Gästblogg: Elisabeth Andersson om ”En stjärna som faller”

0000643742

Ta dig till boken!

Jag älskar tv-program där folk letar efter en ny bostad.

Jag är i princip beroende av att följa serierna med kräsna engelsmän som drömmer om ett nytt liv i ett hus på landet eller vid Medelhavet.

Andra kvällar följer jag ivrigt kampen mellan stjärnmäklarna i New York som säljer lägenheter till rekordpriser.

Det var en sådan kväll jag fick idén till Paula som är huvudperson i min nya roman En stjärna som faller.

Svensken Fredrik Eklund i ”Million dollar listing New York” inspirerade mig till karaktären som är en framgångsrik och snygg fastighetsmäklare. Men min huvudperson skulle vara en kvinna. Det blev Paula Ekdahl.

En stjärna som faller är en roman om yttre framgång, inre lycka och att följa sin passion.

Paula bor i en lyxvåning i Stockholm med sina två guldfiskar. Hon har allt man kan drömma om, men är ändå inte lycklig.

En dag åker hon till livsstilscentret ”Two Swedish Hippies” vid havet i Skåne för att vila upp sig. Där får hon reda på saker som skakar om hennes liv i grunden. Paula måste ta ställning till vad det är som verkligen kan göra henne lycklig.

I våras blev mitt eget liv omskakat. Det var när min mamma dog.

Hon hade varit sjuk en tid, så hennes död var på sätt och vis väntad. Men det kom ändå som en chock och ledde till stor sorg.

Samtidigt blev det en påminnelse om att uppskatta livet så länge man har det, så som min mamma gjorde. När någon dör påminns man ju också om vad det är som är viktigt i livet – på riktigt.

Mitt i sorgen efter min mamma jobbade jag vidare med slutredigeringen av En stjärna som faller och det blev en skön andhämtningspaus att en stund få flytta mina tankar till Paulas värld.

En dag i somras när jag satt vid datorn började jag fundera på att en mäklare på tv nog inte är den enda inspirationskällan till huvudpersonen Paula.

Kanske är det också jag själv?

Jag hoppas att du kommer att gilla boken.

/Elisabeth Andersson

IMG_9085

Gästblogg: Elisabeth Andersson om ”En stjärna som faller”

Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

0000632169

Ta dig till boken!

Vilken genre lever du i? Nej just det, ingen alls, eller säkerligen alla upptänkliga. Troligtvis har du en skopa feelgood och förhoppningsvis lite spänning. Kanske också ångest, skamlig skadeglädje, ilska, romantik – och gärna en dos humor. Så är det med mig också och därför breder mina böcker ut sig över dessa konstiggjorda gränser som kallas genre. ”Skriver du kriminalromaner? Feelgood? Eller komedi?” frågar folk, och jag svarar att det visserligen brukar finnas med några lik och att det knappt är någon karaktär som har rent mjöl i påsen om man tittar närmare efter. Men några deckare är det ju inte alls. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i osannolika omständigheter och hur oväntade lösningar öppnar dörrar till härliga äventyr …

De Bedårande Lögnerskorna är en nutidsskröna där Stockholm och Köpenhamn är grannstäder, fifflet frodas över gränsen och drömmarna flyger högt över Öresundsbron. Det rekorderligt svenska lynnet krockar med det livsnjutande danska och man får se upp för lömska appar och frustande vildsvin.

Innan jag började skriva läste jag mycket om lögner. Om stora lögner och små, och hur olika vi hanterar dem. En liten vit lögn som någon bara skrattar åt kan få en annan att våndas och en stor fet livslögn kan en tredje person bära på utan synbara bekymmer. Men är då lögner alltid något dåligt?. En lögn för att skydda någon annan anses väl finare än en lögn för att få egen vinning? Och är det inte ibland rentav osjälviskt att kunna bära sitt dåliga samvete själv och inte alltid ösa ur sig allt och därmed bli befriad – men kanske samtidigt göra någon annan sårad? Hemligheter och lögner har en inneboende kraft, de kan söndra de bästa relationer men om man har dem ihop kan de stärka banden …

Min första bok Stygga flickor kommer till himlen handlade mycket om mod och att våga ta för sig. Den här handlar om lögner och vad de gör med oss. Radarparet Alice och Sofia fortsätter att ramla in i vilda projekt men snart trasslar allt till sig. För ingenting är vad det först ser ut att vara.

/Helena

Helena_Stjernström_©annacarinisaksson[1]Foto:AnnaCarin Isaksson

 

 

Gästblogg: Helena Stjernström om ”De bedårande lögnerskorna”

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”

9789178290093[1]

Ta dig till boken!

 

Går du omkring och bär på hemligheter? Ja, det är klart att du gör, eller hur? Men kanske bara små och oskyldiga som inte skulle påverka ditt liv nämnvärt om de blev avslöjade. Värre är det för Östen Jonzon, huvudpersonen i min nya spänningsroman Skärvor av fruktan.

Som nybliven pensionär får han ofta avundsamma kommentarer i stil med: Åh, jag längtar också efter att få sluta jobba. Och visst är det fantastiskt att kunna sova längre på morgnarna och inte vara styrd av klockan, tycker han. Han kan äntligen ta itu med allt han inte hunnit med under sina sista år som mellanchef på kommunen: renovera invändigt i villan, sköta om trädgården ordentligt och, inte minst, motionera oftare. Bodil, hans andra och tolv år yngre hustru, arbetar fortfarande i sin lilla konsthantverksbutik och Östen har nu all tid i världen att göra precis vad han vill.

Men efter något år börjar han uppleva en tomhetskänsla som gränsar till depression. Dagarna ter sig allt tråkigare och mer och mer innehållslösa.

Då inträffar något som bryter tristessen. Vid ett besök i en butik långt hemifrån får han syn på en man i 30-årsåldern som han förstår är den son som föddes efter en otrohetsaffär då han var gift med sin första fru. Östen har aldrig haft något med denna son att göra och han har heller aldrig berättat om honom för Bodil.

Han bestämmer sig för att kontakta sonen. Men då måste han berätta allt för Bodil. Och hon reagerar inte som han hoppats. Ja, vad hade han egentligen väntat sig …?

Berättelsen handlar liksom mina tidigare spänningsromaner om människor som hamnar i situationer som aldrig föresvävat dem, människor som möter problem de aldrig någonsin behövt ställas inför. Händelserna utspelas som tidigare i Härnösand, en stad som jag som är född i Stockholm tagit till mitt hjärta och bott i under mer än halva mitt liv.

Skärvor av fruktan är en kortroman skriven direkt för ljud. Det har varit en utmaning att hålla mig till endast en huvudperson, jag som annars gärna berättar ur flera personers perspektiv och har parallella händelsetrådar som flätas samman på slutet. Att driva skeendet framåt genom en större andel dialog än jag vanligen brukar göra, har också varit en utvecklande erfarenhet.

Jag hoppas att du blir sugen på att lyssna på denna historia som till min stora glädje är inläst av Reine Brynolfsson!

/Annika Sjögren

Annika_Sjogren_portratt_1100px

Gästblogg: Annika Sjögren om ”Skärvor av fruktan”

Gästblogg: Lena Bivner om ”

0000631965

Ta dig till boken!

Det började med en stark förälskelse

Jag befann mig mitt i helvetet och började skriva för att hjälpa mig själv att förstå varför jag under flera år tillät någon att utsätta mig för psykisk men även till viss del fysiskt våld. Vilka mekanismer är det som styr? Och vem är mannen som plågar och slår?

Jag tyckte till en början att jag mött drömprinsen – han var varm, romantisk, uppmärksam och sexig – och jag blev så förälskad. Men ganska snart började en aggressiv, hotfull och anklagande sida träda fram. Men han sa aldrig förlåt och jag tänkte att det kanske var mitt fel att han blivit arg. Hur dumt det än låter så tyckte jag synd om honom, jag inbillade mig att han var svagare än jag och därför behövde extra mycket trygghet och kärlek.

Men våldet blev allt värre och snart var jag tacksam när han inte var aggressiv för då kunde jag måla upp bilden av ”vad bra vi har det”. Och jag försökte intala mig själv att hans utbrott bara var tillfälliga. Men till slut hade gränserna för det normala suddats ut så pass mycket att jag började accepterade saker som för en utomstående skulle te sig helt oacceptabla.

Han blev allt mer kontrollerande och svartsjuk. Isoleringen kom gradvis och snart kunde jag inte vara utanför relationen vare sig psykiskt eller fysiskt. För att undvika hans vrede gick jag som på äggskal. Men då spelreglerna ständigt ändrades fick jag allt svårare att orientera mig i relationen och jag tappade successivt kontakten med mitt vuxna jag. Nu hängde kontakten med mitt förstånd på en skör tråd och frågan var om jag skulle klara av att gå innan tråden brast?

Gensvaret på boken har varit enormt och jag inser mer och mer att skrivandet inte bara hjälpt mig själv. Jag har fått massor av reaktioner och rop på hjälp från kvinnor som befinner sig eller har befunnit sig i samma situation som jag. Det har även kommit reaktioner från anhöriga och vänner till offren. Det gör mig både glad, ledsen och förbannad. Kvinnor ska inte behöva leva med män som plågar dem, varken psykiskt eller fysiskt. Min förhoppning är att boken också ska bidra till att politiker och beslutsfattare får upp ögonen för det här kvinnovåldet. Det är ändå 2018!
Några av alla reaktioner jag fått på boken.

”Den här boken är så bra och jag känner en verkligen hög recognitionfactor!” Läs den!

”Har precis sträckläst din bok. SÅ BRA och välskriven!

”Vill bara säga Tack Lena för att du vågar berätta och för att du delar med dig! Jag känner igen allt i boken.”

”Vilken fantastisk bok! Måste läsas!”

”Din bok är fantastiskt bra och jag vill bara fortsätta läsa!” Jag är som jag skrev tidigare, ingen bokmal, men den här boken är så fängslande.”

 

/Lena Bivner

Lena-Bivner-2018-05_bild2-klar (1)

Gästblogg: Lena Bivner om ”

Gästblogg: Niklas Magnusson om ”Offerlamm”

0000621046.jpg

Ta dig till boken!

Att Svava Jónsdóttir var isländska visste jag från början. Hon dök från startpallen i sin egen simbassäng på verandan vid huset i Reykjavik. Hon var naken. Inte för att det i sig gav henne någon njutning, utan för att hon gjorde allt hon kunde för att skala av sig livet in på bara kroppen. Hon bar på en sorg.

Det var där det började. I mitt huvud plaskade Svava ganska länge i bassängen medan personligheten utvecklades. Och historien. Sorgen handlade om ett barn.

In kom en enhet inom den isländska polisen som utreder brott i samband med bankernas fall. Det blev ramen kring historien. Island är kontrasternas land, där det höga ekonomiska spelet runt millennieskiftet står mot det strävsamma fiskarfolket. På samma sätt balanserar Svava mellan livet hon ärvt efter sin rika farbror och längtan efter sin döda far och efter barndomen och efter att rida ut på gröna hedar.

I boken tar jag Svava till Sverige, där hon förlorade sitt barn nio år tidigare. Nu ska hon ta reda på vad som hände den ödesdigra natten då hennes son dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Offerlamm är en svensk-isländsk spänningsroman. På ett sätt faller det naturligt för mig. Jag bodde nästan granne med Svavas hus då jag var student i Reykjavik och kanske har jag till och med träffat henne. Jag vet ju att några gånger korsades våra vägar. Och så älskar jag att leta efter de goda formuleringarna.

På ett annat sätt är det märkligt att romanen blev till. Jag är fysiker och forskare. I tjugo år har jag ägnat mig åt sanningen i vetenskapens värld. Romanen är annorlunda, så mycket mer är tillåtet, det är en annan komplexitet, mänsklig, och oj så roligt det varit att få ta ut svängarna.

Nu ska jag sätta mig ner, ta på mig hörlurarna och lyssna på när Martin Halland läser min deckardebut. Spännande!

/Niklas

Niklas Magnusson_vinter2.jpg Foto: Ingrid Hals

 

Gästblogg: Niklas Magnusson om ”Offerlamm”

Gästblogg: Oskar Källner om Yi

0000048035

Ta dig till boken!

Nu i oktober kommer jag för första gången att bli publicerad på franska. Det är min science fiction novell Yi som kommer ut det kanadensiska SF-magasinet Solaris. Detta är en milstolpe för mig. Det är inte min första publicering på annat språk än svenska, men det är första gången jag fått in en text i ett professionellt magasin. Ärligt talat känns det lite surrealistiskt men samtidigt otroligt roligt.

Det är extra roligt att de föll för just Yi. För sex år sedan var jag nämligen redo att lägga ner författandet. Jag hade inte skrivit något på ett år, var otroligt trött och kände att det här kanske ändå inte var något för mig. Men så utannonserade Mix förlag och SF-bokhandeln sin stora SF-novelltävling. En eventuell vinst innebar chansen att få skriva kontrakt och ge ut sin novell via Mix förlag. Mix som är ett imprint till Bonniers höll då på och experimenterade med de nya digitala formaten och ville gärna ha det som var vilt och annorlunda.

Så jag tänkte att jag ger skrivandet en sista chans och jag ska banne mig skriva något av det mest galna och passionerade jag någonsin lyckats klämma ur mig! Tävlingen fick in totalt 400 bidrag. Jag kom tvåa. Det var mitt livs första Bonnierskontrakt och, några månader senare, ett släpp på Mix förlag.

Solaris208_VG

Så det är inte så märkligt att Yi har en särskild plats i mitt hjärta. Därför var jag superglad när Solaris valde just den berättelsen till sitt oktobernummer. Solaris är för övrigt världens äldsta franskspråkiga SF-magasin och jag är den första svensk som fått äran att bli publicerad hos dem sedan grundandet 1975. Novellen har översatts av fransmannen Jean-Pierre Laigle som är mycket engagerad i den franska SF-scenen. Jag har fått en kopia av texten, men förstår knappt ett ord av det. Läste ju tyska i skolan. Nu väntar jag med spänning på att få hålla ett pappersexemplar av magasinet i mina händer.

Det är ett antal år sedan tävlingsvinsten, men det betydde så oerhört mycket. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på att det skrivna ordet är något som jag ska ägna mig åt. Numera driver jag mitt eget Fafner förlag genom vilket jag ger ut svensk fantastik: science fiction, fantasy och skräck. Jag vill på så sätt, i min tur, ge möjligheten för nya svenska talanger att komma fram. Fafner har dessutom ett stort fokus på ljudböcker, för jag är övertygad om att ljudboken som format, och tjänster som Storytel, är de perfekta plattformarna för folk att upptäcka hur kul det är med fantastik. Det kostar inget extra, man behöver inte ens gå någonstans, det är bara att trycka på den där spännande ikonen och dras med till en annan värld.

Testa gärna att klicka på Yi och kom med till en skogsbevuxen måne, viskande träd och tusenfotingar stora som godståg.

 

/Oskar Källner

OskarKällnerFoto: Angelica Klang

Gästblogg: Oskar Källner om Yi

Gästblogg: Richard Hobert om Fågelfångarens son

 

0000557268.jpg

Ta dig till boken!

Under slutarbetet med min förra film, ”En enkel till Antibes” blev jag kontaktad av en färöisk kvinna. Hon ville berätta om en över hundra år gammal stark, verklig kärlekshändelse som lever kvar som en muntlig legend på Färöarna. Hon hade sett alla mina filmer och hade en stark ingivelse av att just jag skulle vara den rätte att göra film på detta. Sådant smicker får en regissör höra ofta och oftast av människor som bara har en liten anekdot att berätta. Jag avstyrde vänligt vidare kontakt. Men hon var lika vänligt påstridig och vi bestämde möte.

Hennes enda motiv var att hon ville hjälpa Färöarna att bli synliga. Men hon själv varken kunde eller ville arbeta med detta. Det tog henne fyrtiofem sekunder att berätta om den här händelsen och jag kände omedelbart att här fanns fröet till en film som skulle kunna växa ur en annan tid och rakt in i hjärtat på vår egen. Vi skiljdes åt med några vänliga fraser. Det gick ett år då jag arbetade med annat. Utan att veta om att fröet grodde.

En tidig kväll strömmade hela grundscenariot ur mitt inre. En handfull karaktärer rörde sig omkring mig i skrivrummet och pockade ivrigt på min uppmärksamhet. Jag skrev under några febriga timmar sex sidor av min egen kärnberättelse, för vår egen tid, fritt efter vad som hade hänt. Sedan tog det mig fem år att utveckla manuskripten, dels till boken, dels till filmen.

Att skriva ett filmmanuskript om, i och för vår egen tid är en sak. Det sker i presens och är ett sorts stramt, kodat manusspråk som bygger på alla medarbetares gemensamma associationer. Om ett drama utspelas i en ICA-affär så behöver jag bara skriva ”Scen 1. EXT. EN ICA-AFFÄR. DAG.” – så vet alla ungefär hur det ser ut. Ett filmmanus som utspelar sig på Färöarna för över hundra år sedan kräver ett helt annat, rikare, mer detaljerat språk för miljöer, atmosfärer och förhållanden för att vara en både spänstig och säker trampolin för medarbetarnas fantasi. Så i det här filmmanuskriptet gestaltade jag med både dofter och färger och ord som skulle föra oss in i den tiden. Flera av de som läste trodde då att manuskriptet var baserat på en existerande roman.

När det komplicerade internationella finansieringsarbetet drog ut på tiden så fick jag tid över. Jag ville inte arbeta med något annat. Så då lockades jag av tanken på att under väntan utveckla dramat också till en liten roman. Arbetet med orden befruktade också bilderna. Och jag fann under arbetet en hel del som jag också kunde tillföra filmmanuskriptet. Och då hände motsvarande sak där. De båda helt olika formerna fann ett liv, sida vid sida, tillsammans men var för sig, som två syskon. Och en del kommer att möta berättelsen som bok, andra som film och förhoppningsvis finns det en hel del som roas av tanken på att först möta människorna inne i sig själva och sedan möta dem i verkligheten, på filmduken.

 

share_hobert

/Richard Hobert

Gästblogg: Richard Hobert om Fågelfångarens son