Interview with Nicholas Sansbury Smith

Authorphoto.JPG
Photo: Private

Tell us shortly about yourself.
I’m a USA Today bestselling author of mostly science fiction and thrillers. I’ve been writing full time for about four years now and have released fourteen novels and multiple short stories. I’m also an athlete and have completed two Ironman triathlons. If I’m not writing, I’m probably with my family or exercising. I also love to travel and look forward to another Europe trip in 2018.

Can you tell us more about your latest series ”Trackers”?
Trackers is a story I came up with while working for Homeland Security and Emergency Management in the disaster mitigation field. I became aware of countless threats (manmade and natural) to our country and became convinced, as many are, that one of the greatest threats is an EMP attack from North Korea. Such an attack could take down our grid and devastate our way of life. The story follows a police chief and his allies in the small town of Estes Park Colorado, and the Secretary of Defense in Washington D.C., as she tries to save as many lives as possible by setting up survival centers and bringing in generators, food, supplies, and troops. Unlike most of my other books, Trackers is not science fiction. This is a story that could actually happen, which, in my opinion, makes it even more terrifying.

You write post-apocalyptic fiction, why do you mostly write in this genre? What is it that excites you about it?
I grew up reading and loving this genre because it scared that hell out of me. Why? Because I think most of us live in bubbles and safe places where we don’t have to think about the end of the world. When I reached my twenties I realized this is just an illusion, and the threat of nuclear war, a virus, a CME, and countless other threats exist all around us. Our way of life could be wiped away in a heartbeat. Therefore I decided to write in the genre for two reasons. One for entertainment, and two as a warning that if we’re not careful our species could be wiped out.

Do you have any role models when it comes to writing? If yes, who?
I have too many to name so I’ll just go with the first one that always comes to mind. Joe Haldeman, the author of The Forever War. To say that book changed my life is an understatement. I’ve read it multiple times and dragged my dog-eared copy all over the country and world. I firmly believe there are only a handful of books out there that can change the life of a reader, and The Forever War is definitely one of them.

Where do you write your stories? Do you have any specific writing rituals?
I write a lot at coffee shops because I have to be around other people when writing for some reason. I’m not sure why. Maybe it’s because in my time working for the government I was always around co-workers. Part of it also has to do with the distractions at home. I force myself to leave the house because when I do, I get stuff done. Like right now, I’m sitting at a coffee shop answering this question, hah.
My rituals are pretty simple. I edit in the morning and write in the afternoon or at night. I realized early into this career that I write better at those hours. If I’m stuck on a scene I go for a run, bike ride, or a swim. Anything to get my heart rate up. They say running is a writer’s sport, and I can see why. There’s something about exercising that helps me clear my mind and adrenaline really gets the creative juices flowing.

Thank you Nicholas!

nss_banner

Interview with Nicholas Sansbury Smith

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Skrivandet som terapi

Christin_Ljungqvist_2.jpg
Fotograf: Ola Kjelbye

Det började med en tanke: jag tror inte på mänsklighetens framtid. En tung tanke. Men det var som en insikt. Jag hade inte ens en teori. Så snart jag försökte föreställa mig vad vi sysslar med om bara hundra år baserat på miljöproblemen vi har idag, flyktingkatastroferna, krigen, nationalismen (vår världs historia satt på repeat), blev det svart inombords. Väldigt svart. Och det var så klart oroande. Energikrävande och maggnagande. Jag fick rentav svårt att planera min egen framtid på kort sikt, som husköp och barn, på grund av tanken. Den infekterade mitt välmående, förlamade mig i vissa fall, och så kunde jag inte ha det.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps idag (22 mars 2017) och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är en framtidsbok, och resultatet av ett slags självterapi. För vad är skrivande om inte ett metodiskt sätt att förstå?

Hämtat ur min dagbok 28 mars 2014:
[…] när jag tittar på världen av idag, känner jag en enda stor naturkatastrof inom mig. Vi lever så knepigt, ojämnt, ohållbart, osolidariskt, miljöovänligt. Och fram tills jag kom på den här manusidén har jag, personligen, inte kunnat föreställa mig en möjlig framtid för oss. Helt ärligt. Jag har tänkt; vad händer när oljan tar slut och allting försvinner? Persondatorer, mobiltelefoner, asfaltsvägar, gummidäck, allt, allt, allt av plast, och med detta import, export, globalisering?

Jag bestämde mig för att aktivt fylla det där mentala och själsliga hålet med information: jag började skriva bort min oro medelst research, fantasi och förhoppningar. Och det är inte första gången jag gör såhär. Faktum är att beteendet går tillbaka till mitt allra yngsta jag, särskilt till då jag var fjorton år. Det kan tyckas förskonat att ändå ha hunnit bli tonåring innan någon älskad och alldeles nära människa dör, men sorgen blir dock större ju äldre vi blir. Se bara på barnen, så lyckligt oförstående de är inför livets beskaffenhet medan gamla förstår alltför väl. Som tonåring börjar man förstå, och man har dessutom känslorna utanpå huden. Jag hade känslorna utanpå huden, och jag miste min mormor i cancer, den där sjukdomen som lurpassar på oss människor och som kan drabba vem som helst, när som helst (som att spela rysk roulett). Jag blev rädd för att dö. Jag blev rädd för att cancern finns i mina gener, rädd för att cancern skulle ta någon mer som jag älskade, rädd för att förlora igen. Jag minns inte hur det blev som det blev, men från dess att mormor insjuknade tills jag började gymnasiet skrev jag och min bästa vän, Charlotte Lundin fd. Knutsson, en fantastikserie för hand i kollegieblock eller anteckningsböcker. Vi målade våra egna omslag, ritade kartor, illustrerade, lyssnade på irländsk folkmusik, ilade runt i Valldas natur – vi var på toppen av vår kreativa bana, serien blev tolv böcker lång (!). Genom vårt skrivande, vår fantasi, fick jag utlopp för min oro, min rädsla. Jag fick förstå. Jag fick lägga tillrätta inombords tills allting kändes bättre.

Oron inför att dö och oron inför framtiden hänger absolut ihop – den är existentiell. Därmed blir också mitt skrivande existentiellt. Jag kan rentav få svårt med att finna ro numer om jag inte skriver. Genom skrivandet får jag ordning på tankar, känslor och uppfattningar. Jag kan dessutom ta reda på saker genom att skriva. När jag skrev Fågelbarn ville jag ta reda på om ondska verkligen finns (jag kom fram till att det snarare finns två krafter, en konstruktiv och en destruktiv, och att det är vi som tillskriver dem epiteten gott och ont) och nu vill jag ta reda på om vi kan skapa en oändlig värld. Vilket vi faktiskt verkar kunna. Lösningarna finns redan, eller ligger på skissbordet, alldeles snart inom räckhåll. Och det är ta mig tusan fantastiskt. Jag känner mig väl inombords, troende och förhoppningsfull. Jag vill prata med andra om hur de ser på framtiden för jag vill suga i mig alla idéer som finns! Det är väl heller ingen slump att jag går i barndom när jag behöver förstå igen. Att jag backar in i fantastiken, till kartritandet, historieberättandet, mystiken och fantasin. Där finns allt utrymme jag behöver. Jag kan vara just så samhällskritisk och världshärskande som jag vill utan att behöva ta hänsyn till alltför mycket av vår nutids rådande problem. Jag kan dessutom låta naturen ta över, införa svävare som färdmedel och låta modet gå tillbaka till ett hållbart 50-talsstuk bara för att jag vill, och inte för att det eventuellt blir så. Jag kan ställa mig själv frågor som vem har rätt till marken? Vad gör en främling? Varför är vi så rädda? Och jag kan lägga tillrätta inombords på en betydligt högre nivå än om jag skulle skriva nutida och realistiskt. Det är det fina med fantastiken. Genren stod länge utanför gemene människas blickfång – nu skrivs den för alla.

//Christin Ljungqvist

Skrivandet som terapi

Recension: Flickorna av Emma Cline

flickorna_blogginlagg
En av förra årets mest hyllade titlar var Flickorna av Emma Cline; en bok som inspireras av sekten kring Charles Manson. Boken blev en riktig snackis och det var många här på Storytel som var tvungna att prata av sig.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag vill inte lyssna klart på Flickorna. Vill inte att den ska ta slut. För det här är den typ av bok som man vill bära med sig, länge. En bok att längta till och se fram emot, en bok som tar en ut på den där extra promenaden- bara för att få lyssna lite till.

I Flickorna avhandlas temat om tonårens odödlighet och frigörande, på ett naket och utlämnande sätt. Eftersom jag som läsare vet vartåt det barkar smärtar det extra mycket att ta del av huvudkarraktärens naiva och självsäkra föreställningar om sig själv, sin omvärld och vuxenlivet. Tankar och föreställningar som var och varannan tonåring bär på. Men sällan går det så fel som i den här berättelsen…

carl_profilbeskrivningar
Carl: Jag misstänkte på förhand att jag skulle tycka bra om Flickorna. Den historiska kontexten kombinerat med det soldränkta kaliforniska mörkret passar mig som handen i handsken. Och Emma Clines gestaltningsförmåga och knivskarpa språk gör boken till en fröjd att lyssna på. Flickorna ger en fascinerande insyn i hur lätt det kan gå till att, med skygglapparna på, ryckas med i ett sekteristiskt sammanhang.

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Flickorna är en ultrahajpad bok och jag brukar oftast bli besviken efter att ha läst böcker som får så mycket uppmärksamhet.

Men jag gillade den verkligen och sögs in i historien från första kapitlet. Flickorna känns dokumentär och karaktärerna är neutralt skildrade, trots att ingen kan ha undgått att historien är inspirerad av Charles Manson och de mord han fick sina följare att begå. Speciellt huvudberättaren, fjortonåriga Evies naiva rastlösa längtan efter äventyr är svår att glömma.

Flickorna är en krypande, suggestiv roman, känsligt inläst av My Holmsten. En välförtjänt ultrahajpad bok!

louella_profilbeskrivningar
Louella: Jag älskar varje ord av den här boken, av flera anledningar, men inte den kanske mest förväntade: att det är en berättelse som bygger på en sann historia och ett spektakulärt och nationellt trauma som fortfarande skakar människor.
Jag älskar varje ord eftersom varje ord sammanfogats till perfektion. Det är en berättelse om detaljer, både de konkreta, fysiska och ofta banala detaljerna, men också den språkliga detaljomsorg som författaren behärskar till fulländning. (Jag vet, jättehögtravande, men det är sant!) De små, små sinnesretande detaljerna är knappt märkbara var för sig eftersom textflödet är så väl hopflätat.

Andra fördelar är den kompakta stämningen, som får en att pendla mellan skräck och lust och så plötsligt tristess, men alltid med en bultande förväntan om att något oerhört och vackert (eller fult) snart skall hända. Och så Clines feministiska analys, oundviklig förstås, men som gör att det bränner till ordentligt.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag älskar det här. Det är så skickligt skrivet, det får mig att vilja veta mera och jag bara älskar att vistas i boken. Mina favoritböcker är dom som får mig att googla saker, får mig att luska i berättelsen. Den här gör det och jag tycker alla ska läslyssna den!

omdugillarflickorna_01

Recension: Flickorna av Emma Cline

Storytelskola: Varva mellan att lyssna och läsa!

Du vet väl att vi har en Läs-lyssna-funktion i appen? Det betyder att när en bok finns både som ljudbok och e-bok kan du varva mellan att lyssna och läsa. Bra va? Det betyder att du exempelvis kan lyssna på din bok på väg hem från arbetet och sedan byta till att läsa e-boken när du har landat i soffan. Smidigt!

Såhär gör du:
1). Hitta en bok som finns i båda formaten, exempelvis “En ärlig man”. Spara boken till din bokhylla och lägg den gärna offline.

laslyssna_001
2). Sedan är det bara att börja spela eller läsa boken. När du spelar boken kan du klicka på omslagsbilden och då kan du välja att läsa boken istället. För att byta tillbaka till att lyssna är det bara att klicka på texten, då dyker alternativet för att spela boken upp.

laslyssna_002

Storytelskola: Varva mellan att lyssna och läsa!

Titlar att se fram emot – Lyssna ikapp!

vartitlar
Det släpps otroligt mycket böcker och ibland kan det vara svårt att hålla koll på vad som kommer när, vilka serier som får nya delar och vad som faktiskt är värt att lyssna ikapp på. Vi har gjort det enkelt för dig och sammanställt en lista med tio serier som alla får en ny del under våren. Det är bara att börja sträcklyssna!

1): En kvinna i blått av Elly Griffiths, del 8 i serien Ruth Galloway
I Elly Griffiths härliga deckarserie får vi lära känna arkeologen Ruth Galloway. Hon bor i Norfolk, är runt 40 och har försonats med tanken på leva som singel resten av livet och löser brott. Det vi gillar med de här böckerna? Att det inte är den vanliga polisen eller journalisten som står för brottsutredningen, utan en arkeolog! Dessutom en väldigt färgstark en.

Preliminärt släppdatum 9 februari.
Till serien (Ruth Galloway)

2): Syndafloder av Kristina Ohlsson, del 6 Fredrika Bergman
Känner du till Fredrika Bergman? Inte? Då har du en helt grym deckarserie framför dig! I vår släpps del 6 i serien så det är bara att börja lyssna från början. Kristina Ohlsson skriver skickligt och får oss att verkligen bita på naglarna för att i nästa stund lite tappa hakan över vändningen.

Preliminärt släppdatum 30 mars.
Till serien (Fredrika Bergman)

3): Häxan av Camilla Läckberg, del 10 i Fjällbacka
En av de allra största svenska deckarförfattarna är helt klart Camilla Läckberg och många är det som väntat och längtat efter nästa del i hennes älskade Fjällbacka-serie. Nu kommer Häxan och den fokuserar, precis som ni kanske anar, på häxprocesserna som pågick mellan 1400 och 1600-talet. Charmen med Fjällbacka-serien? Att Läckberg skickligt väver samman nutid med historia, vi lär oss massor om dåtid samtidigt som spänningen är olidlig.

Preliminärt släppdatum 7 april.
Till serien (Fjällbacka)

4): Törst av Jo Nesbø, del 11 i Harry Hole
Allas vår norska favoritförfattare är tillbaka! Nästa del om kommissarien Harry Hole är här och nog tycker vi att vi fått vänta lite länge på dessa hårdkokta deckare, men den som väntar på nåt gott … Harry jobbar inte längre för polisen, men blir snabbt inkallad när ett uppseendeväckande mord inträffar. Lyssna på de här för att du vill ha något välskrivet och hårdkokt!

Preliminärt släppdatum 21 mars.
Till serien (Harry Hole)

5): Snö och aska av Diana Gabaldon, del 16 i Outlander
Diana Gabaldon kan det här med att mixa spänning och romantik. Nu får vi äntligen följa Claire och Jamie igen, när det nordamerikanska frihetskriget närmar sig. Behöver du lite extra kärlek i din vardag så är dom här böckerna helt rätt! Dom är dessutom härligt maffiga så man har massor av timmar med spänning framför sig.

Preliminärt släppdatum 16 februari.
Till serien (Outlander)

6): Calendar girl – September av Audrey Carlan, del 9 i serien Calendar Girl
Ytterligare en het serie är Calendar girl som handlar om Mia Saunders. Hennes pappa är skyldig några obehagliga typer pengar och hon måste hjälpa honom att få ihop dom. Hon börjar därför jobba på en eskortfirma där hon träffar en ny man varje månad. Kanske stöter hon på kärleken redan nu? September och framåt kommer under våren, det här är underhållning när den är som bäst!

Preliminärt släppdatum 6 februari.
Till serien (Calendar Girl)

7): Något du inte vet att jag vet av Birgitta Bergin, del 2 i Elsa & Thore
Birgitta Bergin skriver såna härliga relationsromaner, fulla av feelgood. Nu har hon en hel del böcker på cv:t och den senaste är Något du inte vet att jag vet som är del 2 om Elsa och Thore. Det här är kärlek på ålderns höst och något för dig som älskar mysiga, roliga berättelser.

Preliminärt släppdatum 10 april.
Till serien (Elsa & Thore)

8): Förbjuden frihet av Ramona Fransson, del 11 i Greger Thulin
Greger Thulin är tillbaka och det med råge. Reine Brynolfsson har återigen läst in en bok i den omtyckta deckarserien. Det ryktas om att det här är den sista om Greger Thulin, och behandlar ett fall som har sina rötter i verkligheten. Det blir spännande, precis som vanligt!

Preliminärt släppdatum 30 mars.
Till serien (Greger Thulin)

9): Det du inte vet av Anna Jansson, del 18 i Maria Wern
En ny del i långköraren Maria Wern är här! Det här är nummer 18 i ordningen och vi får återigen ta plats på Gotland. Ön drabbas av flera inbrott, bränder och försvinnanden och Maria får att göra. Spänning när det är som bäst! Och att det finns så många delar får oss att tycka att det här sista vintermörkret inte känns så jobbigt längre.

Preliminärt släppdatum 9 mars.
Till serien (Maria Wern)

10): Öga för öga, tand för tand av Mats Ahlstedt, del 2 i Ella Werner
Yrkesgruppen “gärningsmannaprofilerare” är en av de som känns lite intressantare än andra. Därför blir vi extra glad när del 2 i serien Ella Werner kommer! Ella jobbar som just det vid Göteborgspolisen. Den andra delen handlar om ett samhälle i sönderfall, genomsyrat av makthunger och girighet. Det här är en psykologisk thriller som vi bara måste lyssna på!

Preliminärt släppdatum 15 mars.
Till serien (Ella Werner)

Psst!
Vi har även hört rykten om att det under våren kommer komma en andra säsong av både Tick Tack av Leffe Grimwalker och Jordbunden av Erik Thulin Ni kan ju tro att vi längtar!

Som grädde på moset så kommer det även komma en hel del ljudböcker om ex-militären Jack Reacher, luckorna i serien av Lee Child kommer äntligen fyllas igen.
Till serien (Jack Reacher)

Vi längtar!

Titlar att se fram emot – Lyssna ikapp!

Till minne av Roger Hobbs

rogerhobbs_foto_linus_sundahl_djerf_blogg2

Efter den sorgliga nyheten om Roger Hobbs alltför tidiga bortgång publicerade författaren Helena Dahlgren nedan blogginlägg för att hedra hans minne. Vi fick möjligheten att dela det vidare här till er.

Roger Hobbs är död

Och så elva månader in i 2016, detta episka skitår för mänskligheten där alla de goda dog, en efter en, och världen ser ut att bli en ondare plats en politisk utnämning i taget: ett dödsfall som kryper nära, det går inte att värja sig, magontet är ett faktum när jag ser att jag är pingad på Facebook. Överallt denna jävla död, and now this. Thrillerförfattaren Roger Hobbs, som slog igenom stort internationellt med ”Ghostman” och uppföljaren ”Vanishing Games”, dog i måndags av en överdos. Såväl hans amerikanska som svenska förläggare har bekräftat dödsfallet.

Han var 28. Tjugoåtta. Vi kände egentligen inte varandra, men vi träffade på Crimetime Gotland 2015, både i panelsamtal och privat i baren om kvällarna och jag blev omedelbart förtjust i honom, sådär som man blir ibland när man träffar någon som delar ens mentala och känslomässiga landskap i böckerna och de fiktiva vännerna som förändrade våra liv. På många sätt var han en vandrande motsägelse: storväxt och stöddig i sina dandykläder och larger-than-life-intriger, med epitetet ”underbarn” tejpat i pannan, men – det stod klart ganska fort – med en liten bekräftelsetörstande pojkes hjärta. Här var en kille som ville bli omtyckt, och jag minns när jag berättade för honom hur mycket jag tyckte om bonusnovellen/prequelberättelsen om spökmannen Jack som följde med den svenska pocketutgåvan ”Ghostman”, kan den ha hetat ”Baby Boy”? Det spelar ingen roll.

Det jag vill komma till, det jag tänkte på när jag nåddes av nyheten, var hur genuint glad Roger blev när jag sade det. Jag har träffat många författare nu, svenska och engelskspråkiga, och få har lyst upp på det sättet när jag berömt något specifikt i deras skrivande. Det var – är – rörande, på något sätt. Och jag kunde relatera. Alltför få moderna spänningsförfattare är – vågar vara – riktiga karaktärer, men han var det.

Han presenterade sig som Hobbs (”it’s an East Coast thing”), drack läsk medan vi andra hinkade i oss vin som kulturmän, pendlade mellan att analysera tempus i noirromaner och flamsa så som det anstår en jetlaggad kille född 1988 på besök i Sverige (jag tror att det var första – och därför även sista – gången). Han gick på antibiotika och fick inleda vistelsen på Gotland med ett besök på vårdcentralen. Av detta märktes inte mycket, Hobbs var en trooper. Jag associerade till en sympatisk version av Bunny i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, om ni kan tänka er en sådan. Väldigt östkust, väldigt stor och yvig, anspråksfull och lite barnsligt rörande på en gång. Vi pratade mycket om Tartts vän och Benningtonkollega Bret Easton Ellis, minns jag. En gemensam favorit.

roger-hobbs-pa%cc%8a-crimetime-gotland-med-bland-annat-helena-dahlgren-foto-privat_blogg2

Man ska inte kunna dö när man är 28 år och i början av sin karriär. Jag hittar inga tröstande ord att avsluta med, inget ljus i slutet av tunneln. Detta är bara så fruktansvärt tragiskt och onödigt. Avgå, 2016, och RIP,  baby boy Hobbs. Jag är glad över att vi hann träffas.

Helena Dahlgren
Författare till 100 Hemskaste och bloggare på Dark Places

helena-dahlgren-foto-severus-tenenbaum_blogg

Till minne av Roger Hobbs