”Hennes debutroman liknar ingenting annat jag läst”

IMG_0035
Fotograf: Privat

Sedan min debutroman ”En brasiliansk, med svans” kom ut har jag blivit oförskämt curlad med hurrarop och hyllningar, men det finaste var nog när Sveriges bästa föreläsare Annika R Malmberg skrev att min bok inte liknade något annat hon läst, att hon skrattade högt när hon läste och tyckte att boken berättade om utanförskap på ett sätt som hon aldrig förut fått det beskrivet. Yes. Så vill jag läsas.

Det började med en platsannons. Jag jobbade som frilansjournalist och skrev en artikel om vilka egenskaper som efterfrågades i platsannonserna. Vilket jobb det än gällde ville alla ha samma egenskaper: resultatinriktad och socialt kompetent. Jag bestämde mig för att skriva om en person som var raka motsatsen: resultatoinriktad och socialt inkompetent. Det blev Marilyn, en kvinna som är allt det där en kvinna inte får vara: ocharmig och oattraktiv. Men som får en ny chans när någon faktiskt vågar skrapa på den otillgängliga ytan och hitta guldet därinne.

Redan från början visste jag att det är de här människorna jag vill gestalta: alla som inte är eller gör det som förväntas. Och jag vill att det ska vara roligt. Fast inte så där putslustigt, klämkäckt roligt utan seriöst svart roligt. Det tragiskt roliga som Mia Skäringer är så bra på.
0000060612
Att komma ut som okänd debutant vid femtioett år kräver ”grit”. Att min debutroman har legat på pockettoppen i Akademibokhandeln i Göteborg i 25 veckor ser jag som en ren arbetsseger. Kanske tur att jag inte är lik Marilyn i allt. Och att läsarna har tyckt om och rekommenderat min bok. Det är jag oändligt tacksam för.

Och nu kommer ljudboken, så jäkla stort. Många läsare har kommenterat att de särskilt uppskattat dialogerna i min roman. Jag tänker att det kommer bli grymt att få dem gestaltade av en fantastisk skådespelare och uppläsare som Kerstin Andersson. Du som gillar smarta ensemblefilmer med sköna karaktärer, varma känslor och rapp dialog tror jag kommer tycka om att lyssna på min bok.

Jag älskar att skriva dialog. Så mycket kan berättas i det som sägs. I mitt nästa liv ska jag bli manusförfattare i Hollywood. Det går att hinna ganska många olika liv om en inte har något emot att börja om från början. Själv har jag varit UD-kvinna, nyhetsreporter på SVT, vd för ett utbildningsföretag. Det låter glassigt, men mycket jobb ligger bakom – ungefär som att skriva en roman. Att vara en ”late bloomer” har sina fördelar. Om jag kan debutera som författare efter femtio år – tänk på allt annat vi kvinnor över femtio kan debutera med.

Den här sommaren ska jag sitta i skuggan på min bohuslänska ö (som jag inte äger utan delar med 1500 andra bofasta) och redigera färdigt min nästa roman, Bad Reputation. Den släpps i september och kommer också som ljudbok hos Word Audio Publishing. Här handlar det om några kvinnor som startar upp sitt gamla punkband från tonåren – det kommer bli ett dödsskönt soundtrack. Alla mina böcker har soundtracks – för böcker, film och musik är livet.

När du lyssnar på ”En brasiliansk, med svans”, glöm inte ta fram spellistan på Spotify:

Skärmavbild 2017-07-04 kl. 14.57.32
Klicka här!


”Det smartaste, roligaste och mest smärtsamma jag läst på länge” – så har min roman beskrivits. Jag tror den passar dig som älskar feelgood med humor, hjärta, hjärna och djup. Jag hoppas du vill lyssna. Soliga sommarhälsningar från författarsoffan på Björkö!

//Eva Rosengren

”Hennes debutroman liknar ingenting annat jag läst”

Interview with Nicholas Sansbury Smith

Authorphoto.JPG
Photo: Private

Tell us shortly about yourself.
I’m a USA Today bestselling author of mostly science fiction and thrillers. I’ve been writing full time for about four years now and have released fourteen novels and multiple short stories. I’m also an athlete and have completed two Ironman triathlons. If I’m not writing, I’m probably with my family or exercising. I also love to travel and look forward to another Europe trip in 2018.

Can you tell us more about your latest series ”Trackers”?
Trackers is a story I came up with while working for Homeland Security and Emergency Management in the disaster mitigation field. I became aware of countless threats (manmade and natural) to our country and became convinced, as many are, that one of the greatest threats is an EMP attack from North Korea. Such an attack could take down our grid and devastate our way of life. The story follows a police chief and his allies in the small town of Estes Park Colorado, and the Secretary of Defense in Washington D.C., as she tries to save as many lives as possible by setting up survival centers and bringing in generators, food, supplies, and troops. Unlike most of my other books, Trackers is not science fiction. This is a story that could actually happen, which, in my opinion, makes it even more terrifying.

You write post-apocalyptic fiction, why do you mostly write in this genre? What is it that excites you about it?
I grew up reading and loving this genre because it scared that hell out of me. Why? Because I think most of us live in bubbles and safe places where we don’t have to think about the end of the world. When I reached my twenties I realized this is just an illusion, and the threat of nuclear war, a virus, a CME, and countless other threats exist all around us. Our way of life could be wiped away in a heartbeat. Therefore I decided to write in the genre for two reasons. One for entertainment, and two as a warning that if we’re not careful our species could be wiped out.

Do you have any role models when it comes to writing? If yes, who?
I have too many to name so I’ll just go with the first one that always comes to mind. Joe Haldeman, the author of The Forever War. To say that book changed my life is an understatement. I’ve read it multiple times and dragged my dog-eared copy all over the country and world. I firmly believe there are only a handful of books out there that can change the life of a reader, and The Forever War is definitely one of them.

Where do you write your stories? Do you have any specific writing rituals?
I write a lot at coffee shops because I have to be around other people when writing for some reason. I’m not sure why. Maybe it’s because in my time working for the government I was always around co-workers. Part of it also has to do with the distractions at home. I force myself to leave the house because when I do, I get stuff done. Like right now, I’m sitting at a coffee shop answering this question, hah.
My rituals are pretty simple. I edit in the morning and write in the afternoon or at night. I realized early into this career that I write better at those hours. If I’m stuck on a scene I go for a run, bike ride, or a swim. Anything to get my heart rate up. They say running is a writer’s sport, and I can see why. There’s something about exercising that helps me clear my mind and adrenaline really gets the creative juices flowing.

Thank you Nicholas!

nss_banner

Interview with Nicholas Sansbury Smith

”Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex.”

Bild 1 författare
Fotograf: Teresia Bergström 


Upphittad dagbok

Låt säga att det finns något som beskriver ditt innersta: dina mörkaste hemligheter, skamfyllda tankar och pinsamheter, men också dina drömmar och framtida förhoppningar. Låt säga att det är en liten tingest som innehåller allt som du har känt och tänkt men inte uttryckt, eftersom det inte lämpat sig av någon anledning.

Om det fanns något sådant skulle du vårda det ömt och inte låta det hamna i orätta händer. Du skulle se till att ha ett bra lås till förvaringsboxen, troligtvis inte ens låta någon känna till att detta destillat av hemligheter existerade.

Låt säga att denna tingest är en dagbok, märkt med ditt namn. Och så tappar du bort den. Du tappar den inte hos en släkting eller på en utlandsresa, utan på en av de mest publika platserna i Sverige – tunnelbanan i Stockholm. Det här scenariot inträffade faktiskt. Klantigt av mig, kanske ni tänker? Men jag skrev inte dagboken, jag fann den.

Vad gör man med en sådan skatt? Vad hade du gjort? Som dagboksskrivare känner jag till hederskodex – man läser inte andra människors dagböcker. Inte en enda rad. Men efter att ha gluttat i den, förstod jag att den tillhörde någon som hade genomgått ett trauma, och som hade fört anteckningar under samtal med läkare. Där fanns även utdrag från en journal, och sida upp och ner av medicinska värden.

Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex. Ajabaja. Efter lite eftersökningar fann jag ägaren – en kvinna som hade genomgått en hjärninflammation och som nu led av sviterna efter den. Viruset som angripit hennes hjärna, hade nu lämnat henne med svåra synstörningar och hallucinationer så verkliga att hon hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten. Jag fick ta del av kvinnans hela historia och efter lite övertalning gick hon med på att blir inspirationskälla till Julia Harboe – en av huvudkaraktärerna i Labyrint – vägen in.
Labyrint - vägen in_cover.jpg
Min huvudkaraktär instagrammar
I linje med frågeställningen – Vad är verkligt och vad är illusion? – har jag byggt upp en parallellvärld med mina karaktärer. Jag vill nämligen att fiktionen ska rymma från boken och komma ut i den riktiga världen. Jag vill att en bok ska bli en hemlig dörr som öppnas och släpper ut historier i verkligheten.

Med material som tidningsartiklar, journaler och kartor vill jag skapa en autentisk känsla kring boken. Karaktärerna bloggar och finns på sociala medier, de sätter upp lappar i staden och försöker sprida sina respektive budskap. För mig handlar det inte bara om att skriva böcker – det handlar om att bygga världar.

Och med detta välkomnar jag er in i labyrinten och in i min värld.

Labyrint – vägen in är en korsbefruktning av spänningsroman och magisk realism med högt driv och oväntade vändningar. Den 5:e juli lanseras ljudboken som är uppläst av Julia Dufvenius. Del två av bokserien är just nu under redigering. Läs mer om boken och karaktärerna på www.karinpasche.se.

//Karin Pasche

”Vad gjorde jag? Jag läste den ändå, trots kodex.”