Gästblogg: Hannes Lyckholm om ”Rödhake: Dödstyst ”

0000545975.jpg

Ta dig till boken!

Två år tog det innan Rödhake: Dödstyst blev färdig. Jag testade olika genrer, olika historier – tills jag hittade till Anders Rödhake och thriller-genren. Nu finns den också som ljudbok och är startskottet på serien om den före detta underrättelseagenten Anders Rödhake. Han försöker lämna underrättelsevärlden bakom sig, men verkligheten gör sig ständigt påmind. Han försöker försörja sig som reporter och fotograf, men festar mest och kör företaget i botten. Och hans förflutna bubblar hela tiden upp till ytan.

Den första boken om Rödhake handlar också om Emma Rapp, en alltmer paranoid kvinna som tror sig vara förföljd och övervakad. Ingen tror henne. Personer i hennes omgivning tar avstånd eller försvinner. Allt för att hon fått del av en hemlighet en grupp av högt uppsatta män gör allt för att hålla dold – särskilt när riksdagsvalet närmar sig och deras makt är hotad.

Just nu skriver jag på nästa bok i samma serie. Där kommer Rödhakes förflutna väldigt påtagligt att komma ikapp honom. En man vill ha ut hämnd. Personer i Rödhakes närhet får ta smällen. Rödhake tvingas utföra ett uppdrag han allra helst vill slippa, men han har inget val.

Själv lever jag med böcker. Jag skriver helst på morgonen strax efter att solen gått upp. Jag lyssnar gärna på en ljudbok i öronen på väg till jobbet och gärna också under promenaden på lunchen. På kvällen strax innan jag somnar föredrar jag en pappersbok, så att man får känna papperet mellan fingrarna. Jag lyssnar sällan på det jag själv skrivit (jag vet ju redan vad som händer!) men håller mig gärna till deckargenren.

Rödhake: Dödstyst har redan fått ett mycket fint mottagande, vilket gör mig väldigt glad. Om du hunnit lyssna på boken – hör gärna av dig vad du tycker om den! Det sporrar mig att skriva vidare, men jag får också en hel del tips och idéer till kommande böcker.

/Hannes Lyckholm

 

Hannes-Lyckholm-Foto-Cebastian-Persson4Foto: Cebastian Persson

Gästblogg: Hannes Lyckholm om ”Rödhake: Dödstyst ”

Bokcirkel: ”Spel” av Anna Roos

0000076887

Ta dig till boken!

 

Vi har lyssnat på ”Spel” av Anna Roos, en spännande deckare i universitetsmiljö! Här är vad vi tyckte:

 

Romaner - BiaBia: Det är alltid intressant med klassperspektiv och tydligare än så här, med tvillingar som växer upp i diametralt olika miljöer, blir det sällan. Kanske hade jag önskat mig ännu mer spänning, men jag gillade verkligen huvudpersonens rappa repliker och stämningen i boken. Just stämningen påminner lite om de hårdkokta deckare jag läste på sjuttiotalet. Ett plus är att boken inte tillåtits svälla ut utan är precis så lång som behövs. Ska bli intressant att se vad hon skriver om nästa gång.

 

Deckare - EmmaEmma: Jag gillade verkligen denna fartfyllda och rappa berättelse! Fyra minuter in i Spel älskar jag dessutom huvudpersonen Sol, som med sin bittra och cyniska berättarröst är vår guide i en värld med helt annorlunda spelregler. Sols tvillingbror, toppstudent på Handels, hittas död efter ett hopp från Skanstullsbron. Nu är Sol fast besluten att gräva vidare i vad som egentligen hände innan han dog och det blir en kulturkrock av sällan skådat slag.

 

Deckare - AlexAlexandraHistorien inleds med att man får reda på att Sol är påväg hem till Sverige för att hennes tvillingbror har hittats död i Årstaviken. De stod inte varandra nära, men Sol får en stark känsla att det inte är självmord som polisen antydde. Hon tar ett steg in i sitt brors liv för att ta reda på vilka typer han hängde med innan han dog. Jag tyckte att boken var bra! Det var trevligt att lyssna på en lite annorlunda story än vad jag annars lyssnar på. Sol växte upp med sin mentalt instabila mamma i förorten och Gustav växte upp med pappan och levde ett överklassliv på Lidingö. Sol tar snabbt reda på vilka personer Gustav hängde med och det visar sig att de är med i en sluten grupp som träffas och spelar. Sol är själv en spelare men detta spel har en ovanlig twist. Anna har skapat dessa två helt udda karaktärer som är så olika men ändå så lika. Dem är ju trots allt tvillingar, så de känner sig nära varandra oavsett var de är. Det var kul att följa Sol och se hur hon anpassade sig i världen hennes bror levde i, som hon hatade.

 

Deckare - Anna ÖRAnna:

Den här boken är en svensk Den hemliga historien” sa någon när jag skulle börja lyssna på den. Det är den inte alls och det är ganska orättvist mot Spel att sätta den förväntningen i mitt huvud innan lyssningen. Spel är spännande i sin egen rätt och den cyniska huvudpersonen Sol är en rolig bekantskap att göra. Berättelsen har högt tempo och tar fiffiga vändningar som inte är självklara och att författaren låter de två syskonens väldigt olika utgångspunkter i livet bli en elegant lek med klassklyftor är tankeväckande. Bra bok och jag hoppas att debuterande Anna Roos släpper fler i framtiden.

 

 

Gillade du Den hemliga historien, En nästan sann historia eller Störst av allt? Då är detta en titel för dig!

Bokcirkel: ”Spel” av Anna Roos

Interview with Evangeline Anderson – author of Alien Mate Index

0000058732.jpg

To the series!

 

Tell us a bit about yourself!

I’m a registered MRI tech but I haven’t scanned anyone in about five years since my writing took off. I’m a mom to a twice-exceptional little boy and I’m married to my high school sweetheart. We live in Florida and I feel really blessed to do what I love for a living which is playing with imaginary people all day long–aka writing.

 

0000060973

 

Could you tell us what your new book/series is about?

The Alien Mate Index series is a sci-fi romance action adventure series. I don’t like writing contemporary romance because it seems like nothing is happening but the hero and heroine pining after each other. In my books, there is always an adventure going on with crazy plot twists and turns and of course, lots of hot sex which leads to a happily ever after ending.

What inspires you to write? And how does your writing process look?

What inspired me to write AMI was the many stories you hear from people who claim they have been abducted. I wanted to write a funny sci-fi romance series where abduction by aliens was a real thing that happened to real women who would be relatable characters to my readers. Basically, when you read it, I want you to be able to imagine yourself as the heroine and think what you would do in the circumstances I put my characters in.

0000062631.jpg

 

What is the most challenging part about writing fiction? And what is the most fun?

The most challenging part of writing any genre fiction is keeping it fresh. You don’t want to fall back into the rut of writing the same thing all the time. Luckily with sci-fi, that isn’t usually a problem because the sky is literally the limit. I can write any kind of plot I want and find a way to make it work within the extremely elastic confines of my genre–I love it!

How do you do your research?

I do research on the Internet when I’m learning about different cultures or space phenomena. I try not to bend the laws of physics too much although to be honest, the romance and adventure take the front seat in my writing and the science part takes the back.

0000063953

 

When you aren’t writing; what are you reading? Could you give us a book recommendation?

I recently listened to The Long Way to a Small, Angry Planet (I’m busy so I do a lot of audiobooks) by Becky Chambers. Guys, you HAVE to get this book! It’s not romance but the world building is phenomenal! It really reminds me of the TV show Firefly with its diverse cast of characters and amazing adventures and situations. Anyone who loves sci-fi should check this out–I can’t recommend it enough.

evangeline

Interview with Evangeline Anderson – author of Alien Mate Index

Gästblogg: Sofie Sarenbrant om ”Syndabocken”

0000505464

Ta dig till boken!

Ett inbrott i ditt eget hem, där du ska känna dig som tryggast. Bara den tanken ger mig rysningar. Jag brukar utgå från mina värsta farhågor när jag skriver deckare och Syndabocken är inget undantag.

I takt med att antalet inbrott i Bromma ökade förra året, växte också idén om en deckarintrig fram. Alla hemska historier som jag fick höra om tjuvar som tar sig in i villorna oavsett larm och om folk är hemma, fick min fantasi att spinna iväg. Tänk om det skulle spåra ur? Det skulle vara en mardröm att vakna mitt i natten av att en främmande människa befinner sig i huset. Och det är just det som händer i Syndabocken.

En tonårspojke hittas brutalt mördad en morgon när familjens städerska kommer till villan. Och det är inte vilket hus som helst, utan grannen till Emmas syster Josefin, där Emma har flyttat in tillfälligt. Är det ett inbrott som har gått snett?

Förutom Emma och Nyllet, presenterar jag några nya karaktärer i Syndabocken – bland annat den sextonårige inbrottstjuven Gervase. På dagarna arbetar han som hantlangare på ett bygge, och på nätterna tar han sig in i hus för att stjäla. Vad driver honom till att göra inbrott? Och vad händer när han plötsligt står öga mot öga med personen som bor i huset?

Jag började jobba med idén till Syndabocken för ett år sedan, och skrev intensivt under hösten samtidigt som jag tränade inför New York Marathon. Det mest nervösa momentet under manusarbetet är på slutet, när ”mina” poliser ska faktagranska manuset. Självklart har jag gjort research under arbetets gång, men ändå! Tänk om jag har missuppfattat något och de säger att jag måste skriva om halva boken? Det är alltid lika jobbigt att vänta på domen. Fråga min man om han tycker att jag är mysig att umgås med då … Och den här gången upptäckte jag inte mitt fatala misstag i tid, men jag kände genast att det var någonting i luften. Återkopplingen dröjde. Något var fel, men vad? Då kom mailet från den ene polisen Lasse: ”Tackar allra ödmjukast för att du namngett marsvinet efter mig.” Hur går man vidare efter det? Fast vid närmare eftertanke tror jag att han kom över det snabbt, för han skrev också följande: ”Denna bok är din klart bästa med en mycket modern story som har det mesta. Tror jag sagt det förut men denna bok skulle jag vilja se filmatiserad.”

Det hoppas jag med, men först och främst släpps den som ljudbok på Storytel den 21 maj. Med uppläsaren Katarina Ewerlöfs inlevelseförmåga är det nästan som att se en film framför sig. Jag hoppas att Syndabocken blir lika spännande att lyssna på som det var att skriva den.

 

/Sofie Sarenbrant

Sofie_Sarenbrant_8Foto: Thron Ullberg

Gästblogg: Sofie Sarenbrant om ”Syndabocken”

Gästblogg: Susanne Schemper om ”Osynlig närvaro”

0000503547

Ta dig till boken!

 

Mitt namn är Susanne och jag är beroende. Ibland är det så illa att mina händer skakar när de famlar… efter hörlurarna. Vars sladdar av någon underlig anledning alltid har trasslat ihop sig under den stund lurarna inte har suttit i mina öron… Hur som helst, så snart hörlurarna är på plats andas jag lugnt och fint igen, ler inombords. Äntligen. Äntligen en stund med en bok i öronen. Och jag erkänner att jag gör allt hushållsarbete så långsamt jag bara kan. För ingen blir irriterad på den som putsar fönsterna extremt noga, eller som hänger tvätt i timmar. Tills de (läs: familjen) genomskådar en, inser att det minutiösa fejandet och fixandet bara är en ursäkt för att få lyssna i lugn och ro. Så ja, nu erkänner jag: Jag är beroende av ljudböcker!

Därför var det en otrolig upplevelse när min första bok, Osynlig närvaro, släpptes som ljudbok den 5 april. Den morgonen hann jag inte ens ur sängen innan hörlurarna var på plats. När orden, mina ord – fantastiskt lästa av Kerstin Andersson – strömmade in i mina öron, kändes det så självklart… och samtidigt så overkligt. Men mest av allt – underbart!

Om du väljer att lyssna på Osynlig närvaro, som är en psykologisk spänningsroman, får du drygt sex timmars spännande lyssning.

Vad händer med den som aldrig blir sedd? Som ständigt känner sig ensam och osynlig?  Och vad händer när man låter rädslan ta över, när den får en att tappa all kontroll? Det är några av frågorna jag funderade på när jag skrev min bok. 

Nu hoppas jag att du blir sugen på att storstäda eller tvätta bilen eller något annat tidskrävande – med Osynlig närvaro som sällskap.
Tack för att du lyssnar!

/Susanne

Version 2fotograf: Ian Schemper

Gästblogg: Susanne Schemper om ”Osynlig närvaro”

Bokcirkel: Män visar kuken för mig

0000069559.jpg

Ta dig till boken!

I spåren av #metoo så har många relevanta och intressanta böcker om könsroller och beteenden dykt upp. Därför har vi lyssnat på Män visar kuken för mig av Caroline Heiner och här är vad vi tyckte:

YA - MichelleMichelle: Detta var en väldigt annorlunda bok men ack så intressant. Jag hade nog inte valt boken själv men är så här i efterhand glad att jag tagit del av den. Mycket tycker jag bekräftade egna teorier om varför många män är så fascinerade och stolta över sin penis. Huvudämnet i boken är ju ”dickpicks” och alla kanske inte har fått en sådan bild skickad till sig men många har det. Jag kan faktiskt inte minnas om jag fått det eller inte och det tycker jag är läskigt. Någonstans i bakhuvudet känns det som att jag har sett en bild på en penis och att det var skickat till mig i ett konstigt sammanhang men det kan vara hjärnspöken. Eller … så kan det vara så att jag har förträngt det och/eller borstat bort det eftersom vårt samhälle har sagt att det är så vi ska agera? Jag har ingen aning faktiskt. Hm …

Män visar kuken för mig är en perfekt diskussionsbok om makt, mansrollen och givetvis … penisen.

 

Fakta - SofiaSofia: Tänker att boken är en intressant observation av manlig sexualitet och deras relation till sitt kön. Författaren relaterar ämnet till flertalet olika discipliner och förankrar även sina resonemang historiskt. En ögonöppnare gällande ämnet ‘dickpicks’ och det faktum att det är ett så pass utbrett fenomen.

 

Fakta - PeterPeter: Fenomenet dickpics analyseras här från alla håll och kanter. Tycker författaren har en riktigt bra ton då hon berör det här ämnet och det blir både intressant, underhållande och skrämmande läsning. Mest intressant tycker jag det blir när ojämställdheten mellan det manliga och kvinnliga könet som kulturell symbol beskrivs och analyseras.

 

Romaner - EmilieEmilie

Dickpics är ett fenomen som förundrar. Ett fenomen som en stor del av världens kvinnliga befolkning oönskat möter i vardagen och frågan på allas läppar är: varför? Caroline Hainer gör här ett bra försök att försöka svara på denna fråga även om det ibland kanske inte känns så objektivt som man skulle önska. Detta är ändå verkligen en aktuell bok som borde läsas av alla för att kanske ge lite perspektiv på hur olika vi som individer och kön upplever saker i världen. Och om du inte tror att det råder ojämställdhet mellan könen idag hör du verkligen till de som ska läsa den. NU!

PS: Boken bjuder även på ett och annat aha-moment och skratt.

Romaner - BiaBia: En riktig ögonöppnare framförallt vad gäller anledningen att skicka bilder, som hänger ihop med synen män har på sina könsorgan. Att många av dem på allvar tror att kvinnorna vill få dick pics från en främmande man. Att de förväntar sig ett glatt tack och gärna en snäll recension. Helt galet ju!
Skillnaden mellan vad som är okej för kvinnor och män blev extremt tydlig. Intressant!

 

Gillade du Med uppenbar känsla för stil, Allt vi inte pratar om och Ta det som en man? Då är det här en bok för dig!

Bokcirkel: Män visar kuken för mig

En intervju med författare Philip Birk

kyldygnet.jpgTa mig till boken!

Hej Philip Birk, som i vår debuterar med den spännande deckaren Kyldygnet.

Hur fick du idén till storyn i Kyldygnet?
En dansk släkting arbetade på konstmuseum där stoltheten var en tavla av den berömde konstnären Vilhelm Hammershoi. En kopia av målningen hängde i mitt föräldrahem och inspirerade mig till Kyldygnet, som kretsar kring en stöt mot Nationalgalleriet i Köpenhamn.

 I Kyldygnet tas vi med till olika miljöer, från en rik konstvärld till hårt kriminella kretsar. Hur har du gått tillväga för att skapa så trovärdiga miljöer?
Miljöerna är viktiga för mig: jag vill ge känslan av småstadsdeckare och samtidigt ha en internationell touch. Jag har helt enkelt rest runt och besökt platserna i boken. Peter Café Sport i Porto, konstmuseet i Köpenhamn, Juridicum i Lund – jag har lagt massor av tid på att kartlägga platserna. I Portugal var i och för sig det viktigaste syftet att se en fotbollsmatch med Benfica i Lissabon…

Din huvudperson är kriminell men som läsare får man sympati för honom. Hur tänkte du inför att skapa en sådan huvudkaraktär?
Ja, Tom Grip är en komplex kille. Jag ville ha en huvudkaraktär som inte var den klassiska missbrukande kriminalkommissarien utan en person som är svår att placera i ett fack. Egentligen är Tom som alla oss andra: några goda sidor, några mindre goda och en massa svåra frågor som han hela tiden brottas med.

Vilken del av skrivprocessen tycker du är roligast?
Första och sista kapitlet! Det är otroligt roligt att börja på ett projekt. Första trettio sidorna kan jag skriva på två–tre dagar, sedan börjar det svåra. Jag har alltid en idé om slutet, ibland vill jag snabbspola och skriva den där spännande upplösningen – men jag sparar det sista kapitlet som en belöning till mig själv för att jag klarade mig ända dit.

 
PhilipBirkCloseUp,FotoHansJonsson.jpg
Foto: Hans Jonsson

En intervju med författare Philip Birk