Intervju med Maria Gustavsdotter

MariaGustavsdotter, Foto MartinKristensson.jpg
Foto: Martin Kristensson

Du skriver ju främst historiska romaner – vad är tjusningen med det?
Dels är jag helt enkelt intresserad av historia och av att själv läsa bra historiska romaner. Jag vill också berätta om människor som annars inte får komma till tals, röster som tystnat eftersom det alltid är segraren som skriver historien.

Och en god historisk roman berättar alltid om det allmänmänskliga. Våra behov och innersta önskningar. Vi på 2000-talet känner på samma sätt som man gjorde för fyrahundra år sedan, men i synnerhet vi kvinnor har nu större möjlighet att förverkliga våra drömmar.

Berätta om hur researcharbete går till!
Jag börjar med att läsa allmänt om tiden jag vill berätta om. Sedan läser jag mer specifikt om platserna jag vill beskriva eller den sortens människor jag vill berätta om. Jag läser också mycket annat, om mode och mat, lagstiftning och i ett fall även romaner som gavs ut på den tiden. Jag läser gamla brev och dagböcker om sådant finns, domböcker. Jag studerar kartor och om möjligt besöker jag de platser jag ska berätta om. Jag tycker om att göra research och lägger ner mycket tid på det.

Jag är noga med min research och försöker att alltid vara historiskt korrekt även då det ställer mina påhittade personer i en sämre dager.
0000053320
Vilken är din favorittidsperiod?
Jag har ingen bestämd tidsperiod som jag föredrar, men har hittills valt tider då stora förändringar sker. Fast så är det väl alltid.

Du är utbildad till tandläkare men arbetar nu på heltid som författare, hur kommer det sig att du tog detta steg? Har du alltid drömt om att bli författare?
Redan som tioåring bestämde jag mig för att bli författare. Sedan blev jag tvungen att välja en utbildning och valde tandläkare av två skäl. Min far var tandläkare och sa att som tandläkare var det lätt kombinera yrket med barn och familj. Det här med tandläkare känns mycket numera avlägset. Jag har arbetat som författare under längre tid än jag arbetade som tandläkare. Dock brukar jag påpeka att jag har kvar min legitimation. Jag slutade av eget val.

Hur får du inspiration till nya böcker?
Jag vill inte kalla det inspiration, hellre talar jag om idéer. Jag bestämmer mig för att skriva om en speciell tid eller epok, som i serien om barnen Morlandeus från Orust. Eller jag bestämmer mig för att skriva om en speciell historisk person, som nu senast om prinsessan Cecilia Vasa. Sedan börjar jag planera. När jag väl skriver kommer flytet, det underbara tillstånd då jag tycker jag är någon annanstans än i mitt arbetsrum. Då skriver jag och orden bara kommer.

Vad kan du bara inte vara utan när du skriver? Välj max 3 saker. Kaffet? Pennan? Datorn? Solen?
Min dator, en vattenflaska och största möjliga tystnad.

Tack Maria!

banner_01_gustavsdotter.png

Intervju med Maria Gustavsdotter

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

En hyllning till min far

jansson_anna_29
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.

För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.

Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.

Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.

Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.

//Anna Jansson

detduintevet_annajansson_blogginlagg

 

En hyllning till min far

”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

IMG_2484
Fotograf: Eva Lindberg

Det var en stekhet sommardag i mitten av juli. Jag hade ett sommarvik på Vimmerby Tidnings lokalredaktion i Hultsfred och skulle bevaka en auktion på ett torp som låg ensligt beläget i skogen. Allt skulle säljas. Bohag, hus och inventarier. Jag körde min rostiga Honda Accord på en dammig grusväg, parkerade på ett litet gärde och följde lämmeltåget som gick fram till torpet. Soffor, bord, mopeder och gamla tärkistor stod uppställda i trädgården och auktionsroparen var redan i full gång. Första, andra, tredje och pang med klubban så var en låda med skrot såld för 10 kronor. Jag trängde mig genom folkmassan som samlats runt auktionsropare och gick in genom dörren till torpet. Där stod redan några nyfikna besökare och stirrade ner på en stor svart fläck på golvet.
– Det var här han sköt honom, sa en gubbe med keps. Och sedan sparade han blodfläcken för att avskräcka andra inbrottstjuvar.
De övriga i den lilla skaran nickade allvarligt. Historien om gubben som sköt inbrottstjuven i farstun var något av en legend. Det fanns också kulhål efter hagelskottet i frysboxen som stod i ett hörn i farstun. Rubriken på min artikel som jag sedan skrev för Vimmerby tidning blev den något fyndiga ”Lindor Sjöö sålde sig dyrt”. Många år senare blev verklighetens Lindor inspirationskälla till Eskil Berg som förekommer i min första deckare ”Den som dödar”. Jag kunde inte låta bli att fundera över den där gubben i torpet. Vem var han? Vad ruvade han på för hemligheter? Tänk om han varit med om något i sitt förflutna som gjorde honom så misstänksam och avvisande.
0000055241
När jag skriver mina historier finns det alltid någon verklig historia i bakgrunden. Jag kanske förvränger och skruvar till berättelsen några varv för att göra den till en läsvärd och spännande bok men det finns alltid ett uns av sanning i bakgrunden. Jag vill också ha verkliga historiska kopplingar till fallen som jag kastar över mina karaktärer i böckerna.

När jag själv läser deckare så väljer jag nästan uteslutande utländska författare. De får gärna utspela sig i miljöer som jag inte känner igen som Yttre Hebriderna, Paris eller Island av författare som Peter May, Anne Cleeves, Fred Vargas och Yrsa Sigurdadottir. Det är nästan en egen genre inom kriminallitteraturen där miljön och omgivningarna bildar en extra karaktär i manuset. Jag vill att mina böcker ska bygga på samma princip. Men istället för torvmossar och karga klippor är det djupa skogar, sjöar och ensliga torp som fyller sidorna. Jag vill bygga upp en stämning av contry noir.

Huvudkaraktären i mina deckare är kriminalkommissarie Louise Hård . I de olika delarna som nu finns att lyssna på som ljudböcker ställs hon och hennes kollegor på polisstationen i Hultsfred inför flera svåra fall med brutala gärningsmän som härjar i de småländska skogsbygderna.

De tre deckarna ”Den som dödar”, ”Var inte rädd” och ”Hämnden är min” har lite olika karaktär och upplägg med hänsyn till ämne. Om en inte passar dig kan det vara värt att testa nästa. Jag tycker om att starta historien i det enkla och stillsamma för att sedan skruva upp tempot mer och mer.

Jag hoppas du ska gilla mina deckare om Louise Hård och hennes kollegor i Hultsfred.
Mycket nöje.

//Samuel Karlsson

”Alltid ett uns av sanning i bakgrunden”

Deckare i småländsk miljö!

IMG_4603
Foto: Privat

Jag är smålänning, född vid Kalmarsund 1932 och senare uppvuxen i Gränna och Lund där jag tog studenten 1952. Efter examina i samhällsvetenskapliga ämnen kom jag in på UD och blev så småningom ambassadör på olika håll i världen, ofta rätt exotiska länder i Afrika och Asien. Att skriva och rapportera hem till Sverige hör till en diplomats huvuduppgifter och jag lade ner mycket energi och intresse i detta. Det gällde inte bara att skriva korrekt och sanningsenligt, man måste också skriva på ett sådant sätt att läsarna därhemma greps av innehållet och läste till punkt. Tidigt lärde jag mig innebörden i uttrycket ”storheten ligger i begränsningen”. Skriv inte för långt!

Skrivandets glädje började för mig redan i gymnasiet då jag vid uppsatsskrivningarna alltid valde ett ”fritt” ämne, om nu detta var möjligt. Jag tyckte lite synd om de av mina kamrater som alltid valde något fackämne – ”Om järns föreningar med nickel”, eller kort och gott ”Svavelsyra”. De där kamraterna var fantasilösa, tyckte jag, och så blev deras språk. Fria ämnen som ”När jag var sjörövare i Karibien” eller ”En dag i blåbärsskogen” borde skapa betydligt större klarhet om elevens litterära förtjänster och därmed ett säkrare omdöme beträffande deras skrivande. Men detta tyckte inte lärarna. De ogillade mina uppsatsers löslighet och jag gick oupptäckt iväg från skolan med ett medelmåttigt betyg i svenska.

Så småningom blev jag pensionär och återvände till min ungdoms Lund – och på somrarna till stenarna där barn jag lekt. Det sagoberättande som jag tidigare ägnat mina egna barn fick nu rikta sig mot barnbarnen. Somligt skrev jag ner för senare återanvändning, annat förblev muntligt.
0000057387
Några år gick och barnbarnen fann bättre sysselsättningar än att lyssna på morfar. En god vän som var deckarspecialist uppmanade mig att börja skriva äventyrsberättelser med inspiration av vad jag själv upplevt ute i världen. Jag försökte, men det blev inte så bra. Efter ett tag blev det berättelser om vad jag upplevt och inte upplevt, noveller och skrönor. Till sist blev jag deckarförfattare efter att ha gått ett par lärorika och inspirerande skrivarkurser. Varför hamnade jag i denna genren, upphöjd av somliga, föraktad av andra? Ett skäl var förstås att jag i hela mitt vuxna liv gillat deckare – de engelska Agatha Christie m.fl. och de svenska, främst Stieg Trenter och HK Rönnblom. Men jag var också en stor beundrare av Bo Baldersson och senare Tomas Arvidsson. Inte minst läsningen av de sistnämnda har påverkat mig att försöka göra mina böcker till en blandning av spännings- och skälmromaner.

Och så var det miljön vid Kalmarsund. Varför just där? Mycket enkelt eftersom jag är född och uppvuxen söder om Kalmar, känner miljön ganska väl och har en uppsjö av hemliga förebilder från den trakten – de lokala politiska ledarna, en viss polischef, en viss advokat och en massa färgstarka figurer bland fiskarna och skogens folk. Därtill en uppsjö av lämpliga mordplatser. Lite orolig för lokalbefolkningens vrede var jag till en början och dolde mig därför bakom pseudonymen Måns Ripa. Nu är faran över och jag kan framträda utan förklädnad.

//Finn Bergstrand

Deckare i småländsk miljö!

Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Författaren bakom Ö-vikserien!

Ingemar Dahl
Foto: Birgitta Tillgren

Mina deckare utspelar sig i den lilla byn Banafjäl som ligger två mil norr om Örnsköldsvik. Byn finns i verkligheten och jag växte upp och bodde där till 20-års ålder. Fortfarande har jag mycket kontakt med hembygden i form av en sommarstuga, även om jag inte bor där permanent för tillfället.

Att förlägga handlingen i byn långt från storstäderna kändes naturligt och även som ett nytt grepp när jag började skriva.

Mina huvudpersoner är Leonard Bengtsson, 50+, som har svårt att hålla sina kommentarer för sig själv och gärna driver omgivningen till vansinne med dåliga vitsar och lite practical jokes. Gillar inte alltid att hålla sig inom polisens strikta regler. Han är liksom jag också uppvuxen i Banafjäl och bor också där.

Hans motpol är Ronny Nyberg, 40+, en mer strukturerad polis, som bor med sambon Hanna och bonusbarnet Filip i grannhuset.

Sofia Hägglund, runt 30 år, arkeolog som är född i Skeppsmalen, en bit från Banafjäl. En pigg tjej som aldrig håller tyst i diskussioner och har ett stort hjärta som klappar för rättvisa, miljö, feminism etc.

Kalla stjärnor blinka, första boken i Ö-viksserien, har en parallellintrig som utspelar sig på yngre stenåldern 2500 år f.kr. där man får följa den för mord orättvist beskyllde unge Vibjörn och hans kamp med sin käresta Seigun att återta sin plats i stammen. Historien vävs ihop med nutidsintrigen eftersom en utgrävning påbörjas i Banafjäl där också några lik upphittas.

Tre böcker till i samma serie har jag skrivit, Snörök, Rädsla och Dubbelnatur och fler kommer det att bli.

Må er lyssning förhoppningsvis börja och ta er med till en miljö med lantliga original, humor och långt från förhörsrum med bandspelare, obducentprotokoll i tre kapitel och alkoholiserade poliser. I mina böcker är det personerna runt omkring som har diverse problem istället.

//Ingemar Dahl

övikserien

Författaren bakom Ö-vikserien!