”Någonstans brister himlen” – Om förändring

någonstans_Brister_himlen
Fotograf: Karolina Rosenqvist

Någonstans brister himlen kom till mig insvept i en tjock dimma. Bland kobbar och skär i 1920-talets Bohuslån såg jag berättelsen utspela sig. Ett familjedrama och en uppväxtskildring som kretsar kring den trettonårige fiskarpojken Elis och hans familj.

Jag förstod tidigt att boken skulle handla om ett sökande. På ytan består det i att Elis försöker hitta sin äldre syster Signe som försvunnit, men sökandet pågår även på andra plan. Det sker ett sökande i det förflutna, efter sanningen om händelser som gömts undan i familjen. Och Elis söker inom sig, för att få reda på vem han innerst inne är.

Att Någonstans brister himlen skulle komma att handla så mycket om förändring som den faktiskt gör, visste jag dock inte från början. Kanske blir det så efter att man har jobbat mycket med en text. De olika lagren avtäcks efter hand, de blottläggs och slipas sakta fram. Mot slutet av skrivandet satt jag därför med en tematik i famnen som jag inledningsvis inte hade ringat in, och nu i efterhand känns det självklart. Förändring, detta oundvikliga som livets gång tvingar fram, som ibland kommer som en lättnad men alltför ofta medför svårigheter. Att våga släppa taget om det välkända och trygga, en kamp som varje människa för.

I Någonstans brister himlen finns förändringen med som en del av Elis vuxenblivande. När familjebanden brister tvingas han tänka sig livet på ett nytt sätt. Men förändringen finns även med i bokens samhällsskildring, inte minst i form av modernisering av både fiske- och gruvnäring, och arbetarna som drabbas av den. De som hamnar på efterkälken när förändringens vindar blåser, men även de som griper de nya möjligheterna, kvinnor som ger sig in i yrkeslivet. Ja, nu i efterhand ser jag förändring som ett nyckelord i min roman.
0000061923
För mig personligen är det vid det här laget också dags för en förändring. I skrivandet lämnar jag bakom mig Elis och Signe och alla de andra karaktärerna i Någonstans brister himlen. Det är dags för en andra roman att bli till. Jag förflyttar mig norrut och ännu fler år tillbaka i tiden, för att lära känna andra karaktärer och nya platser. Och även om det är skrämmande att kasta sig in i detta nya, ser jag fram emot vad det för med sig.

//Erika Olofsson Liljedahl

”Någonstans brister himlen” – Om förändring

Katerina Janouch gästbloggar!

KJ
Fotograf: Thron Ullberg

Jag är väldigt stolt och glad över att kunna presentera ”Vapendragerskan”, den tionde boken i Cecilia Lund-serien som ljudbok till alla mina kära lyssnare! Denna gång är det duktiga Gunilla Leining som läst in historien, och resultatet kan du nu lyssna här.

Som vanligt råkar Cecilia ut för problem, både hemma och på jobbet. Många frågar sig hur det kommer sig att just hon av alla människor verkar dra till sig trubbel? Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet bara att det är så. Och det är bra, för då finns det alltid en ny spännande historia att skriva om.

2017 är ett fantastiskt tioårsjubileum för Cecilia, barnmorskan med de många barnen och de trassliga relationerna. Och ”Vapendragerskan” är en speciell bok, inte minst för att det är den första boken som jag ger ut på mitt eget förlag Palm Publishing. Att ge ut böcker själv har alltid varit en dröm och nu blir den verklighet. Det känns faktiskt helt fantastiskt. Många undrar förstås om detta är den sista boken om Cecilia och hennes familj. Jag ska återkomma till det. Men först några ord om hur denna serie kom till.

Medan jag skrev några fristående romaner bar jag på en mer omfattande bokidé. Det började som en tanke på hur mitt arbetsliv sett ut, och en lös föreställning om att jag borde knyta ihop mitt skrivande med ett slags röd tråd. Dessutom ville jag ha ett långsiktigt projekt. Att vara författare är otryggt och man har inga garantier om framtida anställning. Faktiskt är man inte bättre än sin senaste bok… Hittar man däremot på en lång serie, vet man åtminstone vad man ska hålla sig sysselsatt med de närmaste åren, även om man inte har en regelrätt månadslön. Jag hade en vision om att skriva en handfull romaner om sånt som intresserade mig, men som jag inte hittade någonstans.

Det skulle vara böcker med relationer som tema, men de skulle också innehålla spänning i lagom dos. Inte alltför blodigt och våldsamt – mer klurigt och gäckande så att man ständigt ville läsa vidare. Min huvudkaraktär skulle förkroppsliga mina egna drömmar och erfarenheter. Hon skulle vara lite som jag men ändå inte. Kanske faktiskt en person som utmanade mig och som jag i viss mån kunde störa mig på? Någon med vars hjälp jag fick testa gränserna. Ett slags modern superhjälte i en antihjälte-gestalt.
0000062925
Någon gång under 2007 föddes så en egensinnig barnmorska i mitt huvud. Hon behövde ett namn som var lätt att komma ihåg. Cecilia lät vackert. Lund var okomplicerat och påminde lite om Lind. Jag såg henne genast framför mig, mellanblond åt det ljusare till, med gråblågröna ögon. Ett typiskt svenskt utseende om man så vill, klassiskt och möjligen lite gåtfullt. Dessutom skulle hon ha många kvinnor i släkten, bestämde jag. Något som alltid fascinerat mig, eftersom jag själv bara har en handfull. Cecilias egen familj blev därför rena matriarkatet. En klok gammal mormor, en framgångsrik mamma, samt systrarna Susanna och Maria.

Barnmorska är ett yrke man sällan hittar i spänningslitteraturen, hade jag noterat. Samtidigt är förlossningsavdelningen en otroligt spännande och intressant plats att skildra. Där möts liv och död och de som arbetar där har sällan en tråkig sekund på jobbet. De får slita hårt, arbetspassen är stressiga, de är absolut undervärderade på alla sätt, men samtidigt får de dagligen bevittna livets mirakel. Att vara barnmorska är ett mångfacetterat yrke som förtjänar en egen plats i litteraturen. Det var därmed givet att Cecilia Lund skulle bli just barnmorska. En barnmorska med två systrar och flera egna döttrar. Allt som jag har för lite av i mitt eget liv.

Jag älskar att skildra samtiden. Livet runt omkring, med alla de ”utmaningar” det bär med sig… Relationer som är svåra och jävliga men samtidigt ljuvliga och livsviktiga. Kraven vi moderna människor har på oss, både utifrån men också inifrån oss själva. Föräldraskapet, kärleken, vänskapen. Yrkeslivet.

Samhällsdebatten! Inte minst den. Livet rusar på och det är så mycket man ska klara av. Stort som smått måste det samsas på de timmarna dygnet har. Jobb, hushåll, heminredning och hälsa, träning och mat, kreativitet och samhällsengagemang, semesterresor och ekonomi, allt i ett rasande tempo, och helst ska man samtidigt hålla en snygg och spännande fasad på sociala medier. Helt enkelt knappt överskådligt och något jag självklart ville fånga i romanerna om Cecilia Lund. För jag har varit genuint nyfiken på hur hon ska klara av sitt liv, hur hon hinner och orkar.

När väl den första boken släpptes har det bara rullat på. En bok per år har det blivit under detta decennium med Cecilia Lund. Jag har låtit henne utvecklas och genomgå många drastiska faser. Separation och återförening, ännu ett barn, sedan åter uppbrott… Någonstans i mitten av serien är hon med om en omvälvande händelse. Hon drabbas av hjärtskada och därefter är det som om hennes sinnen skärps. Det oförklarliga som kommit hennes väg blir tydligare, och Cecilia blir också en mer aktiv problemlösare. Och samtidigt blir hennes barn större, något som ger henne mer tid att ägna sig åt annat än enbart familj och arbete. Tio böcker hade jag planerat för från början. Tio böcker har det nu blivit.

Som jag nämnde i början undrar många läsare om vi nått vägs ände. Om serien är komplett. På det måste jag svara, att jag troligen kommer skriva ännu en bok om Cecilia Lund, med planerad utgivning 2018.

Därefter får vi se. Slutligen vill jag sända en hälsning till alla er som tycker om böckerna om Cecilia. Jag måste säga att ni är helt fenomenala läsare och lyssnare, som skänker mig både energi och inspiration. Det är för er jag skriver – och det är er jag har att tacka för att det blivit så många böcker om denna speciella barnmorska. Så fortsätt gärna och lyssna och läs! Och skicka gärna er feedback, på mejl – info@katerinamagasin.se, Facebook, Twitter eller instagram… Jag älskar att höra ifrån er, och få ta del av era tankar om böckerna.

Trevlig lyssning!
//Katerina Janouch / Katerina Magasin

Katerina Janouch gästbloggar!

Odile Nunes läser in Ferrante!

odilenunes.png
Foto: Privat

Hej Odile! Du har läste Elena Ferrantes hyllade bokserie Neapelkvartetten. Hur känns det att ge röst till en sån populär bokserie?

Väldigt roligt. Det har varit en spännande resa att följa berättelsen om deras mångfaceterade relation. En resa som inneburit insikter i både hur relationer formar människorna, stimulerar och utmanar dem, men också hur vi både omedvetet och medvetet knyts till varandra, och behöver varandra för att komma vidare,och hur olika omständigheter och förutsättningar tvingar oss till olika val i livet. En berättelse om livet som kamp, där kunskap, och överlevnadskunskap är avgörande, och där både kampen och kunskapen kan se väldigt olika ut. Jag har absorberats av historien både genom detaljerna och det musikaliska i berättandet.

Hur ger man liv till en ganska ”tung” bok? 

Jag upplever inte böckerna som tunga, då det hela tiden finns en rörelse framåt, att berättelsens personer ständigt strävar efter att göra det bästa av sina liv. De återkommande reflektionerna är försök att förstå och begripliggöra tillvaron. Personerna är också gestaltade utan värderingar, med en kärv ömsinthet, en sorts saklighet. I allt det finns en stor hoppfullhet tycker jag.

För att ge liv, behöver man krypa in i alla människorna och se tillvaron ur deras perspektiv.

Vad har de största utmaningarna varit?

Största utmaningarna har bl.a. varit det långa meningarna där bisatserna innehållit flera långa tankar eller kommentarer, och det jag uppfattar som poetiskt musikaliska uppräknande, av människor och händelser, Jag har upplevt ett behov av att rytmisera för att det inte ska kännas monotont på fel sätt.

Vilken av de fyra böckerna i serien är din favorit?

Jag kan inte välja ut någon, alla ingår i en livsväv som ibland är händelserikare, i bland tråkigare, ibland fadd, och ibland euforisk. Inget skulle vara något utan det andra. Summan av allt är ett liv.

Jag tycker dock att böckerna ibland kan kännas olika skrivna, men det blir ju bara en spegling av livet det med.

Tack Odile Nunes!

elenaferrante

 

Odile Nunes läser in Ferrante!

Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

KajsaSommar14
Fotograf: Klas Wallmark

En skärva av verkligheten var fröet. Så utvecklades historien.

Isabelle och Tvåhundrasjuttio sekunder kom till när jag insåg att jag skulle göra precis tvärtemot det jag skrivit tidigare. Den kända polletten som trillade ner och la sig tillrätta efter kursen i manusbearbetning. Jag hade skrivit svulstigt om en lång tidsperiod med många karaktärer inblandade. Nu kom jag igång med en helt annan infallsvinkel med det manus som ledde till min debut. Tvåhundrasjuttio sekunder är en relationsroman som utspelar sig under två veckor på en semesteranläggning. Personerna historien kretsar kring är fem. Isabelle, George, paret de lär känna, en okänd man. Isabelles föräldrar spelar också en roll i varför saker har blivit som de blivit. Det är Isabelle vi följer, hennes tankar och gömda känslor hon behöver tampas med under resan. De val hon gjort och som hon står inför. Det handlar om beroende, lojalitet och att vara sann mot sig själv. Avskalat språk, enkel i handling, komplicerat i relationerna.

Skrivandet har alltid funnits. Tidigare som dagbok, dikter, brev, noveller, artiklar. Och att helt enkelt skriva av sig. Redan på gymnasiet fanns drömmen om att ge ut en bok. Det dröjde några år. Ganska många faktiskt. Jag saknade verktygen och är tacksam för pushen jag fick att anmäla mig till en skrivkurs på Folkuniversitetet.
0000059807
Under tjugofem år har jag jobbat med människor och människors utveckling som konsult, utbildare, coach. Beteenden kan vi betrakta, tankar, känslor och det som leder fram till en handling syns inte. Det är den introverta processen jag vill beskriva. Har centralkaraktären fått nya insikter i slutet av berättelsen ser jag det som ett lyckligt slut. Sen kan man undra varför processen behöver ta så lång tid. Men det är väl så livet är. Ett pussel som behöver formas. Och kanske blir man lite klokare under tiden det pågår.

Jag jobbar mycket med språket. Vill få läsaren att följa med i rytmen och känna ett flyt. Det är just språket och enkelheten som gör att jag tror Tvåhundrasjuttio sekunder passar som ljudbok.

Kajsa Franchell i april 2017

Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Maria-Sveland-copy-Saga-Berlin-Niceguzz
Fotograf: Saga Berlin

När Bitterfittan kom för tio år sedan var ingen, allra minst jag själv, beredd på att den skulle slå så brett läsas av så många. Inte heller var jag beredd på att så många skulle höra av sig och säga att de känt igen sig i allt som Sara tänkte och gjorde. Men det visade sig att många delade Saras frustration över det ojämställda familjelivet i ett av världens mest jämställda länder. Jag hade inte tänkt att skriva en uppföljare men för några år sedan började Sara återigen dyka upp i mitt huvud och sakta men säkert började en ny berättelse ta form. Den som handlade om hur livet blev för Sara när hon till slut tog steget ut och skilde sig.
0000061208
Bitterfittan 2 handlar om hur Sara nyskild med tre barn försöker få livet att gå ihop som ensamstående. Hennes problem är inte längre sömnbrist utan en diffus frustration över livet som tycks passera alltför snabbt. Som frånskild får hon för första gången på femton år möjlighet att göra allt det hon fantiserat om. Egen tid varannan vecka, ett stall med älskare som kommer och går, jobba hur mycket som helst ena veckan för att andra veckan vara en närvarande, tillfredsställd mamma. Men självklart är det inte så enkelt. Det visar sig ganska snart att de olika krav och förväntningar som ställs på henne som mamma jämfört med sin man/exman som pappa, fortfarande lever och frodas även när de inte längre lever tillsammans. En man som skiljer sig och tar vårdnaden om barnen halva tiden blir applåderad och beundrad. Att kvinnor gör och gjort detsamma i alla tider tas för givet. Om en kvinna däremot uttrycker att sin barnfria vecka faktiskt är ganska härlig, något som möjliggör att hon kan jobba på, träffa vänner mm så bryter det mot en norm av hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Omgivningens bestörta och olycksbådande reaktioner på Saras skilsmässa ökar hennes dåliga samvete och förtar hennes nyvunna frihetskänsla. Inte heller idén om den fria kärleken tycks fungera i praktiken. Gång på gång tillrättavisas hennes längtan av patriarkatets osynliga men kännbara käftsmällar. Som tur är finns vännerna där, både de gamla och de nyvunna som plötsligt dyker upp. Tillsammans bildar de ett systerskap som håller varandra uppe när det stormar och som i slutändan visar sig utgöra den trygga kärlek som Sara alltid letat efter. Män kan komma och gå, men vännerna består.
0000061207
För även om Sara i Bitterfittan 2 inleder en rad misslyckade relationer med aningen hopplösa snubbar så är den stora kärleksberättelsen egentligen den som handlar om Sara och hennes vänner. Det är de som finns där i vått och torrt medan männen kommer och går. Tio år har gått sedan Bitterfittan kom ut. Under den tiden har världen förändrats en hel del. Inte minst den feministiska rörelsen har förnyats tack vare intersektionella, identitetspolitiska tankar. Samtidigt har nationalistiska, nyfascistiska krafter växt över hela Europa och USA. Antifeminismen är en av de grundpelare dessa ideologier vilar på. I deras världsbild är en frihetslängtande, oberoende kvinna något av det mest provocerande du kan vara. Men samtidigt som dessa rörelser växer ser vi också en aktivistisk, livlig motståndsrörelse som demonstrerar och protesterar där feminister står sida vid sida med antirasister och miljörörelse. Jag vill att berättelsen om Sara ska vara en motkraft till de bakåtsträvande, hatiska rörelser som just nu firar triumfer i USA och Europa. Jag vill att Bitterfittan 2 ska ge kraft och inspiration till alla de kvinnor som någon gång skilt sig och till alla de som någon gång funderat på att skilja sig. Jag vill berätta om en kvinna som tycker att det borde vara självklart att hon får älska och leva på samma villkor som männen. Att hon har samma möjligheter och rättigheter -inte bara i teorin utan även i verkligheten. Utan att förenkla vill jag också berätta om livet som ensamstående mamma med tre barn som stundtals är vidrigt tufft men som på många sätt också blev bättre än vad Sara vågat hoppats -trots alla olyckskorpar som kraxade högt och gjorde henne rädd och orolig.

Jag vill berätta om att livet aldrig blir som man tänkt sig -men det blir. På något sätt blir det och om vi vågar prova nya stigar kommer vi då och då upptäcka fantastiska platser som vi inte hade någon aning om att de existerade.

//Maria Sveland

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Författarporträtt Hanna Landahl161202.png
Foto: Markus Landahl

Varför skrev du den där boken? Jag får ofta frågan. Den är inte helt enkel att besvara, men jag ska göra ett försök.

Ett kortfattat svar är att jag var förbannad. Frustrerad. Upprörd över det hårdnande samhällsklimatet i migrationsfrågor. Det här var hösten 2014, ett år innan den stora flyktingvågen nådde sin kulmen i Europa.

Det var båtar som förliste i Medelhavet och ingen som gjorde någonting för att förhindra det. Det var Sverigedemokrater som firade stora framgångar i valet, bland annat som största parti i min egen valkrets. Det var romska tiggare utanför var och varannan mataffär som ingen såg. Som ingen brydde sig om.

Och det var en stor skylt i en vanlig villaträdgård. En skylt i min lilla ort som stod vänd mot tågrälsen för att så många som möjligt skulle se. En skylt där det klart och tydligt framgick att flyktingar inte var välkomna, i alla fall inte in my back yard.

Det var också en händelse på gymmet jag då frekvent besökte. Jag låg på en brits med överkroppen hängande rakt ned mot golvet. När jag lyfte mig uppåt upptäckte jag något som fick min hud att knottras av obehag. Mitt hjärta att klappa okontrollerat. Mitt på golvet framför mig hade någon format två tjocka rep till ett stort hakkors. Långt senare, Skylt.pngför bara några månader sedan, läste jag en artikel i lokaltidningen där det framgick att några män hade dömts för hatbrott mot en man från Syrien. Händelsen hade inträffat på samma gym där jag såg hakkorset. Kanske var det samma män som lekt med repen. Kanske var det några andra.

Nicke Nygård, fotbollstränaren i Himmelsta, blir aldrig dömd för hatbrott mot de ensamkommande killarna i boken. I den bästa av världar kanske han skulle ha blivit det. Men Himmelsta är inte den bästa av världar. Himmelsta är bara en vanlig liten ort, någonstans i Sverige.

Att jag skrev Välkommen till Himmelsta, vilken är min allra första roman, handlade också om en brinnande längtan efter att få skriva. En längtan efter att få låta mig uppslukas av min alldeles egna värld. Där reglerna inte var satta på förhand och där jag fick bestämma precis allting själv.

Hanna Landahl
Hemsida: www.hannalandahl.se
Facebook: www.facebook.com/hannalandahlforfattare

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget