Gästblogg: Maria Bouroncle om ”Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson”

Telefonen ringer på Nordiska Investeringsbanken i Helsingfors där jag arbetar sedan några år tillbaka. Det är en varm sommardag 1999 och min dotter har hunnit fylla fyra månader.

”Visste du att moster Ingeborg dränkte sina tre barn?” frågar min kusin när jag lyfter på luren.

Min kusin arbetar på sjukhuset i Borås och en patient har just berättat om den tragiska händelsen som utspelades i den lilla byn Vesene i Västergötland en kall påskdag 1929.

Jag har ingen aning om att Ingeborg varit gift. Jag har ingen aning om att hon har haft tre barn. Ingen i vår familj har någonsin nämnt deras namn.

Ingeborg var min mammas moster. När jag var liten besökte vi henne på en rad olika sjukinrättningar runtom i Västergötland. Ingeborg var den där lätt överviktiga damen i de blommiga klänningarna och fula hattarna som skrek på hjälp.

Ingeborg dog 1978 när jag var 13 år. Jag ärvde en hemvävd matta och hennes silverfärgade cykel från fyrtiotalet, en Monark med stora ballonghjul och trähandtag. Jag målade den svart under min studietid i Göteborg. Den randiga trasmattan i rosa rosengång la jag på studentrummets sovrumsgolv.

Som nybliven mamma förmår jag inte ta till mig historien om Ingeborg och morden på hennes tre barn: Tor, Efraim och Lucia. Först tio år senare vågar jag fråga min mamma om vad som hände den där kalla påskdagen 1929, men hon minns inte. Ytterligare fem år senare börjar jag gräva i arkiven. Jag läser polisförhör och sjukjournaler. Jag läser Ingeborgs kärleksbrev till sin man från kvinnofängelset i Växjö. Jag reser Sverige runt i Ingeborgs fotspår. Nu blir jag så tagen av hennes öde att jag måste få ned berättelsen på papper. Jag vill förstå hur en kvinna jag känt så väl och som var så god kunde begå ett så ohyggligt brott.

”Vad kände ni då i ert innersta, när ni märkte att barnen ryckte och sprattlade för att komma loss?” frågade häradshövdingen Ingeborg under rättegången i april 1929.

”Det kom för mig i en hast”, sa Ingeborg och hennes svar har fått ge namn åt min bok om hennes liv.

/Maria Bouroncle

Foto: Kristina W Smith

Gästblogg: Maria Bouroncle om ”Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson”

Kommentera