Bitten by Africa

P1030594
Stefan Sauk

Stefan Sauk är en av Storytels mest populära inläsare, han har läst in mängder av böcker i olika genrer – alltifrån Munken som sålde sin Ferrari till serien Avdelning Q av Jussi Adler Olsen.

När Storyside hittade böckerna om kriminaldetektiven Benny Griessel, skriven av den sydafrikanske författaren Deon Meyer, kändes Stefan som ett självklart val till inläsningen. Mycket för att han redan har en relation till Afrika och i synnerhet till Sydafrika. Han har bland annat importerat afrikanskt vin till Sverige, arrangerat safariresor i Tanzania tillsammans med en vän och tränat karate i Stellenbosch. Vad inte många vet är också att han har varit med och startat en skola i Kenya och har under åren skaffat sig många nära vänner i Sydafrika.

Stefan tog sig an projektet med hull och hår.
”Jag har nog aldrig lagt ned så mycket arbete på en inläsning tidigare” berättar han.

Hans engagemang sträckte sig utöver det vanliga, delar av ljudböckerna lästes in på plats i Kapstaden, i studion The Nutcase. Flera av hans sydafrikanska vänner engagerades för korrekt uttal, böckerna är fyllda av ord, platser och namn på afrikaans. Han mötte författaren i hans hemstad Stellenbosch – det blev en tre timmar lång lunch och början på en fantastisk vänskap.

P1030604
Stefan Sauk med författaren Deon Meyer.

Att Meyers böcker ger en bra bild av Kapstaden och området runtomkring kan Stefan bekräfta. Han säger också att det här författarskapet är väl värt att bekanta sig med. Meyer skildrar Griessels kamp mot alkoholismen både psykologiskt, insiktsfullt och verklighetstroget. Det är till råga på allt också otroligt spännande deckare som man inte kan lägga ifrån sig.
”Det här är riktigt bra böcker” avslutar han.

Alla böckerna om Benny Griessel är fristående och tre stycken finns redan nu att lyssna på hos Storytel! Tretton timmar, 7 dagar och Kobra – måstelyssning om du älskar deckare och Stefan Sauks inläsningar!

Skärmavbild 2017-06-01 kl. 06.00.50

Bitten by Africa

Författaren Johanna Svanborg gästbloggar!

Johannas bilder 848
FOTO: The Studio

I tioårsåldern fick jag glasögon, jag hade kommit långt efter alla andra vad gällde läsning och stavning. Det tunga arbetet påbörjades när brillorna kom på nosen – jag måste hinna ikapp mina klasskamrater. Men med glasögon och tandställning var jag ett rejält mobboffer och det blev tuffa år.

I högstadiet vände allt, vår svenskalärare gav oss Elmer Diktonius dikt: Röd Eemeli en dag. Denna dikt på åtta verser skulle hela klassen skriva en uppsats om. Gulp! Hjälp! Jag kan ju inte stava…

Skrivboken och dikten fick följa med hem den kvällen och något hände. Mord! Oj, vad spännande, jag glömde att jag inte kan stava, jag bara skrev och skrev och skrev och kl:01.30 var skrivboken utskriven, men jag var inte färdig. Dagen efter bad jag om en ny bok, läraren blev irriterad och sa:

”Vad ni slarvar bort era böcker jämt, vart har du gjort av den då?”
”Den är hemma, svarade jag.
”Jo men ta med den hit då”, svarade han.
”Mmm, fast jag har skrivit ut den.”

Läraren trodde inte sina öron, att jag, den lilla tysta tjejen som han fick använda sin röda kulspetspenna ordentligt när han rättade mina prov, skrivit ut en uppsatsbok? Två dagar senare kom jag med samma fråga igen men då trodde jag att han skulle få en hjärtinfarkt.

Det blev tre skrivböcker från lilla fröken Svanborg. När han rättat allas uppsatser skulle han läsa de tre som han tyckte var bäst för hela klassen. Jag höll tummarna, men ingen av de två första var min, innan han läste upp den som fick högst betyg så sa han:

”Den här uppsatsen får inte bara högst betyg i denna klass utan faktiskt högsta betyg utav alla uppsatser jag läst som svenskalärare…”

Jag sjönk ner på min stol och förstod att det inte var min. Han började läsa och hade nog kommit till rad fyra innan det sjönk in i mitt huvud att det var min uppsats som han läste MIN UPPSATS. Efter den dagen var det ingen som retade mig, efter den dagen så fick jag ett enormt självförtroende. Sen dess har jag gått igenom livet med ett leende och alltid behandlat alla som jag vill att de ska behandla mig.
0000059037
30 år senare så har jag släppt min thriller Skalets röda strimma jag kom hela vägen till manusmöte hos Norstedts, Bonniers och Piratförlaget – de tackade alla nej… Synd om dem tänkte jag och startade ”Svanborgs förlag” nu har boken sålt runt 4000 ex. Den engelska och den tyska versionen har just blivit klara och Taiwan vill nu läsa den engelska – och visst kan de få det *smil*. Nu ska jag bara hitta en agent som kan hjälpa till med utlandslanseringarna… Skalets röda strimma är en bok med extremt högt tempo, fullt ös och med mycket känslor. Samtidigt så gillar jag att bolla med läsaren, man ska inte tro att man vet med säkerhet vem som är mördaren…eller ens om vem boken handlar om…

Detta är min första bok i en planerad serie av fyra. Jag kunde ju inte skriva en bok på 1000 sidor så det blir fyra böcker på sammanlagt 1200 sidor, där bok nr 1 slutar tar bok nr 2 vid och så vidare tills alla fyra är färdiga. Jag är otroligt stolt och mycket lycklig över att Storyside valde att ta in mig i sitt förlag, samt att Susanne Alfvengren tackade ja till att läsa in den. LYCKA!!!

Tro på Dig själv för om inte Du gör det – vem ska då tro på Dig

//Johanna Svanborg

Författaren Johanna Svanborg gästbloggar!

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Andreas Ek hos fotografen Bee Thalin, Värmdö
Fotograf: Bee Thalin

För drygt två år sedan satt jag (snarare halvlåg) i soffan framför teven. Barnen sov och min fru arbetade natt, och jag zappade mellan olika kanaler i brist på annat. Det var då jag bestämde mig för att faktiskt skriva en bok. Däremot hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag har en skruvad förkärlek till dystopier och handlingar med apokalyptiska inslag, så att min bok skulle hamna i den kategorin var ganska självklart. Jag fick plötsligt en scen i huvudet och jag började att skriva. Några dagar senare hade jag producerat ett antal sidor som min fru fick läsa med kritiska ögon (tro mig, hon kan vara kritisk). Hon tyckte om det jag hade skrivit och ville läsa mer. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta.

Tre månader senare var jag klar med mitt första utkast och jag anlitade en lektör som gav tummen upp och trodde att jag hade något på gång. Efter lite redigering skickade jag manuset till förlag och refuseringarna trillade in, men jag höll modet uppe och när en redaktör hörde av sig och ville ge ut Raseri, hoppade jag högt. Tyvärr visade det sig att de andra redaktörerna inte höll med. De trodde inte att min bok skulle nå ut till den stora delen läsare, vi har ju en förkärlek till deckare i vårt avlånga land. Eftersom jag arbetar som polis, tror de flesta att det är inom den genren jag har skrivit, men Raseri är så långt ifrån en deckare man kan komma…

Raseri handlar om ett virus som sprider sig som en löpeld och gör människor galna och aggressiva. Mitt i kaoset som följer, hamnar polisen Erik som måste ta sig till sin familj som befinner sig på annan ort. Under sin resa stöter han på motgångar, som gör att hans letande tar längre och längre tid. Ska han hinna fram i tid? Har hans familj klarat sig? Detta är frågor som Erik får brottas med. Parallellt får läsaren även följa Mona och hennes arbete på Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium P4 i Solna.

När jag fick ett definitivt nej från förlaget, bestämde jag mig för att ge ut boken själv och startade ett förlag. Jag tog kontakt med min lektör och anlitade henne i form av redaktör och jag bestämde mig för att hennes ord var lag. Att begreppet Kill your darlings skulle kännas som en käftsmäll, var jag inte beredd på. En sidostory skulle bort. Den tillförde ingenting. Istället skulle jag lyfta fram en karaktär (Mona), som i första utkastet dök upp först mot slutet av boken. Sagt och gjort. Stackars ”Max” som sidostoryn handlade om, förintandes ur handlingen med ett par knapptryck och nya kapitel började ta form.
0000057019
Parallellt med redigeringen kom allt runt omkring med formgivning, tryckning, distribution, omslag, korrekturläsning och marknadsföring. Som ensamföretagare blev det ett omfattande jobb och jag satt varenda lediga stund och gick igenom offerter, mailade tidningar, bokhandlare och letade upp distributionskanaler. Processen har varit lång men intressant, rolig och lärorik. Bokbranschen är speciell och det är svårt för en debutant att nå ut. Det är också svårt att få ett förlagskontrakt (uppskattningsvis får förlagen in flera tusen manus per år, och ger ut kanske två eller tre debutanter). De som lyckats med att få ett förlag på kroken, ska ge sig själva en extra klapp på axeln, för det är riktigt bra jobbat.

Raseri kom ut som inbunden i slutet av november 2016 och nu har första upplagan på nästan 1200 exemplar snart sålt slut. En andra upplaga finns i lager och när Word Audio Publishing hörde av sig och ville göra ljudbok av den, trodde jag knappt att det var sant. Nu är den här och för dig som vill lyssna på något riktigt spännande, borde Raseri vara ett självklart val. Om du vågar.

//Andreas
Eken Förlag

Polisen & författaren Andreas Ek gästbloggar!

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

minnespusslet_blogginlagg
Agnete Friis, en av författarna till Pojken i resväskan, är tillbaka med en ny bok. Minnespusslet tar plats i Danmark och handlar om Ella som är ett så kallat “hopplöst fall”. Hon har alla möjliga problem och när hon är full kommer minnen av vad som egentligen hänt under barndomen fram … Vi var så klart tvungna att prata om den här spännande romanen!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag gillar verkligen böcker där man inte riktigt vet vad som hänt, där man inte riktigt kan lita på berättaren. Det är den bästa sortens spänning och Minnespusslet kvalar verkligen in i den kategorin. Det här är krypande och trasigt och ja, helt enkelt riktigt bra. Lo Kauppi briljerar som vanligt, jag har fått en ny favoritinläsare!

anna_deckare05
Anna: Den här boken lyssnade jag på varje vaken sekund. Kanske inte egentligen för mysteriet så mycket som inläsarens symbios med huvudkaraktären. Järnspikar vad bra Lo Kauppi är på att krypa in under huden både på mig och berättelsen!
Vad gäller bokens handling så är den väl uppbyggd, otäckt verklig och gripande. Författaren beskriver personerna i samhällets utkant nästan med vällust. Man sugs in i deras misär, deras smuts, smärta och ständiga återfall. Rekommenderar starkt till alla som vill bli uppslukade!

emma_profilbeskrivningar
Emma: Åh, vad jag gillade den här boken! Av titeln att döma skulle den lika gärna kunna handla om hur man tränar upp minnet, men låt inte detta lura dig. Här rullas en mörk berättelse om förträngda minnen och kantstötta människor sakta upp. I tankarna återkommer jag ständigt till Gillian Flynns (i mitt tycke de absolut bästa) spänningsromanern Mörka platser och Vassa föremål. Och Lo Kauppis inläsning får huvudkaraktärens sårbarhet och på samma gång obändiga vilja att komma fram på ett helt fenomenalt sätt.

ellen_profilbeskrivningar
Ellen: Jag har svårt att beskriva varför jag tycker så mycket om Minnespusslet – karaktärerna är osympatiska, handlingen sävlig och huvudkonflikten glimtar sällan fram någonstans i bakgrunden. Ändå är den som inget jag läst tidigare och så himla bra. Applåder och trumpeter till inläsaren Lo Kauppi som ger berättelsen liv. Aldrig trodde jag att jag skulle vilja dröja kvar i misären bland uppgivna missbrukare, men jag tänker fortfarande på hur de har det ibland och hoppas att de mår bra.

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: En otroligt spännande bok! Boken passade uppläsaren perfekt. Hon beskrev karaktärerna och miljön på ett väldigt trovärdigt sätt. Minnespusslet handlar om Ella som har vuxit upp i olika fosterhem och har haft en traumatisk barndom. Hon har inte många minnen från tiden innan den hemska händelsen. Hon tvingas fly från myndigheterna som hotar med att omhänderta hennes son. Hon flyr då till det enda säkra stället hon vet; hennes farmors gamla hus vid havet.

Återföreningen med sina gamla hemtrakter väcker motvilliga minnen, men de visar sig vara förvrängda. Det var väldigt spännande att följa Ellas resa när hon ville ta reda på sanningen om den hemska händelsen som förstörde hennes liv.

minnespusslet_omdugillar

Vad tycker vi om ”Minnespusslet”?

Intervju med Maria Gustavsdotter

MariaGustavsdotter, Foto MartinKristensson.jpg
Foto: Martin Kristensson

Du skriver ju främst historiska romaner – vad är tjusningen med det?
Dels är jag helt enkelt intresserad av historia och av att själv läsa bra historiska romaner. Jag vill också berätta om människor som annars inte får komma till tals, röster som tystnat eftersom det alltid är segraren som skriver historien.

Och en god historisk roman berättar alltid om det allmänmänskliga. Våra behov och innersta önskningar. Vi på 2000-talet känner på samma sätt som man gjorde för fyrahundra år sedan, men i synnerhet vi kvinnor har nu större möjlighet att förverkliga våra drömmar.

Berätta om hur researcharbete går till!
Jag börjar med att läsa allmänt om tiden jag vill berätta om. Sedan läser jag mer specifikt om platserna jag vill beskriva eller den sortens människor jag vill berätta om. Jag läser också mycket annat, om mode och mat, lagstiftning och i ett fall även romaner som gavs ut på den tiden. Jag läser gamla brev och dagböcker om sådant finns, domböcker. Jag studerar kartor och om möjligt besöker jag de platser jag ska berätta om. Jag tycker om att göra research och lägger ner mycket tid på det.

Jag är noga med min research och försöker att alltid vara historiskt korrekt även då det ställer mina påhittade personer i en sämre dager.
0000053320
Vilken är din favorittidsperiod?
Jag har ingen bestämd tidsperiod som jag föredrar, men har hittills valt tider då stora förändringar sker. Fast så är det väl alltid.

Du är utbildad till tandläkare men arbetar nu på heltid som författare, hur kommer det sig att du tog detta steg? Har du alltid drömt om att bli författare?
Redan som tioåring bestämde jag mig för att bli författare. Sedan blev jag tvungen att välja en utbildning och valde tandläkare av två skäl. Min far var tandläkare och sa att som tandläkare var det lätt kombinera yrket med barn och familj. Det här med tandläkare känns mycket numera avlägset. Jag har arbetat som författare under längre tid än jag arbetade som tandläkare. Dock brukar jag påpeka att jag har kvar min legitimation. Jag slutade av eget val.

Hur får du inspiration till nya böcker?
Jag vill inte kalla det inspiration, hellre talar jag om idéer. Jag bestämmer mig för att skriva om en speciell tid eller epok, som i serien om barnen Morlandeus från Orust. Eller jag bestämmer mig för att skriva om en speciell historisk person, som nu senast om prinsessan Cecilia Vasa. Sedan börjar jag planera. När jag väl skriver kommer flytet, det underbara tillstånd då jag tycker jag är någon annanstans än i mitt arbetsrum. Då skriver jag och orden bara kommer.

Vad kan du bara inte vara utan när du skriver? Välj max 3 saker. Kaffet? Pennan? Datorn? Solen?
Min dator, en vattenflaska och största möjliga tystnad.

Tack Maria!

banner_01_gustavsdotter.png

Intervju med Maria Gustavsdotter

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

En hyllning till min far

jansson_anna_29
Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Om polisen skulle ta min dator i beslag och se vilka ord jag googlat på och vilka sidor jag besökt skulle de troligen starta en förundersökning. Vapen. Medeltida tortyrmetoder. Hur fort en kropp förintas i osläckt kalk där bara ädelmetaller består som guldfyllningar i tänder. Och ändå är det bara skrivbordsdelen av den research som i slutändan blir en bok om kriminalinspektör Maria Wern.

För att boken ska bli levande måste jag skriva så att läsaren tycker sig vara på plats där det händer. Då är det en fördel om jag själv med alla sinnen upplevt det jag vill beskriva. Min pappa hade tills nyligen en egen bunker från andra världskriget. Den var dold inuti en fiskebod för att inte kunna upptäckas från luften. Skottgluggarna som skulle ha släppt in ljus var förspikade. I den bunkern har jag suttit och låtit gråsuggorna klättra på mig i mörkret för att få en känsla av instängdhet och fuktig kyla. Det rasslande ljudet jag hörde kunde vara vinden i fjolårsgräset eller råttor. Lukten av ruttnande fiskrens gav också en viss atmosfär och ett lätt illamående.

Samma känsla låter jag Sofi få när hon hålls fången efter att ha kidnappats från sandstranden i Åminne en tidig augustimorgon. Sofi är gravid. Jag har provat på det också. Tre gånger. Men då visste jag inte att det var research för nästa bok om Maria Wern; ”Det du inte vet”, som tar sin början hos en barnmorska på mödravården i Visby.

Den bästa researchen är den man själv upplevt. Händelser knutna till starka känslor. I boken beskriver jag ett fint far-dotterförhållande. En far som lyfter och hjälper sin dotter att bli en stark och modig person. Det är så jag minns min egen far som gick bort i maj i fjol och som hela tiden hjälpte mig med tankar kring mitt manus. I boken låter jag kommissarie Hartman söka efter sin dotter med samma förtvivlade ursinne som min far skulle visat om det varit jag som försvunnit.

Den här boken är därför en hyllning till min far, den store historieberättaren. I hans välvilja fick jag växa upp och pröva mina förmågor, hela tiden med en känsla av att ingenting var omöjligt och att något roligt och spännande väntade mej alldeles bakom hörnet.

//Anna Jansson

detduintevet_annajansson_blogginlagg

 

En hyllning till min far