Ta dig till boken! 

Vi satt i sadelkammaren och drack kaffe. Någon hade lyckats trolla fram en rulle kakor från sitt stallskåp. De hade en strykande åtgång. Det var som om ingen av oss hade ätit på minst en vecka.
Ute i stallet tuggade hästarna på sitt eftermiddagshö. De var också hungriga, efter en lång dag i hagen. Överallt hängde leriga, blöta hästtäcken på tork, och det var på alla sätt en typisk lördag i slutet av februari.

– Kan du inte skriva en hästbok för vuxna?

Orden blev hängande över kaffebordet, medan jag kände hur det vred sig inombords. Jag hade fått den förr och alltid lyckats trassla mig ur det – men den här gången skulle det inte bli lika lätt.

– Nja, jo, det skulle jag väl kunna.

Jag hörde själv hur tveksamt det lät. För även om jag skrivit massvis med hästböcker för barn och ungdomar, så var ett manus för vuxna något helt annat. Det kändes ungefär som att försöka hoppa en Grand Prix-bana utan att träna innan. Eller sitta upp på en sprattig unghäst med sadeltvång för första gången – utan ridhjälm, säkerhetsväst och en ordentlig olycksfallsförsäkring.
– Vad vill ni ha då? frågade jag till sist. Berätta, så ska jag se om jag kan tänka ut något.

– Hjältinnan ska vara rödhårig, ung och snygg, sa en.

– Fast inte för snygg! Lite igenkänning vill vi allt ha, tack! sa nästa.

– Och så ska det vara kärlek med förstås, sa den tredje. Olycklig kärlek!
­– Hon ska ha ett kul jobb – veterinär till exempel. Då får hon hålla på med hästar.

– Ja, och så är det lätt att komma på intriger. Jag har faktiskt en idé till ett mord som du skulle kunna få ta…

Åh nej.

– Måste det vara en deckare, alltså?

Jag sträckte mig efter kaffekoppen, och visste att jag inte ville höra svaret.

– Självklart! Mord och ond bråd död är grejen!

Mina stallkompisar tittade uppfordrande på mig.
Jag mötte deras blickar och förstod att det inte längre fanns någon chans att komma undan.
– Jag ska se vad jag kan göra … sa jag lite lamt.
– Ska se och ska se? fnös en av dem. Nu åker du hem och skriver!

– Jajamensan, nickade de andra instämmande.
– Gör det! Vi lovar att läsa.

Och så blev det trots allt en hästdeckare för vuxna till sist.
Den heter ”En död man” och är inläst av Anna Maria Käll.
Jag hoppas att du ska tycka om den!

/Anna Sellberg

Foto: Anna Sellberg           Foto: Jonas Bergquist