För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s