Gästblogg: Disa Åberg om ”Sicilia Amore”

0000635636

Ta dig till boken!

Tre vänner och jag kom hem till Stockholm en mörk, regnig kväll i november efter några veckor i Västindien. Vi frös, såg oss dystert omkring och lovade varandra att om ett år skulle vi bo utomlands på ett soligare ställe. Sagt och gjort! Jag sökte till Vingresor och fick jobb på Sicilien, där jag stannade i många år.

Romanen Sicilia Amore utspelar sig på denna fantastiska ö. Den är autofiktiv, som det så vackert heter, d v s den handlar delvis om min egen historia och är delvis påhittad. Att låta fantasin flöda har varit ett rent nöje med allt vad Sicilien har att bjuda på, från kultur och skönhet till en fascinerande historia.

Stai attenta! Ta dig i akt! Livet på Sicilien har många bottnar, som det kan vara svårt för en utlänning att förstå! varnar Paolo, Eddas lärare i italienska.

En varning, som Edda varken kan eller vill förstå, när hon förälskar sig i den vackre och charmige Totó.

Hon kommer från det trygga och jämställda folkhemmet Sverige. Sicilien är dess raka motsats. Sicilien har en hederskultur och få litar på staten. Här gäller det att klara sig själv, familjen och släkten är den enda tryggheten. En stat i staten, maffian, har vuxit fram under sekler av förtryck från främmande makter. Den syns inte, men genomsyrar allt. Den styr med tjänster, gentjänster och våld. Inte lätt att se och förstå för en naiv nykomling som Edda, som dessutom är förälskad!

Hon inleder ett passionerat förhållande med Totó och blir indragen i en värld av uråldriga sicilianska koder, överklass och lyxigt överdåd.

Pengarna flödar, solen skiner och passionen brinner. Men i bakgrunden lurar kriminalitet, våld och Totós skuggsida – svartsjukan.

Sicilia Amore är min första roman om Eddas liv på Sicilien.

Jag skriver nu på del två, Sicilia Dolore.

Dolore, som betyder ”smärta”.

/Disa Åberg

Disa. Foto Per Björn.jpg Foto: Per Björn

Gästblogg: Disa Åberg om ”Sicilia Amore”

Gästblogg: Anna Sundbeck Klav

“Läser du något som du redan har läst nu igen?” frågar min son.

   Jag nickar till svar, halvt gömd bakom bokens pärmar.

   “Kan du inte köpa dig några nya böcker?”

   ”Det gör jag, ofta”, säger jag och pekar på ett ännu inte uppackat paket som nyss har anlänt från ett bokförlag.

   Min pekning bemöts med en fnysning.

   ”Du är ju konstig”, säger han lågt innan han försvinner in på sitt eget rum.

Jag erkänner utan omsvep: jag är en inbiten omläsare. Vissa av mina böcker har följt med mig sedan tonårstiden, med trasiga pärmar tronar de i bokhyllan. Andra har kommit till långt senare, men det är bara dem som jag vill läsa om och om igen som får behålla sin plats i hyllan.

Enbok som kan följa en genom livet är en slags vänskap. Jag vet precis vilken bokjag behöver vända mig till om jag är nere, om jag är glad, om jag behöver stödi en knepig situation. En viss boks huvudkaraktär får mig att hitta styrka, enannan får mig att känna att jag har mycket att vara tacksam över.

Jag trillade in i skrivandet av en slump. Men med det första läsarbrev jag fick varjag fast. Min berättelse hade hjälpt någon annan i en svår situation, hon hade hittat avkoppling och ny kraft genom att läsa om huvudpersonens resa genomboken. Så fick skrivandet en annan funktion och mening. Att åstadkomma något som kan beröra och hjälpa någon annan, så långt hade jag inte ens tänkt. Nu är läsaren målet för allt mitt skrivande. Att läsa en bok kan vara att få vässa sin empati –även den till sig själv. Böcker påminner oss om att vi inte är ensamma, om att alla kämpar med något och att kampen kan bli lättare när vi vet att vi är fler i den tillsammans. Om mina böcker kan bli avkoppling, ge tröst, eller skapa handlingskraft hos någon, då är jag så nöjd som nöjd kan bli.

/AnnaSundbeck Klav, november 2018.

Gästblogg: Anna Sundbeck Klav

Gästblogg: Petra Möller om ”Där hon står”

 

 

0000651880.jpg

Ta dig till boken!

Jag tror att vi är många som går runt och tänker att livet ska vara på ett visst sätt för att vara bra. Lyckligt. För att vi ska duga och räknas. Det har jag själv gjort och det gör jag fortfarande även om jag för varje år som går blir bättre på att stå emot både mina egna och samhällets krav på att lyckas. Att släppa ifrån sig sin debutroman kommer såklart med en hel del förväntningar, såväl mina som andras. Det känns både spännande och lite skrämmande och även om min roman inte är självbiografisk så berör ämnena jag skriver om mitt liv i högsta grad. Samtidigt skulle jag ha blivit besviken på mig själv om jag inte vågat ta steget – detta är något jag drömt om, och när boken nu är utgiven får den leva sitt eget liv och jag kan inte påverka vad andra tycker om den.

I min roman Där hon står funderar de två huvudpersonerna, Mia och Louise, mycket över de val de gjort i sina liv. Kvinnorna är på många sätt varandras motsatser, Louise är framgångsrik och satsar på en karriär inom läkemedelsbranschen samtidigt som hon vill vara en perfekt mamma för sina två barn. Hon och hennes man Ola bor på fin adress, har det materiellt bra och anses lyckade. Men något skaver och när deras dotter Hanna råkar ut för en olycka samtidigt som Louise hotas av uppsägning, blir förhållandet alltmer destruktivt. Mia är singel och bor ensam med sin hund. Hon jobbar inom hemtjänsten och har ett begränsat socialt umgänge. Egentligen är hon ganska nöjd med sitt liv, men emellanåt frågar hon sig varför hon blivit så ensam. När hon möter Louises man, Ola, väcks en längtan till liv inom henne som hon inte kan kontrollera.

I mitt skrivande intresserar jag mig för det irrationella i människors drivkrafter och livsval. Varför blir livet som det blir och hur påverkas vi av vår bakgrund och samhället omkring oss. Jag gjort en del val för att leva upp till andras förväntningar på mig som kvinna, istället för att lyssna till mina egna behov, vad jag mår bra av.

Min roman är en psykologisk relationsroman som berör ämnen som bekräftelsebehov, prestationsångest och ensamhet, men den handlar också om längtan efter äkta möten, närhet och kärlek! Hoppas att du vill lyssna!

 

Petra_Moller_367_Photo_RogerNellsjoFoto: Robert Nellsjö

Gästblogg: Petra Möller om ”Där hon står”

Gästblogg: Håkan Lindgren om ”Moscow Baby”

0000070981.jpg

Ta dig till boken!

 

Håkan Lindgren om Moscow Baby – resan till barn via surrogatmamma som också blev en relationsroman

Att skaffa barn tror man en dag ska hända som den mest självklara sak i världen. Pojke möter flicka, de lever lyckliga i alla dina dagar och får massor av barn. Men om pojke möter pojke?

Att två män eller två kvinnor lever tillsammans är i vår del av världen för de flesta ingenting man höjer ögonbrynen åt. Att dessa regnbågsfamiljer ibland även har barn har också blivit allt vanligare. Men inte många inser vad som ligger bakom för att nå dit.

Min man och jag skaffade barn via surrogatmamma i Moskva. Att det i Frankrike där vi bor i många år varit en het debatt, gör ämnet ännu mer intressant, även om tanken inte har varit att skapa inlägg i debatten.

Moscow Baby är en fristående uppföljare till Att Raka En Zebra. Vi möter huvudpersonerna Jacob och Victor när de gått skilda vägar och försöker skapa nya liv på varsitt håll i Paris, där de bor sedan länge. Men attraktionen dem emellan är starkare än de tidigare anat.

Jacob har en son i Sverige som han inte har vårdnaden om. Han vill inte komplicera saker ytterligare, men Victor vill ha barn och Victor kan vara väldigt övertygande. Snart har de tillsammans påbörjat en krokig väg till Ryssland, med homofobi och andra risker som den för med sig.

I Moscow Baby blandas drömmar med rädsla, kärlek med uppoffringar och lycka med frustration. Inläsare till ljudboken är fantastiska Christoffer Svensson.

”Stark, gripande & vackert skriven!” & “Skönlitterärt en av de mest intressanta svenska romanerna med gay-tema 2017” är några av kommentarerna boken fått.

Jag önskar er en riktigt trevlig läsning och lyssning.

/Håkan Lindgren

Håkan Lindgren 6_foto Jacob Nordström.jpgFoto: Jacob Nordström

 

Gästblogg: Håkan Lindgren om ”Moscow Baby”

Gästblogg: Elisabeth Andersson om ”En stjärna som faller”

0000643742

Ta dig till boken!

Jag älskar tv-program där folk letar efter en ny bostad.

Jag är i princip beroende av att följa serierna med kräsna engelsmän som drömmer om ett nytt liv i ett hus på landet eller vid Medelhavet.

Andra kvällar följer jag ivrigt kampen mellan stjärnmäklarna i New York som säljer lägenheter till rekordpriser.

Det var en sådan kväll jag fick idén till Paula som är huvudperson i min nya roman En stjärna som faller.

Svensken Fredrik Eklund i ”Million dollar listing New York” inspirerade mig till karaktären som är en framgångsrik och snygg fastighetsmäklare. Men min huvudperson skulle vara en kvinna. Det blev Paula Ekdahl.

En stjärna som faller är en roman om yttre framgång, inre lycka och att följa sin passion.

Paula bor i en lyxvåning i Stockholm med sina två guldfiskar. Hon har allt man kan drömma om, men är ändå inte lycklig.

En dag åker hon till livsstilscentret ”Two Swedish Hippies” vid havet i Skåne för att vila upp sig. Där får hon reda på saker som skakar om hennes liv i grunden. Paula måste ta ställning till vad det är som verkligen kan göra henne lycklig.

I våras blev mitt eget liv omskakat. Det var när min mamma dog.

Hon hade varit sjuk en tid, så hennes död var på sätt och vis väntad. Men det kom ändå som en chock och ledde till stor sorg.

Samtidigt blev det en påminnelse om att uppskatta livet så länge man har det, så som min mamma gjorde. När någon dör påminns man ju också om vad det är som är viktigt i livet – på riktigt.

Mitt i sorgen efter min mamma jobbade jag vidare med slutredigeringen av En stjärna som faller och det blev en skön andhämtningspaus att en stund få flytta mina tankar till Paulas värld.

En dag i somras när jag satt vid datorn började jag fundera på att en mäklare på tv nog inte är den enda inspirationskällan till huvudpersonen Paula.

Kanske är det också jag själv?

Jag hoppas att du kommer att gilla boken.

/Elisabeth Andersson

IMG_9085

Gästblogg: Elisabeth Andersson om ”En stjärna som faller”

Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

0000632169

Ta dig till boken!

Vilken genre lever du i? Nej just det, ingen alls, eller säkerligen alla upptänkliga. Troligtvis har du en skopa feelgood och förhoppningsvis lite spänning. Kanske också ångest, skamlig skadeglädje, ilska, romantik – och gärna en dos humor. Så är det med mig också och därför breder mina böcker ut sig över dessa konstiggjorda gränser som kallas genre. ”Skriver du kriminalromaner? Feelgood? Eller komedi?” frågar folk, och jag svarar att det visserligen brukar finnas med några lik och att det knappt är någon karaktär som har rent mjöl i påsen om man tittar närmare efter. Men några deckare är det ju inte alls. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i osannolika omständigheter och hur oväntade lösningar öppnar dörrar till härliga äventyr …

De Bedårande Lögnerskorna är en nutidsskröna där Stockholm och Köpenhamn är grannstäder, fifflet frodas över gränsen och drömmarna flyger högt över Öresundsbron. Det rekorderligt svenska lynnet krockar med det livsnjutande danska och man får se upp för lömska appar och frustande vildsvin.

Innan jag började skriva läste jag mycket om lögner. Om stora lögner och små, och hur olika vi hanterar dem. En liten vit lögn som någon bara skrattar åt kan få en annan att våndas och en stor fet livslögn kan en tredje person bära på utan synbara bekymmer. Men är då lögner alltid något dåligt?. En lögn för att skydda någon annan anses väl finare än en lögn för att få egen vinning? Och är det inte ibland rentav osjälviskt att kunna bära sitt dåliga samvete själv och inte alltid ösa ur sig allt och därmed bli befriad – men kanske samtidigt göra någon annan sårad? Hemligheter och lögner har en inneboende kraft, de kan söndra de bästa relationer men om man har dem ihop kan de stärka banden …

Min första bok Stygga flickor kommer till himlen handlade mycket om mod och att våga ta för sig. Den här handlar om lögner och vad de gör med oss. Radarparet Alice och Sofia fortsätter att ramla in i vilda projekt men snart trasslar allt till sig. För ingenting är vad det först ser ut att vara.

/Helena

Helena_Stjernström_©annacarinisaksson[1]Foto:AnnaCarin Isaksson

 

 

Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”

9789178290093[1]

Ta dig till boken!

 

Går du omkring och bär på hemligheter? Ja, det är klart att du gör, eller hur? Men kanske bara små och oskyldiga som inte skulle påverka ditt liv nämnvärt om de blev avslöjade. Värre är det för Östen Jonzon, huvudpersonen i min nya spänningsroman Skärvor av fruktan.

Som nybliven pensionär får han ofta avundsamma kommentarer i stil med: Åh, jag längtar också efter att få sluta jobba. Och visst är det fantastiskt att kunna sova längre på morgnarna och inte vara styrd av klockan, tycker han. Han kan äntligen ta itu med allt han inte hunnit med under sina sista år som mellanchef på kommunen: renovera invändigt i villan, sköta om trädgården ordentligt och, inte minst, motionera oftare. Bodil, hans andra och tolv år yngre hustru, arbetar fortfarande i sin lilla konsthantverksbutik och Östen har nu all tid i världen att göra precis vad han vill.

Men efter något år börjar han uppleva en tomhetskänsla som gränsar till depression. Dagarna ter sig allt tråkigare och mer och mer innehållslösa.

Då inträffar något som bryter tristessen. Vid ett besök i en butik långt hemifrån får han syn på en man i 30-årsåldern som han förstår är den son som föddes efter en otrohetsaffär då han var gift med sin första fru. Östen har aldrig haft något med denna son att göra och han har heller aldrig berättat om honom för Bodil.

Han bestämmer sig för att kontakta sonen. Men då måste han berätta allt för Bodil. Och hon reagerar inte som han hoppats. Ja, vad hade han egentligen väntat sig …?

Berättelsen handlar liksom mina tidigare spänningsromaner om människor som hamnar i situationer som aldrig föresvävat dem, människor som möter problem de aldrig någonsin behövt ställas inför. Händelserna utspelas som tidigare i Härnösand, en stad som jag som är född i Stockholm tagit till mitt hjärta och bott i under mer än halva mitt liv.

Skärvor av fruktan är en kortroman skriven direkt för ljud. Det har varit en utmaning att hålla mig till endast en huvudperson, jag som annars gärna berättar ur flera personers perspektiv och har parallella händelsetrådar som flätas samman på slutet. Att driva skeendet framåt genom en större andel dialog än jag vanligen brukar göra, har också varit en utvecklande erfarenhet.

Jag hoppas att du blir sugen på att lyssna på denna historia som till min stora glädje är inläst av Reine Brynolfsson!

/Annika Sjögren

Annika_Sjogren_portratt_1100px

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”