Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s