Bokcirkel: Silvervägen

0000545949

Ta dig till boken!

Långa ödsliga resor i norra Sverige, ett fruktöst letande, ett försvinnande. Vi har lyssnat på Silvervägen av Stina Jackson, uppläst av Marie Richardson, och här är vad vi tyckte:

 

Deckare - Alex

 

Alex: 17-åriga Lina försvinner när hon väntar på bussen och hennes pappa Lelle ger allt för att hitta henne igen. Nu har tre år gått och han söker fortfarande kring silvervägen och han är säker på att hon är vid liv.
Medan vi följer Lelle som desperat söker efter Lina, söker 17-åriga Meja efter trygghet och tillhörighet. Hon och hennes mamma är nyinflyttade i Glimmersträsk och de har flyttat in med en äldre man. Mejas mamma är manisk och krävande och är säker på att Torbjörn ska ge den trygghet dem behöver.

Meja träffar Carl-Johan och hans bröder och Meja blir förtjust i Carl-Johan. Familjen är helt självförsörjande och de har samlat på sig mat för att överleva i flera år framöver. Familjen är lite udda men Meja ser detta som en chans att få stabilitet i hennes liv. Att få mat regelbundet och att ha en familj som bryr sig om henne, så hon bestämmer sig för att flytta in med dem.

Vi följer Lelle och Meja separat genom historien för att senare se ödet föra dem samman.

 

YA - Angelica

 

Angelica: Jag läser vanligtvis inte så mycket spänning. Tänker att det inte är något för mig. Desto gladare blir jag när jag verkligen hittar något som är precis min kopp te för oj vad Silvervägen är bra! En sån imponerande debutroman som har både fantastiskt fina personporträtt och också miljöbeskrivningar. Gillar att det finns en och annan otippad detalj som man vanligtvis inte hittar i en spänningsroman. Det här är välskrivet, spännande och helt enkelt himla himla bra!

Deckare - Emma

 

Emma: Jag älskade Silvervägen! Den karga stämningen, de nyanserade karaktärerna och den mästerliga inläsningen av Marie Richardson. Trots att berättelsen utspelar sig i djupaste Norrland finns det ett spännande element i stämningen som jag inte först kunde placera. När jag gjorde lite research om författaren Stina Jackson visar det sig att hon bor i USA, vilket gjorde känslan av öde vägar som sträcker sig mil efter mil mer förståelig. Berättelsen rullas sakta fram utan att vara den minsta tråkig och författaren vågar välja den minst självklara utvägen för sina karaktärer utan att det känns tillkrånglat. Väntar ivrigt på nästa bok av Stina Jackson!

Fantasy - Sissel

 

Sissel: Jag blev så positivt överraskad av Silvervägen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag började lyssna på den, men tänkte mig kanske en dussindeckare, någonting i mängden. men jag tycker att den verkligen stack ut, den var lättlyssnat, hade ett stadigt driv och väldigt fina relationsbeskrivningar. Jag skulle tro att den passar de flesta, från de som är hardcore deckarlyssnare till de som kanske inte är så förtjusta i genren men vill testa på.  En riktigt bra deckare!

 

Gillar du psykologiska deckare med starka relationer? Böcker som har komplexa karaktärer och där naturen är mer än bara en kuliss? Då är Silvervägen en bok för dig!

Bokcirkel: Silvervägen

Gästblogg: Andreas Ekström om ”Att hitta”

0000584379

Ta dig till boken!

Jag heter Andreas Ekström, min bok ”Att hitta” utkommer denna månad och jag tänkte här misslyckas så till den milda grad med att förklara vad det är för slags bok att ni blir tvungna att lyssna själva.

Det började den 15 mars klockan kvart i ett. Jag slurpade i mig en nudelsoppa på det vietnamesiska haket på Klostergatan i Lund när förläggaren Svante Weyler ringde. Han gör det ibland.

”Nu MÅSTE du skriva en ny bok”, sa han. Och han hade ett särskilt skäl att säga det.

Cambridge Analytica hade exploderat rakt i fejan på Fejan. Något tycktes äntligen hända. Kunde det vara så att vi hade nått en ”tipping point”, att vi skulle kunna få en vettig och allomfattande debatt om nätkulturer på ett sätt som skulle engagera alla, bortom de mest specialintresserade?

”Jag ska hedra din fråga genom att tänka efter lite innan jag säger nej”, sa jag. Jag skulle ändå ta tåget till Stockholm bara nån timme senare.

Passerade Hässleholm och möjligen Alvesta. Sedan kom jag på hur jag skulle göra. Fällde upp datorn och skrev i en utandning förordet till ”Att hitta”, ett förord som i allt väsentligt är oändrat sedan dess. Det var underbara minuter.

Nästa dag berättade jag för Svante hur jag på trettio sekunder på tåget hade fått en sorts helhetlig idé som bar tillräckligt bra för att det skulle kunna bli en bok som jag kunde stå ut med att skriva och som någon skulle kunna stå ut med att läsa.

Sex kapitel om att hitta. Tre huvudsakligen om internet. Tre huvudsakligen om andra saker. Frågor snarare än svar. Och så en genremässig hybrid: essä, reportage och stickspår. En grundläggande känsla av att jag skriver precis det jag vill skriva, och låter bli att bekymra mig över den ofrånkomliga spretighet som därmed kommer att bli resultatet.

Ett verkligt dilemma, som ändå inte var ett dilemma: Det sjätte kapitlet. Det heter ”Att hitta min nästa lever”.

Jag behöver en ny nämligen. Ganska snart, förmodligen.

I den mån kolleger vill intervjua mig om den här boken så är det så klart den personliga vinkeln de väljer: jag kommer ju faktiskt att dö om jag inte får en ny lever.

Men min bok handlar inte om det. Den berättar om det, men den handlar inte om det. Berättelsen om min nästa lever är bara ännu en berättelse om en mänsklig ursträvan – om förkovran och nyfikenhet och strävan och längtan efter en intelligent struktur. Att hitta.

Jag har haft så väldigt roligt. Jag har njutit så av att få ta i lite. Hoppas nu bara att åtminstone några personer kan tycka om resultatet, och hoppas att ni boknördar har haft åtminstone något utbyte av detta oredigerade och bitvis smärtsamt självupptagna vittnesmål om hur ”Att hitta” blev till.

/Andreas Ekström

Att hitta.jpg

Gästblogg: Andreas Ekström om ”Att hitta”

Bokcirkel: Till minne av villkorslös kärlek av Jonas Gardell

gardell
Ta dig till boken!

Jonas Gardell är tillbaka med ännu en pärla till roman. Sorglig, gripande, tragisk och på en och samma gång ofantligt rolig.

Vad tycker du om boken? Klicka här för att vara med och diskutera i vår Facebook-grupp den 14-20 september!

 

Så här tänkte vi efter lyssningen:

Romaner - Emilie
Emilie:
En hyllning till en moder. En resa genom en uppväxt från födelse till död, dock inte självklart i den ordningen. Någonting riktigt personligt fyllt med Gardells karaktäristiska lite mörkade humor som ibland gör att det egna skinnet skaver samtidigt som att du inte kan låta bli att skratta ljudligt. Dessa meningar tycker jag tydligt beskriver Gardells nya roman Till minne av en villkorslös kärlek. I motsats till andra som skriver om sina lite knaggliga relationer till föräldrar som levt under missbruk eller alls inte varit närvarande är detta en ordentlig hyllning till föräldraskapet. Ett föräldraskap som kanske inte alltid är fläckfritt, men däremot så fyllt av just villkorslös kärlek. Det är en väldigt fin roman som iaf får mig att stanna upp en stund och tänka på ifall jag visar uppskattning för mina föräldrar i den mån jag borde. Samtidigt kan det ibland vara lite svårt att hänga med i svängarna då allting inte alltid berättas i kronologisk ordning, men det är väl lite så livet är. Sist men inte minst kan man inte annat än att älska en författarinläsning av Jonas Gardell som lyfter romanen ännu lite extra som ljudbok.
Fantasy - Jenny Z
Jenny:
Gardell säger själv att han skrattade högljutt när han läste in boken, och det kan jag förstå. Jag skrattar rakt ut flera gånger under lyssningen – hemma i köket, på kontoret och på tåget – fångas helt av Gardells inläsning och kan omöjligt hindra fnittret från att stiga inombords. Det är omöjligt att inte fångas av det tragikomiska han beskriver. Jag älskar det icke-linjära berättandet som för mig med på en resa, inte bara genom Gardells liv utan, genom valda delar av Sveriges historia. Både skostaden Örebro avhandlas samt vilken viktig roll sillen och saltet spelat för befolkningens överlevnad. Men i kärnan finns kärleken mellan en mor och en son – så vackert skildrat!

Bokcirkel: Till minne av villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Bokcirkel: The Poet X

0000084468.jpg

Ta dig till boken!

Xiomara Batista känner sig låst i sin kropp och i sitt liv. Som ung afro-latina i stadsdelen Harlem är det inte helt lätt att finna sig själv utan att känna pressen att anpassa sig efter omgivningens förutfattade meningar och oskrivna regler. Men en öppning visar sig när hon bjuds in att delta i skolans klubb för slam poetry – äntligen finner hon sin egen röst. Författaren bakom The Poet X, Elizabeth Acevedo, är själv en aktiv och prisbelönt slam poet, och hennes egen bakgrund lyser självklart igenom i denna autentiska prosaroman.

Så här tyckte vi efter lyssningen:

 

YA - Karin
Karin:

Det här är inte bara en bok, inte bara en berättelse. Det här är att gå förbi ett öppet fönster och där inifrån höra en låt du inte hört på jättelänge, som väcker miljontals minnen och känslor. Det här är en löprunda i skogen, när hela kroppen stämmer, och tankarna flödar så fritt att du äntligen inser vad du behöver för att komma vidare. Det här är ett oväntat samtal med en okänd människa på ett försenat tåg, som du aldrig nånsin glömmer. Det här är grundläggande och allomfattande. Poet X kommer stanna kvar hos mig, för hon är en del av mig som jag behöver komma ihåg.

YA - Angelica
Angelica:

Åh vad jag gillade The Poet X! Det är något speciellt med prosalyrik som gör att det känns extra mycket i hjärtat när man lyssnar. Det här är gripande och omskakande och fick mig att gråta lite grann. Författaren läser dessutom in boken helt fantastiskt bra!

Fantasy - Jenny Z
Jenny:

The Poet X är ett vackert verk. En uppväxtskildring med en ung kvinna i centrum men där vi som läsare får så mycket mer än bara hennes resa. Prosalyrik i ljudboksform är verkligen en favorit hos mig – denna typer av texter är verkligen som gjorda för att läsas högt. Och att författaren, med en bakgrund inom slam poetry, läser in själv gör det hela ännu bättre!

 

 

Bokcirkel: The Poet X

Gästblogg: Malin Gutestam om ”Hjärnskap för tonårshjärnan”

0000068262

Ta dig till boken!

Jag vet precis när det hände. Jag var mitt i intensiva studier om hjärnan. Dagen innan hade jag jobbat extra med chefsutbildning och pratat om Hjärnan på jobbet. Många chefer upplevde stress av att ständigt vara uppkopplade, bli störda och aldrig hinna färdigt. Den morgonen stod jag i ett klassrum tillsammans med en gymnasieklass. Stämningen var lite tryckt och jag ställde den utlösande frågan: ”Hur mår ni?” Plötsligt vällde känslorna fram som en störtflod – ”Jag hinner inte med. Jag är alltid stressad. Jag försöker plugga och hålla mig uppdaterad på sociala medier. Jag har inget liv.” De uttryckte samma uppgivenhet som cheferna men med sina ord. Plötsligt blev det så tydligt. Samhällsutvecklingen har skett så snabbt. Dagens ungdomar har inga vuxna förebilder som vet hur man ska hantera den snabba digitala förändringen och sin egen stress.

Har du befunnit dig i en situation där du i ren frustration har tänkt men någon måste ju göra något? Vad gjorde du åt den känslan? Min resa som ledde till boken ”Hjärnskap för tonårshjärnan” började just där. Tanken slog ner som en blixt i mitt huvud. Jag måste göra något för dagens unga med det jag har lärt mig.

Boken innehåller all den forskning, de tips samt den inspiration som jag vill ge dagens tonåringar och deras föräldrar.  Jag har testat innehållet i en kurs som blev en pilotstudie för gymnasieelever. Resultaten har varit positiva. Elever, lärare och föräldrar har märkt skillnad.

Vi måste börja prata om och agera utifrån vad tonårshjärnor behöver för att må bra och lära på bästa sätt! Vårt land är fyllt av kloka, nyfikna, innovativa, glada, energiska, starka, empatiska och modiga ungdomar samt unga vuxna. Tillsammans kan vi lyfta debatten till att handla om hur vi skapar de bästa förutsättningarna för deras utveckling.

/Malin Gutestam

Gästblogg: Malin Gutestam om ”Hjärnskap för tonårshjärnan”

Gästblogg: Susanne Boll om ”Eldsystrar”

Susanne Boll_Eldsystrar_ljud_framsida.inddTa dig till boken!

En psykolog som thriller-hjältinna. Jamenvisst!

Efter att som författare ha rört mig i genren ”psykologiska relationsromaner” med inslag av spänning, kände jag att jag ville skriva en bok där spänningen dominerar men där relationerna och karaktärerna är lika centrala som i mina tidigare tre böcker. Detta resulterade i en Vera Lilja-thriller: Eldsystrar.

Den första scenen som kom till mig var en eldsvåda och efter att ha kommit en bit in i skrivandet insåg jag att jag ville leva länge med Vera Lilja och hennes öde. I tre böcker. Minst!

Det finns likheter mellan mig och Vera Lilja. Liksom Vera är jag uppväxt i Motala och även jag har en bakgrund som psykolog. Medan jag lämnade psykologyrket efter några år, fortsatte Vera Lilja sin yrkesbana. Man skulle kunna säga att Vera är den psykolog som jag hade velat vara om jag fortsatt i mitt ämbete; modig, ibland okonventionell och alltid med barnet och barnets rätt  i fokus.

Veras val av abete grundar sig i en känsla av att vilja sona, eftersom hon lever i tron att hon som fjortonåring orsakade sina föräldrars död i villabranden, där även hennes lillasyster blev svårt skadad. Hon vill aldrig bli som de psykologer hon slussades runt mellan efter tragedin. Det trauma hon bär på har också gjort det svårt för henne att vara förtrolig med andra och knyta an i nära relationer.

Det finns en annan likhet mellan mig och Vera: min erfarenhet av att själv ha blivit utsatt för en stalker. Temat förföljelse har en central roll i det mesta jag skriver

I Eldsystrar utsätts Vera Lilja för anonyma hot som blir alltmer påträngande. Någon har allt fokus på henne. Han är våldsam, kränkt och drivs av ett glödande hat.

När en kär klient – journalisten och småbarnsmamman Ayana – blir brutalt kidnappad, inleds en kamp mot klockan. Det förflutna gör sig påmint och Vera inser att det upp till henne att rädda både Ayana och sig själv. Alla hennes psykologiska kunskaper sätts på spel och det handlar om liv eller död.

Jag önskar alla en spännande lyssning och hoppas att ni ska tycka om Vera Liljas värld!

/Susanne

pressbild_susanne_boll_foto_bengt_alm03 (1).jpg
Foto: Bengt Alm

Gästblogg: Susanne Boll om ”Eldsystrar”

Gästblogg: Katarina Bivald om ”En dag ska jag lämna allt det här”

 

Ta dig till boken!

Att höra någon annan berätta ens historia

”Nej, vänta. Ta om den meningen.”

Orden är Anna Maria Källs, och de uttalas ofta. Varje gång Anna Maria inte är nöjd med en mening – något i betoningen, kanske, eller känslan eller tempot – stannar hon upp.

Och varje gång lutar sig ljudboksproducenten Sara Biglert fram bredvid mig och säger i den lilla mikrofonen framför oss: ”Jättebra. Vi tar om det från …”. På datorskärmen framför oss hittar Sara snabbt tillbaka till den rätta platsen, spelar upp den sista halva meningen innan, och så fortsätter Anna Maria mitt i en mening.

Meningarna är mina egna. Jag lyssnar på ljudboksinspelningen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här, och fascineras över vilket privilegium det är att få vara författare och tränga sig på bakom kulisserna.

Ljudbok3.jpg

Jag säger ”tränga mig på”, för det är det jag gör. För flera månader sen emailade Bonnier Audio mig och berättade att Anna Maria Käll skulle läsa in ljudboksversionen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här. Jag älskar Anna Maria Käll som uppläsare, och i stundens ingivelse frågade jag Bonnier Audio om det skulle kunna vara okej för mig att få komma förbi och vara med på någon del av inspelningen. De stämde av med Anna Maria, som vänligt gick med på det, även om hon skickade med en liten förhoppning att författaren i fråga inte skulle lägga sig i eller avbryta eller i största allmänhet vara en baksätes-uppläsare.

Det är jag inte.

Jag är mer av ett stjärnögt fan.

Anna Maria läser min bok så att den verkar ny och rolig även för mig. Jag har levt med den här berättelsen och mina älskade karaktärer i fem år, men det glömmer jag lätt när Anna Maria berättar den. I de sorgliga partierna blir hennes röst djup och långsam; i dialogen blir den rapp och rolig. Olika karaktärer får olika betoning och tonläge. Då och då gestikulerar hon för sig själv med händerna; en konsekvens av hennes skådespelarkarriär, tänker jag mig.

Ljudbok4.jpg

Ofta glömmer jag helt bort att det är ett arbete. Det känns mer som en sagostund. Det måste vara någon sorts uråldrig mänsklig instinkt att lyssna på berättelser, eller någon sorts fantastisk återupplevelse av vår barndom då alla äventyr lästes upp för oss.

Anna Maria stannar upp och säger: ”Vi tar om den meningen.”

Och Sara: ”Jättebra. Vi tar det från …”

 

/ Katarina Bivald

Gästblogg: Katarina Bivald om ”En dag ska jag lämna allt det här”