Gästblogg: Petra Sandberg Holstensson om ”På andra sidan växer gräset”

Lyssna på ”På andra sidan växer gräset”

Det händer då och då att jag får frågan varför jag skrivit ännu en ”komma ut” roman. Finns det inte tillräckligt många redan?
 Absolut, det finns flera riktigt bra ”komma ut” romaner, men det betyder ju inte att behovet av den typen av litteratur är mättat. Precis som det finns en enorm uppsjö av spännande deckare som följer nästan exakt samma mall så tycker läsarna om när det kommer en ny.

Ingen författare skriver på exakt likadant sätt som en annan men när det gäller HBTQ-litteratur så är det som att en del tycker att det är en sådan liten genre och räcker det inte nu? Men bara för att karaktärerna i boken är HBTQ så betyder det ju inte att boken endast vänder sig till HBTQ-personer.

Personligen älskar jag att läsa böcker om olika livsöden, varierande karaktärer som visar verkligheten och inte bara min verklighet utan även från andras synvinklar. Det breddar min förståelse, sympati och ger mig en unik inblick i andra världar än min egen, det ökar min nyfikenhet, lust och empati.

Jag har varit med om att folk kommer fram och läser baksidestexten och ryggar tillbaka och säger att de inte kan köpa en sån bok till sin flickvän för vad skulle det betyda och vad skulle det uppmuntra till?
 Jag kan lova att det inte betyder att hon plötsligt blir lesbisk i alla fall… och jag gissar att om du köper en deckare till henne så föreslår du inte heller att hon ska bli massmördare. Det är spänningen och gåtan man är ute efter. Chansen att kasta sig in i en helt annan värld. Möta nya personer.

Sen boken kom ut har jag fått otroligt många mail från mina läsare. Allt från de traditionella hatmailen där folk hotat om evig utvisning från paradiset, sagt att personer som jag är vidriga och inte har rätt att existera till kvinnor som levt i garderoben i över 20 år. Varit gifta med män och alltid känt att något är galet och att min bok har hjälpt dem i sin process. Hjälpt dem förstå att de inte är ensamma. Jag har fått tagit del av så många fina och ibland väldigt olyckliga historier.
Jag blir lika stolt och lycklig varje gång.

Så ge det en chans. Se det som ett äventyr, en inblick i ett annat liv. Kärlek trumfar alltid hat.

PS. Några korta ord om sex…
Jag får ibland höra att det är så mycket sexscener i boken och varför skriver jag ut dem så ”detaljerat”, vad är syftet med det? 
För mig känns det som en naturlig del i livet och det skulle ha känts mer konstigt att inte haft med de scenerna. Många undrar också om det var svårt att skriva sexscener. Nej. För mig handlar scenerna om känslor, de uttrycker något och det säger också en hel del om karaktärerna. Det är spännande, kul, pinsamt och jobbigt. Det är livet.

Följ mig gärna på Facebook.

/Petra Sandberg Holstensson

Fotograf: Emmy Stenlund

Gästblogg: Petra Sandberg Holstensson om ”På andra sidan växer gräset”

Gästblogg: Håkan Karlsson om ”De sammetslena”

Lyssna på ”De sammetslena”

Jag ser mig inte alls som någon författare utan mer som en person som skriver på känsla och lust med målsättningen att det hela tiden ska vara kul att skriva. Det hela började på en utlandssemester 2015 när jag och min fru satt och diskuterade hur det skulle vara att skriva en bok. Jag hade haft en ide under en längre period snurrandes i huvudet så jag antog den utmaning som fanns där framför mig. Första kapitlet skrev jag på en altan på ett ganska sunkigt hotell på Cypern. När jag väl hade kommit igång så rann det bara på och när semestern var slut efter fem veckor så var manuset klart och De Sammetslena hade blivit ett utkast till en eventuell bok.

Det var en ganska overklig känsla att sitta där med 350 sidor bok framför sig och egentligen inte ha en aning om det man skrivit var bra, hade en röd tråd eller bara var trams och osammanhängande smörja. Under hela arbetet med boken så hade jag haft en referensgrupp av personer som jag inte kände och som jag samlat ihop via sociala medier. De hade fått vara med på hela resan med boken och fått möjligheten att tycka och tänka. Vissa saker lyssnade jag på och tog med mig och andra saker lät jag bero. Känslan när jag kommer igång och skriver är på något sätt magisk, den går inte att stoppa, det bara flyter på och mycket av handlingen kommer upp i huvudet där och då. Det är som att jag kommer in i ett stimm och fingrarna och hjärnan arbetar i någon form av symbios. Jag lät publicera De Sammetslena via Visto Förlag där Ulrika Slottner och hennes team hjälpte mig på ett oerhört proffsigt sätt på alla möjliga vis. Dock så gav jag ut boken själv vilket inte gav mig möjligheten att kunna marknadsföra den i någon större utsträckning vilket naturligtvis påverkade möjligheten att visa upp den för marknaden. Jag visste ju också att det finns så oerhört många riktigt bra författare där ute som skriver kriminalromaner och att jag skulle försvinna i det bruset var inget konstigt. Min seger var att ha kunnat skriva en bok, kunnat ge ut den och varje gång jag är på ett bibliotek och ser De Sammetslena stå där i hyllan så blir jag stolt, förbaskat stolt. Målsättningen är ju naturligtvis att låta Robert Jennvik och hans team fortsätta arbeta med nya, tuffa fall framåt och med det sagt att jag arbetar på ytterligare böcker i det som ska bli en serie av action laddade böcker.

Att nu fått ge ut boken som ljudbok är så mycket mäktigare än jag någonsin hade föreställt mig. Att höra Mattias Knave läsa min bok ger mig gåshud varje gång jag lyssnar och det har blivit några gånger. Rösten och inlevelsen i berättandet är ju naturligtvis viktigt och med Mattias har De Sammetslena fått den perfekta uppläsaren, hans röst är som gjord för handlingen och karaktärerna. Här har förlaget Word Audio gjort ett ruggigt bra arbete i att välja uppläsare och sedan är det ju en leverans som heter duga av Mattias. Som ni märker är jag både glad och stolt över att ha fått den här möjligheten att ge ut De Sammetslena som ljudbok och det tycket jag att jag med rätta kan vara…

De Sammetslena är en påhittad historia till hundra procent. Jag har haft som mål att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa, en bok där det händer mycket under kort tid. Målet har också varit att det ska vara en bok som man helst inte släpper i från sig utan att man som läsare hela tiden vill vända blad och se vad som händer. De viktiga för mig var att karaktärerna skulle vara tydliga profiler och att man skulle känna lite extra för Jennvik, Sanna och Zetterström som är de tre som är kärnan i historien. Temat speglar ett fenomen och ett problem som finns i dagens samhälle och det är hur unga tjejer blir behandlade, att det inte är okej att klä som man vill, säga vad man vill eller göra vad man vill utan att hela tiden riskera att  råka illa ut på ett eller annat sätt. De Sammetslena har några starka tjejer som står upp och som visar styrka när det som mest behövs.

Robert Jennvik som är huvudkaraktären i De Sammetslena är en polis som kämpar med övervikten, träningen, kärleken och att hela tiden uppträda korrekt. I grund och botten en ganska vanlig man som egentligen inte gör något väsen av sig. Dock kan man inte förbise att han är en duktig polis som har näsa för att lösa de brott han ställs inför.

Jag hoppas att ni alla ska gilla boken och dras med i det höga tempot som infinner sig redan från start. Trevlig lyssning!

/Håkan Karlsson

Gästblogg: Håkan Karlsson om ”De sammetslena”

Gästblogg: Martin Falkman om sin bok ”Tunneln i slutet av ljuset”

Lyssna på ”Tunneln i slutet av ljuset”

Hur långt kan samhällets hysteriska statusjakt driva en människa? Exakt hur mycket misär orkar du med innan du ger upp? Och vad händer om du fattar ett beslut som förändrar din tillvaro fullständigt?

Tunneln i slutet av ljuset handlar om en man som gett upp hoppet om livet; han hatar omvärlden och ser inga möjligheter till förbättring för sig själv. Så, en natt, hittar han en annons på Internet. Någon vill döda en annan person och är beredd att betala bra för det.

De två ingår kontrakt. Men hur förändras verkligheten när man skrivit på ett kontrakt om sin egen död? Och vad händer om man ångrar sig?

Fasader, illusioner och dolda agendor är tre saker som alltid fascinerat mig och som låg bakom skapandet av min första spänningsroman.

När jag skrev boken led jag själv av svår sömnbrist och panikångest; upplevde att varje natt var ett litet helvete. Så jag började skriva. Efter någon månad insåg jag att det jag skrev kunde göras om till en fiktiv och fullständigt uppskruvad berättelse om hur gränser suddas ut och illusioner och fantasier påverkar våra liv mer än vi tror.

Första utgåvan av Tunneln i slutet av ljuset utkom under 2016, men det känns som att jag levt med berättelsen betydligt längre än så. Därför, när jag nu lyssnar på ljudboksutgåvan, överraskas jag av hur nytt allt känns. Jag lyssnar på varje ord, varje kapitel, med någon slags skräckblandad förtjusning. Det är en helt ny upplevelse.

Själv upptäckte jag ljudboksformatet för ett par år sedan. För mig är uppläsaren lika viktig som själva innehållet. Och därför känns det tryggt att min bok läses upp av Mattias Lindroth, som är både rutinerad, skicklig och ofta anlitad. Han får bli min vägvisare i denna pånyttfödda berättelse.
Så, vem bör lyssna på boken? Det vore enkelt att säga alla – men jag tror inte att det är sanningen.

Du som söker feelgood gör nog bäst i att lyssna på något annat; du som vill ha tillrättalagda deckare likaså. Men du som söker en annorlunda och kreativ berättelse med både humor och avgrundsdjupt mörker – du borde stanna upp och spendera några timmar med att hitta den där tunneln i slutet av ljuset.

/Martin Falkman

Foto: Marcus Lundstedt
Foto: Marcus Lundstedt
Gästblogg: Martin Falkman om sin bok ”Tunneln i slutet av ljuset”

Gästblogg: Åke Högman om ”Mord i Mölle” & ”Mölles mörka ljus”

Lyssna på ”Mord i Mölle”

Lyssna på ”Mölles mörka ljus”

Mölle är ett paradis och därför en lämplig plats för något gräsligt. Kontrasterna blir större, hotet tydligare. Många har insett samma sak, fast inte så många vad gäller Mölle. Det tackar jag för eftersom miljön i Mölle och omgivande Kullabygden är fulländat magisk och jag i stort sett får ha den för mig själv, i alla fall i bokform.

Den första boken Mord i Mölle började med att jag hörde mördarens röst. Jag låg i min säng på ett pensionat i tvillingbyn Arild med fönstret öppet ut mot sommarnatten och Kullaberg och hörde ett besynnerligt resonemang inne i mitt huvud.

Vet man hur mördaren talar och tänker så har man kommit en lång bit på väg i en mord- och deckarhistoria. Det är ju uppenbarligen han eller hon som är igångsättaren. Så jag fattade en penna och skrev ner några meningar i en anteckningsbok och lyckades sedan somna.

Jag har roligt när jag skriver. För mig som är journalist och copywriter och därmed skriver på andras uppdrag är det enormt lyxigt att få hitta på alldeles egna personer, miljöer, stämningar utan att någon lägger sig i, jo så småningom lektören, men som Bob har uttryckt det: ”You’re gonna have to serve somebody”.

Det är för övrigt en hel del musikreferenser i Mord i Mölle och Mölles Mörka Ljus, högst troligt för att jag också är musikant (för att nu använda Peps terminologi). Jag skriver låtar och framför dem samt andras, när någon är vänlig nog att släppa upp mig på en scen, vilket faktiskt händer.

Om allt går som det ska, det vill säga att det fortsättningsvis är roligt att skriva, att lektören gör tummen upp och även då förlaget, så kommer nästa år en tredje bok med samma huvudperson som Mord i Mölle och Mölles Mörka Ljus. Johannes Pilgrimsson heter han för övrigt. Faktiskt en rätt trevlig person även om han har lite otur med kärleken. I det finns det ingen motsättning.

Fotograf: Martin Bogren
Fotograf: Martin Bogren

/Åke Högman

Gästblogg: Åke Högman om ”Mord i Mölle” & ”Mölles mörka ljus”

Helena Thorfinn gästbloggar om ”Den som går på tigerstigar”

Lyssna på boken

Monsunregnet dånar på grannens plåttak och fukten sipprar på väggarna om fläkten är av en timme eller två. Jag skriver detta i Burma/Myanmar där jag bor, men om jag blundar och bara tittar på regnet och palmerna, om jag sträcker ut en hand i regnet och drar in lukten av förruttnelse och tropisk väta så kan jag känna närheten till Bangladesh.

Jag kom till Bangladesh som utsänd svensk biståndsbyråkrat och diplomat, och lämnade tre år senare full av berättelser och frågor som jag behövde få ett svar på. Jag började skriva ”Innan Floden Tar Oss” utifrån ett inre tryck, ja, så kändes det faktiskt. Jag hade varit med om för mycket, behövde processa, dra i trådarna och försöka föreställa mig hur det var. Att vara fattigast, att vara rikast, att ha all makt, att inte ha någon makt alls. Så blev de till, flickorna Mina och Nazrin som flydde från byn och fick ett liv nära svenskarna, och Janne och Sofia som var en svensk familj som försökte göra det främmande hanterbart. Jag träffade på flera personer som var som min fiktive ambassadör Moberg och var tvungen att borra lite där – hur tänker man om man har en massa makt men inte använder den för att göra gott? Och istället gör inget alls?

”Innan Floden Tar oss” blev en stor framgång rent säljmässigt, en ”bästsäljare”, men för mig var framgången också av ett annat slag. Jag nådde fram! Mina berättelser och funderingar fick fötter och vingar och svingade sig ut över Sverige och många, många läsare hörde av sig och var berörda av det de läst.

Sedan gick tiden. Inne i mig grodde frön som planterats redan i ”Innan Floden Tar Oss”. Jag hade lämnat Bangladesh just när landet gick från att vara en välmenande, lite sömnig demokrati på väg åt rätt håll, till att bli ett land som var våldsamt mot meningsmotståndare och en spelplats för internationell terrorism. Jag hade sett det komma, men inte förstått det.

”Den som går på tigerstigar” är en kanske mer spännande och mer färgsprakande roman än ”Innan Floden Tar Oss”. Men karaktärerna finns kvar och det är samma ”känsla” säger mina läsare. Man flyter med in i en annan värld och får uppleva saker som man inte trodde pågick eller möta personer man inte trodde fanns.

I ”Den som går på tigerstigar” hamnar Sofia både på en bokstavlig och bildlig tigerstig, bredvid en man som hon borde hålla sig undan. I sin iver att arbeta med svenska värderingar som mänskliga rättigheter och jämställdhet missar hon att alla inte lägger samma värderingar i begreppen, och att Sverige också kan vara en bra partner just för att vi har så gott rykte internationellt. Hemma i residenset går Janne samtidigt och blir allt mer uttråkad, han jobbar som deltidslärare på internationella skolan där han försöker hantera överambitiösa asiatiska tigermorsor och blir kompis med en Bangladeshisk man som senare visar sig sitta på information som blir avgörande för Sofia.

På residensets tak flyttar de två dansarna Dipita och Pinky in, men vad de egentligen ägnar sig åt nattetid är det ingen inuti huset som vet. De världar de kommer från och de erfarenheter de har av livet är långt, långt från de diplomatmiddagar och workshops som Sofia och Janne besöker. Två världar så nära sammanflätade och beroende av varandra, och med så helt olika förutsättningar och villkor. Som författare kan man inte hitta intressantare miljöer att undersöka, och som läsare eller lyssnare tror jag du kommer att förundras över hur stor världen är och hur mycket du är en del av den.

Helena Thorfinn gästbloggar om ”Den som går på tigerstigar”

”Fallet Samir” (Gästbloggsinlägg)

samir_anders_foto_jan-ake_eriksson.jpg
Foto: Jan-Åke Eriksson

Samir var bara 15 år och det som plötsligt hände den här morgonen skulle få konsekvenser för resten av hans liv. Men det visste han förstås inte då. Hans pappa högg brutalt ihjäl Samirs styvmamma hemma i lägenheten. Samir blev vittne till det fruktansvärda och erkände direkt efteråt. Han tog på sig skulden för mordet för att hans pappa inte skulle hamna i fängelse.

Samir lyckades övertyga läkarna att han hört röster och dömdes till sluten psykiatrisk vård. Drygt ett år senare ändrade han sin version och berättade sanningen – men då var det ingen som trodde på honom. Han satt inlåst på mentalsjukhus på obestämd tid. Senare kastades Samir in i en kriminell spiral och blev en av Sveriges värsta värderånare.

Fallet Samir” är en berättelse om en nästan livslång kamp för att få rätt och bli av med den felaktiga stämpeln som mördare. Det är en berättelse om hur flera myndigheter lämnade en liten pojke rättslös. Men det är också en berättelse om att det aldrig är för sent att ändra sitt liv, att aldrig ge upp. Och att det är möjligt att använda negativa erfarenheter till en positiv tillgång i arbetet för något gott – att hjälpa andra.

Anders Johansson, kriminalreporter på Aftonbladet, blev tipsad om fallet av advokat
Sargon De Basso. Advokaten hade åtagit sig fallet utan ersättning – pro bono. Han var
övertygad om att Samir var oskyldig. Det hade han själv hört talas om hemma redan som liten pojke.
0000064495
Efter en del tvekan blev det en journalistisk granskning i form av en podd, #Fallet. Reportern hittade nya undangömda bevis, och nya vittnen trädde fram. 30 år senare, i december 2016, blev Samir till slut frikänd. Anders Johanson belönades med det åtråvärda journalistpriset Guldspaden.

För alla som kanske inte har tålamod att läsa eller har svårt med att bokstäverna dansar omkring på sidorna utan någon egentlig ordning, finns nu äntligen ”Fallet Samir” som ljudbok. Hör hela den spännande berättelsen, en dokumentär thriller om en svensk rättsskandal, Hur kunde det hända och kan det hända igen?

//Anders Johansson

”Fallet Samir” (Gästbloggsinlägg)

Inka Rodriguez gästbloggar!

13199295_10208089838777413_1519790264_o
Foto: Anna Østvang

För mig har mitt skrivande varit som terapi, ända sedan jag började skriva dagbok som sjuåring. Drömmen har alltid varit att bli författare men jag upptäckte tidigt att jag inte var speciellt bra på att skriva fiktiva berättelser. Jag tyckte det var svårt att beskriva känslor på ett sätt som skulle beröra. Jag kunde helt enkelt inte skriva om sådant jag inte upplevt. Men när jag i nionde klass skrev en text om min pappas död på nationella provet i svenska som berörde min lärare till tårar tänkte jag att mina upplevelser kan jag nog skriva om på ett sätt som känns hos läsaren.

Länge hade jag en romantisk tanke om att jag skulle skriva en bok från början till slut när jag kände för att skriva. Orden flödade när jag var nedstämd men när jag var glad fick jag ingen känsla i orden. Och såhär i efterhand kan jag också se att det inte alltid är det bästa att skriva i affekt. Inte i alla fall något som jag vill dela med andra. Jag blottar mina innersta tankar alldeles för lätt och jag tror inte att de alltid är till för att läsas av andra. Efter att ha läst otaliga tips från etablerade författare om att skriva en bok där de sa att man inte bara kan vänta på inspirationen utan om det ska bli en bok så måste man sätta sig ner och skriva även när känslan inte infinner sig också. Annars skulle det ta allt för lång tid.
9789177790907
Tanken om att skriva en bok om gruppvåldtäkten jag var med om kom efter responsen på olika korta texter som jag publicerade både anonymt och under mitt riktiga namn. Många kände att det jag skrev gav de hopp. Både personer som själva utsatts för sexuella övergrepp men också deras anhöriga. När jag hittade ett format som passade mig att skriva gick det snabbt att skriva grunden till min bok, ”Som en jävla käftsmäll”. Det tog bara någon månad. Men jag insåg inte hur lång tid det skulle ta att redigera texten så att det blev en färdig bok. Det tog tid och eftersom att jag både pluggade och jobbade när jag skrev boken så tog jag till vara på alla tillfällen då jag hade möjlighet att jobba med texten. Den redigerades på nattjobbet som undersköterska och på semestern vid poolen på Mallorca. Och 28:e september 2016 släppte jag boken och nu kommer den som ljudbok.
2016-05-26 15.52.32
Trots allt det mörka i boken så hoppas jag verkligen att all kärlek i den också lyser igenom. Lika mycket som den är ett dokument över de allra mörkaste åren i mitt liv så är det en enda stor kärlekshyllning till min man som är min bästa vän. Jag hoppas den förmedlar hopp för personer som utsatts för övergrepp och/eller har svårigheter med psykiska ohälsa. Samt för deras närstående. Hur mörkt det än ser ut. Jag vill att alla läser min bok såklart men det viktiga för mig är att de som den skulle kunna göra skillnad för läser den.

//Inka Rodriguez

 

Inka Rodriguez gästbloggar!