Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Lyssna på ”Berättelsens ängel”

Europas historia har alltid handlat om pendlingen mellan apokalyptiska katastrofer och högutvecklad civilisation. I Europatrilogin skriver jag om den förödelse som ständigt lurar runt hörnet i vår världsdel och som hotar att förgöra oss och vårt sätt att leva. Populistiska och nationalistiska rörelser har nämligen fått sådant genomslag att friheten i Europa är hotad på riktigt.

Att skriva spänningsromaner om en nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa framstod, när jag började skriva på Europatrilogin, som lite krystat och hypotetiskt. När jag skrev sista delen i Berlin kändes det som om jag beskrev något som kunde hända utanför på gatan när som helst. Bara några månader senare skedde också ett attentat, just i Berlin, som i stort sett liknar det som avslutar min trilogi.

Men vad fick mig att skriva böckerna?

2010 flyttade jag till Paris för att jobba i koncernledningen på ett multinationellt, franskt företag. Jag ville förstås lära mig mer om staden, så lite på kul – och för att jag en gång i tiden var en seriös litteraturvetare – började jag läsa den tyske filosofen Walter Benjamins Passagearbete, ett mastodontverk om Paris. Uppriktigt sagt är Benjamins böcker mycket svårlästa och så långt ifrån en ordinär reseguide man kan komma.

Det gick rätt trögt att ta mig igenom böckerna, men när jag läste om Walter Benjamins eget liv kom jag på att mystiken kring hans död och hans försvunna dokumentportfölj kunde utgöra bakgrunden till en thriller i vår tid.

Samtidigt som jag läste om Benjamn märkte jag tydligt de destruktiva krafter som var i rörelse i Frankrike, främst genom Front National. De skrämde mig på djupet. Så jag länkade ihop historien om Walter Benjamins väska med en nutida nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa.

Det blev den första delen, Berättelsens ängel, som nu finns som ljudbok på Storytel.

Det stod dock omgående klart för mig att hela historien var större än en bok, så det blev till slut Europatrilogin.

Huvudpersoner i böckerna är Carl-Henrik Wiberg och Madeleine Raeder.

Carl-Henrik är från början Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Paris. Han är på väg att bli hemkallad till Stockholm och få jobbet som programledare för Ring P1. Det vill han inte, så han jagar desperat ett scoop som kan hålla honom kvar i Frankrike.

Madeleine Raeder är svensk marknadsassistent på ett stort franskt företag där hon gör kometkarriär. Hon har haft en jobbig uppväxt med mobbing vilket gjort henne till en ovanligt duktig slagskämpe. Hennes farfar, som var hennes beskyddare och mentor, lärde henne att slåss. Det är också på grund av farfar hon hamnar i stridens hetta och till slut blir den hon verkligen är.

Inspirationen till Carl-Henrik kommer från radiojournalisten Kjell Albin Abrahamsson. Det handlar mer eller mindre om en hyllning från min sida. Jag är en stor beundrare av Kjell Albin, hans radioreportage och även hans böcker.

Madeleine är mer av ett slags alter ego, fast väldigt distanserat. Hon tror att hon är någon annan än hon egentligen är på samma sätt som jag ofta har gjort. Inom sig bär hon på motstridiga delpersonligheter som skapar störningar och gör tillvaron stökig. Så har det alltid varit för mig också. Hon tror att hon är en ytlig karriärkvinna, men visar sig vara en krigare och dessutom en krigare i det godas tjänst. Hennes farfar ger henne nycklarna till en skatt, på samma sätt som min farfar gav mig nycklarna till en skatt: språket.

Mycket nöje önskar jag dig som lyssnare.

/Jakob Sverker

Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Lyssna på ”Rent-a-Claus”

Det var ungefär vid den här tiden, några veckor innan jul, för sisådär tre-fyra år sedan. Vi i familjen skulle fira en lugn och stilla jul, bara vi och några av de närmaste. Det fanns bara ett problem – vem skulle vara tomte?

Någon av oss vuxna i släkten? Inte en chans, det skulle barnen ha genomskådat direkt. Någon granne kanske? En bra idé, men det visade sig snart att varenda människa i kvarteret var antingen bortrest över jul eller hade andra julaftonsåtaganden som hindrade dem från att dra på sig luvan och skägget. Vi la våra pannor i djupa veck, men kom inte på någon lösning. Till sist slog min fru ut med armarna och sa uppgivet: ”Det är ju inte klokt att det ska vara så svårt, det kan ju vara vem som helst under den där masken!”

Jag minns fortfarande hur jag ryste till vid de orden. Vem som helst kan finnas under tomtemasken. Vem som helst.
 Och när han knackar på dörren så släpper vi in honom. Han som finns under masken. Jag visste omedelbart att det fanns en berättelse där. Den berättelsen blev Rent-A-Claus.

Tillkomsten av Rent-A-Claus är ganska symptomatisk för mitt sätt att skriva skräck. Jag älskar att hitta den där mörka vinkeln, den lilla vrån dit ljuset inte riktigt når. För det finns där ju hela tiden, vare sig vi väljer att tänka på det eller inte – en skevhet, en gnagande känsla av att någonting inte är som det ska.
 Ljudboksutgåvan av Rent-A-Claus är den första i en fristående novellserie kallad Svenska Mardrömmar. Alla sex novellerna i serien tangerar på ett eller annat sätt skräckgenren, även om inte alla nödvändigtvis innehåller övernaturligheter. Ibland är helt enkelt människan det mest skrämmande monstret av alla.

Min kärlek till skräcken är livslång. Jag har alltid älskat och sökt den där iskalla ilningen längs med ryggraden, alltid fascinerats av berättelser om vad som kan tänkas leva i det där mörkret som vi alla lever så nära inpå men ändå inte riktigt vill se.

I en av de senare novellerna i Svenska Mardrömmar-serien säger en av karaktärerna att ”världen är full av hål, och vad som helst kan ta sig in genom dem.” Jag hoppas att mina berättelser ska vara som ett av de hålen, och släppa in det oväntade och det fantastiska i läsarens – eller lyssnarens – värld. Det finns en stor utsatthet i att vara människa, att existera i ett kosmos vars storlek vi aldrig kan komma i närheten av att förstå. Det är den utsattheten jag vill utforska i mina skräckberättelser, för jag tror att det är endast genom att göra det som vi kan finna den helt unika styrka som även den kommer med att vara människa.

Jag hoppas att du ska vilja lyssna och följa med på färden. Och det är ju trots allt snart jul. Kanske får du rentav besök av tomten. Om han dyker upp med sin stora julklappssäck och bultar på din dörr – släpp in honom. Lita på honom.

Johan Ring
Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Lyssna på ”Snö som föll i fjol”

Ibland önskar jag att böcker, precis som gamla DVD-filmer, gavs ut tillsammans med extramaterial; framför allt med ”deleted scenes”. Bortklippta scener kan fördjupa ett verk. Och de visar vilka ”darlings” som dödats på vägen.

Jag har skrivit en roman som heter Snö som föll i fjol. Den handlar om resande, åtrå, gemenskap och yoga. Min roman har många deleted scenes bakom sig. Dessa har strukits av fullkomligt rimliga anledningar. De har inte tillfört berättelsen något eller inte varit bra.

Men det finns en deleted scene från ett av mina tidiga utkast som jag faktiskt aldrig kunnat släppa. I den scenen besöker romanfiguren Amir en plats på Koh Phangan i Thailand som heter Eden Garden.

Det var min skarpsynta sambo som påpekade att den här scenen bara skildrade en plats. Den förde inte handlingen framåt. Och min sambo hade rätt. Men det gjorde ont att släppa taget. Förmodligen handlade det om att jag själv haft en härlig upplevelse där när jag gjorde research för romanen.

För att ta sig till Eden Garden åker man longtailbåt från byn Haad Rin på Koh Phangans södra udde till en strand som heter Haad Thian. Stranden är belägen i en vik mellan branta bergsklippor. Efter mörkrets inbrott belyses den av lanternor och lägereldar. Till höger om viken finns en ranglig trätrappkonstruktion längsmed en bergssluttning. Trappan hålls upp av sneda, krokiga pålar och det knarrar medan man klättrar uppåt. Nedanför slår havsvågorna mot klippan. Uppifrån hörs technomusik.

Efter en stund ser man det.

Eden Garden ligger mitt i sluttningen. Det är en stor trähydda inbyggd mellan stenblock, buskar och träd. Grönskande blomrankor har slingrat sig in under taket. Det ligger hundratals flipflops vid ingången och människor rör sig på verandan. När man kliver in känner man golvplankorna bågna i takt med dansen. Man ser leenden överallt. Här finns expatrioter, thailändare, backpackers och barnfamiljer.

Eden Garden är nattliga fyrverkerier, techno och kärlek.

Här tillbringade Amir en natt. Och visst, det hände inte mycket som tillförde romanens handling något. Amir träffade lite människor, blev kysst och dansade till gryningen. Men scenen (och platsen) var en av mina darlings.

Alla övriga scener, de som inte strukits ur Snö som föll i fjol, skildrar hur romanfigurerna Linus, Stella och Amir kommer nära varandra. De är tre sökande själar som genom mindfullness, yoga och gemenskap vågar ge sig hän åt något nytt. Snö som föll i fjol tar dig med på deras resa, både inombords och på verkliga platser i Thailand. Platser som är mer spännande än Eden Garden!

Vill du ge dig ut på en resa i höst? Lyssna i så fall på ”Snö som föll i fjol”.

/Oscar von Seth

Fotograf: Julia Landgren
Fotograf: Julia Landgren
Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Lyssna på ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Det var nog Jan L Ohlsson som såg till att boken blev skriven. Jan L Ohlsson, min huvudkaraktär med ett brinnande konstintresse, för korta byxor och en förkärlek för siffran tre. Ganska snart anade jag att han hade någon diagnos eller liknande, men det var när han berättade om de screentrycken signerade Andy Warhol, som jag förstod att det kunde bli en historia. När han sedan förklarade att de var ovärderliga och att han gjorde sitt bästa för att hålla dem gömda, insåg jag att det kunde bli en mycket intressant historia.

Ganska snabbt dök det upp flera färgstarka karaktärer. Jag fick möta den sorgesamma vivören Vincent Grappa, den explosiva Mamma Rosa, den kärleksfulla Mamma Elna och den hippieinfluerade Paul Ohlsson som på olika sätt berättade delar av historien.

Karaktärerna drev upp tempot och skapade både spännande och dråpliga situationer vilka ibland fick mig skratta högt i min ensamhet framför datorn. De tog över och jag skrev ner det jag såg. Ungefär som att skriva om en film i text. Ganska fascinerande faktiskt. Att få en historia serverad av karaktärerna.

När manuset var klart fick jag napp av ett förlag och sedan gick det ganska snabbt. Först en inbunden version, sedan i pocket och nu ljudbok. Allt har varit ganska omtumlande och det var bara att hänga med i svängarna.

Under resans gång i arbetet med boken läste jag varje kapitel högt för min man. Dels för han var nyfiken på hur berättelsen fortskred men också för att ge mig feedback. Han var mycket angelägen om att få höra och vi upptäckte att texten skulle kunna göra sig mycket bra som ljudbok. Så det är av förklarliga skäl väldigt roligt att den nu finns i sådan form.

Jag gillar research och jag har studerat en hel del för att det ska stämma något så när med verkligheten trots att allt är hundra procent fiction. Samtidigt har jag ju såklart tagit hjälp av mina livserfarenheter inom konst, arbete i resursskolor och som infödd Linköpingsbo till exempel. Det förenklar när man skriver om det som finns invävt i musklerna.

Eftersom jag saknar Jan L Ohlsson , Vincent Grappa och alla de andra förstod jag att en uppföljare behöver skrivas. Synopsis är på gång och jag har denna gång bett Mamma Rosa hålla i taktpinnen. Men hur det blir kan bara framtiden utvisa för när man blandar in familjen Ohlsson kan vad som helst hända.

/Lena Nordenjack

Fotograf Jan Holmbom
Fotograf Jan Holmbom
Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Gästblogg: Petra Sandberg Holstensson om ”På andra sidan växer gräset”

Lyssna på ”På andra sidan växer gräset”

Det händer då och då att jag får frågan varför jag skrivit ännu en ”komma ut” roman. Finns det inte tillräckligt många redan?
 Absolut, det finns flera riktigt bra ”komma ut” romaner, men det betyder ju inte att behovet av den typen av litteratur är mättat. Precis som det finns en enorm uppsjö av spännande deckare som följer nästan exakt samma mall så tycker läsarna om när det kommer en ny.

Ingen författare skriver på exakt likadant sätt som en annan men när det gäller HBTQ-litteratur så är det som att en del tycker att det är en sådan liten genre och räcker det inte nu? Men bara för att karaktärerna i boken är HBTQ så betyder det ju inte att boken endast vänder sig till HBTQ-personer.

Personligen älskar jag att läsa böcker om olika livsöden, varierande karaktärer som visar verkligheten och inte bara min verklighet utan även från andras synvinklar. Det breddar min förståelse, sympati och ger mig en unik inblick i andra världar än min egen, det ökar min nyfikenhet, lust och empati.

Jag har varit med om att folk kommer fram och läser baksidestexten och ryggar tillbaka och säger att de inte kan köpa en sån bok till sin flickvän för vad skulle det betyda och vad skulle det uppmuntra till?
 Jag kan lova att det inte betyder att hon plötsligt blir lesbisk i alla fall… och jag gissar att om du köper en deckare till henne så föreslår du inte heller att hon ska bli massmördare. Det är spänningen och gåtan man är ute efter. Chansen att kasta sig in i en helt annan värld. Möta nya personer.

Sen boken kom ut har jag fått otroligt många mail från mina läsare. Allt från de traditionella hatmailen där folk hotat om evig utvisning från paradiset, sagt att personer som jag är vidriga och inte har rätt att existera till kvinnor som levt i garderoben i över 20 år. Varit gifta med män och alltid känt att något är galet och att min bok har hjälpt dem i sin process. Hjälpt dem förstå att de inte är ensamma. Jag har fått tagit del av så många fina och ibland väldigt olyckliga historier.
Jag blir lika stolt och lycklig varje gång.

Så ge det en chans. Se det som ett äventyr, en inblick i ett annat liv. Kärlek trumfar alltid hat.

PS. Några korta ord om sex…
Jag får ibland höra att det är så mycket sexscener i boken och varför skriver jag ut dem så ”detaljerat”, vad är syftet med det? 
För mig känns det som en naturlig del i livet och det skulle ha känts mer konstigt att inte haft med de scenerna. Många undrar också om det var svårt att skriva sexscener. Nej. För mig handlar scenerna om känslor, de uttrycker något och det säger också en hel del om karaktärerna. Det är spännande, kul, pinsamt och jobbigt. Det är livet.

Följ mig gärna på Facebook.

/Petra Sandberg Holstensson

Fotograf: Emmy Stenlund

Gästblogg: Petra Sandberg Holstensson om ”På andra sidan växer gräset”

Gästblogg: Håkan Karlsson om ”De sammetslena”

Lyssna på ”De sammetslena”

Jag ser mig inte alls som någon författare utan mer som en person som skriver på känsla och lust med målsättningen att det hela tiden ska vara kul att skriva. Det hela började på en utlandssemester 2015 när jag och min fru satt och diskuterade hur det skulle vara att skriva en bok. Jag hade haft en ide under en längre period snurrandes i huvudet så jag antog den utmaning som fanns där framför mig. Första kapitlet skrev jag på en altan på ett ganska sunkigt hotell på Cypern. När jag väl hade kommit igång så rann det bara på och när semestern var slut efter fem veckor så var manuset klart och De Sammetslena hade blivit ett utkast till en eventuell bok.

Det var en ganska overklig känsla att sitta där med 350 sidor bok framför sig och egentligen inte ha en aning om det man skrivit var bra, hade en röd tråd eller bara var trams och osammanhängande smörja. Under hela arbetet med boken så hade jag haft en referensgrupp av personer som jag inte kände och som jag samlat ihop via sociala medier. De hade fått vara med på hela resan med boken och fått möjligheten att tycka och tänka. Vissa saker lyssnade jag på och tog med mig och andra saker lät jag bero. Känslan när jag kommer igång och skriver är på något sätt magisk, den går inte att stoppa, det bara flyter på och mycket av handlingen kommer upp i huvudet där och då. Det är som att jag kommer in i ett stimm och fingrarna och hjärnan arbetar i någon form av symbios. Jag lät publicera De Sammetslena via Visto Förlag där Ulrika Slottner och hennes team hjälpte mig på ett oerhört proffsigt sätt på alla möjliga vis. Dock så gav jag ut boken själv vilket inte gav mig möjligheten att kunna marknadsföra den i någon större utsträckning vilket naturligtvis påverkade möjligheten att visa upp den för marknaden. Jag visste ju också att det finns så oerhört många riktigt bra författare där ute som skriver kriminalromaner och att jag skulle försvinna i det bruset var inget konstigt. Min seger var att ha kunnat skriva en bok, kunnat ge ut den och varje gång jag är på ett bibliotek och ser De Sammetslena stå där i hyllan så blir jag stolt, förbaskat stolt. Målsättningen är ju naturligtvis att låta Robert Jennvik och hans team fortsätta arbeta med nya, tuffa fall framåt och med det sagt att jag arbetar på ytterligare böcker i det som ska bli en serie av action laddade böcker.

Att nu fått ge ut boken som ljudbok är så mycket mäktigare än jag någonsin hade föreställt mig. Att höra Mattias Knave läsa min bok ger mig gåshud varje gång jag lyssnar och det har blivit några gånger. Rösten och inlevelsen i berättandet är ju naturligtvis viktigt och med Mattias har De Sammetslena fått den perfekta uppläsaren, hans röst är som gjord för handlingen och karaktärerna. Här har förlaget Word Audio gjort ett ruggigt bra arbete i att välja uppläsare och sedan är det ju en leverans som heter duga av Mattias. Som ni märker är jag både glad och stolt över att ha fått den här möjligheten att ge ut De Sammetslena som ljudbok och det tycket jag att jag med rätta kan vara…

De Sammetslena är en påhittad historia till hundra procent. Jag har haft som mål att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa, en bok där det händer mycket under kort tid. Målet har också varit att det ska vara en bok som man helst inte släpper i från sig utan att man som läsare hela tiden vill vända blad och se vad som händer. De viktiga för mig var att karaktärerna skulle vara tydliga profiler och att man skulle känna lite extra för Jennvik, Sanna och Zetterström som är de tre som är kärnan i historien. Temat speglar ett fenomen och ett problem som finns i dagens samhälle och det är hur unga tjejer blir behandlade, att det inte är okej att klä som man vill, säga vad man vill eller göra vad man vill utan att hela tiden riskera att  råka illa ut på ett eller annat sätt. De Sammetslena har några starka tjejer som står upp och som visar styrka när det som mest behövs.

Robert Jennvik som är huvudkaraktären i De Sammetslena är en polis som kämpar med övervikten, träningen, kärleken och att hela tiden uppträda korrekt. I grund och botten en ganska vanlig man som egentligen inte gör något väsen av sig. Dock kan man inte förbise att han är en duktig polis som har näsa för att lösa de brott han ställs inför.

Jag hoppas att ni alla ska gilla boken och dras med i det höga tempot som infinner sig redan från start. Trevlig lyssning!

/Håkan Karlsson

Gästblogg: Håkan Karlsson om ”De sammetslena”