbloggar!

susan_socialapwebb
Foto: Fredrik Casserfelt

Hej, Susan Casserfelt här. Jag brukar beskriva mina böcker som Åsa Larsson möter Bruce Willis i Die Hard, men en kvinnlig Bruce Willis. Psykologisk spänningsroman med mycket action.

Låt oss börja med den färgstarka Zeta, en internationellt erkänd konstnärinna, en jetsettare som rör sig i alla samhällsklasserna. Eller i alla fall i de socialskikten som serverar hennes favoritdryck champagne.

När jag tänker på Zeta så ser jag framför mig Pippi Långstrump som vuxen, fortfarande okuvad av samhället, full av galna upptåg. Hon fungerar som en katalysator, får omgivningen att reagerar på oväntade sätt, nästan som dynamit. Jag har haft förmånen att träffa ett par Zeta genom livet. Det är färgstarka personligheter som lyser upp den gråaste av dagar. Romanfiguren Zeta höll mig sällskap under småbarnsåren och för det är jag henne evigt tacksam. Huvudpersonen Kajsa Nordin är däremot raka motsatsen till Zeta. Ung, intelligent, sportig och analytisk, som en krigarkvinna ur Amazonas djungel. När vi möter Kajsa är hon, som yngst i klassen, under utbildning till Polis. I sin ungdomliga iver vill Kajsa lite för mycket och när både känsla för takt och socialt samspel saknas blir det lätt galet. Med sina impulsiva sidor har kanske Zeta och Kajsa mer gemensamt än först kan tyckas?
0000048670
Till sist har vi den godmodige kriminalkommissarien Christian Modig, motvilligt på väg mot pensionen. Som en Sherlock Holmes tofflar han runt i poliskorridoren och önskar att han fick tända sin bästa tänkarpipa. I mordutredningen finner den unga Nordin och den gamle Modig varandra i trivsam torr, kollegial humor. Har du inte besökt Höga Kusten och Örnsköldsvik än? Då har du missat en av norrlandskustens pärlor. Landskapet består, precis som namnet antyder, av höga berg i dramatiskt möte med sjöar och hav. Centrala Ö-vik är en liten stad där allt ligger på behändigt 0000052370promenadavstånd, omgiven av berg på tre sidor och havet mot öster. Berömda landmärken är hoppbacken, Paradisbadets vindlande tunnlar utanför badhuset och de gamla lastkranarna i hamnen. Det finns nyare också, som det färgglada Gert Wingårdh-huset Ting1. Tågstationen har landets vackraste vy över hela stan.

Hittills har jag skrivit två böcker i Höga kustenserien; Prästens lilla flicka och Den tatuerade cirkeln. Den tredje och avslutande boken Costa del crime planeras komma ut 2018. Till min stora glädje är Katarina Ewerlöf inläsare och jag önskar dig trevlig lyssning!

//Susan Casserfelt

Susan Casserfelt gästbloggar!

Bob Dylan – Memoarer, första delen

bobdylan_faktagrupp_header
Det var helt klart blandade känslor när Bob Dylan tog hem Nobelpriset i litteratur förra året. När den största chocken släppt hos de flesta kunde många av oss konstatera att det var en värdig pristagare. Nu har några av oss lyssnat på/läst hans biografi ”Memoarer, första delen”. Nedanför kan du se vad vi tycker:

faktagrupp_memoarer_bobdylan

Bob Dylan – Memoarer, första delen