Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

0000632169

Ta dig till boken!

Vilken genre lever du i? Nej just det, ingen alls, eller säkerligen alla upptänkliga. Troligtvis har du en skopa feelgood och förhoppningsvis lite spänning. Kanske också ångest, skamlig skadeglädje, ilska, romantik – och gärna en dos humor. Så är det med mig också och därför breder mina böcker ut sig över dessa konstiggjorda gränser som kallas genre. ”Skriver du kriminalromaner? Feelgood? Eller komedi?” frågar folk, och jag svarar att det visserligen brukar finnas med några lik och att det knappt är någon karaktär som har rent mjöl i påsen om man tittar närmare efter. Men några deckare är det ju inte alls. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i osannolika omständigheter och hur oväntade lösningar öppnar dörrar till härliga äventyr …

De Bedårande Lögnerskorna är en nutidsskröna där Stockholm och Köpenhamn är grannstäder, fifflet frodas över gränsen och drömmarna flyger högt över Öresundsbron. Det rekorderligt svenska lynnet krockar med det livsnjutande danska och man får se upp för lömska appar och frustande vildsvin.

Innan jag började skriva läste jag mycket om lögner. Om stora lögner och små, och hur olika vi hanterar dem. En liten vit lögn som någon bara skrattar åt kan få en annan att våndas och en stor fet livslögn kan en tredje person bära på utan synbara bekymmer. Men är då lögner alltid något dåligt?. En lögn för att skydda någon annan anses väl finare än en lögn för att få egen vinning? Och är det inte ibland rentav osjälviskt att kunna bära sitt dåliga samvete själv och inte alltid ösa ur sig allt och därmed bli befriad – men kanske samtidigt göra någon annan sårad? Hemligheter och lögner har en inneboende kraft, de kan söndra de bästa relationer men om man har dem ihop kan de stärka banden …

Min första bok Stygga flickor kommer till himlen handlade mycket om mod och att våga ta för sig. Den här handlar om lögner och vad de gör med oss. Radarparet Alice och Sofia fortsätter att ramla in i vilda projekt men snart trasslar allt till sig. För ingenting är vad det först ser ut att vara.

/Helena

Helena_Stjernström_©annacarinisaksson[1]Foto:AnnaCarin Isaksson

 

 

Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”

9789178290093[1]

Ta dig till boken!

 

Går du omkring och bär på hemligheter? Ja, det är klart att du gör, eller hur? Men kanske bara små och oskyldiga som inte skulle påverka ditt liv nämnvärt om de blev avslöjade. Värre är det för Östen Jonzon, huvudpersonen i min nya spänningsroman Skärvor av fruktan.

Som nybliven pensionär får han ofta avundsamma kommentarer i stil med: Åh, jag längtar också efter att få sluta jobba. Och visst är det fantastiskt att kunna sova längre på morgnarna och inte vara styrd av klockan, tycker han. Han kan äntligen ta itu med allt han inte hunnit med under sina sista år som mellanchef på kommunen: renovera invändigt i villan, sköta om trädgården ordentligt och, inte minst, motionera oftare. Bodil, hans andra och tolv år yngre hustru, arbetar fortfarande i sin lilla konsthantverksbutik och Östen har nu all tid i världen att göra precis vad han vill.

Men efter något år börjar han uppleva en tomhetskänsla som gränsar till depression. Dagarna ter sig allt tråkigare och mer och mer innehållslösa.

Då inträffar något som bryter tristessen. Vid ett besök i en butik långt hemifrån får han syn på en man i 30-årsåldern som han förstår är den son som föddes efter en otrohetsaffär då han var gift med sin första fru. Östen har aldrig haft något med denna son att göra och han har heller aldrig berättat om honom för Bodil.

Han bestämmer sig för att kontakta sonen. Men då måste han berätta allt för Bodil. Och hon reagerar inte som han hoppats. Ja, vad hade han egentligen väntat sig …?

Berättelsen handlar liksom mina tidigare spänningsromaner om människor som hamnar i situationer som aldrig föresvävat dem, människor som möter problem de aldrig någonsin behövt ställas inför. Händelserna utspelas som tidigare i Härnösand, en stad som jag som är född i Stockholm tagit till mitt hjärta och bott i under mer än halva mitt liv.

Skärvor av fruktan är en kortroman skriven direkt för ljud. Det har varit en utmaning att hålla mig till endast en huvudperson, jag som annars gärna berättar ur flera personers perspektiv och har parallella händelsetrådar som flätas samman på slutet. Att driva skeendet framåt genom en större andel dialog än jag vanligen brukar göra, har också varit en utvecklande erfarenhet.

Jag hoppas att du blir sugen på att lyssna på denna historia som till min stora glädje är inläst av Reine Brynolfsson!

/Annika Sjögren

Annika_Sjogren_portratt_1100px

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”

Gästblogg: Lena Bivner om ”

0000631965

Ta dig till boken!

Det började med en stark förälskelse

Jag befann mig mitt i helvetet och började skriva för att hjälpa mig själv att förstå varför jag under flera år tillät någon att utsätta mig för psykisk men även till viss del fysiskt våld. Vilka mekanismer är det som styr? Och vem är mannen som plågar och slår?

Jag tyckte till en början att jag mött drömprinsen – han var varm, romantisk, uppmärksam och sexig – och jag blev så förälskad. Men ganska snart började en aggressiv, hotfull och anklagande sida träda fram. Men han sa aldrig förlåt och jag tänkte att det kanske var mitt fel att han blivit arg. Hur dumt det än låter så tyckte jag synd om honom, jag inbillade mig att han var svagare än jag och därför behövde extra mycket trygghet och kärlek.

Men våldet blev allt värre och snart var jag tacksam när han inte var aggressiv för då kunde jag måla upp bilden av ”vad bra vi har det”. Och jag försökte intala mig själv att hans utbrott bara var tillfälliga. Men till slut hade gränserna för det normala suddats ut så pass mycket att jag började accepterade saker som för en utomstående skulle te sig helt oacceptabla.

Han blev allt mer kontrollerande och svartsjuk. Isoleringen kom gradvis och snart kunde jag inte vara utanför relationen vare sig psykiskt eller fysiskt. För att undvika hans vrede gick jag som på äggskal. Men då spelreglerna ständigt ändrades fick jag allt svårare att orientera mig i relationen och jag tappade successivt kontakten med mitt vuxna jag. Nu hängde kontakten med mitt förstånd på en skör tråd och frågan var om jag skulle klara av att gå innan tråden brast?

Gensvaret på boken har varit enormt och jag inser mer och mer att skrivandet inte bara hjälpt mig själv. Jag har fått massor av reaktioner och rop på hjälp från kvinnor som befinner sig eller har befunnit sig i samma situation som jag. Det har även kommit reaktioner från anhöriga och vänner till offren. Det gör mig både glad, ledsen och förbannad. Kvinnor ska inte behöva leva med män som plågar dem, varken psykiskt eller fysiskt. Min förhoppning är att boken också ska bidra till att politiker och beslutsfattare får upp ögonen för det här kvinnovåldet. Det är ändå 2018!
Några av alla reaktioner jag fått på boken.

”Den här boken är så bra och jag känner en verkligen hög recognitionfactor!” Läs den!

”Har precis sträckläst din bok. SÅ BRA och välskriven!

”Vill bara säga Tack Lena för att du vågar berätta och för att du delar med dig! Jag känner igen allt i boken.”

”Vilken fantastisk bok! Måste läsas!”

”Din bok är fantastiskt bra och jag vill bara fortsätta läsa!” Jag är som jag skrev tidigare, ingen bokmal, men den här boken är så fängslande.”

 

/Lena Bivner

Lena-Bivner-2018-05_bild2-klar (1)

Gästblogg: Lena Bivner om ”

Gästblogg: Niklas Magnusson om ”Offerlamm”

0000621046.jpg

Ta dig till boken!

Att Svava Jónsdóttir var isländska visste jag från början. Hon dök från startpallen i sin egen simbassäng på verandan vid huset i Reykjavik. Hon var naken. Inte för att det i sig gav henne någon njutning, utan för att hon gjorde allt hon kunde för att skala av sig livet in på bara kroppen. Hon bar på en sorg.

Det var där det började. I mitt huvud plaskade Svava ganska länge i bassängen medan personligheten utvecklades. Och historien. Sorgen handlade om ett barn.

In kom en enhet inom den isländska polisen som utreder brott i samband med bankernas fall. Det blev ramen kring historien. Island är kontrasternas land, där det höga ekonomiska spelet runt millennieskiftet står mot det strävsamma fiskarfolket. På samma sätt balanserar Svava mellan livet hon ärvt efter sin rika farbror och längtan efter sin döda far och efter barndomen och efter att rida ut på gröna hedar.

I boken tar jag Svava till Sverige, där hon förlorade sitt barn nio år tidigare. Nu ska hon ta reda på vad som hände den ödesdigra natten då hennes son dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Offerlamm är en svensk-isländsk spänningsroman. På ett sätt faller det naturligt för mig. Jag bodde nästan granne med Svavas hus då jag var student i Reykjavik och kanske har jag till och med träffat henne. Jag vet ju att några gånger korsades våra vägar. Och så älskar jag att leta efter de goda formuleringarna.

På ett annat sätt är det märkligt att romanen blev till. Jag är fysiker och forskare. I tjugo år har jag ägnat mig åt sanningen i vetenskapens värld. Romanen är annorlunda, så mycket mer är tillåtet, det är en annan komplexitet, mänsklig, och oj så roligt det varit att få ta ut svängarna.

Nu ska jag sätta mig ner, ta på mig hörlurarna och lyssna på när Martin Halland läser min deckardebut. Spännande!

/Niklas

Niklas Magnusson_vinter2.jpg Foto: Ingrid Hals

 

Gästblogg: Niklas Magnusson om ”Offerlamm”