Gästblogg: Sofie Sarenbrant om ”Syndabocken”

0000505464

Ta dig till boken!

Ett inbrott i ditt eget hem, där du ska känna dig som tryggast. Bara den tanken ger mig rysningar. Jag brukar utgå från mina värsta farhågor när jag skriver deckare och Syndabocken är inget undantag.

I takt med att antalet inbrott i Bromma ökade förra året, växte också idén om en deckarintrig fram. Alla hemska historier som jag fick höra om tjuvar som tar sig in i villorna oavsett larm och om folk är hemma, fick min fantasi att spinna iväg. Tänk om det skulle spåra ur? Det skulle vara en mardröm att vakna mitt i natten av att en främmande människa befinner sig i huset. Och det är just det som händer i Syndabocken.

En tonårspojke hittas brutalt mördad en morgon när familjens städerska kommer till villan. Och det är inte vilket hus som helst, utan grannen till Emmas syster Josefin, där Emma har flyttat in tillfälligt. Är det ett inbrott som har gått snett?

Förutom Emma och Nyllet, presenterar jag några nya karaktärer i Syndabocken – bland annat den sextonårige inbrottstjuven Gervase. På dagarna arbetar han som hantlangare på ett bygge, och på nätterna tar han sig in i hus för att stjäla. Vad driver honom till att göra inbrott? Och vad händer när han plötsligt står öga mot öga med personen som bor i huset?

Jag började jobba med idén till Syndabocken för ett år sedan, och skrev intensivt under hösten samtidigt som jag tränade inför New York Marathon. Det mest nervösa momentet under manusarbetet är på slutet, när ”mina” poliser ska faktagranska manuset. Självklart har jag gjort research under arbetets gång, men ändå! Tänk om jag har missuppfattat något och de säger att jag måste skriva om halva boken? Det är alltid lika jobbigt att vänta på domen. Fråga min man om han tycker att jag är mysig att umgås med då … Och den här gången upptäckte jag inte mitt fatala misstag i tid, men jag kände genast att det var någonting i luften. Återkopplingen dröjde. Något var fel, men vad? Då kom mailet från den ene polisen Lasse: ”Tackar allra ödmjukast för att du namngett marsvinet efter mig.” Hur går man vidare efter det? Fast vid närmare eftertanke tror jag att han kom över det snabbt, för han skrev också följande: ”Denna bok är din klart bästa med en mycket modern story som har det mesta. Tror jag sagt det förut men denna bok skulle jag vilja se filmatiserad.”

Det hoppas jag med, men först och främst släpps den som ljudbok på Storytel den 21 maj. Med uppläsaren Katarina Ewerlöfs inlevelseförmåga är det nästan som att se en film framför sig. Jag hoppas att Syndabocken blir lika spännande att lyssna på som det var att skriva den.

 

/Sofie Sarenbrant

Sofie_Sarenbrant_8Foto: Thron Ullberg

Gästblogg: Sofie Sarenbrant om ”Syndabocken”

Gästblogg: Susanne Schemper om ”Osynlig närvaro”

0000503547

Ta dig till boken!

 

Mitt namn är Susanne och jag är beroende. Ibland är det så illa att mina händer skakar när de famlar… efter hörlurarna. Vars sladdar av någon underlig anledning alltid har trasslat ihop sig under den stund lurarna inte har suttit i mina öron… Hur som helst, så snart hörlurarna är på plats andas jag lugnt och fint igen, ler inombords. Äntligen. Äntligen en stund med en bok i öronen. Och jag erkänner att jag gör allt hushållsarbete så långsamt jag bara kan. För ingen blir irriterad på den som putsar fönsterna extremt noga, eller som hänger tvätt i timmar. Tills de (läs: familjen) genomskådar en, inser att det minutiösa fejandet och fixandet bara är en ursäkt för att få lyssna i lugn och ro. Så ja, nu erkänner jag: Jag är beroende av ljudböcker!

Därför var det en otrolig upplevelse när min första bok, Osynlig närvaro, släpptes som ljudbok den 5 april. Den morgonen hann jag inte ens ur sängen innan hörlurarna var på plats. När orden, mina ord – fantastiskt lästa av Kerstin Andersson – strömmade in i mina öron, kändes det så självklart… och samtidigt så overkligt. Men mest av allt – underbart!

Om du väljer att lyssna på Osynlig närvaro, som är en psykologisk spänningsroman, får du drygt sex timmars spännande lyssning.

Vad händer med den som aldrig blir sedd? Som ständigt känner sig ensam och osynlig?  Och vad händer när man låter rädslan ta över, när den får en att tappa all kontroll? Det är några av frågorna jag funderade på när jag skrev min bok. 

Nu hoppas jag att du blir sugen på att storstäda eller tvätta bilen eller något annat tidskrävande – med Osynlig närvaro som sällskap.
Tack för att du lyssnar!

/Susanne

Version 2fotograf: Ian Schemper

Gästblogg: Susanne Schemper om ”Osynlig närvaro”

Bokcirkel: Män visar kuken för mig

0000069559.jpg

Ta dig till boken!

I spåren av #metoo så har många relevanta och intressanta böcker om könsroller och beteenden dykt upp. Därför har vi lyssnat på Män visar kuken för mig av Caroline Heiner och här är vad vi tyckte:

YA - MichelleMichelle: Detta var en väldigt annorlunda bok men ack så intressant. Jag hade nog inte valt boken själv men är så här i efterhand glad att jag tagit del av den. Mycket tycker jag bekräftade egna teorier om varför många män är så fascinerade och stolta över sin penis. Huvudämnet i boken är ju ”dickpicks” och alla kanske inte har fått en sådan bild skickad till sig men många har det. Jag kan faktiskt inte minnas om jag fått det eller inte och det tycker jag är läskigt. Någonstans i bakhuvudet känns det som att jag har sett en bild på en penis och att det var skickat till mig i ett konstigt sammanhang men det kan vara hjärnspöken. Eller … så kan det vara så att jag har förträngt det och/eller borstat bort det eftersom vårt samhälle har sagt att det är så vi ska agera? Jag har ingen aning faktiskt. Hm …

Män visar kuken för mig är en perfekt diskussionsbok om makt, mansrollen och givetvis … penisen.

 

Fakta - SofiaSofia: Tänker att boken är en intressant observation av manlig sexualitet och deras relation till sitt kön. Författaren relaterar ämnet till flertalet olika discipliner och förankrar även sina resonemang historiskt. En ögonöppnare gällande ämnet ‘dickpicks’ och det faktum att det är ett så pass utbrett fenomen.

 

Fakta - PeterPeter: Fenomenet dickpics analyseras här från alla håll och kanter. Tycker författaren har en riktigt bra ton då hon berör det här ämnet och det blir både intressant, underhållande och skrämmande läsning. Mest intressant tycker jag det blir när ojämställdheten mellan det manliga och kvinnliga könet som kulturell symbol beskrivs och analyseras.

 

Romaner - EmilieEmilie

Dickpics är ett fenomen som förundrar. Ett fenomen som en stor del av världens kvinnliga befolkning oönskat möter i vardagen och frågan på allas läppar är: varför? Caroline Hainer gör här ett bra försök att försöka svara på denna fråga även om det ibland kanske inte känns så objektivt som man skulle önska. Detta är ändå verkligen en aktuell bok som borde läsas av alla för att kanske ge lite perspektiv på hur olika vi som individer och kön upplever saker i världen. Och om du inte tror att det råder ojämställdhet mellan könen idag hör du verkligen till de som ska läsa den. NU!

PS: Boken bjuder även på ett och annat aha-moment och skratt.

Romaner - BiaBia: En riktig ögonöppnare framförallt vad gäller anledningen att skicka bilder, som hänger ihop med synen män har på sina könsorgan. Att många av dem på allvar tror att kvinnorna vill få dick pics från en främmande man. Att de förväntar sig ett glatt tack och gärna en snäll recension. Helt galet ju!
Skillnaden mellan vad som är okej för kvinnor och män blev extremt tydlig. Intressant!

 

Gillade du Med uppenbar känsla för stil, Allt vi inte pratar om och Ta det som en man? Då är det här en bok för dig!

Bokcirkel: Män visar kuken för mig

En intervju med författare Philip Birk

kyldygnet.jpgTa mig till boken!

Hej Philip Birk, som i vår debuterar med den spännande deckaren Kyldygnet.

Hur fick du idén till storyn i Kyldygnet?
En dansk släkting arbetade på konstmuseum där stoltheten var en tavla av den berömde konstnären Vilhelm Hammershoi. En kopia av målningen hängde i mitt föräldrahem och inspirerade mig till Kyldygnet, som kretsar kring en stöt mot Nationalgalleriet i Köpenhamn.

 I Kyldygnet tas vi med till olika miljöer, från en rik konstvärld till hårt kriminella kretsar. Hur har du gått tillväga för att skapa så trovärdiga miljöer?
Miljöerna är viktiga för mig: jag vill ge känslan av småstadsdeckare och samtidigt ha en internationell touch. Jag har helt enkelt rest runt och besökt platserna i boken. Peter Café Sport i Porto, konstmuseet i Köpenhamn, Juridicum i Lund – jag har lagt massor av tid på att kartlägga platserna. I Portugal var i och för sig det viktigaste syftet att se en fotbollsmatch med Benfica i Lissabon…

Din huvudperson är kriminell men som läsare får man sympati för honom. Hur tänkte du inför att skapa en sådan huvudkaraktär?
Ja, Tom Grip är en komplex kille. Jag ville ha en huvudkaraktär som inte var den klassiska missbrukande kriminalkommissarien utan en person som är svår att placera i ett fack. Egentligen är Tom som alla oss andra: några goda sidor, några mindre goda och en massa svåra frågor som han hela tiden brottas med.

Vilken del av skrivprocessen tycker du är roligast?
Första och sista kapitlet! Det är otroligt roligt att börja på ett projekt. Första trettio sidorna kan jag skriva på två–tre dagar, sedan börjar det svåra. Jag har alltid en idé om slutet, ibland vill jag snabbspola och skriva den där spännande upplösningen – men jag sparar det sista kapitlet som en belöning till mig själv för att jag klarade mig ända dit.

 
PhilipBirkCloseUp,FotoHansJonsson.jpg
Foto: Hans Jonsson

En intervju med författare Philip Birk

Gästblogg: Eva Swedenmark

Jag brukade säga att jag skulle skriva en bok med titeln: Vid 40 blev jag osynlig. Men det hände inte vid fyrtio och jag fortsatta att skriva andra böcker. Det hände inte vid femtio heller men sen, vid sextio började jag få känslan av att omgivningen suddade ut mig i kanterna. Jag blev sakta mer och mer osynlig.

Det förvånade mig så. Jag var ju precis samma människa inuti, möjligen lite skrynkligare utanpå. Men det påverkade inte min hjärna och mina känslor.

Inte mitt bultande hjärta, min nyfikna hjärna.

Lite åldersnojig har jag alltid varit. Jag har ju märkt av åldersdiskrimineringen i samhället även om jag inte förrän på senare tid mer tydligt känt av den. Men det är klart att det inte är roligt roligt att vackert i vårt samhälle definieras som ungt. Att allt som har med gammalt att göra beskrivs som fulare, tristare, varför är det så?

Det finns samhällen som ser på annat sätt på ålderdom, något att vörda. Något förknippat med vishet.

Ska jag vara riktigt ärlig har jag de senaste åren firat min 44-årsdag varje år på födelsedagen. Ve den som frågade om min ålder. Jag fyller 44, sa jag glatt. Och skojade om att det år jag gjorde det, på riktigt, var ett rejält hemskt år och att jag bestämt att jag skulle ha glada 44-årsdagar resten av livet.

Men nu är det dags att komma ut ur åldersgarderoben. Att stolt säga att jag är född 1944.

Mina romaner som finns på Storytel har hjälpt mig. Om ni inte börjar leva gör jag slut, heter den första i serien om De fyras gäng. Se upp med vad du önskar heter den andra och snart kommer den tredje, Bortom all genans. (Ordberoende förlag). De skildrar fyra kvinnor 60+ på väg att ge upp. De har tappat sina drömmar och ser inte framåt.

Jag skrev den för att jag själv kände mig klämd mellan generationer. Vännerna i fyrtioårsåldern som bara suckade om att de ville gå i pension för att ha tid att förverkliga sina drömmar. Vänner i pensionsåldern som frågade vart drömmarna tog vägen och vad de nu levde för.

Jag undrade också mycket över varför äldre män får synas i litteraturen, som Ove och hundraåringen, medan äldre kvinnor varit osynliga??

Nu finns också min serie om människorna kring secondhandbutiken Syster Yster på Storytel. (WAPI förlag)

Själen har inga rynkor,

Kärlek har ingen ålder

Passionen har inga gränser

Och snart, i maj: Livet har inget bäst före.

De visar att drömmar, kärlek, passion och längtan finns hos människor alldeles oberoende av ålder!

Böckerna som skulle bli glada skrönor om att våga leva livet fullt ut i alla åldrar har en egen allvarligare underton. De livsöden jag skildrar ligger nära mig.

Det jag vill med min bok – utom att roa och skänka bra läsning – är att uppvigla. Att uppmuntra till att ta tag i livet var du än befinner dig i ålderstrappan.

/Eva Swedenmark, författare

Pressbild Eva SwedenmarkForoElin Swedenmark

Gästblogg: Eva Swedenmark

Bokcirkel: Hallahem – Staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin

0000072669.jpg

Ta dig till boken!

 

I en värld där troll, vittror och mytologiska väsen gömmer sig i de svenska skogarna är inget som man väntar sig… Vi har lyssnat på Hallahem – Staden under berget och här är vad vi tyckte:

 

YA - AngelicaAngelica: Jag gillade verkligen Staden under berget! Fick lite samma vibbar av den som jag fått av de böcker jag älskade som yngre, till exempel Narnia. Blandningen mellan nordisk mytologi och spänning för mellanåldern är riktigt bra, och jag sveps lätt med i det här äventyret.

 

YA - KarinKarin:

Jag fantiserade ibland när jag var liten, att jag inte hörde till min familj på riktigt, att mina föräldrar och bror i själva verket var troll, eller kanske rymdvarelser. Jag funderade inte så mycket över hur jag hamnat med dem, utan det handlade mest om att allt jag trodde var tryggt och hemma, i själva verket var en lögn. Jag minns tanken som både ångestladdad och lockande, för det som var otryggt kunde inte heller vara tråkigt. Det måste vara i alla fall lite spännande. Och jag, som ofta kände mig konstig och kantig som liten, fick känna mig speciell, kanske till och med utvald, en stund.

Det är inte så långt ifrån Toruns och Tildas reaktioner när de får veta att de är bortbytingar i varandras världar. Det finns en anledning till att de aldrig riktigt passat in, att de känner sig annorlunda. Två världar möts i dem och det kan inte vara annat än spännande. Det är bara att kasta sig ut i en historia av legender, mörkervarelser och omänskligt snabba språng genom den djupa skogen.

 

YA - Anna LG (1)Anna:

”Redan innan jag lyssnade på Staden under berget hade jag hört talas om den från flera barn i min bekantskapskrets som varmt rekommenderade den – och jag förstår verkligen varför. Det är precis en sådan bok som jag hade älskat när jag var liten och som jag säkert hade sträckläst! Och jag tyckte mycket om den även nu.

Det är alltid spännande med två parallella världar så nära varandra och en kittlande tanke för oss alla är väl att det kanske skulle kunna finnas en annan värld nära där just jag bor. Men en skrämmande tanke att ett folk drivit bort ett annat folk från sitt land – det har ju hänt så många gånger även i verkligheten och händer fortfarande, och jag tycker om barnböcker som tar upp svåra frågor inlindat i en berättelse.

Jag tänker att det måste varit så skönt, om än omvälvande, för Torun och Tilda att få en förklaring på varför de alltid hade känt sig på olika sätt annorlunda från de andra barnen i sin omgivning. Och jag tyckte om att istället för att känna sig vilsna och ensamma kände de tillhörighet i båda världarna – de fick ingå i flera gemenskaper. För även om de nu fick se världen som de egentligen skulle växt upp i och kände sig hemma där, så är ju deras riktiga hem där de faktiskt växt upp. Tex när Tilda tänker att även om Sigrun är hennes biologiska mor skulle hon aldrig bli hennes mamma – det var väldigt fint tycker jag. Jag tyckte om att boken växlar mellan Tilda och Toruns liv och att båda berättar i jagform.

Boken innehåller spänning, tankar kring vem man är, vänskap, äventyr, spänning och lite övernaturligt – kort sagt, det är en bok som är svår att lägga ifrån sig och man blir väldigt sugen på att läsa nästa del eftersom de bygger upp för en spännande fortsättning……..”

 

Gillar du nordisk fantasy? Letar du efter en magisk värld att försvinna i där naturen står i fokus? Då är Hallahem – Staden under berget en bok för dig!

Bokcirkel: Hallahem – Staden under berget av Susanne Trydal och Daniel Åhlin

Interview with Alison Larkin – author of The English American

0000509256

To the book!

Tell us a bit about yourself!

I’m comedienne, award-winning audiobook narrator, producer, screenwriter and the bestselling author of The English American, a novel. I was adopted as a baby by English people and raised in England and Africa. When I was 28 and working as a classical actress and playwright in London, I found my birth mother in Tennessee. As a result I moved to New York City and became a stand-up comic, because what else do you do? My first one woman show on the subject was a combination of theater and stand-up comedy and headlined at the Soho Theater in London. Then I turned it into a novel called The English American. I live in the Berkshires in Massachusetts where I write, perform, give speeches and have a merry time producing audiobooks through my own imprint Alison Larkin Presents.

 

Could you tell us what your new book is about?

The English American NEW audiobook edition with bonus material is an autobiographical novel about an adopted English woman who finds her birth parents – and true love – in the US. it is followed by an interview in which I tell 2 time Grammy award-winning audio producer Paul Ruben how much of the book is truth and how much it’s fiction, plus a clip from my new one woman show Alison Larkin Live!<http://www.wamtheatre.com/alison-larkin-live/>

 

What inspires you to write? And how does your writing process look?

I’m inspired to write when there’s something I feel I have to say. I wrote The English American because I was fed up with the way adopted people are portrayed in commercial fiction as eternally damaged victims at best – or serial killers. I figured if I could write the kind of book I like to read which has to have short chapters and a what’s-going-to-happen-next quality then maybe people on a beach or a plane would understand why someone from a really happy adoptive family would need to find the truth about the people she came from. Plus I knew I could have a lot of fun with the culture differences between England in America.

The words ‘writing process’ sound rather grown up for what I do. I’m not sure I have one. Unless writing a first draft in a big rush of adrenaline and then editing it and expanding it over the next few months is a process. Perhaps it is.

 

What is the most challenging part about writing in the genre of Contemporary Women’s Fiction?

Making sure there isn’t a boring moment. I learned the importance of this when a friend who was dying of a brain tumor asked to read the first draft of The English American. I knew he didn’t have long to live and I thought ‘Right. I’m not going to waste one minute of this guy’s life. Every word needs to be necessary or it gets cut.’ So I sat with the manuscript and ruthlessly edited out everything that didn’t further the story and anything repetitive. It was challenging because it meant I had to bid farewell to some of my favorite passages – but it made the manuscript better. Less is always more.

 

And what is the most fun?

Having the freedom to make up anything you want – because it’s fiction! .

 

How do you do your research?

By trying to understand myself and other people as fully and deeply as I can.

 

When you aren’t writing; what are you reading?

When I’m not writing I’m narrating audiobooks. Favorite recent narrations include The Complete Novels by Jane Austen which begins with the AudioFile Earphones award-winning recording of Sense and Sensibility, The Secret Adversary by Agatha Christie and Fairytales of the Fiercer Sex by the Brother’s Grimm et al.

 

Could you give us a book recommendation?

Bird by Bird by Ann Lammott. It’s the best book on writing I know.

 

sabine_vollmer_von_falken_photography-2093_12x12 (1) (1)Photo cred: Sabine Von Falken

Interview with Alison Larkin – author of The English American