Gästblogg: Susanne Boll om ”Eldsystrar”

Susanne Boll_Eldsystrar_ljud_framsida.inddTa dig till boken!

En psykolog som thriller-hjältinna. Jamenvisst!

Efter att som författare ha rört mig i genren ”psykologiska relationsromaner” med inslag av spänning, kände jag att jag ville skriva en bok där spänningen dominerar men där relationerna och karaktärerna är lika centrala som i mina tidigare tre böcker. Detta resulterade i en Vera Lilja-thriller: Eldsystrar.

Den första scenen som kom till mig var en eldsvåda och efter att ha kommit en bit in i skrivandet insåg jag att jag ville leva länge med Vera Lilja och hennes öde. I tre böcker. Minst!

Det finns likheter mellan mig och Vera Lilja. Liksom Vera är jag uppväxt i Motala och även jag har en bakgrund som psykolog. Medan jag lämnade psykologyrket efter några år, fortsatte Vera Lilja sin yrkesbana. Man skulle kunna säga att Vera är den psykolog som jag hade velat vara om jag fortsatt i mitt ämbete; modig, ibland okonventionell och alltid med barnet och barnets rätt  i fokus.

Veras val av abete grundar sig i en känsla av att vilja sona, eftersom hon lever i tron att hon som fjortonåring orsakade sina föräldrars död i villabranden, där även hennes lillasyster blev svårt skadad. Hon vill aldrig bli som de psykologer hon slussades runt mellan efter tragedin. Det trauma hon bär på har också gjort det svårt för henne att vara förtrolig med andra och knyta an i nära relationer.

Det finns en annan likhet mellan mig och Vera: min erfarenhet av att själv ha blivit utsatt för en stalker. Temat förföljelse har en central roll i det mesta jag skriver

I Eldsystrar utsätts Vera Lilja för anonyma hot som blir alltmer påträngande. Någon har allt fokus på henne. Han är våldsam, kränkt och drivs av ett glödande hat.

När en kär klient – journalisten och småbarnsmamman Ayana – blir brutalt kidnappad, inleds en kamp mot klockan. Det förflutna gör sig påmint och Vera inser att det upp till henne att rädda både Ayana och sig själv. Alla hennes psykologiska kunskaper sätts på spel och det handlar om liv eller död.

Jag önskar alla en spännande lyssning och hoppas att ni ska tycka om Vera Liljas värld!

/Susanne

pressbild_susanne_boll_foto_bengt_alm03 (1).jpg
Foto: Bengt Alm

Gästblogg: Susanne Boll om ”Eldsystrar”

Gästblogg: Katarina Bivald om ”En dag ska jag lämna allt det här”

 

Ta dig till boken!

Att höra någon annan berätta ens historia

”Nej, vänta. Ta om den meningen.”

Orden är Anna Maria Källs, och de uttalas ofta. Varje gång Anna Maria inte är nöjd med en mening – något i betoningen, kanske, eller känslan eller tempot – stannar hon upp.

Och varje gång lutar sig ljudboksproducenten Sara Biglert fram bredvid mig och säger i den lilla mikrofonen framför oss: ”Jättebra. Vi tar om det från …”. På datorskärmen framför oss hittar Sara snabbt tillbaka till den rätta platsen, spelar upp den sista halva meningen innan, och så fortsätter Anna Maria mitt i en mening.

Meningarna är mina egna. Jag lyssnar på ljudboksinspelningen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här, och fascineras över vilket privilegium det är att få vara författare och tränga sig på bakom kulisserna.

Ljudbok3.jpg

Jag säger ”tränga mig på”, för det är det jag gör. För flera månader sen emailade Bonnier Audio mig och berättade att Anna Maria Käll skulle läsa in ljudboksversionen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här. Jag älskar Anna Maria Käll som uppläsare, och i stundens ingivelse frågade jag Bonnier Audio om det skulle kunna vara okej för mig att få komma förbi och vara med på någon del av inspelningen. De stämde av med Anna Maria, som vänligt gick med på det, även om hon skickade med en liten förhoppning att författaren i fråga inte skulle lägga sig i eller avbryta eller i största allmänhet vara en baksätes-uppläsare.

Det är jag inte.

Jag är mer av ett stjärnögt fan.

Anna Maria läser min bok så att den verkar ny och rolig även för mig. Jag har levt med den här berättelsen och mina älskade karaktärer i fem år, men det glömmer jag lätt när Anna Maria berättar den. I de sorgliga partierna blir hennes röst djup och långsam; i dialogen blir den rapp och rolig. Olika karaktärer får olika betoning och tonläge. Då och då gestikulerar hon för sig själv med händerna; en konsekvens av hennes skådespelarkarriär, tänker jag mig.

Ljudbok4.jpg

Ofta glömmer jag helt bort att det är ett arbete. Det känns mer som en sagostund. Det måste vara någon sorts uråldrig mänsklig instinkt att lyssna på berättelser, eller någon sorts fantastisk återupplevelse av vår barndom då alla äventyr lästes upp för oss.

Anna Maria stannar upp och säger: ”Vi tar om den meningen.”

Och Sara: ”Jättebra. Vi tar det från …”

 

/ Katarina Bivald

Gästblogg: Katarina Bivald om ”En dag ska jag lämna allt det här”

Gästblogg: Karin Brunk Holmqvist om ”Tango i tabernaklet”

tangoitabernakletTa dig till boken!

Nu är min nya bok Tango i tabernaklet ute på mitt nya förlag, Bokfabriken, i Limhamn. Det är min sextonde bok och den tolfte i Österlensviten och jag borde vara van. Men ändå innebär ett boksläpp alltid en viss spänning och förväntan.

Att skriva om Österlen känns naturligt för mig som är född och uppvuxen där. Österlen har blivit som en respirator för mig. ”Bara här, nära havet, nära verkligheten kan jag andas. Flämtande som vindens lek genom vasstaken”, som jag skriver i en av mina diktböcker.

Landsbygden är enkel och nära och jag tycker om att beskriva de små samhällena. I min bok Tango i tabernaklet händer det minsann saker, eller som finska Kerttu säger i boken: ”Perkele satan!”. Boken är som mina andra romaner, varm, ömsint och humoristisk, med många förvecklingar.

Kerttu har haft ett förhållande med en finsk svärdslukare som heter Joki. När de haft ett framträdande på Kiviks marknad bodde de över på Brösarps Gästis. På morgonen när Kerttu vaknade var Joki borta. ”Lika bra det”, tänkte hon och bestämde sig för att bosätta sig i Brösarp. Kerttu är en bit över 60 år. Hon är en färgstark kvinna med eldrött hår och vida haremsbyxor med paljetter och alla i Brösarp lägger märke till henne. De lägger också märke till hennes finska sisu och framåtanda och snart blir hon erbjuden en plats i kyrkorådet. Kerttu sätter inte bara fart på kyrkorådet utan på hela samhället. Hon startar en tangokurs i sitt uthus och låter en av de nyanlända invandrarna hålla i kursen och en nyvunnen vän, plåtslagaren i byn att spela musik. Kerttu går så intensivt in i sin roll inom kyrkans värld att hon kallas för ”biskopen av ortsbefolkningen”. Hon har också en plan att försöka bli kyrkvaktmästare eftersom gamle Jakobsson börjar bli allt skröpligare.

Men Johanna, ordförande i kyrkorådet, är inte så positiv till Kerttu. Hon tycker att hon bär sig märkligt åt. En gång när hon var hos henne för att lämna ett protokoll såg hon att det låg en bibel på bordet och bredvid den ett paket kondomer. Nästa gång hon kom dit var Kerttus bord översållat med pengar, samtidigt som det skett en stöld ur kyrkokassan.

Jag hälsar mina läsare välkomna till en osannolik och burlesk historia med mycket humor och värme. Som vanligt finns det också några äldre personer med i boken, med sitt kärleksfulla smågnabbande och sina krämpor.

Perkele satan…

karin_brunk_holmqvist_foto_lina_ikse
Foto: Lina Ikse

Gästblogg: Karin Brunk Holmqvist om ”Tango i tabernaklet”

Gästblogg: Olle Lönnaeus om ”Tiggarens hand”

tiggarenshand.jpg

Ta dig till boken!

När jag började skriva den första boken om Jonny – det som blev Jonny Liljas skuld – trodde jag att han var en feg polis.

Nu vet jag bättre.

Jonny har svikit. Sin dotter när han spelade bort allt på poker. Sina kolleger inom polisen.

Men ju djupare jag lärde känna Jonny, desto mer förstod jag att han också kan vara mycket modig. Jonny Lilja är med andra ord som de flesta av oss: mänsklig.

I min tredje och fristående roman om Jonny, ”Tiggarens hand”, möter han 14-årige Amir. Det är het sommar i Malmö. Bilar brinner i Rosengård, Lindängen och Hermodsdal. Gängkrig rasar. Unga män blir ihjälskjutna på öppen gata.

Malmö, ja. Staden som väcker så mycket känslor. Som är så lätt att älska och så lätt avsky.

En kulturell smältdegel med människor från alla världens hörn, ett epicentrum för innovation och skapande, staden där alla håller på Malmö FF och är lika kaxiga som Zlatan.

Men också en fattig stad där fler människor lever på bidrag än någon annanstans i Sverige. Det finns enklaver av djupt utanförskap, religiös dogmatism och extremism. I det fattiga Malmö frodas en svart ekonomi, gödd av en medelklass som älskar att handla billiga grönsaker på Möllevångstorget och köpa en falafel för trettio spänn. Papperslösa jobbar för usla löner. Knarkhandel och organiserad brottslighet. Tonåringar som går runt i skyddsväst och med en revolver i byxlinningen.

De senaste två åren har tjugo unga män dödats i långt över hundra skjutningar i Malmö. Det är i detta Malmö som Jonny Lilja arbetar vid polisens avdelning för grova brott. Ofta går han sina egna vägar. De delar av staden han kallar ”kloakerna” känner han väl.

I en källare i Rosengård sitter Amir och hans kompis Mahmoud och tappar upp bensin i ett par tomma vinflaskor. En tygtrasa och lite gaffatejp så är det klart.

Amir är arg. Riktigt jävla förbannad. På vem vet han inte säkert. Farsan kanske, som sitter och skrävlar nere i källarmoskén hela dagarna medan morsan sliter liver ur sig. Han som mest skäller och slår när han kommer hem.

Som alla förstår råkar Amir illa ut. Riktigt illa.

Och när Jonny så småningom inser att pojkens liv är i fara blir det personligt. Även han hade ju en pappa som svek.

Det är skådespelaren Christian Fex som läser in ”Tiggarens hand”. Han har gestaltat karaktärerna i flera av mina tidigare romaner – och han gör det åter mästerligt.

/Olle Lönnaeus, författare

Foto Thomas Löfqvist

 

 

 

 

 

 

Foto: Thomas Löfqvist

 

 

 

 

 

Gästblogg: Olle Lönnaeus om ”Tiggarens hand”

Gästblogg: Cannie Möller om ”Lifterskan”

0000570869.jpg

Ta dig till boken!

När jag skriver älskar jag de besvärliga människorna. De som är oförutsägbara och ger en överraskningar man kanske inte alltid vill ha. Överraskningar är vad tecknerskan Rebecka i ”Lifterskan” får när hon plockar upp Helen. Mötet leder till att hon själv blir misstänkt för brott, och tvingas till jobbiga upptäckter om sig själv. Rebecka som hanterar sitt liv, sin familj så ansvarsfullt -vad händer med henne i mötet med den vilsna tonåringen? Varför blir hon påmind om den där Frankrikeresan efter studenten? Och varför lyckas hon inte bli av med Helen?

När Rebecka sitter isolerad i cellen i Östersund tvingas hon inse att hon är misstänkt för mord, alternativt vållande till annans död. Vad hade hänt strax innan hon plockade upp Helen den där Allhelgonanatten?

Lifterskan och ”Besökaren” har vuxit fram ur händelser som berört mitt eget liv.

Jag tror att det mesta man skriver har bäring på känslor som man kanske annars försöker hålla ifrån sig. Skrivandet ger en terapeutisk möjlighet, så är det i alla fall för mig. Det som varit smärtsamt och svårt är ofta vägen in i en bra berättelse.

I sommar har jag läst in ett par av mina ungdomsromaner: ”Grattis, ha ett bra liv!” och ”Spelet om att vara någon – eller ingen alls.” De blir audioböcker nu.

Medan värmen steg i det trånga inläsningsbåset slogs jag av att jag alltid skriver om personer som har det kämpigt. Det kan vara lite galet absurda situationer som i ”Grattis…”eller mer realistiska som i ”Spelet…”. Men backarna finns där, branta och knaggliga. Ibland ramlar mina personer i kastbyarna men uppför tar de sig. Och där uppe på krönet, där händer det som gör livet värt att leva. Man möter nån, man förstår nåt… Ni vet. Stunderna när hjärtat slår så att det dånar ända ut i nagelbanden.

/Cannie Möller

IMG_7080

Gästblogg: Cannie Möller om ”Lifterskan”

10 reportage och artiklar för den vetgirige

Ibland behöver man något kort men innehållsrikt, något som förhoppningsvis gör att känner man sig lite klokare när man har lyssnat klart. Då kan en artikel eller ett reportage passa bra. Det finns väldigt mycket at välja på, så för att ge lite inspiration och tips har jag samlat ihop 10 spännande titlar här:

 

Tre True Crime titlar

 

0000570070

Kloroformmannen 1965

När 19-åriga Marianne Granell mördades 1965 sattes Stockholms förorter i skräck. Lekparker stängdes och polisen tog emot hundratals anmälningar om överfall. Men här fick också en nybliven polistekniker chansen att lösa sitt första stora fall …

 

0000570056

”Jag tyckte synd om dem” – så blev Anders seriemördare

Anders jobbar på Östra Sjukhuset i Malmö. Han är punktlig och varje dag delar han ut saft till de äldre patienterna. Men snart börjar folk dö. I 99 dagar pågår detta och 27 personer hinner dö innan sanningen uppdagas.

 

0000569642

Kaj Linna – oskyldig

Kaj Linna dömdes för ett mord han inte hade begått. I 13 år satt han i fängelse – trots att han var oskyldig. Ett år efter frikännandet berätta Kaj Linna om sin tid bakom galler och den osannolika resan.

 

 

Två tragiska porträtt

 

0000507145

Clownen Manne – den sorgsna clownen

Vem är egentligen Clownen Manne under allt smink? Under 70- och 80-talet uppträdde han för hundratusentals svenskar, men vem är han idag? Här berättar han om sin plågsamma uppväxt som skapade ett engagemang för de svagaste och ett omättligt behov av publikens kärlek och skratt.

 

0000562037

Den långa vägen tillbaka

När Ana förlorade ett barn och sin man i en brandolycka så var det som att hennes värsta mardröm hade blivit sann. Men nu har hon ett budskap om sorgen, sorgen som ingen vill ta i och som nästan har blivit tabu i vårt moderna samhälle.

 

 

Tre historiska händelser

 

0000562291

Natthäxorna

När andra världskriget började så försvann många av männen ut i krig, vilket gjorde att kvinnor fick ta över mer och mer av arbetet i fabriker och lantbruk. Men i Sovjet tog de sig även upp i flygplan för att försvara sitt land. De bombade under kriget och var skrämmande träffsäkra.

 

0000562571

Heliga Lindisfarnes blodiga historia

Utanför England ligger ön Lindisfarne. Det var en av Englands mest heliga platser och det var också hit en av vikingarnas första plundringsresor gick. Detta första plundringståg markerar idag början på vikingatiden.

 

 

0000562292

Gåtorna i Machu Picchu

Machu Picchu är en mytomspunnen plats, och många av gåtorna är fortfarande olösta. Följ med på en  resa till en magisk plats ovan molnen.

 

Två roliga resereportage

 

0000570078

Tågluff i våra hjärtan

De första tågluffarna gav sig ut mot en outforskat Europa på 70-talet. Sen var det en lång svacka men nu börjar tågluffandet komma tillbaka och bli trendigt. Vad är det som har gjort tågluffandet populärt igen?

 

0000069124.jpg

Tåget till orienten

Den mytomspunna Orientexpressen, nämnd i allt från Agatha Christies böcker till Jorden runt på 80 dagar. Det var länge det lyxigaste och snabbaste sättet att resa österut. Vagabonds reportrar köpte tågluffarkort och tog sikte på Orientexpressen.

 

Låter det spännande? Kolla in Dox för mer artiklar och reportage!

10 reportage och artiklar för den vetgirige

Bokdiskussion: Bakom hennes ögon

O_Pinborough_Bakom hennes ögon_V2.indd

Ta dig till boken!

Ett mystiskt förflutet, en förbjuden romans och en hemlighet bortom dina vildaste fantasier – vi har lyssnat på Sarah Pinboroughs Bakom hennes ögon och här är vad vi tyckte!

Romaner - Bia
Bia:
Vilken otroligt fängslande psykologisk thriller! Sällan har jag känt mig så grundlurad, om och om igen dessutom. Perfekt spänning, ända till slutet!

 

Fantasy - Sissel

Sissel:
Jag hade nog väldigt höga förväntningar när jag lyssnade på den här boken, jag visste att det skulle vara en stor twist i slutet men inte riktigt vad det skulle vara. Nu efteråt kanske jag hade lite för  höga förväntningar, även om det bidrog till en ny dimension där jag ifrågasatte alla och allt hela tiden. Jag gillade karaktärerna och storyn hade ett bra driv, men jag föredrar nog klassiska deckare har jag insett.

 

Fantasy - Hanna R

Hanna:
Allra först måste jag klargöra att jag väldigt sällan lyssnar på spänningsromaner. Om det är en nervkittlande upplevelse jag är ute efter så brukar jag dra mig åt skräck. Men efter att ha lyssnat på klart på den här, så är jag definitivt sugen på att ta mig an mer spänning. Jag kom fort in i berättelsen, tyckte Lousie var väldigt sympatiskt och undran över vad Adele egentligen hade i kikaren höll mig hooked boken igenom. Sen är frågan, hur mycket av spänningen låg i egentligen i att man visste att det skulle komma en sjuhelvetes tvist i slutet? Och om det inte var för denna gimmick, hade jag varit lika sugen på att fortsätta lyssna? Skulle vara väldigt intresserad att höra från någon som lyssnade på boken utan att veta om detta, och om deras upplevelse skiljde sig från min.

Fantasy - Jenny Z
Jenny:
Det är svårt för den här typen av böcker att göra mig nöjd. Å ena sidan vill jag gärna lyckas lista ut saker, å andra sidan vill jag bli överraskad – det får inte vara för lätt för då blir jag bara besviken. Pinsborough lyckas med konststycket att låta mig känna mig smart (eftersom jag lyckades lista ut den första tvisten) och att samtidigt överraska mig precis lagom mycket med avslutningen.

Bokdiskussion: Bakom hennes ögon