Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Författaren bakom Ö-vikserien!

Ingemar Dahl
Foto: Birgitta Tillgren

Mina deckare utspelar sig i den lilla byn Banafjäl som ligger två mil norr om Örnsköldsvik. Byn finns i verkligheten och jag växte upp och bodde där till 20-års ålder. Fortfarande har jag mycket kontakt med hembygden i form av en sommarstuga, även om jag inte bor där permanent för tillfället.

Att förlägga handlingen i byn långt från storstäderna kändes naturligt och även som ett nytt grepp när jag började skriva.

Mina huvudpersoner är Leonard Bengtsson, 50+, som har svårt att hålla sina kommentarer för sig själv och gärna driver omgivningen till vansinne med dåliga vitsar och lite practical jokes. Gillar inte alltid att hålla sig inom polisens strikta regler. Han är liksom jag också uppvuxen i Banafjäl och bor också där.

Hans motpol är Ronny Nyberg, 40+, en mer strukturerad polis, som bor med sambon Hanna och bonusbarnet Filip i grannhuset.

Sofia Hägglund, runt 30 år, arkeolog som är född i Skeppsmalen, en bit från Banafjäl. En pigg tjej som aldrig håller tyst i diskussioner och har ett stort hjärta som klappar för rättvisa, miljö, feminism etc.

Kalla stjärnor blinka, första boken i Ö-viksserien, har en parallellintrig som utspelar sig på yngre stenåldern 2500 år f.kr. där man får följa den för mord orättvist beskyllde unge Vibjörn och hans kamp med sin käresta Seigun att återta sin plats i stammen. Historien vävs ihop med nutidsintrigen eftersom en utgrävning påbörjas i Banafjäl där också några lik upphittas.

Tre böcker till i samma serie har jag skrivit, Snörök, Rädsla och Dubbelnatur och fler kommer det att bli.

Må er lyssning förhoppningsvis börja och ta er med till en miljö med lantliga original, humor och långt från förhörsrum med bandspelare, obducentprotokoll i tre kapitel och alkoholiserade poliser. I mina böcker är det personerna runt omkring som har diverse problem istället.

//Ingemar Dahl

övikserien

Författaren bakom Ö-vikserien!

Skrivandet som terapi

Christin_Ljungqvist_2.jpg
Fotograf: Ola Kjelbye

Det började med en tanke: jag tror inte på mänsklighetens framtid. En tung tanke. Men det var som en insikt. Jag hade inte ens en teori. Så snart jag försökte föreställa mig vad vi sysslar med om bara hundra år baserat på miljöproblemen vi har idag, flyktingkatastroferna, krigen, nationalismen (vår världs historia satt på repeat), blev det svart inombords. Väldigt svart. Och det var så klart oroande. Energikrävande och maggnagande. Jag fick rentav svårt att planera min egen framtid på kort sikt, som husköp och barn, på grund av tanken. Den infekterade mitt välmående, förlamade mig i vissa fall, och så kunde jag inte ha det.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps idag (22 mars 2017) och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är en framtidsbok, och resultatet av ett slags självterapi. För vad är skrivande om inte ett metodiskt sätt att förstå?

Hämtat ur min dagbok 28 mars 2014:
[…] när jag tittar på världen av idag, känner jag en enda stor naturkatastrof inom mig. Vi lever så knepigt, ojämnt, ohållbart, osolidariskt, miljöovänligt. Och fram tills jag kom på den här manusidén har jag, personligen, inte kunnat föreställa mig en möjlig framtid för oss. Helt ärligt. Jag har tänkt; vad händer när oljan tar slut och allting försvinner? Persondatorer, mobiltelefoner, asfaltsvägar, gummidäck, allt, allt, allt av plast, och med detta import, export, globalisering?

Jag bestämde mig för att aktivt fylla det där mentala och själsliga hålet med information: jag började skriva bort min oro medelst research, fantasi och förhoppningar. Och det är inte första gången jag gör såhär. Faktum är att beteendet går tillbaka till mitt allra yngsta jag, särskilt till då jag var fjorton år. Det kan tyckas förskonat att ändå ha hunnit bli tonåring innan någon älskad och alldeles nära människa dör, men sorgen blir dock större ju äldre vi blir. Se bara på barnen, så lyckligt oförstående de är inför livets beskaffenhet medan gamla förstår alltför väl. Som tonåring börjar man förstå, och man har dessutom känslorna utanpå huden. Jag hade känslorna utanpå huden, och jag miste min mormor i cancer, den där sjukdomen som lurpassar på oss människor och som kan drabba vem som helst, när som helst (som att spela rysk roulett). Jag blev rädd för att dö. Jag blev rädd för att cancern finns i mina gener, rädd för att cancern skulle ta någon mer som jag älskade, rädd för att förlora igen. Jag minns inte hur det blev som det blev, men från dess att mormor insjuknade tills jag började gymnasiet skrev jag och min bästa vän, Charlotte Lundin fd. Knutsson, en fantastikserie för hand i kollegieblock eller anteckningsböcker. Vi målade våra egna omslag, ritade kartor, illustrerade, lyssnade på irländsk folkmusik, ilade runt i Valldas natur – vi var på toppen av vår kreativa bana, serien blev tolv böcker lång (!). Genom vårt skrivande, vår fantasi, fick jag utlopp för min oro, min rädsla. Jag fick förstå. Jag fick lägga tillrätta inombords tills allting kändes bättre.

Oron inför att dö och oron inför framtiden hänger absolut ihop – den är existentiell. Därmed blir också mitt skrivande existentiellt. Jag kan rentav få svårt med att finna ro numer om jag inte skriver. Genom skrivandet får jag ordning på tankar, känslor och uppfattningar. Jag kan dessutom ta reda på saker genom att skriva. När jag skrev Fågelbarn ville jag ta reda på om ondska verkligen finns (jag kom fram till att det snarare finns två krafter, en konstruktiv och en destruktiv, och att det är vi som tillskriver dem epiteten gott och ont) och nu vill jag ta reda på om vi kan skapa en oändlig värld. Vilket vi faktiskt verkar kunna. Lösningarna finns redan, eller ligger på skissbordet, alldeles snart inom räckhåll. Och det är ta mig tusan fantastiskt. Jag känner mig väl inombords, troende och förhoppningsfull. Jag vill prata med andra om hur de ser på framtiden för jag vill suga i mig alla idéer som finns! Det är väl heller ingen slump att jag går i barndom när jag behöver förstå igen. Att jag backar in i fantastiken, till kartritandet, historieberättandet, mystiken och fantasin. Där finns allt utrymme jag behöver. Jag kan vara just så samhällskritisk och världshärskande som jag vill utan att behöva ta hänsyn till alltför mycket av vår nutids rådande problem. Jag kan dessutom låta naturen ta över, införa svävare som färdmedel och låta modet gå tillbaka till ett hållbart 50-talsstuk bara för att jag vill, och inte för att det eventuellt blir så. Jag kan ställa mig själv frågor som vem har rätt till marken? Vad gör en främling? Varför är vi så rädda? Och jag kan lägga tillrätta inombords på en betydligt högre nivå än om jag skulle skriva nutida och realistiskt. Det är det fina med fantastiken. Genren stod länge utanför gemene människas blickfång – nu skrivs den för alla.

//Christin Ljungqvist

Skrivandet som terapi

Varför skriver du historiska romaner?

SetMattssonBron, FotoKimEkvall.jpg
Foto: Kim Ekvall

Set Mattsson, författare till ”Ondskans pris, ”Svekets offer”, ”Fruktans tid” och ”Så länge min bror andas”.

Jag får ibland frågan varför jag skriver historiska kriminal- och spänningsromaner. Hade inte det varit mycket enklare att skriva om min egen tid? Att slippa göra all research? Jo, kanske, men också mycket tråkigare. Researchen är ett av skälen till att jag skriver romaner. Det är spännande att sitta på Stadsarkivet i Malmö och vänta på en volym från Rådhusrätten 1952 som jag på måfå har beställt fram, utan att veta vad jag kan hitta i den. När den ligger uppslagen på bordet och jag läser om de olika brottsmålen – bedrägeri, förskingring, koppleri, stöld, dråpförsök eller vad det nu kan röra sig om –får jag en bild av samhället som det såg ut då. På Universitetsbiblioteket i Lund läser jag mikrofilmade dagstidningar från fyrtio- eller femtiotalen och försöker förstå hur livet såg ut för den ’vanliga’ människan. Vad pratade de om vid frukostbordet? Vilka filmer såg de på biograferna? Oroade de sig över de stigande matpriserna och den ökande ungdomsbrottsligheten eller skrämde utvecklingen i Östeuropa dem mer? Och jag inser att skillnaden mellan då och nu inte är så stor som vi kanske tror. Ett exempel på det är Sveriges sannolikt första ungdomskravaller som jag skildrar i ”Svekets offer”. De rasade tre nätter i rad nyårshelgen 1946/47 i Malmö centrum och precis som nu stod samhället frågande inför det som pågick och varför. Vad fick tolvåringar att välta bilar och sätta eld på juldekorationer? Ingen visste och på insändarsidorna pågick debatten i veckor efteråt om vart landet var på väg. Känns det igen?

Arkiven ger mig mycket material, men viktigare är att träffa och prata med dem som var med på den här tiden. Inför min trilogi om kriminalöverkonstapel Palm och hans efterkrigsmalmö intervjuade jag poliser som i sin ungdom patrullerat på stadens gator. De som visste vilka caféägare som bjöd på kaffe under kalla kvällar, i vilka kvarter de aldrig vågade sig in ensamma i, och på vilka krogar det serverades smuggelsprit. Timmarna jag tillbringade med dem har varit ovärderliga för mina romaner.

Att göra research handlar inte bara om att få fram fakta, det inspirerar också. En tidningsnotis eller ett förhörsprotokoll kan ge idéer till bihandlingar eller huvudintrigen i en roman. Research är alltså inte ett nödvändigt ont, tvärtom.

Ett annat svar på frågan om varför jag skriver historiska romaner är att jag vill ge perspektiv till vår egen tid, öka förståelsen för det som pågår. Min första roman, ”Ondskans pris”, tar sin början sommaren 1945 när Malmö var målet för många av de flyktingar som befriats från de nazistiska koncentrationslägren. Vissa dygn kunde det anlända flera tusen. Många av dem var i dåligt skick, både fysiskt och psykiskt, och krävde sjukhusvård. Den sommaren har stora 2 likheter med hur det såg ut i Malmö hösten 2015 när flyktingar från krigets Syrien kom till Sverige. Och precis som då var samhället beroende av frivilligas insatser för att klara av situationen. Min senaste roman ”Så länge min bror andas” handlar om de danska judarnas flykt till Sverige hösten 1943 när de hotades av deportation. Flyktingtrafiken över Öresund har vissa likheter med det som nu pågår på Medelhavet där människor på flykt tvingas betala dyrt och riskera sina liv för att sätta sig i säkerhet.

Jag vill också göra upp med den nostalgiska myten om att det var bättre förr. Det är särskilt viktigt i dessa oroliga tider då myten skamlöst exploateras av bakåtsträvande krafter som försöker skapa en bild av en idyll som aldrig funnits. Det var annorlunda förr, men absolut inte bättre. Det är hög tid att vi gör upp med den destruktiva uppfattningen och inser att vi, som den nyss bortgångne Hans Rosling menade, faktiskt lever i de bästa av tider.

//Set Mattsson

bookbysetmattsson

Varför skriver du historiska romaner?

Sista ordet om Kouplan

© 2014 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817
©2014 Foto: Anna-Lena Ahlström

Det är en vecka sedan jag skrev det sista ordet i det sista kapitlet i den sista boken om Kouplans överlevnad.

Kouplan föddes som ett svar på ett behov som jag hade. Jag behövde en detektivhjälte, för jag hade kommit på en ovanlig historia om ett barn som försvann. Det finns många historier om barn som försvinner, men just den här hade jag aldrig läst, och ju mer jag tänkte på den desto mer ville jag skriva den. Men den som skriver om ett försvinnande behöver också skriva om ett sökande, och just i det här fallet fungerade det inte med en polis.

Jag känner dessutom inte så många poliser. Jag har jobbat större delen av mitt arbetsliv som lärare i svenska för invandrare, och även om en och annan elev har varit polis så är det helt andra liv jag har fått riktig insikt i. Så jag gjorde som rekommenderat: grävde där jag stod.

Där jag stod, nämligen i mitt sfi-klassrum, fanns det ett myller av människor. Gamla, unga, snabba, långsamma, traumatiserade, nyfikna, högutbildade, lågutbildade, starka, utmattade, religiösa, sekulära, it-kunniga, arkitekturkunniga, sjukvårdskunniga och hönskunniga. Och jag tänkte att min deckarhjälte kunde få likna några av dem.

Till på köpet blev han papperslös. Det här var under ett år när det pratades mycket om papperslösa, och jag hade reflekterat över bilden av ”de papperslösa” som någon sorts homogen grupp. Jag känner flera som har levt papperslösa. De liknar på inget sätt varandra. Att vara papperslös är en omständighet, inte en gruppdefinition, och jag tog den här omständigheten och gav den (vilket man måste säga var en grym handling) till min huvudperson. Det skulle passa historien om Pernilla vars barn försvinner, att hennes hjälte var en som levde bortom samhället.

Så började det här enorma projektet. Det skulle bara bli en bok, men jag insåg snabbt att det behövde bli fyra. Kouplan visade sig nämligen bära på en hel del bagage, och papperslösheten var bara en av de omständigheter som präglade hans liv. Hans bror var försvunnen, hans identitet var komplex, varför hade han ingen kontakt med föräldrarna och varför var hans namn inte persiskt om han nu var från Iran? Tidigt i bok ett bestämde jag därför att boken om Kouplan inte skulle bli en, utan fyra.

Tips till alla som är som jag: Bestäm dig inte för att skriva fyra böcker. Det tar jättelång tid. Du kommer att behöva förkasta nya, jättebra idéer bara för att du har lovat att skriva fyra böcker om samma person.

Samtidigt som jag ibland har känt att denne Kouplan upptagit all min tid de fyra senaste åren, har han också blivit just så utkristalliserad som jag har önskat. Jag har lärt känna honom, så där nära att jag kunnat tänka ”nej, sådär skulle Kouplan aldrig resonera” och därför behövt styra om en planerad intrig. Jag har förstått att han aldrig skulle få för sig att söka polishögskolan, att han kanske inte ens är en detektiv så som man tänker sig en. ”Den ofrivilliga deckarförfattaren” stod det en gång i en rubrik om mitt nya projekt, och på sätt och vis kan man definiera Kouplan som ”den ofrivilliga detektiven”.

Var jag förresten en ofrivillig deckarförfattare, undrar kanske någon nu. Var jag ens en deckarförfattare? Diskussionen om genren har varit närvarande under hela detta arbete, och du kan läsa lite om den i de här två blogginläggen:

1). Jag tror att jag skriver en deckare
2). Mina böcker har bytt fejs

Kouplan har upptagit halva min hjärna i fyra år, så som böcker gör när man skriver dem, och vi har gemensamt parerat tre utgivningar med påföljande reaktioner, recensioner, intervjuer. Nu är den fjärde boken skriven, och även om den inte har fått liv än där ute (den kommer ut hösten 2017) så är mitt eget jobb klart. Jag ska inte skriva fram mer av Kouplans liv, för det började med en glad tanke, ”jag tror att det behöver bli fyra böcker om Kouplan”, och nu är det färdigt. Det känns faktiskt ganska ofattbart.

Är jag verkligen säker, undrar kanske någon (eller, jag vet att de undrar, för de har skrivit och frågat). Kommer jag aldrig, aldrig mer att skriva om Kouplan, inte ens som ett inspel i en helt annan bok (jag gillar att göra sådana)? Ja, jag är helt säker, det blir ingen mer Kouplan. När ni har läst den sista boken kommer ni att förstå varför.

saralovestam_banner
//Sara Lövestam

Sista ordet om Kouplan

Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

En intervju med Camilla Brinck!

Camilla_Brinck_05_INTERVJUBLOGG

Hej Camilla! Kan inte du väldigt kort berätta om dig själv?
Hehe ..oj,  det är alltid svårt att beskriva sig själv tycker jag och ännu svårare att göra det kort haha. Men jag är väl i grund och botten en väldigt glad tjej som har nära till skratt och använder ofta humorn i min vardag på ett eller annat sätt. Skratta är det bästa som finns så det ska man passa på att göra så ofta man bara kan.

Jag bestämde mig som liten för att jag skulle bli artist och jobba med musik, så blev det. Jag har alltså haft äran att få känna på hur det är att vara ”Pop-stjärna”. Blev kontrakterad till Virgin Records som artist och sedan som låtskrivare till Universal Publishing när jag var 25 år.

Skapandet har alltid varit det jag dragits till, vad det än må vara, exempel måla, skriva, sjunga eller uppfinna saker. Och så har jag nog oftast valt att gå min egna väg, försökt att inte lyssna så mycket på vad alla andra säger. Det är inte lätt men jag tror att man måste stänga av alla nej-sägare ifall man ska göra något som dom flesta själva är rädda för att göra. Rädsla är ofta det som får en att säga nej, därför är det ibland bra att inte veta alla fallgropar innan man ger sig ut på ett ”äventyr”. För om man hade känt till alla hinder man skulle stöta på så hade man förmodligen aldrig vågat stiga på möjligheternas tåg. Jag är väl däremot lite tokig på så sätt … jag hoppar nästan på alla tåg och en sak kan jag lova, alla går INTE dit man tänkt sig men tillslut så hoppar man på rätt tåg och när man då kommer fram är det underbart… haha… Musse & Helium-projektet är en sådan drömdestination och detta är ju bara början på en fantastisk resa ihop med dom.
LogoMusse&Helium1-170220
Hur kom idén bakom Musse & Helium till?
Jag satt och skrev på en låt hemma i min lägenhet för flera år sedan och skulle förvränga min röst till en mansröst. Jag råkade skruva fel och helt plötsligt hörde jag en liten röst som på en gång fick liv. WOW … det där är ju en karaktär, tänkte jag, det var alltså Musse jag först hörde. Jag skruvade vidare och då dök även Helium upp. Jag såg direkt en massa bilder i mitt huvud, hur dom såg ut, hörde hur som snackade etc.

Deras personligheter var nästan satta från dag ett. Dom blev mina ”nya kompisar” som helt enkelt ”flyttade in” hemma hos mig. Jag började spela in korta små avsnitt om mina kompisar som jag skickade runt till dom och det tog inte lång tid innan Musse & Helium var ett med gänget. Mina kompisar älskade Musse & Helium och pratade om dom som om dom fanns på riktigt haha! Det var då jag förstod att jag var något på spåret. Musse & Helium kändes genuina och var lätta att tycka om. När mina vänner sedan började önska spelacialskrivna avsnitt till sina egna barn så föddes idén till att skriva ett ljudboksäventyr och på den vägen är det.

Stämmer det att du gör alla rösterna i ditt ljudäventyr? Är det inte svårt?
Ja det stämmer, haha! Jag gör alla rösterna och konstigt nog är det inte så svårt. När jag hittar på en karaktär så lever jag mig in i den och försöker tänka som den karaktären gör. fast ibland så kan det vara lite svårt att komma in i rätt roll när jag snabbt växlar mellan dialoger och alla olika karaktärer. Min ljudtekniker Patricio brukar skämta om att om någon som inte vet vad jag håller på att spela in skulle höra mig sitta där inne i inspelningsbåset själv och prata med så många olika röster … ja, då skulle dom förmodligen bli rädda och undra vad som försiggår i mitt huvud, hahaha … Det är en helt vanlig dag på mitt jobb. Jag hänger knappt med några levande människor under produktionstiden utan bara med en massa konstiga varelser och djur.

På vilket sätt tror du att barn (och vuxna) har som mest användning för Musse & Helium?
Musse & Helium är ett perfekt tillfälle när man vill tillbringa lite till ihop, ta det lite lugnt, luta sig tillbaka och bara låta sig dras med ut på ett äventyr. Det är perfekt lyssning för hela familjen och det dyker alltid upp något man kan prata och diskutera om efter varje avsnitt. Musse & Helium är nämligen väldigt duktiga på att ifrågasätta saker och ting dom inte förstår, speciellt Musse, han skäms inte för nått. Koppla upp mobilen eller datorn till några bra högtalare eller i bilen och lyssna högt tillsammans. Om man är lättskrämd ska man nog undvika att lyssna på äventyret som en godnattsaga då det kan bli lite läskigt ibland. Men det är såklart väldigt olika så prova er fram till vad som passar er bäst.

Vad gör du när du inte hänger med Musse & Helium?
När jag inte hänger med Musse & Helium så umgås jag med min familj och mina vänner. Sjunger och spelar in låtar, tränar och hittar på bus precis som Musse & Helium gör.

Tack för en fin pratstund, men nu måste jag gå och laga lite mat till Musse & Helium som precis kom hem och är superhungriga. Dom säger att dom varit med om något otroligt stort, något jag inte kommer tro på men som tydligen avslöjas i Jakten på Guldosten!

Tack Camilla!

En intervju med Camilla Brinck!