Storytelröster om ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”

Vi var många på kontoret som älskade Neal Stephensons bok Seveneves – så när författaren kommer med en ny bok måste vi ju lyssna! Kolla in vad vi tyckte om The Rise and Fall of D.O.D.O:. Gillar du tidsresor överlag men Doctor Who speciellt? Är du ett fan av Stargate SG1? Och plöjde du Seveneves med hull och hår? Ja, då måste du ju lyssna på den här!

”Lyssna på ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”


Steve:
Tidsresor är ett svårt ämne oavsett vart det tas upp, detta då de oundvikliga förändringarna som sker på grund av tidsresor kommer påverka nuet. Att försöka förklara dessa förändringar och gissa sig till implikationerna är som författare är ofta en svår uppgift, dock anser jag att Neal Stephenson och Nicole Galland löser det på ett unikt och bra sätt. DODO djupdyker i ämnet tid-resor och kombinerar vetenskap och magi, något som inte görs tillräckligt ofta i min mening. Berättelsen ger en trolig vetenskaplig förklaring kring varför magi försvann från vår värld. Berättelsen utgår från dagens samhälle med vetenskapliga glasögon där många frågor ställs under berättelsens gång, en del besvaras med “det är magi” och en del besvaras via vetenskap. Några av frågorna som jag som läsare ställer mig själv blir inte besvarade eller tas inte upp förrän i slutet av boken, vilket blir lite av en cliff-hanger. Överlag så gillar jag boken, den har allt som jag anser definierar en bra bok och den blandar det på ett bra sätt. Genom spänning, humor, fantasi, action och mentala-pussel som karaktärerna och läsare får uppleva blir boken en väl investerad tid.


Hanna:
Gillar du häxor? Gillar du tidsresor? Då är den här boken för dig. Och ja den har vissa problem när det gäller tidsrese-aspekten, som ger mig lätt huvudvärk när jag försöker bena ut dem, men jag har varit med om värre plotholes. Till störst del så kändes den rolig och nyskapande med sitt sätt att behandla tidsresor och olika tidslinjer, och jag var riktigt förtjust i magi-systemet. Även om det kunde varit mer magi! Men det kan det nästan alltid vara enligt mig, så ta det med en nypa salt.
Alla antagonister kände dessutom mycket trovärdiga (eller ja, de som betydde mest i alla fall), och jag köpte fullt ut deras motiv att göra som de gjorde.
Så även om jag tyckte att storyn kunde ha tajtas till lite och det stora klimaxet kanske var lite mjäkigt, så får den tummen upp från mig. Och jag kan ju heller inte sluta undra… skulle Gráinne tycka att mina tänder var fina?


Evelina:
Trots att det var en något krävande lyssning var det tack vare den spännande, oväntade och absurda handlingen en väldigt givande och underhållande ljudbok att ta sig an. Jag imponerades av författarna Neal Stephenson och Nicole Galland som lyckades blanda så många olika element i samma berättelse, och med en sådan detaljrikedom. Jag kommer definitivt att leta upp mer som dem har skrivit och försöka utröna hur de båda författarna har satt sin prägel på den omfattande ”The Rise and Fall of D.O.D.O”.


Jenny Z:
Jag uppskattar verkligen inläsningar där flera olika röster får ta plats och där de olika inläsarna får utrymme att skapa karaktärer. Det passar inte alla böcker, men just i det här fallet blir det perfekt. Som helhet kan jag tycka att boken har lite kvar att önska, men det finns en hel del bitar som ger den tillräckligt mycket charm för att jag ska känna mig ok med att ha spenderat flertalet timmar i dess sällskap. Den ”vetenskapliga” förklaringen av vad magi är, härligt passivt aggressiv företagskommunikation, upphöjandes av historieberättare som en typ av magiker och de konstanta kulturkrockarna som uppstår i och med alla tidsresor, för att nämna några.


Sandra:
Jag gillar verkligen det initiala konceptet att försöka förklara magi med hjälp av tankeexperimentet Schrödingers katt och önskar att boken fokuserat mer på den aspekten. Men det blir istället en rätt spretig handling med tidsresor där jag inte riktigt tycker logiken fungerar. Mot slutet glider det hela över till att mer bli en parodi på byråkrati inom stora företag, vilket i sig är rätt underhållande, men inte passar så bra med resten av boken.


Sissel:
Jag brukar alltid ha lite problem med böcker om tidsresor, det är så mycket som ska stämma för att det ska kännas trovärdigt och det är hittills få som har övertygat mig. Men den här boken gör det verkligen. Den är smart och genomtänkt och får tidsresor att kännas helt möjliga!

Framförallt så hade den lite självdistans (vilket verkligen behövs i en ljudbok på över 24 timmar) och hade en underbart torr och självironisk humor. Plus att den också var varierad, jag gillar ju en ljudbok med lite omväxling och då den hade flera berättare, olika sätt att berätta (allt från mejl, till journaler till dikter) och växlade i ton så höll den intresset uppe hela tiden.

Perfekt för dig som gillar den vetenskapliga aspekten av fantasy och scifi med en ordentlig dos humor!

Storytelröster om ”The Rise and Fall of D.O.D.O.”

Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Storytelröster om ”Trasdockan” av Daniel Cole

I somras släpptes boken Trasdockan av Daniel Cole – en riktigt spännande thriller som handlar om ett lik som består av kroppsdelar från sex olika människor … Vi var ju tvungna att lyssna!


Alex:
Ett ihopsatt lik bestående av kroppsdelar från sex offer – ett mordfall som Londonpolisens utredningsteam står inför att lösa. Och inte nog med det, så lämnar mördaren en lista med kommande offer. Sist på den listan finns en av utredarnas namn; Wolf. Polisen försöker att hitta kopplingen mellan namnen på listan och trasdocka-offren, medan mördaren ligger ett steg före polisen och bockar av sin offer på listan.
Det var en lång startsträcka men bokens andra halva var mycket bättre. Trots att det tog lång tid att få lära känna karaktärerna så är det en bok jag skulle rekommendera.


Emma:
Den hårdföra Wolf och hans kollegor på Londonpolisen får ett riktigt Kinderägg till brott på sitt bord. Ett ihopsatt lik av sex olika individer påträffas och snart är jakten igång på en mördare som ständigt verkar ligga steget före och som inte drar sig för att kommunicera med polisen genom ännu fler mord. Berättelsen är smart, uppfinningsrik och härligt hårdkokt, även om jag personligen gärna hade klarat mig utan Wolfs i mitt tycke lite omotiverade dragningskraft på kvinnor. Johan Ehn är en av mina favoritinläsare och jag tycker att han gör ett kanonjobb med denna berättelse.


Annika SJ:
Trasdockan av Daniel Cole var en av de mest omtalade debuterna när den släpptes, det blev till och med budgivning om de svenska rättigheterna. Så det var med höga förväntningar jag började lyssna, jag älskar brittisk krim överhuvudtaget och det här skulle vara något alldeles extra. Och jag blev inte besviken. Det är snabbt, rappt och intelligent berättat och riktigt bra karaktärer. Man kastas in i handlingen direkt, och det är väl egentligen bokens svaghet, att det är lite snårigt med alla trådar som ska läggas upp i början av boken. Det gäller att hänga med, jag fick till och med backa och ta om några gånger. Men det är värt det, för när allt är på plats blir det precis så bra som jag hoppats, och jag kommer att följa författarskapet.
Inläsaren, Johan Ehn, gör ett fint jobb tycker jag, han har hittat en för mig lagom kombo av att gestalta karaktärerna utan att det blir för mycket.
Så tummen upp från mig!


Eva:
Bra debut av Daniel Cole. Boken har bra språk och även om det tar en stund att lära känna karaktärerna fångar den mitt intresse från första stund. Boken innehåller allt en bra mordhistoria ska innehålla. Kryddat med en oväntade vändningar och engelsk humor. Kan rekommenderas.


Anna ÖR:
Trasdockan är en brutalt blodig historia med många märkliga vändningar, det gäller att hänga med när detektiven kastas mellan olika ledtrådar och sitt eget mörka förflutna. Viktigast att nämna är kanske Johan Ehns inläsning. Få tar som han sig an en text med sån ambition, han bryr sig faktiskt om vad där står. Stor eloge till honom!

Älskade du filmen Seven och är ett stort fan av Lars Kepler? Gillar du berättelser där det känns som att man hela tiden läser med andan i halsen? Då är Trasdockan precis rätt för dig!

Lyssna på ”Trasdockan”

Storytelröster om ”Trasdockan” av Daniel Cole

Gästblogg: Märta Holmerin om ”Aldrig vid din sida”

Lyssna på ”Aldrig vid din sida”

Hej alla ljudboksälskare!

År 2010 föddes en kedjerökande, excentrisk dam i min fantasi som besvärligt nog höll sig kvar i mina tankar. Hon kallade sig Margareta Drake och hade en otäck förmåga att dyka upp där hon inte hörde hemma. Hon dök upp när jag minst anade det och talade om vad hon tyckte vare sig jag ville det eller inte. Hon lade sig i det mesta och struntade fullständigt i mina protester. Kanske var det för att bli av med henne (eller för att fullfölja drömmen om att hålla min egen bok i handen) som jag då på allvar bestämde mig för att skriva klart mitt första manus ”Aldrig vid din sida”.

Sedan dess har jag skrivit två böcker till. I böckerna möter vi den tidigare journalisten Julia Nöjd, kriminalkommissarien Alexander Malmsten samt Julias moster – den kedjerökande kriminologiprofessorn Margareta Drake.

Min första bok i deckarserien om Julia och Alexander finns nu som ljudbok via Word Audio Publishing med Karin Mannerström som inläsare. Hon har en härlig röst som passar mina böcker där både känslighet och styrka är viktigt för att få fram rätt balans i texten. De två andra böckerna i serien, ”Alltid i din skugga” och ”Bortom dig”, kommer inom kort.

Den första karaktären som blev till i min fantasi var alltså Margareta. Jag ville ha en ovanlig, men klassisk, kvinnlig detektiv som förde känslan till femtiotalet trots att berättelsen utspelas i nutid. Jag ville ha en stark och egensinnig tant med i min bok och hon skulle ha en av huvudrollerna. Margareta är ganska excentrisk och kör sitt eget race. Hon säger vad hon tycker och följer inga sociala regler och normer, utan struntar i att omgivningen tycker att hon är för ärlig och rent av jobbig.

Tanken var att Margareta skulle vara i fokus och att hon skulle ha en ”sidekick”, som då blev hennes systerdotter Julia Nöjd. Julia är en sjukskriven journalist som är för nyfiken för sitt eget bästa. Hon vill få fram sanningen även om den är obekväm och gör det värre för henne själv.

Jag ville från början inte ha med någon kriminalkommissarie utan ville klara mig utan polisutredning. Men när berättelsen började ta form insåg jag att den behövde någon som berättade den från polisens perspektiv. Denna person blev den karriärsinriktade kriminalkommissarien Alexander som är semestervikarie på Gotland där första boken utspelar sig.

När Alex och Julia möts slår det gnistor mellan dem men deras respektive förflutna påverkar deras relation på olika sätt. Jag insåg att deras relation och de utmaningar som följer var något jag ville skildra. Alex och Julia fick större roller i böckerna och deras relation fick större plats, vilket innebar att jag bestämde mig för att skriva en serie böcker.

Så mina böcker är romantiska deckare med humor i modern femtiotalsanda. Så långt som möjligt använder jag verkliga miljöer i mina böcker, även om de ibland kan vara ändrade för att passa in i historien. Första boken utspelas på Gotland, men i de övriga två böckerna har jag återvänt till min egen hemmiljö – Södertälje och dess närområde. Att flytta handlingen var väldigt naturligt, vilket du som lyssnare kommer upptäcka.

Jag hoppas du får en trevlig lyssning!

Vänligen,

Märta Holmerin

Foto: Gunnar Holmerin
Foto: Gunnar Holmerin
Gästblogg: Märta Holmerin om ”Aldrig vid din sida”

Gästblogg: Anders Ström om ”Sveriges mäktigaste familjer”

Lyssna på ”Sveriges mäktigaste familjer – Wallenberg”

I Sverige talar vi tyst om pengar. Och det är en väl förborgad hemlighet hur det gick till när Sveriges största förmögenheter skapades. Vad krävdes för att nå framgång? Handlar det om nya pengar eller gamla? Hur mycket är egentligen 682 miljarder kronor, som Ingvar Kamprads livsverk är värderat till? Det är en ogripbar storhet, som är värd att fundera lite extra på.

Den typen av frågor har jag tänkt på när jag med stor nyfikenhet har tagit mig an uppgiften att berätta om hur det gick till när Sveriges 15 mäktigaste familjer skapade landets största förmögenheter, från Wallenberg till Stenbeck. Jag har gjort exklusiva intervjuer med representanter för sex av familjerna, bland annat med Stefan Persson och Marcus Wallenberg, och fått inblick i en annan värld. De insikterna vill jag dela med mig av.

Det är framgångsshistorier som kantas av kriser, konflikter och motstånd. Engagerande och inspirerande berättelser om företagsbyggande och en guldkantad tillvaro, men berättelserna handlar också om livets skuggsidor och drömmar om revansch. Berättelserna har samlats i femton kapitel, en för varje familj som vi nu får förmånen att lyssna på en i taget.

Först ut är familjen Wallenberg, som inte längre har några större personliga förmögenheter. Men nätverket och namnet är fortfarande dörröppnare till världens affärer. Wallenberg har överlevt konkurshot, kriser och familjestrider på sin väg mot framgång. I del 1 får du inblick i hur det gick till. Även för mig är det värdefullt lyssna till min egen text. Det är en hisnande upptäcktsresa, och varje lyssning gör mig medveten om att varje del av ljudboken är en snabb genväg till insikt, värd sin vikt i guld.

/Anders Ström

Foto: Eva Lindblad
Foto: Eva Lindblad
Gästblogg: Anders Ström om ”Sveriges mäktigaste familjer”

Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Lyssna på ”Snö som föll i fjol”

Ibland önskar jag att böcker, precis som gamla DVD-filmer, gavs ut tillsammans med extramaterial; framför allt med ”deleted scenes”. Bortklippta scener kan fördjupa ett verk. Och de visar vilka ”darlings” som dödats på vägen.

Jag har skrivit en roman som heter Snö som föll i fjol. Den handlar om resande, åtrå, gemenskap och yoga. Min roman har många deleted scenes bakom sig. Dessa har strukits av fullkomligt rimliga anledningar. De har inte tillfört berättelsen något eller inte varit bra.

Men det finns en deleted scene från ett av mina tidiga utkast som jag faktiskt aldrig kunnat släppa. I den scenen besöker romanfiguren Amir en plats på Koh Phangan i Thailand som heter Eden Garden.

Det var min skarpsynta sambo som påpekade att den här scenen bara skildrade en plats. Den förde inte handlingen framåt. Och min sambo hade rätt. Men det gjorde ont att släppa taget. Förmodligen handlade det om att jag själv haft en härlig upplevelse där när jag gjorde research för romanen.

För att ta sig till Eden Garden åker man longtailbåt från byn Haad Rin på Koh Phangans södra udde till en strand som heter Haad Thian. Stranden är belägen i en vik mellan branta bergsklippor. Efter mörkrets inbrott belyses den av lanternor och lägereldar. Till höger om viken finns en ranglig trätrappkonstruktion längsmed en bergssluttning. Trappan hålls upp av sneda, krokiga pålar och det knarrar medan man klättrar uppåt. Nedanför slår havsvågorna mot klippan. Uppifrån hörs technomusik.

Efter en stund ser man det.

Eden Garden ligger mitt i sluttningen. Det är en stor trähydda inbyggd mellan stenblock, buskar och träd. Grönskande blomrankor har slingrat sig in under taket. Det ligger hundratals flipflops vid ingången och människor rör sig på verandan. När man kliver in känner man golvplankorna bågna i takt med dansen. Man ser leenden överallt. Här finns expatrioter, thailändare, backpackers och barnfamiljer.

Eden Garden är nattliga fyrverkerier, techno och kärlek.

Här tillbringade Amir en natt. Och visst, det hände inte mycket som tillförde romanens handling något. Amir träffade lite människor, blev kysst och dansade till gryningen. Men scenen (och platsen) var en av mina darlings.

Alla övriga scener, de som inte strukits ur Snö som föll i fjol, skildrar hur romanfigurerna Linus, Stella och Amir kommer nära varandra. De är tre sökande själar som genom mindfullness, yoga och gemenskap vågar ge sig hän åt något nytt. Snö som föll i fjol tar dig med på deras resa, både inombords och på verkliga platser i Thailand. Platser som är mer spännande än Eden Garden!

Vill du ge dig ut på en resa i höst? Lyssna i så fall på ”Snö som föll i fjol”.

/Oscar von Seth

Fotograf: Julia Landgren
Fotograf: Julia Landgren
Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Lyssna på ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Det var nog Jan L Ohlsson som såg till att boken blev skriven. Jan L Ohlsson, min huvudkaraktär med ett brinnande konstintresse, för korta byxor och en förkärlek för siffran tre. Ganska snart anade jag att han hade någon diagnos eller liknande, men det var när han berättade om de screentrycken signerade Andy Warhol, som jag förstod att det kunde bli en historia. När han sedan förklarade att de var ovärderliga och att han gjorde sitt bästa för att hålla dem gömda, insåg jag att det kunde bli en mycket intressant historia.

Ganska snabbt dök det upp flera färgstarka karaktärer. Jag fick möta den sorgesamma vivören Vincent Grappa, den explosiva Mamma Rosa, den kärleksfulla Mamma Elna och den hippieinfluerade Paul Ohlsson som på olika sätt berättade delar av historien.

Karaktärerna drev upp tempot och skapade både spännande och dråpliga situationer vilka ibland fick mig skratta högt i min ensamhet framför datorn. De tog över och jag skrev ner det jag såg. Ungefär som att skriva om en film i text. Ganska fascinerande faktiskt. Att få en historia serverad av karaktärerna.

När manuset var klart fick jag napp av ett förlag och sedan gick det ganska snabbt. Först en inbunden version, sedan i pocket och nu ljudbok. Allt har varit ganska omtumlande och det var bara att hänga med i svängarna.

Under resans gång i arbetet med boken läste jag varje kapitel högt för min man. Dels för han var nyfiken på hur berättelsen fortskred men också för att ge mig feedback. Han var mycket angelägen om att få höra och vi upptäckte att texten skulle kunna göra sig mycket bra som ljudbok. Så det är av förklarliga skäl väldigt roligt att den nu finns i sådan form.

Jag gillar research och jag har studerat en hel del för att det ska stämma något så när med verkligheten trots att allt är hundra procent fiction. Samtidigt har jag ju såklart tagit hjälp av mina livserfarenheter inom konst, arbete i resursskolor och som infödd Linköpingsbo till exempel. Det förenklar när man skriver om det som finns invävt i musklerna.

Eftersom jag saknar Jan L Ohlsson , Vincent Grappa och alla de andra förstod jag att en uppföljare behöver skrivas. Synopsis är på gång och jag har denna gång bett Mamma Rosa hålla i taktpinnen. Men hur det blir kan bara framtiden utvisa för när man blandar in familjen Ohlsson kan vad som helst hända.

/Lena Nordenjack

Fotograf Jan Holmbom
Fotograf Jan Holmbom
Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”