Gästblogg: B. J. Hermansson

För mig handlar skrivandet om att förmedla, det kan vara en tanke så väl som en känsla, en insikt eller en fråga. Jag vill att den som läser eller lyssnar på mina berättelser ska nås av någonting som får denne att reflektera. För det är kanske det mest fascinerande med ord. Utbytet mellanavsändare och mottagare. Vare sig det handlar om gott eller ont, lycka eller sorg så har orden den stora förmågan att påverka dig.

Och kanske, kanske stannar de kvar.

Kerstin Thorvall och Virginia Woolf var båda två modiga kvinnor som jag på flera sätt inspireras av i mitt skrivande. Båda bröt mot normer och konventioner som samhället, och inte minst könsrollerna, ställde på dem. 

Med mina berättelser vill jag utforska möjligheterna kring att bryta mot det som vissa anser vara tabu. Jag vill uppmuntra läsaren till att göra detsamma.

Att våga vara.

I min debut Lasarus använder jag Bibeln som utgångspunkt.Huvudpersonen i novellen, en medioker man i medelåldern, är fast i en vardag av tristess och leda. Han är fast i någonting utan att förstå varför. Förrän endag. När han plötsligt finner ett elixir. Mannen dricker elixiret och om nätterna förvandlas han hädanefter till kvinna. Han upptäcker både världen och sig själv. Genom nya, spännande äventyr förstår han vad han saknat – och nu låter sig omfamna.

En fri kvinna är en annan av mina berättelser, den handlar om en kvinna i övre medelåldern som tröttnat på att leva efter andras förväntningar. Hon bestämmer sig för att ta sig an älskare. Många älskare. Unga älskare. 

Och hon vägrar be om ursäkt.

Jag vill att varje människa oavsett kön, ålder eller sexuell läggning ska känna till hjärta och själ att han, hon eller hen har rätt till sitt eget jag, sitt eget kön – och rätt till att förverkliga sina drömmar. 

”Att älska och att älskas – utan att be om vare sig ursäkt eller lov.”

DET är vad jag försöker förmedla, kanske allra mest, i och med mitt skrivande.

/ B. J. Hermansson

Gästblogg: B. J. Hermansson

Gästblogg: Ralph Stenbäcker om ”Morden i Sigtuna”

Ta dig till boken!

Tanken på ”Morden i Sigtuna” började ta form i ruffen då jag och min hustru var ute och seglade i skärgården. Vi brukade ibland lägga till i Sandhamn och vandra runt på ön och jag tänkte Skulle inte Sigtuna också kunna vara utgångspunkt för en spänningsroman? Jag har tidigare skrivit psykologisk facklitteratur, men att skriva en deckare var något helt nytt för mig. Som författare av skönlitteratur kan man ta sig större friheter än när man skriver facklitteratur. Tankarna och huvudpersonerna i storyn tog så småningom över och bestämde själva. Det var bara för mig att hänga med. Det var extra spännande och inspirerande att använda Sigtunas historiska miljö som bakgrund, och låta ’vanliga’ människor – varken nersupna, frånskilda eller olyckliga – vara huvudpersoner i dramat.

”Morden i Sigtuna” är en actionpackad deckare som tar sin början i Sigtuna på självaste julafton. En välkänd Sigtunabo har mördats och hängts upp i den gamla slottsruinen. En vecka senare skakas det lilla samhället av en förödande explosion med flera offer. När två vanliga medelålders Sigtunabor, av nyfikenhet börjar nysta i händelserna hade de aldrig kunnat drömma om den fara de skulle försätta sig själva och sina familjer i.

Min förhoppning är att ni kan koppla bort julstressen ett tag med min deckardebut som kommer som ljud- och e-bok nu lagom till julledigheten. Den är inläst av André Christenson som känns som den perfekta berättarrösten och som jag tror kommer lyfta historien ytterligare ett snäpp. Dessutom blev han nyligen nominerad till Storytel Awards, vilket såklart bådar gott för lyssnarupplevelsen!

Önskar alla lyssnare en god jul och avslutar med en goda nyheten att jag i nuläget skriver på uppföljaren som förväntas komma ut under 2019 så med det önskar jag även ett gott nytt år!

/Ralph Stenbäcker, december 2018, med vänliga hälsningar från ett soligt Lagos, Portugal.

Foto: Gia Sand

Gästblogg: Ralph Stenbäcker om ”Morden i Sigtuna”

Gästblogg: Emma Knyckare om ”Hit med flaskan”

När jag läste  in ”Hit med flaskan- en handbok för panikslagna mammor” så hade jag blommande influensa. En tekniker kom till Göteborg där jag bor och vi skulle spela in hela boken på bara två dagar. Jag var väldigt nervös för att min röst skulle ta slut och teknikern var väldigt nervös över tidspressen eftersom jag aldrig läst in någon bok tidigare. Han gav mig massa råd och tips, som jag inte lyssnare på, utan istället försökte jag läsa texterna såsom det kändes när jag skrev dom. 

Boken var fortfarande färsk när jag läste in den och jag minns att det kändes väldigt privat att någon satt och lyssnade på mina upplevelser kring mammablivandet som jag beskriver i boken, det är ju en hel del underlivsanekdoter men också en del smärta som var svår för mig att skriva ned, ännu svårare att läsa upp högt, med min egen röst. Jag visste ju att vemsomhelst skulle kunna köpa eller lyssna på boken men det kändes ändå så otroligt intimt att den där mannen skulle få höra mitt allra innersta. Idag är min dotter 3,5 år och jag har en distans till boken, men det hade jag inte då. Inte heller till mina känslor. Det var därför väldigt känslosam att läsa in den. Samtidigt som jag förvånades över hur rolig boken faktiskt är. Jag ville skriva en bok om föräldraskap utan rosa skimmer eller pekpinnar, en rolig bok. Den blev mycket svartare, råare och personligare än jag tänkt mig men när jag läste in den såg jag också värmen och humorn i den på ett helt annat sätt. 

/Emma Knyckare

Gästblogg: Emma Knyckare om ”Hit med flaskan”

Gästblogg: Maria Bouroncle om ”Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson”

Telefonen ringer på Nordiska Investeringsbanken i Helsingfors där jag arbetar sedan några år tillbaka. Det är en varm sommardag 1999 och min dotter har hunnit fylla fyra månader.

”Visste du att moster Ingeborg dränkte sina tre barn?” frågar min kusin när jag lyfter på luren.

Min kusin arbetar på sjukhuset i Borås och en patient har just berättat om den tragiska händelsen som utspelades i den lilla byn Vesene i Västergötland en kall påskdag 1929.

Jag har ingen aning om att Ingeborg varit gift. Jag har ingen aning om att hon har haft tre barn. Ingen i vår familj har någonsin nämnt deras namn.

Ingeborg var min mammas moster. När jag var liten besökte vi henne på en rad olika sjukinrättningar runtom i Västergötland. Ingeborg var den där lätt överviktiga damen i de blommiga klänningarna och fula hattarna som skrek på hjälp.

Ingeborg dog 1978 när jag var 13 år. Jag ärvde en hemvävd matta och hennes silverfärgade cykel från fyrtiotalet, en Monark med stora ballonghjul och trähandtag. Jag målade den svart under min studietid i Göteborg. Den randiga trasmattan i rosa rosengång la jag på studentrummets sovrumsgolv.

Som nybliven mamma förmår jag inte ta till mig historien om Ingeborg och morden på hennes tre barn: Tor, Efraim och Lucia. Först tio år senare vågar jag fråga min mamma om vad som hände den där kalla påskdagen 1929, men hon minns inte. Ytterligare fem år senare börjar jag gräva i arkiven. Jag läser polisförhör och sjukjournaler. Jag läser Ingeborgs kärleksbrev till sin man från kvinnofängelset i Växjö. Jag reser Sverige runt i Ingeborgs fotspår. Nu blir jag så tagen av hennes öde att jag måste få ned berättelsen på papper. Jag vill förstå hur en kvinna jag känt så väl och som var så god kunde begå ett så ohyggligt brott.

”Vad kände ni då i ert innersta, när ni märkte att barnen ryckte och sprattlade för att komma loss?” frågade häradshövdingen Ingeborg under rättegången i april 1929.

”Det kom för mig i en hast”, sa Ingeborg och hennes svar har fått ge namn åt min bok om hennes liv.

/Maria Bouroncle

Foto: Kristina W Smith

Gästblogg: Maria Bouroncle om ”Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson”

Gästblogg: Robert Hannah om ”Potatisskallen”

”Slå dem inte på käften, slå dem med häpnad”, det är livsmottot för huvudpersonen Robert i min autofiktiva debutroman Potatisskallen.

Potatisskallen är en ordlek som syftar på ordet svartskalle. Potatisskallar är ungdomar som är födda i Sverige, uppvuxna på potatis som alla andra men som ses som invandrare – svartskallar. Nästan var fjärde barn i Sverige idag är en ”potatisskalle” och de flesta växer upp i miljonprogramsområden. Min bok beskriver utanförskapet och den inre kampen som de flesta av dessa ungdomar genomgår.

Men mest av allt handlar boken om ungdomar som slåss för slå sig fria från hedersförtryck. Med det skönlitterära språket ville jag synliggöra en grupp vars berättelser och livsöden sällan hörs. Ungdomar som varken passar in i förorten där de är födda eller i samhället utanför. Ungdomar vars livsstil och intressen krockar med hedersnormer som deras familjer lever efter samtidigt som de blir behandlade som annorlunda av samhället eftersom de har utländsk bakgrund.

Inläsare Stephan Wilson. Foto Anna Sigvardsson

Vill man förstå dessa barns utmaningar men också slagkraft och humor som de har så ska man lyssna på ljudboken med tv-profilen och journalisten Stephan Wilson, som också gör debut som uppläsare med min bok. Han lyckas med konsten att vara både genuin och kunna prata på ”ortensvenska”. Den här ljudboken är inte lik någon annan som du någonsin har lyssnat på! Så här säger Stephan Wilson själv om sin debut som uppläsare:

– Innan jag tackade ja så läste jag flera kapitel ur boken. Efteråt var jag helt fängslad. Men ska jag vara helt ärlig så kände jag en enorm prestationsångest då jag visste att flera före mig fått frågan men inte fått tummen upp från författaren. Så jag ville verkligen göra Robert nöjd men framförallt boken rättvisa då den är så viktig och rätt i tiden.

Jag hoppas att Potatisskallenkommer att slå dig med häpnad!

/Robert Hannah

Författare Robert Hannah. Foto: Erik Ögnelooh

Gästblogg: Robert Hannah om ”Potatisskallen”

Gästblogg Maria Maunsbach om ”Bara ha roligt”

Ta dig till boken!

”När jag skulle läsa in Bara ha roligt som ljudbok var det ungefär fem månader sen jag senaste läste boken från pärm till pärm. Jag visste förstås vad som stod, jag har ju ändå skrivit den, men det var ändå en oerhört intim upplevelse att sätta sig i det lilla båset och börja spela in. Det var en helt ny upplevelse att dels höra den uppläst – och att själv vara den människa som uttalade alla orden.

Bara ha roligt är en relationsroman, nästintill ett kammarspel, som fokuserar på Johannes och Lydia och deras tafatta försök att uppnå ett tillstånd av kärlek. Det är ingen hemlighet att det inte går särskilt bra för dem, tvärtom. Det går riktigt dåligt, men drivna av envishet och en massiv längtan efter någon att älska och älskas av harvar de på. Under inläsningen blev jag irriterad på ett nytt sätt, plötsligt hörde jag hur otroligt störiga de var – vissa passager var jag upprörd som vore det någon annan som skrivit boken jag läste, som om det var första gången jag verkligen såg vad de gjorde mot varandra.

Och så var det ju allt sexet, förstås. De har onekligen mycket och dåligt sex, Johannes och Lydia. Trots att jag tidigare jobbat i sexualitetsbranschen och sagt allehanda könsord hur många gånger som helst in i en mikrofon på jobbet så var det enormt genant att läsa in sexscener som jag själv författat. Så fort det närmade sig en scen av detta slag tänkte jag på studiomannen som skulle klippa den – och så försökte jag att verkligen inte läsa fel. Vilket förstås gjorde att jag läste fel hela tiden. Erigerad? Eri-ge-rad? Eri-schee-rad? Jag hade ingen aning om hur någonting uttalas, men samtidigt var jag nöjd: känns det såhär genant för mig borde det ju i ett senare led överföra en bra, och potentiellt plågsam känsla, till den som lyssnar.”

/Maria Maunsbach

Foto: Emma Larsson

Gästblogg Maria Maunsbach om ”Bara ha roligt”

David Baldaccis detektiver

 

 

qwTjVA6A.jpeg

David Baldacci har skrivit en massa olika serier med olika detektiver. Men var ska man börja, vad skiljer dem åt? Här är lite information om hans mest kända detektiver som kanske kan guida dig rätt när du ger dig i kast med David Baldaccis spännande deckare:

 

 

 

0000552571

Amos Decker

Amos Decker är en extraordinär privatdetektiv som, på grund av en brutal tackling i sin första NFL-match, ådragit sig en hjärnskada. Diagnosen ”hypertymesi” gör att han minns allt som händer honom, även sådant som han helst skulle glömma.

Ur Jakten på Amos Decker

 På våningen under honom låg Johnny.

En bit bort i korridoren låg Cassie.

Här på toaletten satt Molly.

Och plötsligt, utan förvarning, såg han alltsammans skarpt tecknat i den mest fasansfulla blå nyans. Kropparna, huset, hela natten. Denna bubbla av blått; den fanns överallt. Och han riktade blicken upp mot taket och skrek ut en förbannelse, eldade den med hela det raseri och hela den förlust han upplevde. Dessa förbannade färger inkräktade till och med nu. Varför kunde han inte vara normal, bara den här enda gången, i detta totala elände? Han sänkte huvudet och satt där på golvet med pistolen mot huvudet och absolut ingenting kvar i resten av sig. Han var beredd att dö, beredd att förena sig med dem.

Men av någon anledning som inte ens Decker själv förstod tryckte han inte på avtryckaren.

Och därför var det precis så poliserna fann honom när de dök upp fyra minuter senare.

 

0000005111

John Puller

John Puller är en krigshjälte och också den amerikanska arméns skickligaste brottsutredare. Hans far var en legend i armén och hans bror sitter i livstids fängelse för förräderi. Puller är hänsynslös och ostoppbar i sin jakt på sanningen.

Ur De bortglömda (del 2)

Han skulle bege sig åt samma håll som en snabb båt skulle ha burit honom vid en senare tidpunkt. Kanske skulle han hinna före sina medfångar till slutmålet, om nu inte hajarna kullkastade hans plan genom att hugga av honom ett ben eller en arm och lämna honom ensam att förblöda.

Simtagen blev automatiska, liksom hans andhämtning. Det gjorde att hans tankar kunde vandra fritt och efter en stund fokusera på det som låg framför honom. Simningen skulle vara lång, utmattande och fylld av faror. Han hade alla möjligheter att dö längs vägen. Men han hade överlevt mycket för att komma så här långt. Han skulle helt enkelt bestämma sig för att överleva.

Och fick hoppas att det skulle räcka.

Hittills hade det räckt i ett liv präglat snarare av tragedi och smärta än av något som ens avlägset påminde om normalitet.

Det accepterade han stoiskt som sin lott i tillvaron.

Och simmade vidare.

 

 

0000006759

Will Robie

När nationen står inför fiender som inte ens militären kan stoppa, ringer den amerikanska regeringen Will Robie. Han skickas ut på uppdrag i politiskt otillgängliga och farliga länder så att hoten aldrig når USA’s gränser. Robie är en iskall men sympatisk yrkesmördare som aldrig missar och aldrig ifrågasätter order.

 

Ur De oskyldiga

Han tittade på klockan.

Tio minuter kvar.

Han saktade farten och beräknade takten för att komma fram några sekunder innan det var dags. Bara ifall.

Han hörde dem innan han kunde se dem.

De var fem stycken, guiden oräknad. Mannen och hans yttre försvar.

De skulle vara beväpnade. De skulle vara beredda. Väktarna skulle betrakta det här som det perfekta stället för ett bakhåll.

De skulle ha rätt.

Det var dumt av mannen att bege sig hit ner.

Det var det.

Moroten måste vara osedvanligt stor.

Det var den.

Den var lika stor som den var rent skitsnack. Men eftersom han inte visste bättre kände han sig tvingad att komma. Vilket fick Robie att undra hur farlig mannen egentligen var. Men det var inte hans sak att avgöra.

Han hade fyra minuter kvar.

 

 

David Baldaccis detektiver