Gästblogg: Richard Hobert om Fågelfångarens son

 

0000557268.jpg

Ta dig till boken!

Under slutarbetet med min förra film, ”En enkel till Antibes” blev jag kontaktad av en färöisk kvinna. Hon ville berätta om en över hundra år gammal stark, verklig kärlekshändelse som lever kvar som en muntlig legend på Färöarna. Hon hade sett alla mina filmer och hade en stark ingivelse av att just jag skulle vara den rätte att göra film på detta. Sådant smicker får en regissör höra ofta och oftast av människor som bara har en liten anekdot att berätta. Jag avstyrde vänligt vidare kontakt. Men hon var lika vänligt påstridig och vi bestämde möte.

Hennes enda motiv var att hon ville hjälpa Färöarna att bli synliga. Men hon själv varken kunde eller ville arbeta med detta. Det tog henne fyrtiofem sekunder att berätta om den här händelsen och jag kände omedelbart att här fanns fröet till en film som skulle kunna växa ur en annan tid och rakt in i hjärtat på vår egen. Vi skiljdes åt med några vänliga fraser. Det gick ett år då jag arbetade med annat. Utan att veta om att fröet grodde.

En tidig kväll strömmade hela grundscenariot ur mitt inre. En handfull karaktärer rörde sig omkring mig i skrivrummet och pockade ivrigt på min uppmärksamhet. Jag skrev under några febriga timmar sex sidor av min egen kärnberättelse, för vår egen tid, fritt efter vad som hade hänt. Sedan tog det mig fem år att utveckla manuskripten, dels till boken, dels till filmen.

Att skriva ett filmmanuskript om, i och för vår egen tid är en sak. Det sker i presens och är ett sorts stramt, kodat manusspråk som bygger på alla medarbetares gemensamma associationer. Om ett drama utspelas i en ICA-affär så behöver jag bara skriva ”Scen 1. EXT. EN ICA-AFFÄR. DAG.” – så vet alla ungefär hur det ser ut. Ett filmmanus som utspelar sig på Färöarna för över hundra år sedan kräver ett helt annat, rikare, mer detaljerat språk för miljöer, atmosfärer och förhållanden för att vara en både spänstig och säker trampolin för medarbetarnas fantasi. Så i det här filmmanuskriptet gestaltade jag med både dofter och färger och ord som skulle föra oss in i den tiden. Flera av de som läste trodde då att manuskriptet var baserat på en existerande roman.

När det komplicerade internationella finansieringsarbetet drog ut på tiden så fick jag tid över. Jag ville inte arbeta med något annat. Så då lockades jag av tanken på att under väntan utveckla dramat också till en liten roman. Arbetet med orden befruktade också bilderna. Och jag fann under arbetet en hel del som jag också kunde tillföra filmmanuskriptet. Och då hände motsvarande sak där. De båda helt olika formerna fann ett liv, sida vid sida, tillsammans men var för sig, som två syskon. Och en del kommer att möta berättelsen som bok, andra som film och förhoppningsvis finns det en hel del som roas av tanken på att först möta människorna inne i sig själva och sedan möta dem i verkligheten, på filmduken.

 

share_hobert

/Richard Hobert

Gästblogg: Richard Hobert om Fågelfångarens son

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s