”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

IMG_2484
Fotograf: Eva Lindberg

Det var en stekhet sommardag i mitten av juli. Jag hade ett sommarvik på Vimmerby Tidnings lokalredaktion i Hultsfred och skulle bevaka en auktion på ett torp som låg ensligt beläget i skogen. Allt skulle säljas. Bohag, hus och inventarier. Jag körde min rostiga Honda Accord på en dammig grusväg, parkerade på ett litet gärde och följde lämmeltåget som gick fram till torpet. Soffor, bord, mopeder och gamla tärkistor stod uppställda i trädgården och auktionsroparen var redan i full gång. Första, andra, tredje och pang med klubban så var en låda med skrot såld för 10 kronor. Jag trängde mig genom folkmassan som samlats runt auktionsropare och gick in genom dörren till torpet. Där stod redan några nyfikna besökare och stirrade ner på en stor svart fläck på golvet.
– Det var här han sköt honom, sa en gubbe med keps. Och sedan sparade han blodfläcken för att avskräcka andra inbrottstjuvar.
De övriga i den lilla skaran nickade allvarligt. Historien om gubben som sköt inbrottstjuven i farstun var något av en legend. Det fanns också kulhål efter hagelskottet i frysboxen som stod i ett hörn i farstun. Rubriken på min artikel som jag sedan skrev för Vimmerby tidning blev den något fyndiga ”Lindor Sjöö sålde sig dyrt”. Många år senare blev verklighetens Lindor inspirationskälla till Eskil Berg som förekommer i min första deckare ”Den som dödar”. Jag kunde inte låta bli att fundera över den där gubben i torpet. Vem var han? Vad ruvade han på för hemligheter? Tänk om han varit med om något i sitt förflutna som gjorde honom så misstänksam och avvisande.
0000055241
När jag skriver mina historier finns det alltid någon verklig historia i bakgrunden. Jag kanske förvränger och skruvar till berättelsen några varv för att göra den till en läsvärd och spännande bok men det finns alltid ett uns av sanning i bakgrunden. Jag vill också ha verkliga historiska kopplingar till fallen som jag kastar över mina karaktärer i böckerna.

När jag själv läser deckare så väljer jag nästan uteslutande utländska författare. De får gärna utspela sig i miljöer som jag inte känner igen som Yttre Hebriderna, Paris eller Island av författare som Peter May, Anne Cleeves, Fred Vargas och Yrsa Sigurdadottir. Det är nästan en egen genre inom kriminallitteraturen där miljön och omgivningarna bildar en extra karaktär i manuset. Jag vill att mina böcker ska bygga på samma princip. Men istället för torvmossar och karga klippor är det djupa skogar, sjöar och ensliga torp som fyller sidorna. Jag vill bygga upp en stämning av contry noir.

Huvudkaraktären i mina deckare är kriminalkommissarie Louise Hård . I de olika delarna som nu finns att lyssna på som ljudböcker ställs hon och hennes kollegor på polisstationen i Hultsfred inför flera svåra fall med brutala gärningsmän som härjar i de småländska skogsbygderna.

De tre deckarna ”Den som dödar”, ”Var inte rädd” och ”Hämnden är min” har lite olika karaktär och upplägg med hänsyn till ämne. Om en inte passar dig kan det vara värt att testa nästa. Jag tycker om att starta historien i det enkla och stillsamma för att sedan skruva upp tempot mer och mer.

Jag hoppas du ska gilla mina deckare om Louise Hård och hennes kollegor i Hultsfred.
Mycket nöje.

//Samuel Karlsson

”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!

Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Författaren bakom Ö-vikserien!

Ingemar Dahl
Foto: Birgitta Tillgren

Mina deckare utspelar sig i den lilla byn Banafjäl som ligger två mil norr om Örnsköldsvik. Byn finns i verkligheten och jag växte upp och bodde där till 20-års ålder. Fortfarande har jag mycket kontakt med hembygden i form av en sommarstuga, även om jag inte bor där permanent för tillfället.

Att förlägga handlingen i byn långt från storstäderna kändes naturligt och även som ett nytt grepp när jag började skriva.

Mina huvudpersoner är Leonard Bengtsson, 50+, som har svårt att hålla sina kommentarer för sig själv och gärna driver omgivningen till vansinne med dåliga vitsar och lite practical jokes. Gillar inte alltid att hålla sig inom polisens strikta regler. Han är liksom jag också uppvuxen i Banafjäl och bor också där.

Hans motpol är Ronny Nyberg, 40+, en mer strukturerad polis, som bor med sambon Hanna och bonusbarnet Filip i grannhuset.

Sofia Hägglund, runt 30 år, arkeolog som är född i Skeppsmalen, en bit från Banafjäl. En pigg tjej som aldrig håller tyst i diskussioner och har ett stort hjärta som klappar för rättvisa, miljö, feminism etc.

Kalla stjärnor blinka, första boken i Ö-viksserien, har en parallellintrig som utspelar sig på yngre stenåldern 2500 år f.kr. där man får följa den för mord orättvist beskyllde unge Vibjörn och hans kamp med sin käresta Seigun att återta sin plats i stammen. Historien vävs ihop med nutidsintrigen eftersom en utgrävning påbörjas i Banafjäl där också några lik upphittas.

Tre böcker till i samma serie har jag skrivit, Snörök, Rädsla och Dubbelnatur och fler kommer det att bli.

Må er lyssning förhoppningsvis börja och ta er med till en miljö med lantliga original, humor och långt från förhörsrum med bandspelare, obducentprotokoll i tre kapitel och alkoholiserade poliser. I mina böcker är det personerna runt omkring som har diverse problem istället.

//Ingemar Dahl

övikserien

Författaren bakom Ö-vikserien!

Simon vs The homo sapiens agenda

homosapiensagenda_ungdom_blogginlagg
Ibland bara ramlar man över böcker som man måste läsa, mycket på grund av titeln. Så var det med Simon vs. the homo sapiens agenda. Vi var ju tvungna att kolla in!

profil_ungdom_jennie
Jennie: Vi följer Simon, en kille som varken är speciellt populär men heller inte utstött. Han har vänner men den enda i hela världen som vet allt om Simon är hans internetkompis ”Blue”.

Simon träffade Blue i ett chatrum för homosexuella. Blue går också på Simons skola men de har aldrig träffats – vad de vet. Med varandra kan de prata om allt mellan himmel och komma ut-processer och de är väldigt noga med att inte säga för mycket för att den andra ska kunna lista ut dem han är.

Det jag tycker är roligt med den här boken är igenkänningsfaktorn. Under tiden jag lyssnar känner jag ibland lukten av min gamla högstadieskola och känner de där pirrande förväntningarna som ibland kan uppstå i en korridor mellan lektioner.

Jag tycker det är en fin historia om att hitta rätt på sig själv för att det är inte alltid så lätt.

ungdom_karin_beskrivning
Karin: Den här boken väcker massor av minnen från tiden som runt 16-17, inte helt utan ångest. Jag tycker Simons beskrivning om hur han själv hela tiden förändras och blir som en ny person, som han måste lära känna och vänja sig vid, är väldigt träffande. Tiden är lång, känslorna är stora. Vänner är viktiga, viktigare än familjen, och behovet av ett eget rum, tid att tänka och få landa i vem man är, är enormt. Jag tycker det beskrivs suveränt bra i boken. Dessutom går hans intresse för musik och viss fixering vid en del band rakt in i mitt hjärta och gör Simon till en mycket sann, trovärdig romankaraktär.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Småskrattade mig igenom stora delar av den här boken, tycker att huvudkaraktären Simon har ett så roligt sätt att se på och läsa av sin omgivning. Samtidigt är han en komplicerad karaktär som inte riktigt ser hur hans eget agerande påverkar vännerna i hans omgivning, det ger berättelsen en spännande nerv. En bok som får en att skratta och dessutom får en att ifrågasätta vad som klassas som normen i dagens samhälle – kan det bli bättre?

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag tycker den här är så himla charmig, jag gillar Simon och hans humor. Jag har en förkärlek för såna här karaktärer, såna som är roliga, charmiga och lite förvirrade. I perioder är boken lite långsam men den får mig ändå att le och jag är glad över att jag lyssnade på den. Och uppläsningen – så himla bra!

mia_profilbeskrivningar
Mia: Jag hade lite svårt att komma in i boken till en början, delvis för att jag behövde vänja mig vid inläsaren tror jag. Det är något med amerikanska inläsare som låter lite robotaktigt i mina öron! Men ganska snart flöt det på, och den centrala kärlekshistorien mellan Simon och den mystiska Blue som han mejlväxlar med är så spännande att det inte går att sluta lyssna förrän en får reda på vem Blue är, och hur det ska bli när de till slut ses i verkligheten – om de ens kommer dit. Berättelsen berör svåra ämnen som att komma ut som gay och knepiga relationer i skolvärlden på ett lättsamt och charmigt sätt.

simon_Vs_homosapiensagenda_omdugillar

Simon vs The homo sapiens agenda

Skrivandet som terapi

Christin_Ljungqvist_2.jpg
Fotograf: Ola Kjelbye

Det började med en tanke: jag tror inte på mänsklighetens framtid. En tung tanke. Men det var som en insikt. Jag hade inte ens en teori. Så snart jag försökte föreställa mig vad vi sysslar med om bara hundra år baserat på miljöproblemen vi har idag, flyktingkatastroferna, krigen, nationalismen (vår världs historia satt på repeat), blev det svart inombords. Väldigt svart. Och det var så klart oroande. Energikrävande och maggnagande. Jag fick rentav svårt att planera min egen framtid på kort sikt, som husköp och barn, på grund av tanken. Den infekterade mitt välmående, förlamade mig i vissa fall, och så kunde jag inte ha det.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps idag (22 mars 2017) och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är en framtidsbok, och resultatet av ett slags självterapi. För vad är skrivande om inte ett metodiskt sätt att förstå?

Hämtat ur min dagbok 28 mars 2014:
[…] när jag tittar på världen av idag, känner jag en enda stor naturkatastrof inom mig. Vi lever så knepigt, ojämnt, ohållbart, osolidariskt, miljöovänligt. Och fram tills jag kom på den här manusidén har jag, personligen, inte kunnat föreställa mig en möjlig framtid för oss. Helt ärligt. Jag har tänkt; vad händer när oljan tar slut och allting försvinner? Persondatorer, mobiltelefoner, asfaltsvägar, gummidäck, allt, allt, allt av plast, och med detta import, export, globalisering?

Jag bestämde mig för att aktivt fylla det där mentala och själsliga hålet med information: jag började skriva bort min oro medelst research, fantasi och förhoppningar. Och det är inte första gången jag gör såhär. Faktum är att beteendet går tillbaka till mitt allra yngsta jag, särskilt till då jag var fjorton år. Det kan tyckas förskonat att ändå ha hunnit bli tonåring innan någon älskad och alldeles nära människa dör, men sorgen blir dock större ju äldre vi blir. Se bara på barnen, så lyckligt oförstående de är inför livets beskaffenhet medan gamla förstår alltför väl. Som tonåring börjar man förstå, och man har dessutom känslorna utanpå huden. Jag hade känslorna utanpå huden, och jag miste min mormor i cancer, den där sjukdomen som lurpassar på oss människor och som kan drabba vem som helst, när som helst (som att spela rysk roulett). Jag blev rädd för att dö. Jag blev rädd för att cancern finns i mina gener, rädd för att cancern skulle ta någon mer som jag älskade, rädd för att förlora igen. Jag minns inte hur det blev som det blev, men från dess att mormor insjuknade tills jag började gymnasiet skrev jag och min bästa vän, Charlotte Lundin fd. Knutsson, en fantastikserie för hand i kollegieblock eller anteckningsböcker. Vi målade våra egna omslag, ritade kartor, illustrerade, lyssnade på irländsk folkmusik, ilade runt i Valldas natur – vi var på toppen av vår kreativa bana, serien blev tolv böcker lång (!). Genom vårt skrivande, vår fantasi, fick jag utlopp för min oro, min rädsla. Jag fick förstå. Jag fick lägga tillrätta inombords tills allting kändes bättre.

Oron inför att dö och oron inför framtiden hänger absolut ihop – den är existentiell. Därmed blir också mitt skrivande existentiellt. Jag kan rentav få svårt med att finna ro numer om jag inte skriver. Genom skrivandet får jag ordning på tankar, känslor och uppfattningar. Jag kan dessutom ta reda på saker genom att skriva. När jag skrev Fågelbarn ville jag ta reda på om ondska verkligen finns (jag kom fram till att det snarare finns två krafter, en konstruktiv och en destruktiv, och att det är vi som tillskriver dem epiteten gott och ont) och nu vill jag ta reda på om vi kan skapa en oändlig värld. Vilket vi faktiskt verkar kunna. Lösningarna finns redan, eller ligger på skissbordet, alldeles snart inom räckhåll. Och det är ta mig tusan fantastiskt. Jag känner mig väl inombords, troende och förhoppningsfull. Jag vill prata med andra om hur de ser på framtiden för jag vill suga i mig alla idéer som finns! Det är väl heller ingen slump att jag går i barndom när jag behöver förstå igen. Att jag backar in i fantastiken, till kartritandet, historieberättandet, mystiken och fantasin. Där finns allt utrymme jag behöver. Jag kan vara just så samhällskritisk och världshärskande som jag vill utan att behöva ta hänsyn till alltför mycket av vår nutids rådande problem. Jag kan dessutom låta naturen ta över, införa svävare som färdmedel och låta modet gå tillbaka till ett hållbart 50-talsstuk bara för att jag vill, och inte för att det eventuellt blir så. Jag kan ställa mig själv frågor som vem har rätt till marken? Vad gör en främling? Varför är vi så rädda? Och jag kan lägga tillrätta inombords på en betydligt högre nivå än om jag skulle skriva nutida och realistiskt. Det är det fina med fantastiken. Genren stod länge utanför gemene människas blickfång – nu skrivs den för alla.

//Christin Ljungqvist

Skrivandet som terapi

Varför skriver du historiska romaner?

SetMattssonBron, FotoKimEkvall.jpg
Foto: Kim Ekvall

Set Mattsson, författare till ”Ondskans pris, ”Svekets offer”, ”Fruktans tid” och ”Så länge min bror andas”.

Jag får ibland frågan varför jag skriver historiska kriminal- och spänningsromaner. Hade inte det varit mycket enklare att skriva om min egen tid? Att slippa göra all research? Jo, kanske, men också mycket tråkigare. Researchen är ett av skälen till att jag skriver romaner. Det är spännande att sitta på Stadsarkivet i Malmö och vänta på en volym från Rådhusrätten 1952 som jag på måfå har beställt fram, utan att veta vad jag kan hitta i den. När den ligger uppslagen på bordet och jag läser om de olika brottsmålen – bedrägeri, förskingring, koppleri, stöld, dråpförsök eller vad det nu kan röra sig om –får jag en bild av samhället som det såg ut då. På Universitetsbiblioteket i Lund läser jag mikrofilmade dagstidningar från fyrtio- eller femtiotalen och försöker förstå hur livet såg ut för den ’vanliga’ människan. Vad pratade de om vid frukostbordet? Vilka filmer såg de på biograferna? Oroade de sig över de stigande matpriserna och den ökande ungdomsbrottsligheten eller skrämde utvecklingen i Östeuropa dem mer? Och jag inser att skillnaden mellan då och nu inte är så stor som vi kanske tror. Ett exempel på det är Sveriges sannolikt första ungdomskravaller som jag skildrar i ”Svekets offer”. De rasade tre nätter i rad nyårshelgen 1946/47 i Malmö centrum och precis som nu stod samhället frågande inför det som pågick och varför. Vad fick tolvåringar att välta bilar och sätta eld på juldekorationer? Ingen visste och på insändarsidorna pågick debatten i veckor efteråt om vart landet var på väg. Känns det igen?

Arkiven ger mig mycket material, men viktigare är att träffa och prata med dem som var med på den här tiden. Inför min trilogi om kriminalöverkonstapel Palm och hans efterkrigsmalmö intervjuade jag poliser som i sin ungdom patrullerat på stadens gator. De som visste vilka caféägare som bjöd på kaffe under kalla kvällar, i vilka kvarter de aldrig vågade sig in ensamma i, och på vilka krogar det serverades smuggelsprit. Timmarna jag tillbringade med dem har varit ovärderliga för mina romaner.

Att göra research handlar inte bara om att få fram fakta, det inspirerar också. En tidningsnotis eller ett förhörsprotokoll kan ge idéer till bihandlingar eller huvudintrigen i en roman. Research är alltså inte ett nödvändigt ont, tvärtom.

Ett annat svar på frågan om varför jag skriver historiska romaner är att jag vill ge perspektiv till vår egen tid, öka förståelsen för det som pågår. Min första roman, ”Ondskans pris”, tar sin början sommaren 1945 när Malmö var målet för många av de flyktingar som befriats från de nazistiska koncentrationslägren. Vissa dygn kunde det anlända flera tusen. Många av dem var i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt, och krävde sjukhusvård. Den sommaren har stora 2 likheter med hur det såg ut i Malmö hösten 2015 när flyktingar från krigets Syrien kom till Sverige. Och precis som då var samhället beroende av frivilligas insatser för att klara av situationen. Min senaste roman ”Så länge min bror andas” handlar om de danska judarnas flykt till Sverige hösten 1943 när de hotades av deportation. Flyktingtrafiken över Öresund har vissa likheter med det som nu pågår på Medelhavet där människor på flykt tvingas betala dyrt och riskera sina liv för att sätta sig i säkerhet.

Jag vill också göra upp med den nostalgiska myten om att det var bättre förr. Det är särskilt viktigt i dessa oroliga tider då myten skamlöst exploateras av bakåtsträvande krafter som försöker skapa en bild av en idyll som aldrig funnits. Det var annorlunda förr, men absolut inte bättre. Det är hög tid att vi gör upp med den destruktiva uppfattningen och inser att vi, som den nyss bortgångne Hans Rosling menade, faktiskt lever i de bästa av tider.

//Set Mattsson

bookbysetmattsson

Varför skriver du historiska romaner?