Helena Thorfinn gästbloggar om ”Den som går på tigerstigar”

Lyssna på boken

Monsunregnet dånar på grannens plåttak och fukten sipprar på väggarna om fläkten är av en timme eller två. Jag skriver detta i Burma/Myanmar där jag bor, men om jag blundar och bara tittar på regnet och palmerna, om jag sträcker ut en hand i regnet och drar in lukten av förruttnelse och tropisk väta så kan jag känna närheten till Bangladesh.

Jag kom till Bangladesh som utsänd svensk biståndsbyråkrat och diplomat, och lämnade tre år senare full av berättelser och frågor som jag behövde få ett svar på. Jag började skriva ”Innan Floden Tar Oss” utifrån ett inre tryck, ja, så kändes det faktiskt. Jag hade varit med om för mycket, behövde processa, dra i trådarna och försöka föreställa mig hur det var. Att vara fattigast, att vara rikast, att ha all makt, att inte ha någon makt alls. Så blev de till, flickorna Mina och Nazrin som flydde från byn och fick ett liv nära svenskarna, och Janne och Sofia som var en svensk familj som försökte göra det främmande hanterbart. Jag träffade på flera personer som var som min fiktive ambassadör Moberg och var tvungen att borra lite där – hur tänker man om man har en massa makt men inte använder den för att göra gott? Och istället gör inget alls?

”Innan Floden Tar oss” blev en stor framgång rent säljmässigt, en ”bästsäljare”, men för mig var framgången också av ett annat slag. Jag nådde fram! Mina berättelser och funderingar fick fötter och vingar och svingade sig ut över Sverige och många, många läsare hörde av sig och var berörda av det de läst.

Sedan gick tiden. Inne i mig grodde frön som planterats redan i ”Innan Floden Tar Oss”. Jag hade lämnat Bangladesh just när landet gick från att vara en välmenande, lite sömnig demokrati på väg åt rätt håll, till att bli ett land som var våldsamt mot meningsmotståndare och en spelplats för internationell terrorism. Jag hade sett det komma, men inte förstått det.

”Den som går på tigerstigar” är en kanske mer spännande och mer färgsprakande roman än ”Innan Floden Tar Oss”. Men karaktärerna finns kvar och det är samma ”känsla” säger mina läsare. Man flyter med in i en annan värld och får uppleva saker som man inte trodde pågick eller möta personer man inte trodde fanns.

I ”Den som går på tigerstigar” hamnar Sofia både på en bokstavlig och bildlig tigerstig, bredvid en man som hon borde hålla sig undan. I sin iver att arbeta med svenska värderingar som mänskliga rättigheter och jämställdhet missar hon att alla inte lägger samma värderingar i begreppen, och att Sverige också kan vara en bra partner just för att vi har så gott rykte internationellt. Hemma i residenset går Janne samtidigt och blir allt mer uttråkad, han jobbar som deltidslärare på internationella skolan där han försöker hantera överambitiösa asiatiska tigermorsor och blir kompis med en Bangladeshisk man som senare visar sig sitta på information som blir avgörande för Sofia.

På residensets tak flyttar de två dansarna Dipita och Pinky in, men vad de egentligen ägnar sig åt nattetid är det ingen inuti huset som vet. De världar de kommer från och de erfarenheter de har av livet är långt, långt från de diplomatmiddagar och workshops som Sofia och Janne besöker. Två världar så nära sammanflätade och beroende av varandra, och med så helt olika förutsättningar och villkor. Som författare kan man inte hitta intressantare miljöer att undersöka, och som läsare eller lyssnare tror jag du kommer att förundras över hur stor världen är och hur mycket du är en del av den.

Helena Thorfinn gästbloggar om ”Den som går på tigerstigar”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s