Storytelröster om ”Handbok för ett begagnat hjärta”

När böcker liknas vid Förr eller senare exploderar jag/The fault in our stars av John Green så måste vi kolla in – så det gjorde vi. Fortsätt läsa för att se vad vi tyckte om Handbok för ett begagnat hjärta!

”Lyssna på ”Handbok för ett begagnat hjärta”

Angelica:
Det här är verkligen en sån där pärla som man först inte tror kommer stanna med en så länge men så gör den det. För alla er som gillar John Green – ni kommer gilla det här också! Kanske lite förutsägbar story men det gör verkligen inget, jag hänger gärna med ändå.

Karin:
Barn får inte dö, varken i litteraturen eller i verkligheten, men om det ändå sker måste det finnas någon mening. Det gör det i den här boken, för utan Leos död hade inte Johnny fått leva. Likväl är det fruktansvärt, och påminner om livets absurda skörhet och att man aldrig kan veta just nånting om framtiden. Vid dagens slut kan allt vara förändrat, ta inget för givet. Inte heller i den här boken, berättelsen kränger och krånglar sig fram i flera paralleller, och författaren är en mästare på att placera ut små, små ledtrådar som man i vissa fall helst vill ignorera. För det är tunga, svåra ämnen som vi möter här, sådant man egentligen inte vill behöva tänka på. Men såklart också massor av hopp, vänskap och kärlek.

Bea:
Handbok för ett begagnat hjärta är den typen av bok jag ganska snabbt kan se vart handlingen är på väg, men ändå fortsätter jag. Båda huvudkaraktärerna drog snabbt in mig även om jag ibland blev frustrerad över deras beslut. En smågullig bok helt enkelt, perfekt för John Green-fans.

Jill:
Boken berör vad som numera känns som väldigt typiska ämnen för ungdomsromaner: syskonrelationer (helst tvillingar), dödsfall alternativt sjukdomar som kan leda till dödsfall och svårigheter i att kommunicera känslor till vänner och familj. Allt uppblandat med lite klassiska dilemman som uppstår när man samtidigt ska balansera ett liv som tonåring.
Till en början störde jag mig på att allt gick så fort fram, att kapitlen kändes kortfattade och inte så informativa, men det är ju också genrens charm. Och efter några kapitel till är jag helt fast. Jag är väldigt förtjust i både Niamh och Jonny, och tycker om hur vi får följa båda deras kamper till att få ordning på sig själva på grund av en händelse som totalt förändrar båda deras liv.

Anna LG:
”Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och har redan rekommenderat den till många. När jag gjort det har jag ofta fått frågan ”är det en kill- eller tjejbok” och mitt svar är att jag tycker att den passar för alla. Jag tycker om böcker som i romanform tar upp svåra ämnen, för då kan man välja själv hur mycket man vill ta till sig – fundera mycket eller bara läsa en bra roman. På ett sätt är boken ganska lättsamt skriven som en typisk ungdomsroman med en lite knepig kärlekshistoria, men samtidigt finns det delar som verkligen griper tag i en. Tex när jag läste beskrivning av familjens tid på sjukhuset timmarna efter Leos olycka kunde jag (som förälder) knappt andas och tårarna ville inte sluta rinna. Dessutom finns det en del oväntade vändningar tex kring Niahms familj som gjorde det hela lite mer spännande och inte helt förutsägbart. Boken är skriven i jagform omväxlade mellan de två huvudpersonerna Jonny och Niamh, vilket jag tycker gjorde att man kom närmare dem. Och det finns flera personer i boken som jag känner att jag blir nyfiken på – främst Jonnys nära kompis Em och Niahms pappa.

Och även om boken främst handlar om just Jonny och Niamh handlar den ju också om två familjer i kris som långsamt och lite trevande, alla på sitt eget sätt, försöker bygga upp en ny tillvaro – den ena efter att plötsligt ha fått en andra chans och den andra efter att ha varit med om det allra värsta man kan tänka sig.”

Är du ett stort fan av John Green och Jandy Nelson? Vill du ha klassisk YA som både är poetisk och fin? Ja, då är Handbok för ett begagnat hjärta precis rätt för dig!

Storytelröster om ”Handbok för ett begagnat hjärta”

Några ord om ”Den hemliga kvinnan”

Lyssna på boken här

Ibland väljer vi böcker beroende på vilken uppläsare det är. Eva Röse är en personlig favorit hos många och Danmark verkar vara ett hett ställe för spänningsromaner nu för tiden – vi var tvungna att kolla in!


Alex:
Den bästa pusseldeckare jag har läst! Jag älskade den här boken. Boken är fylld med detaljer som gör berättelsen rik på spänning. Louise jobbar på ett café och bor med sin kille på Christiansø. En dag bankar en främmande man på dörren till kaféet och skriker efter en Helene och hävdar att hon är hans fru. Hon är i chock och tror inte alls på vad mannen påstår, men efter DNA prover så visar det sig att hon är den försvunna kvinnan och att hon har varit borta i 3 år.

Hon lämnar pojkvännen och kaféet och följer med den främmande mannen, till ett liv där hon har två barn och där hon är en arvtagare till ett företagsimperium. Hon inte känner igen sig själv och känner att något inte står rätt till. Hon vill ta reda på sanningen om varför hon försvann.


Anna:
Jag tycker att det var en fascinerade upptakt som kändes oförutsägbar. Inte kanske huvudpersonens minnesförlust i sig, ett trick som ju många använt sig av, men miljön, situationen och karaktärerna var spännande och man ville hela tiden veta hur författaren skulle knyta ihop det. Eva Röse läser som vanligt flawless och med inlevelse.
Jag tycker att bokens första hälft är bäst, fortsättningen känns ibland lite konstruerad. Sammantaget är det en underhållande bok med överraskande slut.


Emma:
I Den hemliga kvinnan får vi följa caféägaren Louise och författaren Joachim som lever ett lugnt liv på Cristiansø. En dag dyker en man upp som påstår att Louise i själva verket är hans försvunna fru, en väldigt framgångsrik företagsledare. Detta är starten på en sammansatt thriller med många twister. När man tror att man har fått grepp om berättelsen kastas man åt ett helt annat håll. På så sätt blir det aldrig tråkigt. Kanske är det också lite av en kärleksroman? Louise och Joachim måste utstå ofantligt mycket för sin kärlek. Om de får varandra eller inte? Lyssna själv så får du se!

Tycker du att det finns en charm i böcker som utspelar sig i Danmark? Gillar du upplägget minnesförlust + mysterium som rullas upp? Och är det här med opålitliga berättare något du går igång på? Då är Den hemliga kvinnan precis rätt för dig!

Några ord om ”Den hemliga kvinnan”

Hemmet: Vad tycker vi?

hemmet_mats_Strandberg_BLOGGEN.png
Flera här på Storytel-kontoret plöjde både ”Engelsforstrilogin” och ”Färjan” när de kom ut. Och vi älskade! Så när en ny bok av Mats Strandberg kom ut var vi ju tvungna att kolla in. Kan en bok som utspelar sig på ett ålderdomshem vara nåt? Och ja, det kunde det verkligen, lyssna genast!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: ”Hemmet” har samma fina karaktärsbygge som ”Färjan” men med skräckelement tagna från väldigt olika världar. Där det i ”Färjan” är rå, äcklig och blodig skräck fylls jag som läsare av ”Hemmet” av ett obehag som grundar sig i något hel annat. Här är det inte egentligen den yttre hotet som är värst utan insikten om det egna åldrandet, känslan av att livet är ömtåligt och att vi alla blir gamla en dag. Han beskriver livet för dessa gamla och ömtåliga människor på ett så fint och kärleksfullt sätt, samtidigt som han väver in det läskigt okända som drabbar dem. Han gör det riktigt bra och jag går ifrån läsningen med ett obehag i hela kroppen. Inte för att jag känner rädsla inför de spöklika elementen utan för att jag skakas om vi tanken på att jag själv är långt ifrån odödlig.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Oförklarliga fläckar växer fram på väggar och tak, på äldreboendet basar en gräslig kvinna som bara bryr sig om att pyssla med personalens schema och lilla mamma är inte sig lik och väser brutala sanningar som ingen borde veta om.
Skräckmästaren Mats Strandbergs nya roman ”Hemmet” är både otäck och rolig, både skrämmande och sorglig. Men den är främst en kärleksförklaring till våra äldre, fasan över att ingenting är sig likt med lilla mamma, och hur det känns att återvända till sin hemort, fenomenalt inläst av Johan Ehn.

louella_profilbeskrivningar
Louella: Den här boken har begåvats med en fantastiskt duktig inläsare, som om inte en fantastisk författare vore nog! Efter ett par kapitel (kanske lite mindre lysande, så håll ut!) står det klart att besöket på Tallskuggans äldreboende kommer att bli mycket fascinerande på flera sätt. Ålderdomens obehagliga sidor känns tabu att tala om, men sättet på vilket Mats Strandberg gestaltar den – och då i dess kanske värsta tänkbara form – är just fascinerande och intressant, eftersom han gör det med sådan respekt och förtrogenhet. Fascinerar gör också de omsorgsfullt tecknade personporträtten, inte bara Nina och Joel och det gemensamma såret som plötsligt går upp på nytt … samt förstås den krypande skräcken.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är egentligen inget fan av deckare och spänningsromaner. Inte för att jag inte gillar att bli skrämd utan för att den sortens litteratur ofta tråkar ut mig. Jag bryr mig inte om vem mördaren är, eller vad mystiska försvinnanden beror på.
Med det sagt är ”Hemmet”, faktiskt, något helt annat än ovanstående sömnpiller. Här finns välskrivna karaktärer som verkligen fångar mitt intresse (God dag, mitt namn är Edith Andersson…) en inte ofta gestaltad miljö (ett ålderdomshem) och åkommor, fenomen och twister (demens, droger, trassliga relationer och luriga spöken??) som skruvar till det hela. Plus en grymt bra inläsare!

Jag var kanske lite skeptisk, men oj vad jag gillar den här boken!

omdugillar_hemmet.png

Hemmet: Vad tycker vi?

Fattigfällan: Så tycker vi om boken!

fattigfällan_bloggen
Förra året var Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk nominerad till Augustpriset i kategorin fakta. Det har pratats och skrivits mycket om boken och många har berörts av Beatas kamp. Vi var ju så klart tvungna att lyssna!

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Om man arbetar, betalar skatt, a-kassa, diverse försäkringar och så vidare tror många att det ska räcka som skydd ifall något händer. Så är inte alltid fallet … detta är skrämmande! Riktigt skrämmande. Beata som man får följa i boken Fattigfällan kan vara vem som helst. Hon blir sjuk och kan inte arbeta, vad för sjuk får man inte veta och egentligen spelar det ingen roll. Hon behöver hjälp att överleva men det skyddsnät hon förlitar sig på sviker. Och det sviker henne så enormt. Samhället får henne att känna sig så liten. Det är läskigt. Allt är verkligen inte svart och vitt, alla människor är individer med olika problem och förutsättningar men ändå är samhället inte individanpassat.

När jag lyssnat färdigt bär jag med mig mer kunskap om den fattigdom som äger rum i vårt avlånga land idag, några av mina fördomar har jag fått äta upp och sedan bär jag även med mig en rädsla … och den stora frågan: Vad är det för mening? Tungt.

bia_fakta_profil
Bia: Även om jag kände till nedmonteringen av det sociala skyddsnät som borde omfatta alla medborgare så var berättelsen om Beata oerhört drabbande. Om alla dessa tjänstemän som krävs för att upprätthålla kontrollen kring de sjukskrivna. Och ju fattigare du är desto fattigare blir du. Detta eviga moment 22. Jag blev så upprörd när jag lyssnade på Fattigfällan att jag knappt kunde tänka klart. Vilket idiotiskt och människofientligt system!

profil_ungdom_jennie
Jennie: Innan jag lyssnade på Fattigfällan så läste jag några av kommentarerna till boken. Många klagade på många upprepningar vilket fick mig att tveka lite men jag lyssnade ändå.

Insåg ganska snart varför dessa upprepningar finns och det beror helt enkelt på att man inte kan tro att det man hör är sant. Men det är tyvärr sant och mer tragiskt blir det med vetskapen om att det inte är ovanligt på något sätt.

Boken är full av viktiga insikter och stundtals skämdes jag för hur spot on det blev för hur jag själv tänkt i vissa situationer.

hanna_profilbeskrivningar
Hanna: Alla som tror att vi lever i ett välfärdssamhälle med starka skyddsnät borde läsa detta. Det är verkligen en mardrömslik skildring av den extrema utsatthet som en del människor i Sverige idag lever i – hur fattigdomen bildar en ond spiral av växande skulder, och hur fördomar, socialt stigma och kall byråkrati leder till avhumanisering och ett enormt psykiskt lidande för de drabbade. Boken är otroligt engagerande och lättillgänglig, läs den!

emilie_faktagrupp
Emilie: När du faller, faller du fort och säkerhetsnätet du trodde skulle fånga upp dig visar sig vara en illusion. Fattigfällan är en berättelse om det svenska välfärdssystemet, som desto mer vi synar det i sömmarna inte riktigt längre håller måttet. Jag tror att det är viktigt med böcker som denna då den skakar om oss lite och får oss att ifrågasätta både vårt välfärdssamhälle, men även vår egen syn på de som fallit mellan stolarna i samhällets strukturer. Undermedvetet lägger vi skulden på den drabbade och tar för givet att de själva måste ha slarvat i livet för att ha hamnat där de är. Denna bok sätter en in i huvudkaraktären Beatas situation på ett sådant djupgående vis att det får en att se på allting ur nya vinklar. Så om du är nyfiken på hur samhället ser ut utanför vår invanda syn på allting rekommenderar jag starkt denna bok. Om du redan är nöjd med hur du ser på världen, rekommenderar jag den ännu mer!

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Jag både gillade och ogillade vad det gjorde med mig att läsa Fattigfällan. Jag konfronterades med mina egna fördomar om fattigdom på ett sätt som var både obehagligt och samtidigt kändes otroligt viktigt. Jag skäms när jag tänker på de gånger jag i slutet av månaden känt mig fattig – det är verkligen ingenting emot vad huvudkaraktären, och många i hennes situation, brottas med. Jag är lyckligt lottad och borde oftare visa uppskattning för det jag har – det hjälpte mig den här boken på ett väldigt effektivt sätt att se.

fattigfallan_omdugillar.png

 

Fattigfällan: Så tycker vi om boken!

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

För dig som älskade ”Den hemliga historien”!

blogg_ennastansannhistoria.png
Många på Storytelkontoret älskar boken Den hemliga historien av Donna Tartt, när vi då hörde talas om en bok som liknar den här hyllade berättelsen så var vi ju så klart tvungna att kolla in! Och nog blev vi positivt överraskade.

anna_deckare05
Anna: Att återvända hem till sin barndomsstad och konfronteras med sin ungdoms mörker är ett väl beprövat knep för att kickstarta en historia och det är precis så den här boken börjar. Här tvingas huvudpersonen hem till mamma i Skåne, arbetslös och nydumpad. Han bestämmer sig för att skriva en bok om det som hände honom och hans studiekamrater, tolv år tidigare då en av dem blev dömd för mordet på en omsusad författare.

Det är helt enkelt att alldeles underbart upplägg! Författaren får med allt man kan önska sig i form av studentnostalgi, ungdomar som skapar sig en ny identitet, en sprakande ledare för studenterna att följa, sex, alkohol, drömmar och ond bråd död. Dessutom ironiserar Edvardsson lagom vasst kring det blodiga allvaret och romantiken runt författandet, det blir pricken över i för den här oemotståndliga bokpärlan!

alex_deckare_profilbeskrivningar
Alex: Zackarias börjar studera på en skrivarutbildning i Lund 1996 där han träffar Adrian, Betty och Fredrik. Vännerna hade en speciell relation till varandra, men de hade alla ett gemensamt intresse; skrivandet. En dag blir Adrian åtalad för mord på den legendariska författaren Leo Stark. Efter 12 år så åker Zackarias tillbaka till Lund för att skriva en roman om vad som verkligen skedde.

Han intervjuar sina gamla klasskompisar och hemligheter kommer fram till ytan och det Zackarias får svar på visar sig inte vara så som han minns det. Boken har två parallella handlingar där en utspelas i den skrivna romanen och en i nutiden. Det jag verkligen gillade med En nästan sann historia var att Mattias knöt ihop de två parallella handlingarna så snyggt i slutet.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Jag tillhör den lilla skara som inte är överförtjust i Donna Tartts Den hemliga historien. Missförstå mig inte, jag gillar den, men tycker det blir lite för mycket navelskåderi och upphöjning av en akademisk miljö som känns elitistisk på ett ganska ohärligt sätt. I En nästan sann historia får jag massor av det jag gillar med Tartts moderna klassiker, men den har ett lager av humor och självdistans som gör att jag kan grotta ner mig i miljön och personerna (som ofta är härligt osympatiska) utan att bli helt uttröttad. Speciellt också med tanke på att den är exemplariskt kort i förhållande till Tartts tegelsten.

emma_profilbeskrivningar
Emma: När jag hörde att En nästan sann historia liknats vid en av mina favoriter, Den hemliga historien av Donna Tartt, tänkte jag: ajajaj, det här är bäddat för för besvikelse. Till min stora glädje lyckas Mattias Edvardsson överträffa mina förväntningar med råge! Det är välskrivet, lätt att hänga med i, spännande, roligt och dessutom lyckas han muta in en egen plats i aka-porren, alltså berättelser som utspelar sig i, och gärna romantiserar, den akademiska världen (tänk skoluniformer och internat). Lysande, Edvardsson!

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Ni vet när man ramlar över böcker som man vet att man kommer tipsa alla man känner om? Det här är en sån bok. Jag fullkomligt älskar den, inte bara storyn men också språket. Det här är en välskriven bladvändare och en perfekt sommarbok!

Om-du-gillar_ennästansannhistoria

För dig som älskade ”Den hemliga historien”!