Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Författarporträtt Hanna Landahl161202.png
Foto: Markus Landahl

Varför skrev du den där boken? Jag får ofta frågan. Den är inte helt enkel att besvara, men jag ska göra ett försök.

Ett kortfattat svar är att jag var förbannad. Frustrerad. Upprörd över det hårdnande samhällsklimatet i migrationsfrågor. Det här var hösten 2014, ett år innan den stora flyktingvågen nådde sin kulmen i Europa.

Det var båtar som förliste i Medelhavet och ingen som gjorde någonting för att förhindra det. Det var Sverigedemokrater som firade stora framgångar i valet, bland annat som största parti i min egen valkrets. Det var romska tiggare utanför var och varannan mataffär som ingen såg. Som ingen brydde sig om.

Och det var en stor skylt i en vanlig villaträdgård. En skylt i min lilla ort som stod vänd mot tågrälsen för att så många som möjligt skulle se. En skylt där det klart och tydligt framgick att flyktingar inte var välkomna, i alla fall inte in my back yard.

Det var också en händelse på gymmet jag då frekvent besökte. Jag låg på en brits med överkroppen hängande rakt ned mot golvet. När jag lyfte mig uppåt upptäckte jag något som fick min hud att knottras av obehag. Mitt hjärta att klappa okontrollerat. Mitt på golvet framför mig hade någon format två tjocka rep till ett stort hakkors. Långt senare, Skylt.pngför bara några månader sedan, läste jag en artikel i lokaltidningen där det framgick att några män hade dömts för hatbrott mot en man från Syrien. Händelsen hade inträffat på samma gym där jag såg hakkorset. Kanske var det samma män som lekt med repen. Kanske var det några andra.

Nicke Nygård, fotbollstränaren i Himmelsta, blir aldrig dömd för hatbrott mot de ensamkommande killarna i boken. I den bästa av världar kanske han skulle ha blivit det. Men Himmelsta är inte den bästa av världar. Himmelsta är bara en vanlig liten ort, någonstans i Sverige.

Att jag skrev Välkommen till Himmelsta, vilken är min allra första roman, handlade också om en brinnande längtan efter att få skriva. En längtan efter att få låta mig uppslukas av min alldeles egna värld. Där reglerna inte var satta på förhand och där jag fick bestämma precis allting själv.

Hanna Landahl
Hemsida: www.hannalandahl.se
Facebook: www.facebook.com/hannalandahlforfattare

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

Gästbloggsinlägg av Marie Olsson

Marie Olsson
Foto: Privat

I bokhandeln på Bostons flygplats för flera år sedan stötte jag på Anna Pigeon för första gången, eller rättare sagt boken ”Endangered Species” av författaren Nevada Barr. Och från första sidan var jag fast.

Jag är inte mycket för att analysera böcker. Antingen gillar jag en bok eller inte. Jag vill dras in i handlingen, vara där, se den spelas upp inne i huvudet. Allt detta bjuder Nevada Barr på i sina spänningsromaner, de utspelar sig i storlagen vildmark i olika nordamerikanska nationalparker och de är nervpirrande.

Barrs huvudperson Anna Pigeon arbetar som ranger i nationalparkerna. Hon kan få vandra ensam i dagar över milsvida vildmarksområden för att patrullera sitt område. Att upprätthålla lagen i nationalparken är definitivt inget vanligt åtta till fem-jobb men det utgör en bra ram för den som vill skapa spänning. Brott inträffar överallt där människor samlas, även i nationalparkerna, och Anna har en särdeles förmåga att snubbla över dessa.

En av anledningarna till att jag fastnade för böckerna var Anna, en medelålders kvinna, flärdfri, tuff, envis, vresig, ironisk och med en rejäl dos galghumor. Efter att hennes make omkommit i New York flyr hon till vildmarken och till jobbet som ranger. Ju längre bort och ensligare placering desto bättre enligt henne. Saknaden efter maken bekämpar hon med stora doser natur och en hel del vin. Hon är en okonventionell brottsutredare med fel och brister som man lätt blir engagerad i. Intrigen och brotten är ovanliga, ledtrådarna originella och de udda existenserna som figurerar i böckerna ger berättelsen en extra krydda Barrs skickliga miljöbeskrivningar gör att man verkligen kan känna att man är där, känner doften av barrskogen, den torra ökenhettan, dimman över Lake Superior, upplever djuren och växterna. Och Barr vet vad hon skriver om. Hon har själv arbetat som nationalparksranger, bland annat i Guadalupe nationalpark där ”Pumaspår” utspelar sig.

En bekantskap som Anna Pigeon vill man dela med sig av. Men få av mina vänner nappade på dessa böcker eftersom de inte hade lust att läsa på engelska. Jag tyckte det var konstigt att de inte hade getts ut på svenska, och började fantiserade om att det skulle vara kul att översätta dem. Några år senare när jag passerat femtio bestämd34965e jag mig för att våga språnget. Jag sa upp mig och uppfyllde min mammas önskan och följde med henne till USA på en rundresa genom västra USA:s fantastiska natur. Inspirerad av miljön bestämde jag mig för att göra slag i saken och se om jag kunde få översätta och ge ut böckerna om Anna Pigeon på eget förlag. Till min stora glädje fick jag köpa rättigheterna. Förlaget fick namnet Hoodoo, efter de häftiga pelarlika klippformationerna som jag såg i Bryce Canyon, och det står för en utgivning som kombinerar miljö och mycket spänning, och för det som är lite annorlunda.

Nu kan jag äntligen presentera Anna Pigeon för alla som vill göra hennes bekantskap på svenska. Och det är jättekul att även Förlaget Lind & Co gillar böckerna om Anna så mycket att de vill ge ut dem som ljudböcker. I ”Pumaspår”, den första boken i serien som det snart går att lyssna på, får man möta Anna på hennes första tjänst som ranger när hon patrullerar i Texas ökenlandskap. Jag är övertygad om att Anna kommer att få många fler vänner som både vill läsa och lyssna på böckerna om den tuffa rangern.

//Marie Olsson (översättare)

Gästbloggsinlägg av Marie Olsson

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

Elisabeth Andersson
Foto: Jenny Leyman

Första gången jag bantade var i högstadiet. Jag och min bästa kompis bestämde oss för att fasta. Det gick inte så bra. Vi gillade varken potatisavkok eller buljong utan fastade på flytande aprikosnektar som vi tyckte var jättegott. Någon större viktminskning blev det inte.

Efter det har jag provat flera olika bantningsmetoder. Jag har gått ner, sedan upp igen. Ner igen, upp igen. Och så ner och upp igen. Och så vidare. När jag tänker efter har jag nog bantat halva mitt vuxna liv.

Det var det här jag ville skriva en roman om, på ett underhållande sätt – om hur mycket tid, energi och pengar jag och många andra kvinnor lägger på att banta. Jag har läst någonstans att sju av tio svenskar vill gå ner i vikt. Jag tror att det framför allt är kvinnor. Och det är kanske inte så konstigt, för om man blir smal blir man ju inte bara snyggare, utan lyckligare också, eller?

Romanen heter ”Lyckostarnas klubb”. Huvudpersoner är Jenny, 30, Lotta, 39, och Bibi, 60. Jenny är copywriter på en reklambyrå, Lotta jobbar som nyhetsredaktör på teve, Bibi är marknadschef på ett bokförlag.
34964
De har alla tre superkoll på sina jobb, men inte lika bra koll på vikten. De lär känna varandra på bantningssajten Smaldirekt.nu när de inser att de har kärleken till ostbågar gemensamt. Jenny, Lotta och Bibi träffas och bildar Lyckostarnas klubb och hjälper varandra att gå ner i vikt, men också med viktiga beslut i livet. Till slut leder en träff med Lyckostarnas klubb till att faktiskt en ostbåge åstadkommer den mest oväntade förändringen i deras liv.

Hur är det då med min egen vikt just nu?

Jo, efter en tid uppåt är den på väg ner. För några veckor sedan började jag banta igen. Men målet är inte ”Beach 2016” utan ”Better health 2016”. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att det viktigaste med att gå ner i vikt är för att jag mår bättre. Men bara för att jag blir smal uppnår jag inte Den Stora Lyckan.

Den här gången hoppas jag kunna behålla den lägre vikten. Det borde inte vara så svårt. Det enda som behövs är ju lite karaktär, eller?

Jag har dedikerat ”Lyckostarnas klubb” till alla ständigt bantande kvinnor där ute. Nu vet ni varför.

Jag är en av er.

//Elisabeth Andersson, författare till ”Lyckostarnas klubb”.

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

”Det är något som inte stämmer”

I vanliga fall skriver Martina Haag ganska lättsamma relationsromaner som får en att fnissa lite och må bra i själen. I höstas släppte hon däremot något helt annat, en relationsroman som verkligen blivit tokhyllad för att den berör på djupet och rör upp saker till ytan.

26252
När en bok hyllas och snackas om så pass mycket var vi ju så klart tvungna att ta oss an den. Boken är kort, 4,5 timme, och när de timmarna gått så var det några av oss som kände ett behov av att prata om den.

Hannah_ROMAN_profilbeskrivningar
Hannah: Jag har inte läst särskilt mycket av Martina Haag tidigare, men hon är bevisligen bra när hon skriver om något som bränns på riktigt. Det finns en tryckande ångest som känns nästan rent fysiskt i mig när huvudpersonen Petra kämpar för att hålla ihop under den oundvikliga separationen och sveket från hennes man. Har man någon gång blivit övergiven, känt sig lurad av någon man litat på, eller gått igenom en separation så tror jag att den här boken ger både igenkänning och styrka, eftersom man förstår att man inte är ensam om smärtan.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar

Erika: Jag får ont i magen av ”Det är något som inte stämmer”. Martina Haag beskriver med stor inlevelse precis hur maktlös och panikslagen huvudpersonen Petra känner sig när hennes relation och hela liv plötsligt faller ur hennes händer. Under berättelsens gång pendlar jag mellan sorg, ilska och hopp om en iskall hämnd. Boken väcker verkligen känslor, och just det tycker jag är dess främsta styrka.

Emilie_ROMAN_profilbeskrivningar

Emilie: Redan från första orden var de svårt att se detta som någonting annat än en självbiografisk roman. Jag kunde inte låta bli att vrida och vända på alla händelser för att på något vis rättfärdiga bådas (och samtidigt ingens) beteende.

I första halvan av boken kändes det nästan som att känslorna strömmade genom hörlurarna och fick hjärtat att värka. Sedan ändrade dock historien karaktär och blev för mig lite för utdragen och jag hade svårt att få allting att gå ihop. Nästan som att det var två delar som fogats samman – men kanske är denna tudelning någonting som även kan representera hur huvudkaraktären känner sig när livet rasar kring henne. En spännande roman om hur bräckligt det liv vi bygger upp faktiskt är.

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Bia: Min första känsla är att det måste vara fruktansvärt att ens skilsmässa hamnar på löpsedlarna, dag efter dag. För jag kan inte skaka av mig den verklighetsbakgrund som finns här. Jag intresserar mig inte ett skvatt för fjällstugeberättelsen som känns helt apart, utan det är deras sönderfallande relation som fångar och den gör rejält ont. Att bli dumpad, inför öppen ridå, och att det dessutom har föregåtts av en ganska lång otrohet. Så hemskt! Att han dessutom levt i otroheten så länge att han känslomässigt redan har gått vidare när hon får reda på det, just diskrepansen mellan hennes chock och sorg och hans axelryckning till reaktion skär i hjärtat. Stark och jobbig läsning!

Har du lyssnat? Vad tyckte du?

”Det är något som inte stämmer”

Therese Loreskär Gästbloggar!

Foto: Chris Loreskär
Foto: Chris Loreskär

En dag började jag fundera över vad som skulle hända om en av Sveriges största hälsobloggare liksom bara ljuger sig till allt? Tänk om hela bloggen var uppbyggd runt en bluff? En stor fet lögn. Att där bakom tangenterna sitter det inte en hälsosam bloggerska som springer flera mil varje dag och lever på chiapudding.

Tänk om det egentligen är så att den där bloggerskan snaskar i sig delicatobollar direkt från frysen och tillbringar dagarna i soffan med att titta på gamla Top Model repriser? Samtidigt som hon laddar upp fejkade hälsosamma blogginlägg på sin stora blogg och tjänar tusentals pengar på annonsintäkter och bloggmutor…

För att ytterligare krydda till det hela gav jag denna påhittade bloggerska ett trassligt äktenskap, tre små barn, en stor hund och en svärmor från hell. Stackars, stackars Kajsa Blomblad, Sveriges Bloggdrottning.

Allt hon skriver på sin blogg är påhittat. Folk tror dock stenhårt på henne och tillber henne som en bloggdrottning. Tills den dagen då Kajsa råkar ljuga ihop att hon är jättenära vän med Hollywoods egna kändistränare James Core. Nu vill plötsligt varenda kvinna i Edsviken samt Sveriges journalistkår veta mera om denna varma vänskap. Och när James nu skall komma till Kista och den stora hälsomässan så passar det väl utmärkt om han och Kajsa kan göra en intervju ihop och berätta om deras fina vänskap? Eller hur?

Bloggdrottningsböckerna är en fristående serie i tre delar. Två av dem kommer nu bli ljudböcker och den tredje håller jag på att skriva klart här hemma i Cambridge.

Att skriva om Kajsa Blomblad är så himla roligt, det är underbart att lägga alla livsmissöden på en och samma karaktär och leka runt. Jag ser manuset som en film i mitt huvud när jag skriver, och jag kan också nämna vilka skådespelerskor jag skulle vilja stoppa in i de olika rollerna. Jag är fullkomligt övertygad om att böckerna skulle bli fantastiska på bioduken.
28346
Och nu skall böckerna komma ut som ljud. Det är väldigt, väldigt märkligt. Jag skall få höra mina egna böcker för första gången. Hur kommer det att bli? Jag gissar att det blir lätt surrealistiskt att lyssna på sin egen text.

När jag inte sitter och klurar på bloggvärlden så skriver jag böcker för barn. Att jobba som författare är som att leva i världens bästa, bästa dröm. Ord och bokstäver är min passion och jag kan inte tänka mig ett liv utan böcker. Både att läsa och att skriva.

Varma hälsningar
Therese Loreskär, www.loreskar.se

Therese Loreskär Gästbloggar!

Vi träffade Anna Lihammer!

Under bokmässan i Göteborg träffade vi även författaren Anna Lihammer. Hon skriver historiska deckare som Medan mörkret faller och Än skyddar natten om kriminalkommissarien Carl Hell.

IMG_4900

Hur kommer det sig att du skriver historiska deckare och inte historiska… feelgoods exempelvis?

Jag har alltid tyckt om deckargenren. För spänningen och de ofta väldigt starka miljöskildringarna, men framför allt för hur den utforskar det allra mörkaste i människan. Det vi är allra mest rädda för.

Idén till ”Medan mörkret faller”, som är den första boken, fick jag när jag hörde talas om hur man hittat mer än tusen kranier och andra mänskliga kvarlevor i ett förråd. De var rester efter en anatomisk samling som packats ner och gömts undan när den sortens vetenskap blev omodern vid mitten av 1900-talet. Så fort jag börjat fundera på att skriva en bok om det visste jag att det var en deckare jag ville skriva.

Har du alltid vetat att du ska skriva en serie eller växte det fram efteråt?

När jag började skriva den första boken hade jag nog ingen tanke på att det skulle bli en serie, jag var inte ens säker på att jag verkligen skulle skriva en bok. Men ganska snart ville jag skriva mer om människorna i boken och den tid de lever i. För närvarande skriver jag på den tredje boken i serien.

Vart sitter du helst och skriver? Kanske har du en skrivarhörna/skrivarlya?

Allra bäst – och helst – skriver jag nog hemma och uppkrupen i soffan, gärna med liv och rörelse omkring mig.

Men sedan gör jag nog mycket av arbetet på andra sätt – går långa promenader då jag funderar och antecknar, till exempel. Mycket av böckernas miljöbeskrivningar har kommit till på det sättet.

Har du lyssnat på någon av dina böcker? Om ja, hur känns det?

Det är svårt, nästan omöjligt, att läsa böcker man har skrivit själv. Därför var det spännande att lyssna på dem istället, det kändes väldigt annorlunda. Men det tog ett tag innan jag vågade lyssna. När jag väl gjorde det kändes det väldigt speciellt att höra någon läsa orden och berättelsen jag skrivit.

Vad är ditt bästa tips till någon som vill skriva en bok?

Mitt tips till den som vill skriva är att våga. Att lita på sin idé, på att man har något att berätta och att fylla livet med upplevelser som inspirerar en.

Vi träffade Anna Lihammer!