Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

KajsaSommar14
Fotograf: Klas Wallmark

En skärva av verkligheten var fröet. Så utvecklades historien.

Isabelle och Tvåhundrasjuttio sekunder kom till när jag insåg att jag skulle göra precis tvärtemot det jag skrivit tidigare. Den kända polletten som trillade ner och la sig tillrätta efter kursen i manusbearbetning. Jag hade skrivit svulstigt om en lång tidsperiod med många karaktärer inblandade. Nu kom jag igång med en helt annan infallsvinkel med det manus som ledde till min debut. Tvåhundrasjuttio sekunder är en relationsroman som utspelar sig under två veckor på en semesteranläggning. Personerna historien kretsar kring är fem. Isabelle, George, paret de lär känna, en okänd man. Isabelles föräldrar spelar också en roll i varför saker har blivit som de blivit. Det är Isabelle vi följer, hennes tankar och gömda känslor hon behöver tampas med under resan. De val hon gjort och som hon står inför. Det handlar om beroende, lojalitet och att vara sann mot sig själv. Avskalat språk, enkel i handling, komplicerat i relationerna.

Skrivandet har alltid funnits. Tidigare som dagbok, dikter, brev, noveller, artiklar. Och att helt enkelt skriva av sig. Redan på gymnasiet fanns drömmen om att ge ut en bok. Det dröjde några år. Ganska många faktiskt. Jag saknade verktygen och är tacksam för pushen jag fick att anmäla mig till en skrivkurs på Folkuniversitetet.
0000059807
Under tjugofem år har jag jobbat med människor och människors utveckling som konsult, utbildare, coach. Beteenden kan vi betrakta, tankar, känslor och det som leder fram till en handling syns inte. Det är den introverta processen jag vill beskriva. Har centralkaraktären fått nya insikter i slutet av berättelsen ser jag det som ett lyckligt slut. Sen kan man undra varför processen behöver ta så lång tid. Men det är väl så livet är. Ett pussel som behöver formas. Och kanske blir man lite klokare under tiden det pågår.

Jag jobbar mycket med språket. Vill få läsaren att följa med i rytmen och känna ett flyt. Det är just språket och enkelheten som gör att jag tror Tvåhundrasjuttio sekunder passar som ljudbok.

Kajsa Franchell i april 2017

Tvåhundrasjuttio sekunder – Kajsa Franchell

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Maria-Sveland-copy-Saga-Berlin-Niceguzz
Fotograf: Saga Berlin

När Bitterfittan kom för tio år sedan var ingen, allra minst jag själv, beredd på att den skulle slå så brett läsas av så många. Inte heller var jag beredd på att så många skulle höra av sig och säga att de känt igen sig i allt som Sara tänkte och gjorde. Men det visade sig att många delade Saras frustration över det ojämställda familjelivet i ett av världens mest jämställda länder. Jag hade inte tänkt att skriva en uppföljare men för några år sedan började Sara återigen dyka upp i mitt huvud och sakta men säkert började en ny berättelse ta form. Den som handlade om hur livet blev för Sara när hon till slut tog steget ut och skilde sig.
0000061208
Bitterfittan 2 handlar om hur Sara nyskild med tre barn försöker få livet att gå ihop som ensamstående. Hennes problem är inte längre sömnbrist utan en diffus frustration över livet som tycks passera alltför snabbt. Som frånskild får hon för första gången på femton år möjlighet att göra allt det hon fantiserat om. Egen tid varannan vecka, ett stall med älskare som kommer och går, jobba hur mycket som helst ena veckan för att andra veckan vara en närvarande, tillfredsställd mamma. Men självklart är det inte så enkelt. Det visar sig ganska snart att de olika krav och förväntningar som ställs på henne som mamma jämfört med sin man/exman som pappa, fortfarande lever och frodas även när de inte längre lever tillsammans. En man som skiljer sig och tar vårdnaden om barnen halva tiden blir applåderad och beundrad. Att kvinnor gör och gjort detsamma i alla tider tas för givet. Om en kvinna däremot uttrycker att sin barnfria vecka faktiskt är ganska härlig, något som möjliggör att hon kan jobba på, träffa vänner mm så bryter det mot en norm av hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Omgivningens bestörta och olycksbådande reaktioner på Saras skilsmässa ökar hennes dåliga samvete och förtar hennes nyvunna frihetskänsla. Inte heller idén om den fria kärleken tycks fungera i praktiken. Gång på gång tillrättavisas hennes längtan av patriarkatets osynliga men kännbara käftsmällar. Som tur är finns vännerna där, både de gamla och de nyvunna som plötsligt dyker upp. Tillsammans bildar de ett systerskap som håller varandra uppe när det stormar och som i slutändan visar sig utgöra den trygga kärlek som Sara alltid letat efter. Män kan komma och gå, men vännerna består.
0000061207
För även om Sara i Bitterfittan 2 inleder en rad misslyckade relationer med aningen hopplösa snubbar så är den stora kärleksberättelsen egentligen den som handlar om Sara och hennes vänner. Det är de som finns där i vått och torrt medan männen kommer och går. Tio år har gått sedan Bitterfittan kom ut. Under den tiden har världen förändrats en hel del. Inte minst den feministiska rörelsen har förnyats tack vare intersektionella, identitetspolitiska tankar. Samtidigt har nationalistiska, nyfascistiska krafter växt över hela Europa och USA. Antifeminismen är en av de grundpelare dessa ideologier vilar på. I deras världsbild är en frihetslängtande, oberoende kvinna något av det mest provocerande du kan vara. Men samtidigt som dessa rörelser växer ser vi också en aktivistisk, livlig motståndsrörelse som demonstrerar och protesterar där feminister står sida vid sida med antirasister och miljörörelse. Jag vill att berättelsen om Sara ska vara en motkraft till de bakåtsträvande, hatiska rörelser som just nu firar triumfer i USA och Europa. Jag vill att Bitterfittan 2 ska ge kraft och inspiration till alla de kvinnor som någon gång skilt sig och till alla de som någon gång funderat på att skilja sig. Jag vill berätta om en kvinna som tycker att det borde vara självklart att hon får älska och leva på samma villkor som männen. Att hon har samma möjligheter och rättigheter -inte bara i teorin utan även i verkligheten. Utan att förenkla vill jag också berätta om livet som ensamstående mamma med tre barn som stundtals är vidrigt tufft men som på många sätt också blev bättre än vad Sara vågat hoppats -trots alla olyckskorpar som kraxade högt och gjorde henne rädd och orolig.

Jag vill berätta om att livet aldrig blir som man tänkt sig -men det blir. På något sätt blir det och om vi vågar prova nya stigar kommer vi då och då upptäcka fantastiska platser som vi inte hade någon aning om att de existerade.

//Maria Sveland

Maria Sveland gästbloggar: Bitterfittan 1 & 2!

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Författarporträtt Hanna Landahl161202.png
Foto: Markus Landahl

Varför skrev du den där boken? Jag får ofta frågan. Den är inte helt enkel att besvara, men jag ska göra ett försök.

Ett kortfattat svar är att jag var förbannad. Frustrerad. Upprörd över det hårdnande samhällsklimatet i migrationsfrågor. Det här var hösten 2014, ett år innan den stora flyktingvågen nådde sin kulmen i Europa.

Det var båtar som förliste i Medelhavet och ingen som gjorde någonting för att förhindra det. Det var Sverigedemokrater som firade stora framgångar i valet, bland annat som största parti i min egen valkrets. Det var romska tiggare utanför var och varannan mataffär som ingen såg. Som ingen brydde sig om.

Och det var en stor skylt i en vanlig villaträdgård. En skylt i min lilla ort som stod vänd mot tågrälsen för att så många som möjligt skulle se. En skylt där det klart och tydligt framgick att flyktingar inte var välkomna, i alla fall inte in my back yard.

Det var också en händelse på gymmet jag då frekvent besökte. Jag låg på en brits med överkroppen hängande rakt ned mot golvet. När jag lyfte mig uppåt upptäckte jag något som fick min hud att knottras av obehag. Mitt hjärta att klappa okontrollerat. Mitt på golvet framför mig hade någon format två tjocka rep till ett stort hakkors. Långt senare, Skylt.pngför bara några månader sedan, läste jag en artikel i lokaltidningen där det framgick att några män hade dömts för hatbrott mot en man från Syrien. Händelsen hade inträffat på samma gym där jag såg hakkorset. Kanske var det samma män som lekt med repen. Kanske var det några andra.

Nicke Nygård, fotbollstränaren i Himmelsta, blir aldrig dömd för hatbrott mot de ensamkommande killarna i boken. I den bästa av världar kanske han skulle ha blivit det. Men Himmelsta är inte den bästa av världar. Himmelsta är bara en vanlig liten ort, någonstans i Sverige.

Att jag skrev Välkommen till Himmelsta, vilken är min allra första roman, handlade också om en brinnande längtan efter att få skriva. En längtan efter att få låta mig uppslukas av min alldeles egna värld. Där reglerna inte var satta på förhand och där jag fick bestämma precis allting själv.

Hanna Landahl
Hemsida: www.hannalandahl.se
Facebook: www.facebook.com/hannalandahlforfattare

Hanna Landahl – ”Jag var förbannad”

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

Gästbloggsinlägg av Marie Olsson

Marie Olsson
Foto: Privat

I bokhandeln på Bostons flygplats för flera år sedan stötte jag på Anna Pigeon för första gången, eller rättare sagt boken ”Endangered Species” av författaren Nevada Barr. Och från första sidan var jag fast.

Jag är inte mycket för att analysera böcker. Antingen gillar jag en bok eller inte. Jag vill dras in i handlingen, vara där, se den spelas upp inne i huvudet. Allt detta bjuder Nevada Barr på i sina spänningsromaner, de utspelar sig i storlagen vildmark i olika nordamerikanska nationalparker och de är nervpirrande.

Barrs huvudperson Anna Pigeon arbetar som ranger i nationalparkerna. Hon kan få vandra ensam i dagar över milsvida vildmarksområden för att patrullera sitt område. Att upprätthålla lagen i nationalparken är definitivt inget vanligt åtta till fem-jobb men det utgör en bra ram för den som vill skapa spänning. Brott inträffar överallt där människor samlas, även i nationalparkerna, och Anna har en särdeles förmåga att snubbla över dessa.

En av anledningarna till att jag fastnade för böckerna var Anna, en medelålders kvinna, flärdfri, tuff, envis, vresig, ironisk och med en rejäl dos galghumor. Efter att hennes make omkommit i New York flyr hon till vildmarken och till jobbet som ranger. Ju längre bort och ensligare placering desto bättre enligt henne. Saknaden efter maken bekämpar hon med stora doser natur och en hel del vin. Hon är en okonventionell brottsutredare med fel och brister som man lätt blir engagerad i. Intrigen och brotten är ovanliga, ledtrådarna originella och de udda existenserna som figurerar i böckerna ger berättelsen en extra krydda Barrs skickliga miljöbeskrivningar gör att man verkligen kan känna att man är där, känner doften av barrskogen, den torra ökenhettan, dimman över Lake Superior, upplever djuren och växterna. Och Barr vet vad hon skriver om. Hon har själv arbetat som nationalparksranger, bland annat i Guadalupe nationalpark där ”Pumaspår” utspelar sig.

En bekantskap som Anna Pigeon vill man dela med sig av. Men få av mina vänner nappade på dessa böcker eftersom de inte hade lust att läsa på engelska. Jag tyckte det var konstigt att de inte hade getts ut på svenska, och började fantiserade om att det skulle vara kul att översätta dem. Några år senare när jag passerat femtio bestämd34965e jag mig för att våga språnget. Jag sa upp mig och uppfyllde min mammas önskan och följde med henne till USA på en rundresa genom västra USA:s fantastiska natur. Inspirerad av miljön bestämde jag mig för att göra slag i saken och se om jag kunde få översätta och ge ut böckerna om Anna Pigeon på eget förlag. Till min stora glädje fick jag köpa rättigheterna. Förlaget fick namnet Hoodoo, efter de häftiga pelarlika klippformationerna som jag såg i Bryce Canyon, och det står för en utgivning som kombinerar miljö och mycket spänning, och för det som är lite annorlunda.

Nu kan jag äntligen presentera Anna Pigeon för alla som vill göra hennes bekantskap på svenska. Och det är jättekul att även Förlaget Lind & Co gillar böckerna om Anna så mycket att de vill ge ut dem som ljudböcker. I ”Pumaspår”, den första boken i serien som det snart går att lyssna på, får man möta Anna på hennes första tjänst som ranger när hon patrullerar i Texas ökenlandskap. Jag är övertygad om att Anna kommer att få många fler vänner som både vill läsa och lyssna på böckerna om den tuffa rangern.

//Marie Olsson (översättare)

Gästbloggsinlägg av Marie Olsson

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

Elisabeth Andersson
Foto: Jenny Leyman

Första gången jag bantade var i högstadiet. Jag och min bästa kompis bestämde oss för att fasta. Det gick inte så bra. Vi gillade varken potatisavkok eller buljong utan fastade på flytande aprikosnektar som vi tyckte var jättegott. Någon större viktminskning blev det inte.

Efter det har jag provat flera olika bantningsmetoder. Jag har gått ner, sedan upp igen. Ner igen, upp igen. Och så ner och upp igen. Och så vidare. När jag tänker efter har jag nog bantat halva mitt vuxna liv.

Det var det här jag ville skriva en roman om, på ett underhållande sätt – om hur mycket tid, energi och pengar jag och många andra kvinnor lägger på att banta. Jag har läst någonstans att sju av tio svenskar vill gå ner i vikt. Jag tror att det framför allt är kvinnor. Och det är kanske inte så konstigt, för om man blir smal blir man ju inte bara snyggare, utan lyckligare också, eller?

Romanen heter ”Lyckostarnas klubb”. Huvudpersoner är Jenny, 30, Lotta, 39, och Bibi, 60. Jenny är copywriter på en reklambyrå, Lotta jobbar som nyhetsredaktör på teve, Bibi är marknadschef på ett bokförlag.
34964
De har alla tre superkoll på sina jobb, men inte lika bra koll på vikten. De lär känna varandra på bantningssajten Smaldirekt.nu när de inser att de har kärleken till ostbågar gemensamt. Jenny, Lotta och Bibi träffas och bildar Lyckostarnas klubb och hjälper varandra att gå ner i vikt, men också med viktiga beslut i livet. Till slut leder en träff med Lyckostarnas klubb till att faktiskt en ostbåge åstadkommer den mest oväntade förändringen i deras liv.

Hur är det då med min egen vikt just nu?

Jo, efter en tid uppåt är den på väg ner. För några veckor sedan började jag banta igen. Men målet är inte ”Beach 2016” utan ”Better health 2016”. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att det viktigaste med att gå ner i vikt är för att jag mår bättre. Men bara för att jag blir smal uppnår jag inte Den Stora Lyckan.

Den här gången hoppas jag kunna behålla den lägre vikten. Det borde inte vara så svårt. Det enda som behövs är ju lite karaktär, eller?

Jag har dedikerat ”Lyckostarnas klubb” till alla ständigt bantande kvinnor där ute. Nu vet ni varför.

Jag är en av er.

//Elisabeth Andersson, författare till ”Lyckostarnas klubb”.

Gästbloggsinlägg av Elisabeth Andersson!

”Det är något som inte stämmer”

I vanliga fall skriver Martina Haag ganska lättsamma relationsromaner som får en att fnissa lite och må bra i själen. I höstas släppte hon däremot något helt annat, en relationsroman som verkligen blivit tokhyllad för att den berör på djupet och rör upp saker till ytan.

26252
När en bok hyllas och snackas om så pass mycket var vi ju så klart tvungna att ta oss an den. Boken är kort, 4,5 timme, och när de timmarna gått så var det några av oss som kände ett behov av att prata om den.

Hannah_ROMAN_profilbeskrivningar
Hannah: Jag har inte läst särskilt mycket av Martina Haag tidigare, men hon är bevisligen bra när hon skriver om något som bränns på riktigt. Det finns en tryckande ångest som känns nästan rent fysiskt i mig när huvudpersonen Petra kämpar för att hålla ihop under den oundvikliga separationen och sveket från hennes man. Har man någon gång blivit övergiven, känt sig lurad av någon man litat på, eller gått igenom en separation så tror jag att den här boken ger både igenkänning och styrka, eftersom man förstår att man inte är ensam om smärtan.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar

Erika: Jag får ont i magen av ”Det är något som inte stämmer”. Martina Haag beskriver med stor inlevelse precis hur maktlös och panikslagen huvudpersonen Petra känner sig när hennes relation och hela liv plötsligt faller ur hennes händer. Under berättelsens gång pendlar jag mellan sorg, ilska och hopp om en iskall hämnd. Boken väcker verkligen känslor, och just det tycker jag är dess främsta styrka.

Emilie_ROMAN_profilbeskrivningar

Emilie: Redan från första orden var de svårt att se detta som någonting annat än en självbiografisk roman. Jag kunde inte låta bli att vrida och vända på alla händelser för att på något vis rättfärdiga bådas (och samtidigt ingens) beteende.

I första halvan av boken kändes det nästan som att känslorna strömmade genom hörlurarna och fick hjärtat att värka. Sedan ändrade dock historien karaktär och blev för mig lite för utdragen och jag hade svårt att få allting att gå ihop. Nästan som att det var två delar som fogats samman – men kanske är denna tudelning någonting som även kan representera hur huvudkaraktären känner sig när livet rasar kring henne. En spännande roman om hur bräckligt det liv vi bygger upp faktiskt är.

Bia_ROMAN_profilbeskrivningar

Bia: Min första känsla är att det måste vara fruktansvärt att ens skilsmässa hamnar på löpsedlarna, dag efter dag. För jag kan inte skaka av mig den verklighetsbakgrund som finns här. Jag intresserar mig inte ett skvatt för fjällstugeberättelsen som känns helt apart, utan det är deras sönderfallande relation som fångar och den gör rejält ont. Att bli dumpad, inför öppen ridå, och att det dessutom har föregåtts av en ganska lång otrohet. Så hemskt! Att han dessutom levt i otroheten så länge att han känslomässigt redan har gått vidare när hon får reda på det, just diskrepansen mellan hennes chock och sorg och hans axelryckning till reaktion skär i hjärtat. Stark och jobbig läsning!

Har du lyssnat? Vad tyckte du?

”Det är något som inte stämmer”