Gästblogg: Sofie Weidemann om ”Längre bort än hem”

Lyssna på ”Längre bort än hem”

Jag har en tråd i mobilen som heter ”Virka Balle”. Det är en sms-tråd mellan mig och mina tre bästa vänner. Det hela började som en syjunta. Vi skulle virka och sticka tillsammans, sådär som vi föreställde oss att en grupp väninnor kunde göra. Fast vi har aldrig virkat något. Utom en läppstiftshållare i form av en liten penis. Därav namnet. Mest har vi pratat. Och messat.

I balletråden avhandlas deklarationer, psykologer, hur full kan man bli på en firmafest, när vet man att en relation är slut, hur stavas babaganoush, hur sent i livet kan man skaffa barn och när fan kommer klimakteriet egentligen? Telefonen plingar, den smattrar i sjok. Våra män och barn kallar den ”Ballografen” och ber oss att åtminstone sätta mobilen på ljudlöst när vi ska äta.
Jag ska inte ljuga och säga att jag inte kunnat leva utan mina ballar men vänskapen gör mig mer närvarande, påminner om hur svårt och magiskt livet är. Jag känner mig aldrig ensam.

En dag för sex år sen ringde en av dessa väninnor och grät. Jag satt med min två månader gamla son i famnen när mobilen vibrerade till. Min vän var otröstlig, jag kunde knappt höra vad hon sa. Hon sa att hon var gravid. Det som inte var möjligt hade hänt. Sex veckor. Kanske ytterligare ett missfall, hon visste inte. Men samtidigt hade hon fått ett barnbesked från adoptionscentrum. En två månaders pojke på andra sidan jorden är deras son. Adoptionsorganisationen tillåter inte gravida att ta emot barn. Nu var hon tvungen att välja bort ett av barnen. Jag kramade om min son och tänkte på pojken som var lika gammal på andra sidan jorden. Och min vän som inte fick bli hans mamma. Frågade vem pojken var. Två månader gammal. Från Östra Kina.Ett av barnen som måste väljas bort.

Händelsen påverkade mig så starkt. Jag inte kunde sluta tänka på den lille pojken och fundera över vart han hamnade till slut? Vem fick bli hans mamma istället? Funderingarna på barn och adoption tillsammans med lusten att beskriva riktigt nära vänskap blev till slut romanen ”Längre bort än hem”.

Bokens karaktärer – My och Helena är bästa vänner, de har följt varandra sedan barndomen, flyttat till Stockholm tillsammans, utbildat sig, festat, slitit, gråtit och blivit vuxna tillsammans. My är den rastlösa, känslomässigt explosiva konstnären och lever tillsammans med Peter och deras dotter Li-Lou. My är adopterad från Kina och tycker att hennes bakgrund som adopterad är hela anledningen till allt som är dåligt i hennes liv. Hon upplever trots sin starka karaktär och persona att hon är identitetslös, en människa utan hem.

Helena är den duktiga flickan, uppvuxen med en ensamstående mamma, pappan var alkoholiserad och försvann tidigt ur hennes liv. Hon försöker leva upp till sina egna förväntningar om livsduglighet, vill alltid göra rätt. Hon lyckas väldigt bra i karriären men är mycket ensam och ingår som en extramedlem i Mys familj, där hon är varje ledig stund.

Vännerna stöttar, roar och älskar varandra utan hemligheter, i en total symbios. Tills den dag, när Helena berättar att hon längtar så oerhört efter en egen familj, efter ett barn. Hon har försökt att bli gravid med olika män i över ett års tid. My blir chockad och mår illa av att Helena ljugit så länge.

När Helena misslyckas med alla sina försök att bli gravid, börjar hon fundera på att adoptera. Men hur skulle hon kunna göra det? Adoption är i Mys värld det värsta man kan göra en annan människa, det värsta som kan hända ett barn.

”Längre bort än hem” är en relationsroman om ofrivillig barnlöshet, adoption och kvinnlig vänskap. En ”feelgood” roman med svärta, om kärlek mellan bästa vänner, vänner som har varandra som familj och hur de slits itu av konflikten som uppstår. När längtan efter familj står emot en självupplevd uppväxt i utanförskap. Kärlek mot rädsla. Längtan mot bitterhet. Om barn, adoptioner, mammor, relationer, ångest, livsval, utanförskap och ett försök att beskriva hur det känns när skillnaden mellan utsida och insida är stor.

/Sofie Weidemann

Gästblogg: Sofie Weidemann om ”Längre bort än hem”

Gästblogg: Hur jag mötte indiern som cyklade till kärleken i Borås

Lyssna på ”New Delhi – Borås”

En dag i maj 1997 ringde telefonen. Mannen som ringde pratade svenska med indisk dialekt och han hade en fråga: ”Varför är du så nyfiken på Indien och skriver så mycket om landet?”.

Jag förklarade att jag rest till Indien första gången när jag var 21 år och sedan återvänt varje år för att skriva reportage för Vagabond, resetidningen jag varit med och grundat tio år tidigare. Sedan frågade jag: ”Och hur har du, som är född i Indien, hamnat i Sverige?”.

Då berättade indiern, som kallade sig Pikej, om hur han föddes som oberörbar, hur han läste på konstskola i New Delhi, hur han träffade premiärminister Indira Gandhi, världens första kvinnliga rymdfarare, Valentina Teresjkova, och hur han mötte Lotta från Sverige och blev kär, men hur hon var tvungen att återvända hem och hur han två år senare köpte en cykel för att trampa till hennes hemland för att återförenas med henne.

Tio år efter vårt första möte följde jag med Pikej på ett av hans besök i födelsebyn i det före detta maharajariket Athmallik i djungeln i östra Indien.

När vi närmade oss byn blev vi stoppade av bybor som hade hört talas om vår förestående ankomst och gått för att möta bilen vi färdats i för att hylla oss med blomstergirlanger.

När vi kom till huvudgatan i byn dök en orkester upp. Chauffören fick bromsa in och så kröp i fram medan orkestern gick framför bilen och spelade hyllningssånger och allt fler bybor samlades längs vägen för att se den kastlösa men nu så berömda förlorade sonen återvända. Det kändes som om jag var på resa med en amerikansk presidentkandidat.

Det var där någonstans jag bestämde mig. Pikejs liv måste bli en bok.

Pikejs berättelse, insåg jag, handlar inte bara om hopp och kärlek, utan också om att överkomma hinder och undkomma förtryck. Den handlar om astrologi, profetior, som förverkligas, om hierarkier, kast, fördomar och hur en resa bortom horisonten kan förändra allt.

/Per J Andersson

Gästblogg: Hur jag mötte indiern som cyklade till kärleken i Borås

Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Lyssna på ”Berättelsens ängel”

Europas historia har alltid handlat om pendlingen mellan apokalyptiska katastrofer och högutvecklad civilisation. I Europatrilogin skriver jag om den förödelse som ständigt lurar runt hörnet i vår världsdel och som hotar att förgöra oss och vårt sätt att leva. Populistiska och nationalistiska rörelser har nämligen fått sådant genomslag att friheten i Europa är hotad på riktigt.

Att skriva spänningsromaner om en nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa framstod, när jag började skriva på Europatrilogin, som lite krystat och hypotetiskt. När jag skrev sista delen i Berlin kändes det som om jag beskrev något som kunde hända utanför på gatan när som helst. Bara några månader senare skedde också ett attentat, just i Berlin, som i stort sett liknar det som avslutar min trilogi.

Men vad fick mig att skriva böckerna?

2010 flyttade jag till Paris för att jobba i koncernledningen på ett multinationellt, franskt företag. Jag ville förstås lära mig mer om staden, så lite på kul – och för att jag en gång i tiden var en seriös litteraturvetare – började jag läsa den tyske filosofen Walter Benjamins Passagearbete, ett mastodontverk om Paris. Uppriktigt sagt är Benjamins böcker mycket svårlästa och så långt ifrån en ordinär reseguide man kan komma.

Det gick rätt trögt att ta mig igenom böckerna, men när jag läste om Walter Benjamins eget liv kom jag på att mystiken kring hans död och hans försvunna dokumentportfölj kunde utgöra bakgrunden till en thriller i vår tid.

Samtidigt som jag läste om Benjamn märkte jag tydligt de destruktiva krafter som var i rörelse i Frankrike, främst genom Front National. De skrämde mig på djupet. Så jag länkade ihop historien om Walter Benjamins väska med en nutida nazistisk konspiration mot det demokratiska Europa.

Det blev den första delen, Berättelsens ängel, som nu finns som ljudbok på Storytel.

Det stod dock omgående klart för mig att hela historien var större än en bok, så det blev till slut Europatrilogin.

Huvudpersoner i böckerna är Carl-Henrik Wiberg och Madeleine Raeder.

Carl-Henrik är från början Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Paris. Han är på väg att bli hemkallad till Stockholm och få jobbet som programledare för Ring P1. Det vill han inte, så han jagar desperat ett scoop som kan hålla honom kvar i Frankrike.

Madeleine Raeder är svensk marknadsassistent på ett stort franskt företag där hon gör kometkarriär. Hon har haft en jobbig uppväxt med mobbing vilket gjort henne till en ovanligt duktig slagskämpe. Hennes farfar, som var hennes beskyddare och mentor, lärde henne att slåss. Det är också på grund av farfar hon hamnar i stridens hetta och till slut blir den hon verkligen är.

Inspirationen till Carl-Henrik kommer från radiojournalisten Kjell Albin Abrahamsson. Det handlar mer eller mindre om en hyllning från min sida. Jag är en stor beundrare av Kjell Albin, hans radioreportage och även hans böcker.

Madeleine är mer av ett slags alter ego, fast väldigt distanserat. Hon tror att hon är någon annan än hon egentligen är på samma sätt som jag ofta har gjort. Inom sig bär hon på motstridiga delpersonligheter som skapar störningar och gör tillvaron stökig. Så har det alltid varit för mig också. Hon tror att hon är en ytlig karriärkvinna, men visar sig vara en krigare och dessutom en krigare i det godas tjänst. Hennes farfar ger henne nycklarna till en skatt, på samma sätt som min farfar gav mig nycklarna till en skatt: språket.

Mycket nöje önskar jag dig som lyssnare.

/Jakob Sverker

Gästblogg: Jakob Sverker om ”Berättelsens ängel”

Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Lyssna på ”Rent-a-Claus”

Det var ungefär vid den här tiden, några veckor innan jul, för sisådär tre-fyra år sedan. Vi i familjen skulle fira en lugn och stilla jul, bara vi och några av de närmaste. Det fanns bara ett problem – vem skulle vara tomte?

Någon av oss vuxna i släkten? Inte en chans, det skulle barnen ha genomskådat direkt. Någon granne kanske? En bra idé, men det visade sig snart att varenda människa i kvarteret var antingen bortrest över jul eller hade andra julaftonsåtaganden som hindrade dem från att dra på sig luvan och skägget. Vi la våra pannor i djupa veck, men kom inte på någon lösning. Till sist slog min fru ut med armarna och sa uppgivet: ”Det är ju inte klokt att det ska vara så svårt, det kan ju vara vem som helst under den där masken!”

Jag minns fortfarande hur jag ryste till vid de orden. Vem som helst kan finnas under tomtemasken. Vem som helst.
 Och när han knackar på dörren så släpper vi in honom. Han som finns under masken. Jag visste omedelbart att det fanns en berättelse där. Den berättelsen blev Rent-A-Claus.

Tillkomsten av Rent-A-Claus är ganska symptomatisk för mitt sätt att skriva skräck. Jag älskar att hitta den där mörka vinkeln, den lilla vrån dit ljuset inte riktigt når. För det finns där ju hela tiden, vare sig vi väljer att tänka på det eller inte – en skevhet, en gnagande känsla av att någonting inte är som det ska.
 Ljudboksutgåvan av Rent-A-Claus är den första i en fristående novellserie kallad Svenska Mardrömmar. Alla sex novellerna i serien tangerar på ett eller annat sätt skräckgenren, även om inte alla nödvändigtvis innehåller övernaturligheter. Ibland är helt enkelt människan det mest skrämmande monstret av alla.

Min kärlek till skräcken är livslång. Jag har alltid älskat och sökt den där iskalla ilningen längs med ryggraden, alltid fascinerats av berättelser om vad som kan tänkas leva i det där mörkret som vi alla lever så nära inpå men ändå inte riktigt vill se.

I en av de senare novellerna i Svenska Mardrömmar-serien säger en av karaktärerna att ”världen är full av hål, och vad som helst kan ta sig in genom dem.” Jag hoppas att mina berättelser ska vara som ett av de hålen, och släppa in det oväntade och det fantastiska i läsarens – eller lyssnarens – värld. Det finns en stor utsatthet i att vara människa, att existera i ett kosmos vars storlek vi aldrig kan komma i närheten av att förstå. Det är den utsattheten jag vill utforska i mina skräckberättelser, för jag tror att det är endast genom att göra det som vi kan finna den helt unika styrka som även den kommer med att vara människa.

Jag hoppas att du ska vilja lyssna och följa med på färden. Och det är ju trots allt snart jul. Kanske får du rentav besök av tomten. Om han dyker upp med sin stora julklappssäck och bultar på din dörr – släpp in honom. Lita på honom.

Johan Ring
Gästblogg: Johan Ring om ”Rent-a-Claus”

Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Lyssna på ”Snö som föll i fjol”

Ibland önskar jag att böcker, precis som gamla DVD-filmer, gavs ut tillsammans med extramaterial; framför allt med ”deleted scenes”. Bortklippta scener kan fördjupa ett verk. Och de visar vilka ”darlings” som dödats på vägen.

Jag har skrivit en roman som heter Snö som föll i fjol. Den handlar om resande, åtrå, gemenskap och yoga. Min roman har många deleted scenes bakom sig. Dessa har strukits av fullkomligt rimliga anledningar. De har inte tillfört berättelsen något eller inte varit bra.

Men det finns en deleted scene från ett av mina tidiga utkast som jag faktiskt aldrig kunnat släppa. I den scenen besöker romanfiguren Amir en plats på Koh Phangan i Thailand som heter Eden Garden.

Det var min skarpsynta sambo som påpekade att den här scenen bara skildrade en plats. Den förde inte handlingen framåt. Och min sambo hade rätt. Men det gjorde ont att släppa taget. Förmodligen handlade det om att jag själv haft en härlig upplevelse där när jag gjorde research för romanen.

För att ta sig till Eden Garden åker man longtailbåt från byn Haad Rin på Koh Phangans södra udde till en strand som heter Haad Thian. Stranden är belägen i en vik mellan branta bergsklippor. Efter mörkrets inbrott belyses den av lanternor och lägereldar. Till höger om viken finns en ranglig trätrappkonstruktion längsmed en bergssluttning. Trappan hålls upp av sneda, krokiga pålar och det knarrar medan man klättrar uppåt. Nedanför slår havsvågorna mot klippan. Uppifrån hörs technomusik.

Efter en stund ser man det.

Eden Garden ligger mitt i sluttningen. Det är en stor trähydda inbyggd mellan stenblock, buskar och träd. Grönskande blomrankor har slingrat sig in under taket. Det ligger hundratals flipflops vid ingången och människor rör sig på verandan. När man kliver in känner man golvplankorna bågna i takt med dansen. Man ser leenden överallt. Här finns expatrioter, thailändare, backpackers och barnfamiljer.

Eden Garden är nattliga fyrverkerier, techno och kärlek.

Här tillbringade Amir en natt. Och visst, det hände inte mycket som tillförde romanens handling något. Amir träffade lite människor, blev kysst och dansade till gryningen. Men scenen (och platsen) var en av mina darlings.

Alla övriga scener, de som inte strukits ur Snö som föll i fjol, skildrar hur romanfigurerna Linus, Stella och Amir kommer nära varandra. De är tre sökande själar som genom mindfullness, yoga och gemenskap vågar ge sig hän åt något nytt. Snö som föll i fjol tar dig med på deras resa, både inombords och på verkliga platser i Thailand. Platser som är mer spännande än Eden Garden!

Vill du ge dig ut på en resa i höst? Lyssna i så fall på ”Snö som föll i fjol”.

/Oscar von Seth

Fotograf: Julia Landgren
Fotograf: Julia Landgren
Gästblogg: Oscar von Seth om ”Snö som föll i fjol”

Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Lyssna på ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”

Det var nog Jan L Ohlsson som såg till att boken blev skriven. Jan L Ohlsson, min huvudkaraktär med ett brinnande konstintresse, för korta byxor och en förkärlek för siffran tre. Ganska snart anade jag att han hade någon diagnos eller liknande, men det var när han berättade om de screentrycken signerade Andy Warhol, som jag förstod att det kunde bli en historia. När han sedan förklarade att de var ovärderliga och att han gjorde sitt bästa för att hålla dem gömda, insåg jag att det kunde bli en mycket intressant historia.

Ganska snabbt dök det upp flera färgstarka karaktärer. Jag fick möta den sorgesamma vivören Vincent Grappa, den explosiva Mamma Rosa, den kärleksfulla Mamma Elna och den hippieinfluerade Paul Ohlsson som på olika sätt berättade delar av historien.

Karaktärerna drev upp tempot och skapade både spännande och dråpliga situationer vilka ibland fick mig skratta högt i min ensamhet framför datorn. De tog över och jag skrev ner det jag såg. Ungefär som att skriva om en film i text. Ganska fascinerande faktiskt. Att få en historia serverad av karaktärerna.

När manuset var klart fick jag napp av ett förlag och sedan gick det ganska snabbt. Först en inbunden version, sedan i pocket och nu ljudbok. Allt har varit ganska omtumlande och det var bara att hänga med i svängarna.

Under resans gång i arbetet med boken läste jag varje kapitel högt för min man. Dels för han var nyfiken på hur berättelsen fortskred men också för att ge mig feedback. Han var mycket angelägen om att få höra och vi upptäckte att texten skulle kunna göra sig mycket bra som ljudbok. Så det är av förklarliga skäl väldigt roligt att den nu finns i sådan form.

Jag gillar research och jag har studerat en hel del för att det ska stämma något så när med verkligheten trots att allt är hundra procent fiction. Samtidigt har jag ju såklart tagit hjälp av mina livserfarenheter inom konst, arbete i resursskolor och som infödd Linköpingsbo till exempel. Det förenklar när man skriver om det som finns invävt i musklerna.

Eftersom jag saknar Jan L Ohlsson , Vincent Grappa och alla de andra förstod jag att en uppföljare behöver skrivas. Synopsis är på gång och jag har denna gång bett Mamma Rosa hålla i taktpinnen. Men hur det blir kan bara framtiden utvisa för när man blandar in familjen Ohlsson kan vad som helst hända.

/Lena Nordenjack

Fotograf Jan Holmbom
Fotograf Jan Holmbom
Gästblogg: Lena Nordenjack om ”Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd”