Fem tips för fars dag

Den är en av de viktigaste relationerna i våra liv. Den kan vara självklar eller komplicerad, eller något mittemellan, men den är oavsett alltid aktuell i skönlitteraturen. Här kommer fem boktips som på olika sätt handlar om pappor.

Ta dig till boken!

Journalisten Eric Rosén debuterade i våras med den självbiografiska romanen om sin missbrukande pappa Sven, som åtalades och dömdes för att ha dödat en kompis från behandlingshemmet när Eric var 17. Eric förstår ingenting, pappan som aldrig visat några våldsamma tendenser tidigare. Hur är det att fortsätta älska någon som tagit livet av en annan människa? En gripande uppväxtskildring om fattigdom, klass och relationen mellan en far och en son.

Ta dig till boken!

I Selma Lagerlöfs klassiker blir den värmländske torparen Jan i Skrotlycka galen när hans älskade dotter Klara Fina Gulleborg flyttar till Stockholm. Jan rör sig längre och längre in en drömvärld, där han är kejsare av Portugallien och Klara kejsarinna. Kejsarn av Portugallien är en fängslande berättelse om hur enorm kärleken till ett barn kan vara.

Ta dig till boken!

Åsa Linderborgs rörande klasskildring fick stor uppmärksamhet av båda kritiker och läsare när den kom ut 2007. Här berättar hon om uppväxten med sin ensamstående pappa, som jobbade som härdare på Metallverken i Västerås, aldrig riktigt kom över att bli lämnad av sin fru och dövade ångesten med alkohol. Det här är ett ärligt, kärleksfullt och osentimentalt porträtt av en förälder som älskar sitt barn högst av all, men att det ändå inte räcker till.

Ta dig till boken!

Att Alfons Åbergs pappa Bertil, med sina innetofflor och sin pipa, ryktas vara runt 36 år gammal är nog för att ge de flesta lätt åldersångest. Men han är också en fin pappaförebild, mild och närvarande tar han de flesta av Alfons ständiga påhitt med ro.

Ta dig till boken!

Masarins pappa Loranga är inte riktigt som alla andra pappor. Han jobbar inte utan vill bara göra sådant han tycker är kul. Ute i vedboden bor Masarins farfar Dartanjang, som varje morgon vaknar med en ny identitet och har glömt vem han är. Loranga, Masarin och Dartanjang firar 50 år i år och är en av Barbro Lindgrens många älskade barnböcker.

Fem tips för fars dag

Gästblogg: Alice Ekström

Ta dig till boken!

”So kiss me on this cold december night.”
Låten framförs av Michael Bublé och är ett måste för mig varje jul. Eller ja, varje höst. (Alla vet ju att julen börjar när sommaren tar slut, sådär i augusti-september, eller hur?) Det är även den låten som ligger till grund för inspirationen av min juliga feelgood-romance ”Sju sorters kyssar.”

När jag skrev ”Sju sorters kyssar” hade jag bestämt mig för att göra den så mycket Jag som möjligt. Den skulle innehålla allt det som jag älskar. Huvudkaraktären Lisa skulle vara som jag, fast ändå inte. Jag älskar julen. Hon hatar den.

För mig handlar romantik om kontraster. Personer med olikheter som möts och efterhand inser att de kanske inte är så olika ändå. För mig blev det snabbt självklart att Lisa skulle hata allt det som hör julen till just för att hon aldrig riktigt fick ta del av den i barndomen. (Tänk typ en modern Grinchen, bara lite mindre grön och hårig.) Hon hatar allt det här jobbiga med julen, det som flera säkert kan känna igen sig i. Stressen, ångesten, julklapparna som ska inhandlas och att alla gör sig till för att försöka skapa den där ”perfekta julen” som inte ens verkar existera. Jag förstår varför hon hatar julen – jag förstår även varför jag älskar den. För jag bryr mig inte om det där. Jul för mig är inte julklappar och falska leenden och ”Oj, vad vi ansträngde oss för ingenting”.

För mig är julen stämningen, sångerna, de smöriga och lite för söta bakverken, maten man samlas kring och njuter av tillsammans. För mig är julen Romantik med stort R. Den är känslan. Glittret, ljusen, den knäckdoftande atmosfären är som upplagd för romantik. Därför var det självklart för mig att ”Sju sorters kyssar” skulle utspela sig under julen. Det var även självklart att den skulle handla om någon som inte riktigt känner sig delaktig i den. Som känner sig utanför och helt enkelt inte passar in. På så sätt blir effekten större när romantiken och glädjen virvlar in i hennes liv. Som sagt. Kontraster.

”Sju sorters kyssar” skulle kunna vara en modern ”En julsaga” av Charles Dickens där Scrooge och Cratchit blir förälskade och öppnar ett konditori tillsammans, men det är det alltså inte. Det är en varm och rolig julroman fullproppad med kärlek och bakverk som jag hoppas ska kunna göra någons jul lite mysigare.

/Alice Ekström

Gästblogg: Alice Ekström

5 böcker som passar perfekt för Halloweenhelgen!

Hiskeliga monster, gränslösa stalkers och mystiska herrgårdar. Här kommer fem tips på spännande Halloweenläsning!

Ta dig till boken!

Stephen Kings skräckklassiker om högstadietjejen Carrie som mobbas i skolan och upptäcker att hon har övernaturliga krafter passar utmärkt som kuslig Halloweenläsning. 

Ta dig till boken!

I den här relationsthrillern, som även kom som Netlixserie förra året, blir bokhandlaren Joe störtförälskad i den aspirerande författaren Guinevere när hon kommer in i hans butik. Hon tycker att han är smart och rolig, men är måttligt intresserad och har dessutom redan en pojkvän, Benji. Men när han försvinner spårlöst kommer Guinevere och Joe närmare varandra, och inleder en relation kantad av besatthet, passion och lögner. 

Ta dig till boken!

Skräcken på Wakenhyrst innehåller allt som behövs för perfekt läskig lyssning: ett gods på engelska landsbygden, ett mystiskt kärr och en tavla med oväntade krafter. Maud har förlorat sin mamma och lever ensam med sin stränga pappa som styr huset och Maud med järnhand, men när mörka hemligheter från hans förflutna börjar stiga till ytan förändras allt.

Ta dig till boken!

De trasiga flickorna röstades fram till en av årets bästa thrillers av Goodreads-användarna och utspelar sig på två tidsplan på herrgården Idlewild Hall i amerikanska Vermont. På 1950-talet var det ett hem för oönskade flickor, och en dag försvann en av flickorna och återfanns aldrig. 2014, tjugo år efter att journalisten Fiona Sheridans syster hittats död i området runt Idlewild Hall, upptäckts ännu en kropp på ägorna, och Fiona börjar tvivla på att personen som sitter i fängelse för mordet på hennes syster är den verkliga mördaren…

Frankenstein, om anatomistudenten Victor Frankenstein som bestämmer sig för att skapa en människa av döda kroppsdelar, är tveklöst en av de mest kända skräckromaner som någonsin skrivits. Förutom att vara en klassisk skräckhistoria är det också en berättelse om utanförskap och hur vi bemöter de som är annorlunda.

5 böcker som passar perfekt för Halloweenhelgen!

Att skriva skräck med Emma Andersson

Emma Andersson

Höst och Halloween, vad passar då bättre än en riktigt läskig bok? Men hur skriver man egentligen sådär ”sova med lampan tänd”-otäckt? Vi frågade författaren Emma Andersson, som har skrivit den spännande serien Demonmorden exklusivt för Storytel.

Vad var det som fick dig att vilja skriva en serie med skräckelement?

Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Jag tycker att skräck är väldigt obehagligt och har svårt för att titta på det själv, samtidigt som jag ändå dras till det psykologiskt otäcka. Jag älskar (och blir livrädd för) berättelser som handlar om en karaktär som inte kan avgöra vad som är verkligt i deras liv, och där de tvingas till att tvivla på och ifrågasätta sig själva. Det var bland annat därför jag älskade tv-serien Hannibal, där karaktären Will Graham är ganska instabil och på olika sätt blir manipulerad utan att veta om det. Plötsligt kan han inte längre avgöra vad som är vanföreställningar och hans egen fantasi, och vad som faktiskt händer omkring honom. Det är så sjukt obehagligt!

Och det finns även ett avsnitt i tv-serien Buffy the Vampire Slayer (Normal Again, i säsong 6) där Buffy lever på ett mentalsjukhus och blir intalad att allt hon varit med om som The Slayer egentligen bara är en hallucination som beror på hennes psykiska sjukdom. Det finns nog ingenting som skrämmer mig mer än att behöva tvivla på sin egen verklighet, och jag tror att det var därför jag kände mig tvungen att skriva något om det. Ibland behöver jag helt enkelt bara skriva av mig saker.

Vad ska man tänka på när man skriver skräck?

Det beror säkert på vilken typ av skräck man skriver och vad som är tänkt att vara läskigt (monster, galen seriemördare, karaktärer som inte kan lita på sig själva, etc). I mitt fall så visste jag att min berättelse främst skulle lyssnas på, och därför försökte jag utnyttja det faktumet så mycket jag kunde. En röst rakt in i örat kan ju vara bland det mest intima och obehagliga som finns. Berättelsen kryper in under skinnet på ett annat sätt, eftersom den faktiskt kommer så fysiskt nära. Ljudböcker kan dessutom följa med en överallt, vart man än går och vad man än hittar på.

Jag ville att mina lyssnare skulle kunna stå framför en spegel precis som Alice (min huvudkaraktär) och vara osäkra över vad de såg i sina egna ansikten, och kanske i mörkret bakom sig. Jag ville att de skulle höra rösterna viska och väsa, precis så som karaktärerna i berättelsen hör dem i sina huvuden. Jag ville att de skulle höra steg bakom sig när de var ute och gick om kvällen, och sedan vända sig om för att upptäcka att det inte verkade vara någon där.

Sedan tror jag mycket på att ovissheten är mer skrämmande än ett faktiskt hot, att det med andra ord är mycket obehagligare med ett monster vi aldrig ser, än ett monster vi har sett (som kanske inte heller ser lika läskigt ut som vi föreställde oss). Alltså låtsades jag att jag skrev på ett manus som skulle bli film med en mycket stram CGI-budget. Då behövde jag istället arbeta mer med att bygga upp en olycksbådande och otäck stämning, än att använda mig av faktiska ”specialeffekter”.

När berättelsen dessutom utspelar sig i en realistisk värld, så tror jag att det viktigt att verkligen arbeta med att göra den världen och karaktärerna i den så trovärdiga som möjligt. Om man som lyssnare och läsare tror på karaktärerna och deras omgivning så tror jag att det är lättare att köpa vad de upplever och går igenom. Och sist men inte minst: släng gärna in det obehagliga i just den trygga vardagen. Det är där vi tror oss vara säkra, och vad är väl värre än att det värsta händer just där?

Vad inspireras du av när du skriver? Inspireras du av någon särskild författare, film eller bok när du skriver skräck? 

Jag inspireras av allt möjligt. Människor jag träffar, upplevelser jag är med om, platser jag besöker, böcker jag läser, tv-serier och filmer jag ser och musik jag lyssnar på. Särskilt musik kan vara väldigt starkt. Ibland kan jag få upp hela scener i huvudet när jag lyssnar på vissa låtar som kanske passar in i en stämning jag tänkt mig. Och när man skriver skräck så får det gärna vara något skevt som kanske hintar om att allt inte är helt som det ska… Jag skapar alltid spellistor för alla manus jag skriver på, och med Demonmorden så blev det en hel del 70-, 80- och tidigt 90-tal, samt mycket instrumentalt från främst soundtracket till Stranger Things. Jag vet inte riktigt varför det blev så, ibland har det med berättelsen att göra, ibland är det bara jag som är inne i en specifik period där jag dras till vissa typer av låtar. 

Vad gäller influenser från andra skapare så inspireras jag mycket av en av mina favoritförfattare, Gillian Flynn (författare till Sharp ObjectsDark Places och Gone Girl). Hon är en mästare på att skapa den där olycksbådande stämningen där man liksom känner på sig hela vägen att allt kommer att gå åt helvete, man vet bara inte hur. Dessutom skriver hon sin kvinnliga karaktärer väldigt bra, de får vara mörka, destruktiva, komplexa och framför allt mänskliga.

Sedan fascineras jag som sagt väldigt mycket av tv-serien Hannibal och nu även tv-serien Mindhunter, där karaktärer (som börjar som goda empatiska människor) spenderar så lång tid i mörkret att de till sist inte längre kan lita på sig själva.

Hur ser din skrivprocess ut?

Min skrivprocess har faktiskt sett ganska olika ut med mina tre böcker. När det gäller Demonmorden arbetade jag mycket utifrån ett synopsis som jag styrde upp innan jag började skriva. Med hjälp av det så var det ganska enkelt att få en överblick och på så sätt kunna se hur jag skulle portionera ut ledtrådar och spänning så att det skulle hålla hela vägen fram. Men mitt synopsis var också medvetet vagt på sina ställen, eftersom jag vet att de bästa idéerna oftast kommer under själva skrivprocessen för mig. Även om jag visste vart jag var på väg, och i stort sett alltid visste ungefär var jag skulle börja vid varje skrivpass, så kunde jag helt plötsligt hamna någon helt annanstans än vad jag hade förväntat mig.

Jag vet inte exakt hur det fungerar, men ibland när jag befinner mig i ett flow är det som om texten lever sitt eget liv och orden bara kommer som av sig själva. Jag älskar när det händer, och det gör att mitt skrivande stundtals kan vara lika spännande som att läsa någon annans text. Med Demonmorden hände detta flera gånger, men framför allt i avsnitt 9, där jag plötsligt hade skrivit klart avsnittet och befann mig någon helt annanstans än jag hade tänkt mig, vilket innebar att jag fick ändra slutet… 

Har du någon gång blivit rädd när du skriver, alltså att du själv tycker texten känns obehaglig? 

Nej, det har jag faktiskt aldrig blivit. Men om jag precis skrivit klart ett stycke och sedan går ut och går, eller om jag ska vara ensam på mitt jobb (jag jobbar natt), och det otäcka fortfarande sitter kvar i huvudet, då har jag skrämt mig själv många gånger. Ärligt talat är jag nog konstant rädd hela tiden, utom just när jag skriver. För då lever jag liksom genom mina karaktärer, och då är det ju inte jag som behöver vara rädd…

Om du skulle tipsa om en riktigt läskig bok, vilken skulle du då välja?
Läskiga böcker… Jag tycker att det är så svårt att läsa läskiga böcker! Då kan man ju inte kisa eller gömma sig under en hålig filt och bara se konturerna av vad som händer. Samt att det inte är någon läskig musik som varnar för vad som är på väg att hända så att man hinner blunda i tid!

För att vara ärlig så läser jag knappt alls skräck, mest för att inte riskera att det ska bli för otäckt och att jag ska råka läsa något jag inte borde ha läst (=mardrömmar). Min fantasi har nämligen en tendens att löpa amok och jag behöver min sömn! Men jag har läst Mats Strandbergs skräckböcker, och skulle nog säga att Hemmet är riktigt otäck. Och annars, om man får rekommendera annat än böcker, skulle jag vilja rekommendera alla att se tv-serien Hannibal. Det är en psykologisk skräck-serie som är fruktansvärt otäck (jag tog mig igenom den med kudden framför ögonen), men den är också en av de bästa serier jag sett. Se den!

Här hittar du Emma Anderssons serie Demonmorden.
Här hittar du spellistan Emma lyssnade på när hon skrev serien.

Att skriva skräck med Emma Andersson

Gästblogg: Agneta Arnesson Westerdahl

Ta dig till boken!

Den nya Vikingaserien är en spännande släktkrönika från 800-talet. Som arkeo-osteolog lyfter jag det som sällan skildras, framför allt kvinnornas liv. Som läsare / lyssnare sugs du snabbt in i de dramatiska skildringarna där du kommer under huden på huvudpersonerna. Du möter Saga, hennes ätt och hennes man Rhani. Du får också träffa Nanna som begravs i Osebergsskeppet, och slavhandlaren Ormika som försöker byta bana.

Om man ska skildra vikingatiden måste man resa i deras fotspår och försöka förstå vad de talade om, kände och fasade för. Mina resor har fört mig till Ribe och Hedeby, till Barents hav och Östeuropas floder. Bärnstensvägen genom Mellaneuropa och Alpernas livsfarliga pass var skrämmande, men också starka naturupplevelser. Under egna seglatser på
Adriatiska havet, Egeiska havet och genom Dardanellerna har jag upplevt samma strömmar och fallvindar som vikingarna gjorde, en liten turkisk båt har tagit mig genom Bosporen till Svarta havet och rumänska fiskare har rott mig ut i Donaudeltat. I Miklagård, dagens Istanbul, har jag haft möjlighet att forska, både i litteraturen, i kyrkor och i underjordiska cisterner.

Hur påverkades vikingarna av sina möten med slavhandlare, småkungar, kejsare och Vite Krist? Vad kände de för dofter och smaker? Vad skrämde och gladde dem, och hur förändrades de av resorna? Och framför allt, hur påverkade de sitt eget samhälle när de kom hem igen fulla av intryck och nya kunskaper? Saga, Rindi och Idun tar dig med på dramatiska resor, där du får både djup och förståelse för vikingatiden. Följ med! Jag lovar – Du kommer inte att ångra dig!

Gästblogg: Agneta Arnesson Westerdahl

Gästblogg: Paola Russo

Det moraliska dilemmat är min femte roman för vuxna: en socialrealistisk samtidsroman utan mord som utspelar sig i Stockholm. De tre huvudkaraktärerna Lena Bornedahl, Ola Nordgren och Jannika Fredlund föddes dock i ett betydligt blodigare sammanhang.

För ett par år sedan hade jag föresatt mig att skriva en deckare om handläggare på olika myndigheter som drev sina klienter in i desperation. Inom tjugo sidor hade jag lyckats ta livet av alla tre. En tid gick och jag glömde bort mitt deckarintro, tills jag en dag hamnade mitt framför Lena Bornedahl på tunnelbanan. Jag såg hur åldrad och trött hon såg ut; mycket
tröttare nu än då när jag tog livet av henne, och jag insåg att hon och de andra stackars handläggarna i mitt blodiga deckarintro förtjänade bättre, något mer: en ny chans. Hur hamnade Lena Bornedahl i en arbetssituation där hon själv mår dåligt och hennes jobb får de människor hon är satt att hjälpa att må ännu sämre än hon själv?

Jag finner den makt över andras liv som en handläggare på myndighet faktiskt besitter intressant: en ytterst vanlig människa på ett utåt sett ganska trist jobb som har en ofta avgörande makt över medmänniskors ekonomiska överlevnad och känsla av människovärde. I en sådan arbetssituation kan man både riskera att bli mördad, eller – som i min roman – bestämma sig för att våga ha och ta ett eget moraliskt ansvar; att gå emot ett alltmer cyniskt och urspårat välfärdssystem, och samtidigt därigenom kanske hitta tillbaka till sig själv, under alla lager av slitage, anpassning och själsliga dammråttor.

/Paola Russo

Gästblogg: Paola Russo

Gästblogg: Karoline Sakoury Pettersson

Ta dig till boken!

Efter att under några år, boendes i Israel, ha slungats mellan hopp och förtvivlan, liv och död, med en överlevnadsinstinkt som vägrade att förlora hoppet, bubblade skvätte och fullständigt fräste orden ur mig. Min ständiga följeslagare, dagboken, började fyllas blad för blad. Även så post-it lappar och allt annat som fanns till hands när orden helt enkelt hade fyllt upp mitt inre till en sådan grad att de helt enkelt måste ut. En berättelse som kändes viktig att få nedskriven och bli berättad började ta form. 

Som den obotliga och smått fanatiska optimisten jag är kunde jag inte se mig själv skriva en berättelse om enbart mörker och bottenlös förtvivlan, utan att solen skulle få titta fram mellan de mörka molnen. Därmed försökte jag även ge ord till de starka och intensiva korta rus av glädje, som finns där oavsett hur nattsvart livet än kan verka emellanåt,  i berättelsen om Liv och hennes familjs liv. 

För att kunna ge mer djup och kontrast till hur olika våra liv kan utforma sig växte den parallella berättelsen om Stephanie fram. Den 23-åriga tjejen som tar för sig av livet, där hon lever ut sin äventyrslusta och passion arbetandes ombord ett kryssningsfartyg. En dröm många går runt och drömmer om, men som denna unga kvinna ser till att bli en verklighet. Hon älskar sitt jobb och att få uppleva exotiska ställen hon tidigare enbart kunnat drömma om att få besöka, även då verkligheten ombord inte är så rosaskimrande som det ser ut i rese-magasinen. Hon blir ständigt utsatt för kulturkrockar, intriger och hierarkiska spel hon tidigare inte visste existerade. Ska hon våga och orka stå upp för sin kropp och själ, tjugo år innan Me Too rörelsen gav kvinnorna den styrka och röst många enbart kunde drömma om under 90-talet? 

Livs och Stephanies livsöden vävs så småningom samman, där såväl Stephanie som Liv blir varse om ödets makt och ironi som ingen av dem lyckas springa ifrån. 

Med denna berättelse hoppas jag att du som lyssnare ska få uppleva vad ren överlevnad blandat med passion, äventyr och drömmar kan handla om. Jag hoppas att kunna nå de flesta tangenterna i ditt känsloregister med denna bok, LIV, min hyllning till livet.

Proffsiga uppläsaren Janna Eriksson ger min berättelse den starka röst jag så innerligt önskade att den skulle få! 

Lev väl,

Karoline Sakoury Pettersson, Israel, september 2019

Foto: Gal Sakoury








Gästblogg: Karoline Sakoury Pettersson