Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s