Presentation: Kip Jansson

kipjanssonJag heter Kip Jansson. Jag är tio och fyller elva i november. Jag bor i en stor lägenhet med nio rum i Sveriges bästa stad – Örebro. Jag bor inte ensam. Det är olagligt. Jag bor med min pappa Andre. Min pappa har ett märkligt jobb. Han är författare. Han skriver vidriga böcker om död, skräck, rymden, onda väsen och zombier. En gång tjuvläste jag en bok. Den var så läskig att jag var tvungen att kasta ut den genom fönstret. Pappa undrade vart hans bok hade tagit vägen. Jag skyllde på lokala kraftiga vindar i Svealand.

Min mamma heter Shawn. Hon är advokat och bor i New York med sin man. Min grandma och grandpa bor i Washington. Jag är född i USA men flyttade till Sverige när jag var sex. Till pappa och mina syskon.

Jag har fem stycken. Inte pappor. DET RÄCKER MINSANN MED EN ANDRE JANSSSON! Mina syskon och jag har tre mammor tillsammans. Det låter krångligt. Allt krångligt i mitt liv är pappas fel. Han har ingen ordning på någonting. Varken pengar, räkningar eller kvinnor. Min pappa är galen i tjejer. Det är därför han har varit gift två gånger och har ungar med tre damer.

Jag tänker aldrig bli som pappa. Jag är livrädd för att bli vuxen. Jag önskar man kunde skära ut livet som en sockerbit. Sen kunde man ställa upp den i bokhyllan. Ingenting skulle förändras. Jag skulle vara tio år i en evighet. Slippa alla vuxna bekymmer. Pappa är så förvirrad att jag måste hjälpa honom med det mesta. Jag, Kip, tio år måste ta hand om min egen pappa.

Anders och Kip Jpeg
Foto: C huset Jacobsson

Då är det tur att jag har Marjaneh. Hon är min klasskompis, granne och bästis. Marjaneh är helt knäpp. Det är hon som hittar alla märkliga och farliga äventyr på vår gata i Örebro. Hon kom på att det kryllade av spöken på vinden, att den nya grannen var en vampyr och hans dotterdotter var en dhampir – en halvvampyr. Det var hon som insåg att det sprang blodtörstiga djinner i Hagaparken och att det jobbade en livs levande men dödligt farlig häxa på Ica.

Det är tur att Marjaneh drar med mig i äventyret. In i allt mystiskt och farligt. Jag hade inte orkat med pappas konstigheter annars.

Men en sak oroar mig oerhört!

Jag och Marjaneh är tio år. Snart fyller vi elva. Vi blir äldre. Vi är ju bästisar. Vi får absolut absolut inte börja bli konstiga mot varandra. Till exempel att jag helt plötsligt ser henne som en hjälp, vacker tjej och hon mig som en hjälp, snygg kille. Då kommer sockerbiten i bokhyllan vittra sönder och allt blir förstört. För jag får verkligen inte bli som pappa.

Kip Jansson

Presentation: Kip Jansson

Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan

Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline

Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

En intervju med Camilla Brinck!

Camilla_Brinck_05_INTERVJUBLOGG

Hej Camilla! Kan inte du väldigt kort berätta om dig själv?
Hehe ..oj,  det är alltid svårt att beskriva sig själv tycker jag och ännu svårare att göra det kort haha. Men jag är väl i grund och botten en väldigt glad tjej som har nära till skratt och använder ofta humorn i min vardag på ett eller annat sätt. Skratta är det bästa som finns så det ska man passa på att göra så ofta man bara kan.

Jag bestämde mig som liten för att jag skulle bli artist och jobba med musik, så blev det. Jag har alltså haft äran att få känna på hur det är att vara ”Pop-stjärna”. Blev kontrakterad till Virgin Records som artist och sedan som låtskrivare till Universal Publishing när jag var 25 år.

Skapandet har alltid varit det jag dragits till, vad det än må vara, exempel måla, skriva, sjunga eller uppfinna saker. Och så har jag nog oftast valt att gå min egna väg, försökt att inte lyssna så mycket på vad alla andra säger. Det är inte lätt men jag tror att man måste stänga av alla nej-sägare ifall man ska göra något som dom flesta själva är rädda för att göra. Rädsla är ofta det som får en att säga nej, därför är det ibland bra att inte veta alla fallgropar innan man ger sig ut på ett ”äventyr”. För om man hade känt till alla hinder man skulle stöta på så hade man förmodligen aldrig vågat stiga på möjligheternas tåg. Jag är väl däremot lite tokig på så sätt … jag hoppar nästan på alla tåg och en sak kan jag lova, alla går INTE dit man tänkt sig men tillslut så hoppar man på rätt tåg och när man då kommer fram är det underbart… haha… Musse & Helium-projektet är en sådan drömdestination och detta är ju bara början på en fantastisk resa ihop med dom.
LogoMusse&Helium1-170220
Hur kom idén bakom Musse & Helium till?
Jag satt och skrev på en låt hemma i min lägenhet för flera år sedan och skulle förvränga min röst till en mansröst. Jag råkade skruva fel och helt plötsligt hörde jag en liten röst som på en gång fick liv. WOW … det där är ju en karaktär, tänkte jag, det var alltså Musse jag först hörde. Jag skruvade vidare och då dök även Helium upp. Jag såg direkt en massa bilder i mitt huvud, hur dom såg ut, hörde hur som snackade etc.

Deras personligheter var nästan satta från dag ett. Dom blev mina ”nya kompisar” som helt enkelt ”flyttade in” hemma hos mig. Jag började spela in korta små avsnitt om mina kompisar som jag skickade runt till dom och det tog inte lång tid innan Musse & Helium var ett med gänget. Mina kompisar älskade Musse & Helium och pratade om dom som om dom fanns på riktigt haha! Det var då jag förstod att jag var något på spåret. Musse & Helium kändes genuina och var lätta att tycka om. När mina vänner sedan började önska spelacialskrivna avsnitt till sina egna barn så föddes idén till att skriva ett ljudboksäventyr och på den vägen är det.

Stämmer det att du gör alla rösterna i ditt ljudäventyr? Är det inte svårt?
Ja det stämmer, haha! Jag gör alla rösterna och konstigt nog är det inte så svårt. När jag hittar på en karaktär så lever jag mig in i den och försöker tänka som den karaktären gör. fast ibland så kan det vara lite svårt att komma in i rätt roll när jag snabbt växlar mellan dialoger och alla olika karaktärer. Min ljudtekniker Patricio brukar skämta om att om någon som inte vet vad jag håller på att spela in skulle höra mig sitta där inne i inspelningsbåset själv och prata med så många olika röster … ja, då skulle dom förmodligen bli rädda och undra vad som försiggår i mitt huvud, hahaha … Det är en helt vanlig dag på mitt jobb. Jag hänger knappt med några levande människor under produktionstiden utan bara med en massa konstiga varelser och djur.

På vilket sätt tror du att barn (och vuxna) har som mest användning för Musse & Helium?
Musse & Helium är ett perfekt tillfälle när man vill tillbringa lite till ihop, ta det lite lugnt, luta sig tillbaka och bara låta sig dras med ut på ett äventyr. Det är perfekt lyssning för hela familjen och det dyker alltid upp något man kan prata och diskutera om efter varje avsnitt. Musse & Helium är nämligen väldigt duktiga på att ifrågasätta saker och ting dom inte förstår, speciellt Musse, han skäms inte för nått. Koppla upp mobilen eller datorn till några bra högtalare eller i bilen och lyssna högt tillsammans. Om man är lättskrämd ska man nog undvika att lyssna på äventyret som en godnattsaga då det kan bli lite läskigt ibland. Men det är såklart väldigt olika så prova er fram till vad som passar er bäst.

Vad gör du när du inte hänger med Musse & Helium?
När jag inte hänger med Musse & Helium så umgås jag med min familj och mina vänner. Sjunger och spelar in låtar, tränar och hittar på bus precis som Musse & Helium gör.

Tack för en fin pratstund, men nu måste jag gå och laga lite mat till Musse & Helium som precis kom hem och är superhungriga. Dom säger att dom varit med om något otroligt stort, något jag inte kommer tro på men som tydligen avslöjas i Jakten på Guldosten!

Tack Camilla!

En intervju med Camilla Brinck!

En ung kvinnas våldsamma liv

ida1Jag är Ida: En ung kvinnas våldsamma liv
Hej på er! Ida Holmsten heter jag. 2013 gav jag, tillsammans med journalisten Theodor Lundgren, ut boken Jag är Ida.

Min bok handlar om mig, både som vuxen och som barn. Jag har inte haft en spikrak väg genom livet. Har nog haft fler hinder på min väg än vad många ens upplever under en hel livstid. Men alla dessa hinder, alla motgångar, har format mig till den jag är idag. Till den jag blivit.

Jag brukar inte vilja avslöja så mycket om Jag är Ida: En ung kvinnas våldsamma liv för de som ännu inte har läst den. Men det jag kan säga är att det här är en viktig bok. Inte för att det är jag som gett ut den. Utan för att jag är tjej.

Vi ser ofta att män som har haft en tuff uppväxt och senare blivit kriminella släpper böcker om sina liv, sina brott. Men i regel syns inte vi kvinnor.
I den här boken får jag äntligen berätta det som jag hade burit på, och ingen kan avbryta mig. Det var första gången jag fick komma till tals och ”prata” till punkt utan att bli avbruten. Och det är viktigt. För som kvinna syns man inte, man hörs inte, man finns inte.
ida2
Idag lever jag ett bra liv. Med fyra helt fantastiska barn och sambon Tobias. Jag pratar öppet om mitt liv. Skäms inte längre. För just när allting hände, så hade jag inget annat val, jag kände inte till några andra val.

Nu har min bok äntligen blivit ljudbok. Jag har lyssnat igenom den och känner mig sååå nöjd med slutresultatet! Jag hoppas att ni, som lyssnar på det här, tar till er boken med ett öppet sinne.
Boken är värd det.

Ha det gott!
Ida Holmsten

En ung kvinnas våldsamma liv

GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

unnamed.png
Foto: Sandra Birgersdotter

”Nej, det blir absolut ingen uppföljare”, svarade jag en läsare efter att förra romanen ”Kanske imorgon” hade kommit ut. Jag ville att berättelsen om Eva och Monikas starka vänskap skulle fortsätta fritt i läsarnas huvud, som miljoner olika versioner av deras fortsatta resa. Jag var redo för nästa berättelse och nya karaktärer och relationer.

Tre månader senare satt jag på bryggan på landet och tittade ut över sjön Voxnan – och plötsligt satt Eva och Monika där bredvid mig igen. Jag försökte vifta bort dem, för jag ville vara ifred, jag hade ju redan planen för nästa bok klar i huvudet och var redo att sätta den på pränt. Jag försökte förklara att vi redan hade umgåtts dag och natt i flera år och att jag hade tänkt gå vidare. Men de var envisa. De satt där hela kvällen medan solen gick ned bakom de blå Hälsinge-bergen och viskade i mitt öra om vad som hände sen – efter det där slutet i förra boken. Slutet, som förvånade till och med mig när jag skrev den. Slutet som i alla fall jag trodde var slutet på deras vänskap. Slutet som.. (Nej, nu ska jag inte förstöra det för er som ännu inte läst eller hört ”Kanske imorgon”.)
0000054482
Men det var helt enkelt bara för mig att gå in i min skrivarlya (se bild nedanför), sätta mig ned och fortsätta på berättelsen om vänskapen som jag hade varit så säker på redan var slut. Och den berättelsen börjar med att Eva åker till Mallorca med sin man Patrik och en bucket list i sin hand, en sådan där lista på saker man vill göra innan man dör. Frågan är om hon är modig nog att genomföra dem…

Så jag hoppas att du vill umgås lite mer med Eva och Monika – och med underbara Alexandra Rapaport som talat in både ”Kanske imorgon” och uppföljaren ”Bara idag” som ljudböcker som finns här på Storytel.

Trevlig läsning och lyssning!
//Felicia Welander

PS. Det verkar dessutom som Monika och Eva inte vill ge sig – en tredje bok om dem finns redan färdigviskad i mitt öra. Men det blir nog den allra sista om dem. Tror jag. Kanske. Eller…?

unnamed
Foto: Felicia Welander
GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER