Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Lyssna på ”Mörkt arv”

När jag fick min första egna lägenhet, en liten trevlig funkisetta, stod det mitt i rummet en röd, sliten och ganska obekväm soffa. Soffan visade sig dock snart bli ett av mina bästa sällskap, då den var perfekt att ligga utsträckt och läsa i. Röken låg tjock i rummet, gardinerna var fördragna. Jag smet från alla förpliktelser utöver de allra mest nödvändiga. Inte mycket kunde få mig att lägga boken ifrån mig, bara en väldigt viktig föreläsning, mat, en riktigt kul fest. Men knappt det heller. Alla sorters författare, Jackie Collins såväl som Jorge Luis Borges, höll mig sällskap i den röda soffan. Med deras hjälp färdades jag genom fiktionens galaxer i tid och rum. Mina vänner från förr brukade lite skämtsamt kalla mig för bokknarkare. Jag förstod inte vad de menade. Själv kände jag mig som en upphöjd drottning i min soffa, lyckligt oberörd av allt världsligt. Men så en dag när jag var som mest uppslukad av Vilda svanar blev jag varse att någon stod och tittade argt på mig. Det var min bäste vän Arthur. Jag hade inte märkt ens att han kommit in i lägenheten, så gripande var boken. Han gav mig en lång utskällning. Jag hade missat vår träff för tredje gången i rad. Avhyvlingen avslutades med en obekväm sanning. ”Du kan inte fortsätta så här. Kamma dig och skaffa dig ett jobb.”

Innerst inne visste jag att han hade rätt, han hade alltid rätt och jag fick panik, började gråta. ”Men jag älskar ju böcker. Älskar, älskar böcker så mycket.” ”Då får du väl jobba med böcker.”

Tanken hade märkligt nog aldrig slagit mig. Kunde man jobba med böcker? De liksom bara fanns där som färdiga universum. Men jag gillade idén, för den skulle tillåta mig att förena nytta med nöje. Så jag gick en utbildning, och fick snart anställning på ett förlag.

Men jobbet var inte alls som att ligga på soffan, tvärtom. Jag låg aldrig på soffan längre. Som en skållade råtta arbetade jag mig igenom förlagets alla deadlines och avdelningar. Bokklubb, marknad och försäljning tills jag tillslut hamnade som redaktör på förlaget, verksamhetens kärna, det närmsta man kunde komma själva skrivandet, där magin skapades.

Jag tog mig an uppgiften med en brinnande entusiasm och gav extra allt för att texterna skulle bli så bra som möjligt. Så föll det sig så att ett par de författare jag jobbade med, ungefär samtidigt, oberoende av varandra och verksamma inom helt olika litterära genrer ställde den stilla frågan: ”Du har inte funderat på att skriva själv?”

Wow, vilken komplimang var min första tanke, men sedan började jag rannsaka mig själv. Var inte frågan bara ett fint sätt att uppmärksamma mig på att mitt engagemang hade gått överstyr och att jag i själva verket försökte annektera deras verk. Egentligen spelade det inte någon roll om det var en komplimang eller inte, frågan kvarstod. Borde jag inte skriva själv? Lockande, visst, men nej, det skulle bli svårt. Skriva tar tid och jag hade inte bara fullt upp med jobbet på förlaget utan vid det här laget hade jag även hunnit skaffa mig två små barn. I mitt huvud fanns helt enkelt inte plats för fler ord, meningar, kommatecken och synonymer.

Men så hände något oväntat. Min man fick utlandstjänst. Jag sa upp mig och hade helt plötsligt en massa tid över. Vad skulle jag göra med den? Självklart skulle jag skriva en egen bok. Och gudarna ska veta att jag skrev. Lusten att berätta var gränslös och okontrollerad. Det var som om jag hade varit tyst i fyrtio år och nu skulle allt sägas på en gång. Fyra år senare ansåg jag mig färdig med en kriminalroman, som i min mening hade allt och lite till. Full av självförtroende skickade jag ut mitt manus till ett antal förlag. Tiden gick och en efter en trillade standardrefuseringarna in. Tillslut hade alla förlag svarat med ett enhälligt nej. De hade inte förstått vilket geni jag var.

Självförtroendeknäcken var förödande. Manuset gömde jag i en låda. Allt jag var lämnad med var besvikelsen över att jag inte lyckats göra bättre ifrån mig, att jag lagt så mycket tid på något så osäkert. Och så infann sig skuldkänslorna gentemot karaktärerna i min bok, de tuffa kvinnorna som jag hade hittat på och levt med i flera år, som jag älskat men inte lyckats göra rättvisa. Jag tänkte att det skulle dröja väldigt länge innan jag skulle skriva något igen.

Där stod jag nu med en fallerad författarkarriär som hade avslutats innan den ens hade börjat och något jobb hade jag inte heller. Vad skulle det bli av mig nu? Jag tog ett återfall. Återigen la jag mig på soffan, tog den tjockaste boken jag kunde hitta och skulle just träda in i den fiktiva världens dimma, när jag blev avbruten av två små gestalter som stod vid soffkanten och glodde på mig. Mina barn. ”Du kan ju inte bara läsa för dig själv. Läs för oss!”

Tiden gick och jag jobbade med annat, hade nästan glömt bort det där med skrivande, när jag en dag fick ett samtal av min gamle vän Arthur. Med entusiasm berättade han om det nya ljudboksformatet Storytel Original. Sedan uppmanade han mig i sträng ton att skicka in några uppslag, jag hade ju en gång sagt att jag ville skriva. Eftersom Arthur alltid hade rätt började jag fundera. En ljudboksserie… Vad skulle man skriva då? Och innan jag hann tänka färdigt tanken stod hon där. En helt ny karaktär som jag inte kände, Carolina huvudpersonen i Mörkt arv. Hon tittade uppfordrande på mig och sa: ”Nå, hur blir det?”

Det blir bra tänkte jag. Jag skrev och skrev och tillslut blev det tio avsnitt om Carolina och hennes strapatser som nu går att lyssna till på Storytel fint inlästa av Ida Engvoll.

Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? Skam den som ger sig? Alla drömmare borde ha en Arthur? Nej, det handlar inte om att bli utgiven eller producerad, att ha ett förlag i ryggen, ta sig över puckeln eller att ha trängt igenom nålsögat, att lyckas skriva något långt, sammanhängande och kanske till och med spännande. Hela grejen går ut på att någon där ute som man inte känner, någon man aldrig skulle träffa i verkliga livet kan få följa med på det äventyret som tidigare pågått i ens eget huvud. Det är behållningen. För när dagen är slut så är författaren bara en liten lakej. Det är människan som ligger där på sin lagom obekväma soffa, öppnar boken eller sätter på sig hörlurarna och låter sig uppslukas, det är hon som är drottningen. (Eller som mina kompisar från förr, med ömsint förakt, skulle kalla henne: bokknarkaren)

/Arianna Bommarco

Foto: Jean-Baptiste Béranger
Gästblogg: Arianna Bommarco om Storytel Original-titeln ”Mörkt arv”

Hur svårt kan det vara? Våndan att skriva om sex

Albert-N (1)
Foto av: Karin Sandelin

När jag började skriva Härifrån till dig hade jag en tydlig målbild. Boken skulle bli varm och vänlig. Sorglig ibland, visst, men fortfarande med den där grundkänslan. Inte bara för läsarna och lyssnarnas skull, utan också för mig som skrev den. Jag skulle ju leva med karaktärerna och historien längre än någon annan och jag hade inte ork eller lust att plåga mig igenom något hemskt traumadrama eller snaskig mordhistoria. Inte just då i alla fall.

För mig var ingredienserna för att få till det varma och vänliga främst bra beskrivningar av fin och trovärdig kärlek, djup vänskap och roliga (och ibland mycket irriterande) karaktärer.

Den där trovärdiga kärleken och feelgoodkänslan tänkte jag också skulle kräva att boken hade bra, äkta sexscener. Alltså inte jättemånga eller långa och absolut inte såna där män drar fram sina “lemmar” eller “kön” eller där kvinnor darrande öppnar upp sina “sköten”. Såna har jag läst alldeles för många och ibland nästan äcklats av.

Nej, min bok skulle kännas på riktigt, nutida och kanske till och med lite upphetsande och då krävdes det lite piggt sex. Hur svårt kunde det vara?

Supersvårt visade det sig.

Jag skulle förstås kunna skylla på att jag valt ett heterosexuellt par som huvudpersoner, en typ av sex jag inte har någon som helst erfarenhet av. Eller på att det aldrig riktigt blev läge för dem att ligga. Men det hade varit ljug. Sanningen är att jag upptäckte att alla detaljerade ord och beskrivningar kändes för grova och störande – även för mig. Så fort jag skulle våga mig på ett började jag rodna. Jag var helt enkelt inte tillräckligt modig, för pryd.

Plötsligt blev det tydligt varför vissa författare klipper en scen precis efter att paret kyssts i ungefär 15 sekunder och lagt sig ner i sängen, för att sedan låta historien fortsätta dagen efter när de vaknar. Det var precis så jag ville göra med mina huvudpersoner Simon och Anna: Puss, puss och sen – ridå.

Men jag gav inte upp. Försökte ändå även om jag inte alls vågade ta ut svängarna.

Min första version av en “sexscen” mellan Simon och Anna innehöll inte några känslor, inga “könsmarkörer” eller mer detaljerade beskrivningar. Fokus låg snarare på hur de rörde sig i rummet och exakt hur det gick till när de la sig ner i sängen. “Sätter sig ner för att sedan sträcka ut sig … flyttar benet … flyttar andra benet“

När det gick upp för mig att jag mer beskrivit en konstig gymnastikövning mellan två helt könlösa individer försökte jag fixa det genom att lägga till det minst laddade ord jag kunde komma på. Ett naket bröst fick avslöja att de två personerna faktiskt inte hade några kläder på sig och att en av dem var av kvinnligt kön. Inte så konstigt att scenen fortfarande inte funkade.
0000064135
Trevande provade jag fler ord, grövre även om jag undvek  “lem” eller “sköte” men allt blev bara värre. Geggigare. Sen knäckte jag det.

Jag behövde inga könsord. Eller, om jag hade behärskat dem bättre hade de säkert kunnat egga en och annan läsare, men för den där varma och vänliga känslan krävdes egentligen något annat: Beskrivningar av det som ligger i luften. Av känslorna, stämningen. Spänningen. Så jag började om.

I slutändan har jag, förutom en och annan svordom, inte ett enda könsord i boken.

Istället har jag försökt jobba med känslan av kärlek, av ömhet, nervositet. Av frustration, glädje och ilska som kommer med alla relationer. Och när de så kommer – liggen – är fokus på nerven som uppstår alldeles innan eller precis i början av ligget. Känslan av närhet, av närvaro.

Nu är jag nöjd med resultatet och jag tycker att boken blev precis så varm och vänlig som jag hoppades på. Hoppas ni som lyssnar och läser håller med.

//Albert Lindemalm

Hur svårt kan det vara? Våndan att skriva om sex

Karina Berg Johansson gästbloggar!

karinbergjohansson
Fotograf: Sara Adelhult

Finns det nåt bättre än att lyssna på en berättelse?

Att få följa med in i helt nya världar samtidigt som man kan vara fullt upptagen med sitt helt egna — promenerandes, badandes, virkandes, mekandes, lagandes mat. Ja, vad man nu än håller på med!

Jag gillar att ha många bollar i luften. Stressande säger vissa. Berikande säger jag (fast jag kanske inte ska nämna alla börjor på manus som ligger undanstoppade i datorns skrymslen eller de allt fler påbörjade stickningar och virkningar som kan hittas lite varstans där jag slår mig ner …)

När jag började skriva Freak visste jag inte mycket mer än titeln, när jag för mitt inre såg de första bilderna av Rakel som står där blodig utanför bästa kompisen Agnes dörr mitt i natten. Jag visste att Rakel hade varit med om nåt hemskt — och jag visste att hon själv inte var fullt så ovetande som hon var tvungen att få Agnes att tro.
freak.jpg
Ungefär där stannade historien länge. Varken den eller jag visste vart den skulle ta vägen. Tills jag fick chansen att testa ett helt nytt berättarsätt: att skriva ett mellanting mellan roman och tv-serie — tv utan bild, text med ljud = min bästa kombo! Och plötsligt var det lätt. Idéerna snubblade över varandra, blev till ett första skelett som kunde byggas ut, och nånstans där dök platsen upp, allting började hända i Härnösand — stan där jag själv växte upp och led mig igenom tonåren.

Nu har jag sen länge lagt både tonår och Härnösand bakom mig, men precis som årsringarna på ett träd finns allt det där kvar inuti. Avlagringar av saker som hänt, gator jag gått, mysterier som aldrig fått sin lösning.

Så klart har inget av det som händer i Freak hänt på riktigt, men det kanske kunde ha hänt.

Det kanske händer.

Om inte mig så kanske dig …

Trevlig sommarlyssning!
//Karina Berg Johansson

Karina Berg Johansson gästbloggar!

Kan man skriva en bok på 21 dagar och är Tick Tack baserad på verkligheten?

 

HAVREFARSAN_0538-WEB-36 (1)
Fotograf: Camilla Cherry


Sex veckor kvar …

Första gången jag fick höra talas om formatet Originals på Storytel så fnittrade mina fingrar. Det var verkligen kärlek vid första öronkastet och när min förläggare Anna frågade om jag kunde vara klar inom någon månad skrattade jag, men inte hon. Hon var fullständigt allvarlig.

”Självklart kan vi senarelägga releasen men det vore bra om du kunde fixa det.”
”Absolut, no pressure”, sa jag och satte mig ned. Storyn hade jag ju redan, både synopsis, kapitelindelningen och pilotavsnittet. Min nemesis Herr Prokrastinering satte sig på min axel …

Trettio dagar kvar …

Ska bara kolla på Facebook först.
Och nyheterna.
Och Walking Dead.
Hade jag inte fått mejl också?

Tjugoåtta dagar kvar …

Min agent Marthina var nervös. ”Har du börjat än?”
”Nä, men snart. Ska bara …”
”Men för helvete …” viskade hon per mejl.

Sådär höll det på i en vecka och när det var mindre tre veckor kvar till deadline började jag. Hur svårt kan det vara liksom? Jag skriver ju ändå flera böcker per år som spökskrivare …

Tjugoen dagar kvar …

Det var inte svårt och tack vare att det var tajt till deadline blev det dessutom ett högre tempo i storyn vilket passar ljudboksformatet. Båda säsongerna är skrivna på tre veckor.

Men sedan ska jag ju ärligt säga att det tillkommer tid. I tankearbete när jag planerar storyn, och efteråt, med testläsare, förläggaren och redaktören. En bra bok har alltid ett bra team bakom sig. Och ljudet av pisksnärtarna från förläggaren, redaktören och min agent hjälpte.

Efter att boken blivit en succé, med över 117000 lyssningar, kommer frågorna, och speciellt två stycken: Kan man verkligen skriva en bok på 21 dagar är den vanligaste. Och ja, det kan man. Till att börja med är inspiration en myt. Har man struktur i form av en tydlig synopsis och en kapitelindelning går resten av sig själv och myten om skrivkramp lika död som . Jag skriver i snitt 25000 tecken inklusive mellanslag per dag, vissa dagar 50000 tecken. Vissa författare gillar att skriva långsamt, alla är olika och allt det där men det går att träna upp snabbheten. Jag tror att med den digitala nya världen så behöver en del författare förändra sitt tankesätt och följa med utvecklingen. Snabbast vinner … oftast. Och Storytel visar på många sätt vägen med blåslampa och insparkade dörrar, även om inte alla gillar förändringen det innebär. Vi måste även inse att framtiden springer bredvid oss, på gott och ont, men mest gott.

Den andra frågan är om de karaktärerna som är med i boken finns på riktigt och om vissa delar är självupplevda. Och ja, hälften av storyn är baserad på en, eller snarare, min verklighet fast med en twist. Vi kan väl säga att jag har en del goda vänner som smyger omkring i den undre världen, och jag har besökt den ibland, vilket är tacksamt när man ska skriva om den även om jag lämnat den för ett bra tag sedan. Vissa händelser har hänt på riktigt och en del karaktärer är byggda på verkliga människor men jag har förändrat dem som personer och självklart skarvat en del händelser. Så även om en del tror att de vet vilka de är så är det inte alltid så.

Samma sak med militärdelarna. Jag har jobbat med en del personer från det som tidigare hette SSG och sedan är jag bra på research, och har specialister som testläser. Allt är på låtsas men med ett par smulor av sanningar.

Och till slut får man inte glömma att uppläsaren, i mitt fall Oscar Skagerberg, höjer storyn en eller två nivåer, och gör den mer trovärdig och spännande. Originals är som att läsa en film.

Just nu har jag planerat klart säsong tre och funderar på säsong fyra och fem. Jag hoppas verkligen Tick Tack fortsätter att vara populär så Tick tack får leva vidare. Och det händer saker med Tick Tack. Hemliga saker som jag hoppas ni får veta snart …

PS: Det här blogginlägget tog fem minuter att skriva. 

//Leffe Grimwalker

ticktack_1_och_2.png

 

Kan man skriva en bok på 21 dagar och är Tick Tack baserad på verkligheten?

Virus-författaren avslöjar detaljer vi kan ha missat!

danielaberg
Fotograf: Sara Arnald

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum man själv skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för i dag, då min roman Dannyboy & kärleken äntligen debuterar som ljudbok nästan på årsdagen tolv år efter att den gavs ut på papper, tänker jag på detta utrymme ägna mig åt just detta.
0000039343
Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som en del av er kanske är bekanta med. En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet var ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som 0000059055slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.
0000001766
Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer. Även i denna något mörkare roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående berättelser som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men OM man vet det, bjuds man på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då (som också finns som ljudbok här hos Storytel), effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta exakt hur det gick till när Iris blev på smällen utöver det som berättas i Virus första och andra säsong är det där ni ska leta.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till denna bok i Virus. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster efter att hon … ja, utsatts för något betydligt mer brutalt än ett dörrhandtag, kan jag väl nöja mig med att säga. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då). I Virus bor därtill Iris i en bostadsrätt vid Nytorget i samma trappuppgång som i första boken nämns i förbifarten att Dannyboy har bott i.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till Dannyboy & kärleken nu? Troligen inte. I säsong tre av Virus som jag just nu skriver på finns en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem nu när allt ändå är påskgult och grant?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget av min gode vän och tillika författaren Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som nu också har läst in Dannyboy & kärleken.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

//Daniel Åberg

 

Virus-författaren avslöjar detaljer vi kan ha missat!

Daniel Åberg om researcharbetet!

danielaberg
Foto: Sara Arnald

Jag fick en förfrågan från min förläggare Anna: Berätta hur du gjort researchen, hur du satt dig in i en stad i spillror, googlegått på gatorna och så vidare. Det skulle vara kul att veta mer om! Så gärna. Jag älskar sådant.

Inledningsvis: Jag minns att Stephen King i något efterord tackade den assistent han hade anställd som jobbade med research till hans böcker. Jag både avundas och inte avundas det. Å ena sidan – tänk att alltid ha någon som står redo att leta upp faktauppgifter och bakgrunder – vilken bekväm lyxtillvaro! Men samtidigt – vore det verkligen bra för mig? Skulle det inte bara föda en lathet som smittade av sig på det jag skrev? För mig är jag rädd att så skulle bli fallet.

Det här med att be om hjälp är faktiskt överlag rätt komplicerat för mig som författare. I mitt vardagsliv stångas jag dagligen med min snart fyraåriga dotters oförmåga att be om hjälp – NEJ! JAG KAN SJÄÄÄLV! – men tvingas inse att jag är exakt likadan när jag ska göra research. Även om det finns välinformerade människor i min omgivning jag kan fråga om ett specifikt ämne föredrar jag att leta upp informationen själv.

Varför? Jag är inte helt säker, men jag tror att det handlar om att ha ryggen fri att välja en helt annan väg om ett tänkt scenario spricker för att verkligheten kommer i vägen. För om en bekant lagt ner tid på att förklara hur något förhåller sig, är jag inte då tvungen att använda mig av den infon? Självklart inte säger den rationella delen av min hjärna – det är min berättelse och jag gör vad jag vill med den – men jag agerar inte alltid rationellt och utsätter mig därför helst inte för risken att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv när jag skriver. Eller så är jag bara konflikträdd och vill inte behöva säga Ehm, det där du berättade för mig, det kom inte med. Sorry.

Så jag surfar på i ensamhet. Googlar militär sprängdeg och hur man apterar den (och gissar en smula gällande hur många kilo som behövs för att få en mycket känd bro att rasa ner i Riddarfjärden i Stockholm), läser Wikipediasida efter Wikipediasida om hur aggressiva virus kan tänkas fungera på cellnivå, zoomar in så långt det går i 3D-läget i Apple Maps för att rutta en lämplig flyktväg med bil över centrala Kungsholmen och undersöker utseendet på husfasader vid Fridhemsplan i Google Street View.

Själv är kanske inte alltid bästa dräng, men på det här sättet blir i alla fall endast den här drängen beskylld om något blir fel.

Fast en gång har jag faktiskt nyttjat en vän under arbetet med Virus andra säsong. I första avsnittet tvingas mina hjältar ta sig in i huvudbyggnaden i Sickla Köpkvarter strax utanför Stockholm på ett rätt okonventionellt sätt, och jag ville ha en aktuell bild av hur det ser ut där inne. Då jag själv inte bor i Stockholm längre och det inte fanns någon planskiss på nätet att hitta över hur butikerna är placerade, skickade jag en kompis som jobbar på det närliggande biblioteket att rekognoscera. Leveransen var över förväntan – ett fyra minuter långt videoklipp där han promenerade genom galleriagången och filmade interiörerna och med stor inlevelse kommenterade det han såg och även hade i åtanke de förändringar som skett där sedan i juni 2016 (då Virus utspelar sig). Tack för det, Per!

Mitt eget fotarbete har varit begränsat, men ibland har jag ändå lämnat skrivarsoffan för att undersöka främst hur tekniska prylar beter sig i olika situationer. Ett exempel på en detalj jag undersökt både tre och fyra gånger gäller en armbandstelefon. I sista avsnittet av säsong ett av Virus dyker en sådan upp och spelar en central roll i den avslutande cliffhangern. I kommentarerna till avsnittet skrev några lyssnare att jag uppenbarligen inte fattar hur den här tekniken fungerar (jag fick ett par mejl på samma ämne också), och ni anar inte hur nära det var att jag gav mig in i kommentarsfältet och med versaler skrev DET VET JAG VISST DET!

Men som tur var bet jag ihop, i ärlighetens namn hade jag bara mig själv att skylla. För det finns verkligen en brist i mina hjältars tänkande kring hur gps-teknik fungerar i den där scenen och det kommer de själva underfund med och lyckas vända till sin fördel – men först i början av säsong två… Så kan det gå när man medvetet bryter handlingen när det är som mest spännande. Damn you, cliffhangers. (Men ni som tvivlade på min tekniska kompetens – armbandsklockan tar en storstilad revansch den här säsongen, var så säkra!)

Jag ska inte förneka att jag ibland under skrivandet blir frustrerad över att jag inte längre bor i Stockholm och enkelt kan bege mig till platserna jag skriver om. Googles och Apples kartfunktioner är fantastiska hjälpmedel, men Street View i all ära – att själv fysiskt stå i en gatukorsning och lägga märke till en detalj som kan föra handlingen i en oväntad riktning är en svårslagen känsla.

Men slutligen – är det roligt att göra research? Absolut – jag älskar att googla mig fram till saker och att klicka mig ner i detaljfrågor i timmar på Wikipedia. Men samtidigt: Att lägga en halv arbetsdag på att lista ut hur en läkare på ett trovärdigt sätt skulle förklara för en oinvigd hur ett laboratorieframställt och extremaggressivt virus beter sig när det attackerar cellerna i en kropp – ja, det kan vara frustrerande, särskilt när resultatet bara blir ett par meningar långt och klockan hinner slå lunch och jag inser att jag fortfarande är minst 10 000 tecken ifrån att nå min dagskvot för att ha en chans att hålla min deadline.

De stunderna känns det som att det kanske vore bra att vara Stephen King ändå.

//Daniel Åberg, författare

virus_ljudboksserie

Daniel Åberg om researcharbetet!

Rosmåne – Recept !!

julkalendern_ta%cc%8arta_01
Vet du inte vad du ska bjuda på för efterrätt på julafton? Inga problem, Rosmåne blir perfekt! Om du lyssnar på Storytel Originals ljudkalender Westins bageri & kafé så vet du exakt vad detta är för bakverk. Vi kan alla på Storytelkontoret intyga att detta är en smakupplevelse du inte vill vara utan.

Rosmåne är en kaka som är gjort på ett recept framtaget av konditorn Mette Wall, hon gav även kakan det fina namnet. Receptet gjordes speciellt för Storytel Originals ljudkalender (Hur coolt är inte det?) och kakan smakar som sagt gudomligt!

Ingredienser
Deg 1.
1 vaniljstång (frön)
125 g socker
250 g rumstempererat smör
125 g florsocker
150 g rumstempererade hela ägg
100 g rumstempererade äggula
190 g vetemjöl
65 g Maizena
1 tsk kardemumma kärnor
1 tsk rosenvatten
finrivet skal och saft från 1/2 apelsin

Deg 2.
125 g mandelmassa
85 g socker
50 g rumstempereat smör
75 g rumstempererade ägg

Glasyr
150 g florsocker
1 tsk rosenvatten
lite vatten
granatäpplekärnor och hackade pistagenötter till dekoration

Så här gör du:
Deg 1.
1). Dela vaniljstången och skrapa ur fröna med baksidan av kniven. Blanda ut med lite av
strösockret så fröna separeras.
2). Rör ihop smör, socker, florsocker och vaniljsockret tills det blir luftigt. Tillsätt ägg och äggula lite i taget under sakta omrörning tills allt är en homogen smet. Blanda mjöl och maizena, sikta ner i smeten och blanda försiktigt tillsammans med kardemumma, rosenvatten, apelsinskal och apelsinsaft.

Deg 2.
3). Riv mandelmassan och blanda ihop med sockret i en skål, det går bra för hand. Klicka i lite smör i taget, ha till sist i äggen, ett i taget.
4). Vänd försiktigt ihop deg 1 med deg 2. Smörj och sockra en springform, 24 cm i omkrets.
5). Baka på 180°C i 50-60 min. Kakan ska bli gyllene på ytan och släppa från kanten, känn efter med en sticka om den är klar i mitten. Låt kakan svalna helt innan glasyren rörs ihop och stryks ut. Glasyren ska vara lagom tjock, den ska gå att stryka ut utan att vara för rinnig.

Dekorera med grovt hackade pistagenötter och granatäpplekärnor.

Lycka till!

Rosmåne – Recept !!