Storytel Dox – artiklar & reportage som ljudböcker

Vi lyssnade på fyra stycken titlar från Storytel Dox, tidningsartiklar och reportage i ljudboksformat. Det här är våra tankar.


Annika SJ:
Min kommentar om Ayahuasca – LSD för 2000-talet av Christopher Friman:

Detta tycker jag är fascinerande lyssning! Att människor är så nyfikna … på sig själva? Att man frivilligt experimenterar med sin kropp och sitt förnuft, att man är villig att släppa all kontroll och överlåta sitt väl och ve i sökandet efter sin … själ? Jag kan inte förstå det och jag skulle själv aldrig våga. Men det är väldigt roligt att få följa med Filters reporter när han ska göra sin ”resa” och testar den mytomspunna drogen som använts av schamaner, beatniks och andra sökare genom tiderna. Han lyckas verkligen beskriva både sina egna upplevelser och människornas omkring honom på ett minst sagt medryckande vis. Och jag kan luta mig tryggt och tacksamt tillbaka och bara njuta av att slippa vara med om det själv.


Bia:
Jag älskar verkligen de här mer eller mindre korta reportagen och väljer ofta att lyssna på sånt jag inte vet något om för att lära nytt.

När jag lyssnade på Claes och Sara. Det är bara jag. Jag är transvestit så tänkte jag på hur mycket som förändrats till det bättre sedan reportaget gjordes. Ändå är det viktigt att fortsätta sprida information för att minska på fördomarna.

Dokument -94 väckte massor av minnen till liv kring fotbollsmatcherna ingen ville missa. Själv minns jag den pottheta sommaren på Södermalm där fönstren stod öppna och man kunde lyssna på matchen som pågick när man var på väg hem från jobbet. Och det är alltid intressant att få inblick bakom kulisserna, spelet mellan spelarna, dessa olika personligheter som hanterar situationer så olika men som tillsammans utgjorde ett alldeles enastående fotbollslag.

Missarna jamar bara för oss var både en ögonöppnare och en bekräftelse. Att katter har olika personligheter har jag förstås märkt, men att de bara jamar när de vill kommunicera med människor visste jag inte. Nu är jag alltid på alerten när en katt försöker ta kontakt med mig …


Emilie:
Jag har länge tyckt om tanken på att läsa längre artiklar då informationen lockar. Men av någon anledning finns aldrig tiden för att faktiskt läsa dem. Att nu istället kunna ta till mig artiklar i ljudformat när jag pendlar, promenerar, diskar etc. är däremot perfekt! Det korta formatet på kring max en timme är även ultimat för just dessa aktiviteter.

Vi lyssnade denna gång på fyra utvalda artiklar och av dessa var den som överraskade mig mest ”Dokument 94”, just därför att jag inte trodde att detta ämne skulle fånga mitt intresse så mycket som det gjorde. Det var kul att få se lite ”bakom kulisserna” och även ta del av spelarnas tankar och vardag under fotbolls-VM 1994.

Det är verkligen ett hett tips från mig till dig – våga välja en artikel om något nytt och annorlunda än det du vanligtvis intresserar dig av, det tar inte så lång tid att lyssna igenom och du kan upptäcka nya sidor hos dig själv samtidigt som du lär dig mer om din omvärld.

Lyssna på ”Missarna jamar bara för oss”
Lyssna på ”Dokument -94”
Lyssna på ”Ayahuasca – LSD för 2000-talet”
Lyssna på ”Claes och Sara. Det är bara jag. Jag är transvestit.”

Storytel Dox – artiklar & reportage som ljudböcker

Storytelröster om ”Nyckeln till Hinsides”

När man får höra talas om böcker som ska vara för oss som gillat Narnia och Harry Potter då väcks någon slags nyfikenhet och då måste man faktiskt läsa. Nyckeln till Hinsides är en äventyrsbok för 9-12 år, kolla in vad vi tyckte om den här!


Anna LG:
Nyckeln till Hinsides är på många sätt en klassisk bok om parallella världar och vad som händer när gränsen mellan dessa öppnas. Huvudpersonen Linus är en pojke som av olika skäl tidigt fått ta ett stort, alldeles för stort tänker jag, ansvar för sin mamma och syster, även om han knappast verkar reflektera över det själv.

Som vuxen reagerade jag på att det ibland känns lite väl ”tillkrånglat och konstlat” i Hinsides med för många underliga varelser bara för sakens skull. Men min 10-åring tyckte just om detta med att det var en annan och annorlunda värld eftersom ”i andra världar kan liksom allt vara möjligt som inte går att göra för oss och det blir mer spännande med främmande varelser”. Så det är nog med denna utgångspunkt som man får läsa boken.

Det är en väldigt spännande och bitvis lite läskig äventyrsbok, men den innehåller också mycket mer. Tex den viktiga och ständigt aktuella frågan om rätten att gå in i någon annan värld med sina egna värderingar och ideal och anse sig vara förmer än dem som redan bor där. Precis som i verkligheten visar det sig i boken att det oftast inte blir så bra.

Men det absolut finaste i boken är skildringen av Linus starka, kärleksfulla och tålmodiga relation till sin svårt handikappade syster. Som först kan kännas lite hopplös, men där de visar sig att det är Linus som haft rätt hela tiden. Och så fantastiskt för honom när han förstår att hon hela tiden varit med och att hon nu faktiskt längtar efter nästa kapitel i boken han läser för henne så att de får veta vad som händer när de kommer fram till trollens skatt.

Man kan bara se det man tror på – kom ihåg det!!


Karin:
Scenen är alldeles perfekt, sommarlov, ett mystiskt gammalt hus på landet, en försvunnen vetenskapsman, en lite skum granne, ett syskonpar, en mamma upptagen med något annat, frihet att utforska, undersöka…en öppning till en parallell värld. Minnen från oändliga timmar med äventyrsböcker flimrar förbi för mig när jag börjar lyssna på Nyckeln till Hinsides. Men Linus och Linnea är inte riktigt som vanliga äventyrsbokshjältar. Linnea har en förlossningsskada som gör att hon sitter okontaktbar i rullstol, och måste ha hjälp med allt. Och Linus har tagit ett absurt stort ansvar för sin syster. Därför är bland det bästa i den här boken att han får möta henne – hennes friska jag – i den andra världen. Där kan hon prata, gå, springa, och även berätta för Linus hur mycket det verkligen betyder, allt han gör för henne. Det är så att jag börjar gråta, denna oerhört betydelsefulla detalj mitt i äventyret.


Angelica:
Sen jag hörde talas om Nyckeln till Hinsides har jag velat läsa den – jag har en förkärlek för äventyrsböcker för åldern 9-12 år. Narnia är en av mina allra finaste läsupplevelser så den här var självklart att lyssna på. Och den är riktigt bra och riktigt spännande! Karin Alvtegen gör dessutom ett fantastiskt fint jobb med inläsningen. Rekommenderas!


Jill:
​Den här boken var mer fartfylld än jag räknat med. Jag trodde det skulle vara lite mer ​långsamt ​tempo där allt nystas upp vart efter som och under flera delar​, men istället hände​ det ibland att jag var tvungen att läsa eller lyssna om för att inte missa någon viktig detalj.
Jag tycker verkligen ​om ​när böcker som riktar sig mot den här ålderskategorin (9-12) vågar vara lite läskiga​, för det tycker jag att boken stundtals är​. ​Misstänker att det är en knepig balansgång och att det lätt blir antingen lite för skrämmande eller lite för larvigt, och hellre då åt det försnämnda hållet om en får välja.​

Jag gillar också att antagonisten Vilhelm inte är helt tydligt ond för huvudkaraktären Linus, eftersom Vilhelm tycker han gör gott då han anser sig behöva upplysa och informera de obildade.

Tycker du att äventyr och lagom läskiga böcker är trevliga? Gillar du Narnia, Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio? Har ni plöjt böckerna om Jack av Martin Olczak därhemma? Ja, då är den här perfekt för dig!

Lyssna på ”Nyckeln till Hinsides”

Storytelröster om ”Nyckeln till Hinsides”

Sleeping Giants – funkar en ljudbok med flera inläsare?

Sleeping Giants är något så ovanligt som en ljudbok med flera inläsare – nästan helt byggd på dialog. Klart vi var tvungna att kolla in!


Jill:
Blev positivt överraskad av att det funkar så bra att det är flera olika inläsare. Det är stundtals ganska så teatraliskt vilket känns som något som skulle kunna dra ner betyget, men jag tror istället att det höjer berättelsen för den här typen av bok och format. Man får nästan lite mer tilltro av det; det känns inte HELT orimligt eller otroligt, vilket alltid är ett gott betyg för mig när det gäller sci-fi. Är oväntat förtjust i upplägget och intervjuformatet!


Jenny Z:
Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Känns lite som en radioteater, med flera inläsare, och det passar verkligen texten. Stundtals infann sig en lätt förvirring, en känsla av att ha missat något. Men så bidrar författaren en kort mening och lyckades med den lilla ledtråden ge mig en bredare förståelse för vad som nyss utspelat sig. Jag uppskattar verkligen den typen av berättande, där jag som läsare inte känner mig skriven på näsan. Det är som ett trassligt garnnystan som sakta men säkert nystas upp, och jag gillar att nysta.


Sandra:
Oftast ser jag ljudböcker som en chans att få händerna fria när jag konsumerar böcker. Så att jag kan röra på mig och ibland göra något annat samtidigt. Jag fäster mig sällan vid inläsare och har inget problem med att dra upp böcker på dubbel hastighet.
Men den här boken var något extra. Upplägget, där hela handlingen är berättad genom dialog, är som gjord att lyssna på. Ett perfekt läge att använda olika uppläsare för varje röst. Jag drog inte upp hastigheten alls, utan bara njöt av att lyssna.
Jag gillade att mysteriet sakta nystades upp utan att ge allt för många svar. Men det bästa var de härliga karaktärerna och deras utveckling.


Evelina:
Romanen är, bortsett från några få undantag, uppbyggd som en sammanställning av flera intervjuer som följer en kronologisk ordning. Detta upplägg fungerade enormt bra i ljudboksformat; oavsett vad som hände runt omkring mig lyckades jag ändå nästan alltid följa med i handlingen.

Med ett flertal röstskådespelare får även karaktärerna sina egna, distinkta personligheter. Deras meningsutbyten är snabba och underhållande. Det svåra uppdrag som de får i romanen svetsar de omaka personligheterna samman och man känner sig investerad i deras öden.

Mest medryckande av alla är den icke namngivna, kryptiska mannen som sköter de flesta intervjuer. Han lyckas med kall framtoning, torra kommentarer och sarkasm få in en stor mängd humor i romanen (främst på andras bekostnad).

Sleeping Giants är definitivt den bästa ljudboksupplevelsen jag har haft i år!


Bea:
Sleeping Giants är nog den berättelse som hittills gjort sig absolut bäst i ljudboksformat eftersom den berättas i form av intervjuer, loggar och anteckningar.
Konceptet kan sammanfattas i att delar av en gammal jätterobot hittas på spridda över hela jorden. Var kommer de ifrån och varför är de här? Det är en spännande och rolig bok som jag tror passar även den som inte är superintresserad av av sci-fi.


Angelica:
Jag gillar vanligtvis inte såna här böcker men oj vad jag gillar det här! Uppläsningen gör så mycket, nog den bästa ljudbok jag lyssnat på i år. Jag är inte heller ett så stort fan av serier men kan otroligt nog tänka mig att lyssna på del 2 i det här fallet. Mycket bra!


Sissel:
Den här boken gick direkt upp på min topp 3 ljudböcker! Jag älskar ju verkligen den här sortens sci-fi – när det känns som att det kanske, möjligen skulle kunna hända, hur världen och människorna skulle ha reagerat på en sån här upptäckt. Sen gjorde formatet så mycket också, eftersom det var i intervjuform och med separata skådespelare för alla roller så gjorde det att det kändes så levande! Jag höll på att hoppa ur skinnet vi en viss punkt i berättelsen som jag inte ska skriva ner för jag vill inte spoila för nästa lyssnare… Riktigt, riktigt bra! Har redan börjat lyssna på nästa del “Waking Giants”.

Är du ett fan av böcker som The Martian, World War Z och Seveneves? Lockas du av tanken på en bok helt uppbyggd av dialog? Då är Sleeping giants perfekt för dig!

Lyssna på Sleeping Giants här

Sleeping Giants – funkar en ljudbok med flera inläsare?

Så somnar barnen bäst!

Carl-Johan1.jpg
Foto: Sara Landstedt

Kan man kommunicera på ett sätt som gör att barn vill somna? För mig är svaret ja, det kan man. Som småbarnsförälder har du kanske hört talas om Elefanten som så gärna ville somna, eller Kaninen som så gärna ville somna? Det är sagor där jag försöker använda kommunikation på ett nytt sätt och som hjälper barn att slappna av när det är dags att sova och lättare kunna finna ro och somna.

Jag tänkte ge dig lite tips utifrån hur jag tänker, för att du lättare ska kunna få ditt barn att somna gott vid sovstund eller på kvällen. Som förälder är det dock du som känner ditt barn bäst så mina tips är generella och kan behöva anpassas för just ditt barn.

Mina bästa tips för att hjälpa ditt barn vid läggning:

  • Ett viktigt steg är att anpassa rutinerna efter vad som fungerar för just dit barn. Vissa vill ha en lampa tänd, vissa somnar bättre med lampan släckt. Vissa föräldrar läser någon annan bok innan mina sömnböcker, vissa går direkt på en av mina sömnböcker och barnet finner ro och somnar. Vissa föredrar böckerna som ljudbok och att mysa med barnet under tiden, eller bara låta barnet lyssna på en av mina ljudböcker så att det somnar själv på ett harmoniskt sätt.
  • Hjälp barnet att fokusera på att det snart är dags att gå och lägga sig, så att det inte kommer som en överraskning. Exempel på detta är att uttala: ”Jag ser att du börjar bli trött nu.”
  • Var konsekvent med att det snart är dags att somna. Om de till exempel ber om ett glas vatten, säg till dem när de dricker att det kommer att göra dem ännu tröttare och redo för att somna: “Ju mer vatten du dricker, desto tröttare blir du just nu.”
  • Förändra ditt beteende över tid för att gradvis lära barnet att så småningom kunna gå till sängs och somna själv. Mina böcker är enbart ett hjälpmedel för att lära barn att slappna av och kunna somna på egen hand.

Sov gott!
//Carl-Johan

sovbocker

Så somnar barnen bäst!

Interview with Nicholas Sansbury Smith

Authorphoto.JPG
Photo: Private

Tell us shortly about yourself.
I’m a USA Today bestselling author of mostly science fiction and thrillers. I’ve been writing full time for about four years now and have released fourteen novels and multiple short stories. I’m also an athlete and have completed two Ironman triathlons. If I’m not writing, I’m probably with my family or exercising. I also love to travel and look forward to another Europe trip in 2018.

Can you tell us more about your latest series ”Trackers”?
Trackers is a story I came up with while working for Homeland Security and Emergency Management in the disaster mitigation field. I became aware of countless threats (manmade and natural) to our country and became convinced, as many are, that one of the greatest threats is an EMP attack from North Korea. Such an attack could take down our grid and devastate our way of life. The story follows a police chief and his allies in the small town of Estes Park Colorado, and the Secretary of Defense in Washington D.C., as she tries to save as many lives as possible by setting up survival centers and bringing in generators, food, supplies, and troops. Unlike most of my other books, Trackers is not science fiction. This is a story that could actually happen, which, in my opinion, makes it even more terrifying.

You write post-apocalyptic fiction, why do you mostly write in this genre? What is it that excites you about it?
I grew up reading and loving this genre because it scared that hell out of me. Why? Because I think most of us live in bubbles and safe places where we don’t have to think about the end of the world. When I reached my twenties I realized this is just an illusion, and the threat of nuclear war, a virus, a CME, and countless other threats exist all around us. Our way of life could be wiped away in a heartbeat. Therefore I decided to write in the genre for two reasons. One for entertainment, and two as a warning that if we’re not careful our species could be wiped out.

Do you have any role models when it comes to writing? If yes, who?
I have too many to name so I’ll just go with the first one that always comes to mind. Joe Haldeman, the author of The Forever War. To say that book changed my life is an understatement. I’ve read it multiple times and dragged my dog-eared copy all over the country and world. I firmly believe there are only a handful of books out there that can change the life of a reader, and The Forever War is definitely one of them.

Where do you write your stories? Do you have any specific writing rituals?
I write a lot at coffee shops because I have to be around other people when writing for some reason. I’m not sure why. Maybe it’s because in my time working for the government I was always around co-workers. Part of it also has to do with the distractions at home. I force myself to leave the house because when I do, I get stuff done. Like right now, I’m sitting at a coffee shop answering this question, hah.
My rituals are pretty simple. I edit in the morning and write in the afternoon or at night. I realized early into this career that I write better at those hours. If I’m stuck on a scene I go for a run, bike ride, or a swim. Anything to get my heart rate up. They say running is a writer’s sport, and I can see why. There’s something about exercising that helps me clear my mind and adrenaline really gets the creative juices flowing.

Thank you Nicholas!

nss_banner

Interview with Nicholas Sansbury Smith

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Rolf Norrman
Fotograf: Emma Norrman

När du vaknar upp en dag och inser att trycket blivit för högt, att skrivbegäret till slut inte går att stå emot, vad gör du då? I en trygg vardag lunkar jobb och familj på, dagarna går med plikter och nöjen om vartannat. Du är nöjd med dina val, med fru och barn du älskar, ett jobb du trivs bra med. Tillvaron är stabil, utan något annat än i-landsproblem, möjliga att hantera inom varandets ramar. Du är lycklig.

Samtidigt. När du tittade bort, när du för ett ögonblick var ouppmärksam, gled ditt allokerade tidssaldo omärkligt över till andra sidan brytpunkten och framtiden är inte längre oändlig och oskriven, alternativen istället färre och mer realistiska. Din känsla av upplopp är påtaglig och insikten är obehaglig. Alltför oroande.

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Men. Genom tiden har du också byggt kunskap och insikt om livet, relationer och omvärld. Livet, och erfarenheten livet ger. Du inser att det är en ovärderlig tillgång som inte är till fullo exploaterad, som du inte använder till något annat än att smidigt navigera i arbete och privatliv. Så, varför inte göra något mer med den livserfarenheten? Varför inte förverkliga drömmen?

Första steget. Antingen gräver du ner dig i oändlig research och problematisering av processen till något ofattbart komplicerat och svårt, tar dig till en mörk plats där allt låser sig och inget blir gjort. Eller så tvingar du dig till att bara slå upp datorn, trycka fram ett tomt ark och sätta igång. Med lite ”hur svårt kan det va!” attityd.

Oavsett attityd, om jag insett hur svårt det kan vara hade jag kanske aldrig börjat. ”Thank God for the innocence of ignorance”. Men jävlar vad kul det var, att bygga sitt eget universum och befolka det med karaktärer som utifrån minsta infall uppförde sig absurt illa eller gudomligt vackert. Utan att klaga eller sätta sig på tvären, utan att ifrågasätta och hitta egna osanktionerade vägar.

Andra steget. Göra något vettigt av kraften och adrenalinet. Tygla monstret. Du sitter där med ett tomt papper och en obändig vilja att skriva, men ingen story. Suck … Men minns vad du alltid har hört. ”Skriv om det du kan”. Japp, så får det bli. Förutom att … managementkonsult låter sexigare än vad det är och att berätta om oändliga möten, komplicerade analyser och långa Powerpointpresentationer tråkar ut även den mest lojala hustru, för att inte tala om potentiella läsare. Alternativet dör innan det ens övervägs seriöst.

Men. Vad är det jag egentligen ska exploatera? Vad är det för tillgång jag har? Just det, livserfarenhet. Och närmare bestämt hur människor agerar och reagerar. Hur de kämpar för att vinna, ibland till vilket pris som helst. Hur de stöter vassa, blanka knivar i varandras ryggar för att vinna patetiska fördelar som på lång sikt gör varken till eller från. Utan tanke på moral och etik.
0000055093
Tredje steget. Att förvandla människans natur och samhällets inbyggda mekanismer av självdestruktion till en spännande story om hämnd och svek. En historia om hur den lilla människan råkar i kläm när mäktiga män går över lik för att nå sina mål, hur vanliga människor bara blir brickor i spelet när männen inte skyr några medel. Kryddat med en journalists envisa efterforskningar och en ensam människas fixering vid hämnd. Ovanpå det, ett mord. Hur en kropp som hittas i Stora Hamnkanalen i Göteborg till slut även leder polisens undersökningar mot näringslivets topp …

Men också att skriva tillräckligt bra, hitta ton och rytm i en text som inte skäms för sig, som andra kan njuta av och sjunka ner i. Hantverket. Så mycket hantverk. Så mycket som kan gå fel, få texten att kantra, slå ut rytmen och göra texten oläsbar. Onjutbar.

Fjärde steget. Så mycket att lära, så lite tid.

//Rolf Norrman

Om drömmen ska bli verklig måste något göras. Nu.

Skrivandet som terapi

Christin_Ljungqvist_2.jpg
Fotograf: Ola Kjelbye

Det började med en tanke: jag tror inte på mänsklighetens framtid. En tung tanke. Men det var som en insikt. Jag hade inte ens en teori. Så snart jag försökte föreställa mig vad vi sysslar med om bara hundra år baserat på miljöproblemen vi har idag, flyktingkatastroferna, krigen, nationalismen (vår världs historia satt på repeat), blev det svart inombords. Väldigt svart. Och det var så klart oroande. Energikrävande och maggnagande. Jag fick rentav svårt att planera min egen framtid på kort sikt, som husköp och barn, på grund av tanken. Den infekterade mitt välmående, förlamade mig i vissa fall, och så kunde jag inte ha det.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps idag (22 mars 2017) och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är en framtidsbok, och resultatet av ett slags självterapi. För vad är skrivande om inte ett metodiskt sätt att förstå?

Hämtat ur min dagbok 28 mars 2014:
[…] när jag tittar på världen av idag, känner jag en enda stor naturkatastrof inom mig. Vi lever så knepigt, ojämnt, ohållbart, osolidariskt, miljöovänligt. Och fram tills jag kom på den här manusidén har jag, personligen, inte kunnat föreställa mig en möjlig framtid för oss. Helt ärligt. Jag har tänkt; vad händer när oljan tar slut och allting försvinner? Persondatorer, mobiltelefoner, asfaltsvägar, gummidäck, allt, allt, allt av plast, och med detta import, export, globalisering?

Jag bestämde mig för att aktivt fylla det där mentala och själsliga hålet med information: jag började skriva bort min oro medelst research, fantasi och förhoppningar. Och det är inte första gången jag gör såhär. Faktum är att beteendet går tillbaka till mitt allra yngsta jag, särskilt till då jag var fjorton år. Det kan tyckas förskonat att ändå ha hunnit bli tonåring innan någon älskad och alldeles nära människa dör, men sorgen blir dock större ju äldre vi blir. Se bara på barnen, så lyckligt oförstående de är inför livets beskaffenhet medan gamla förstår alltför väl. Som tonåring börjar man förstå, och man har dessutom känslorna utanpå huden. Jag hade känslorna utanpå huden, och jag miste min mormor i cancer, den där sjukdomen som lurpassar på oss människor och som kan drabba vem som helst, när som helst (som att spela rysk roulett). Jag blev rädd för att dö. Jag blev rädd för att cancern finns i mina gener, rädd för att cancern skulle ta någon mer som jag älskade, rädd för att förlora igen. Jag minns inte hur det blev som det blev, men från dess att mormor insjuknade tills jag började gymnasiet skrev jag och min bästa vän, Charlotte Lundin fd. Knutsson, en fantastikserie för hand i kollegieblock eller anteckningsböcker. Vi målade våra egna omslag, ritade kartor, illustrerade, lyssnade på irländsk folkmusik, ilade runt i Valldas natur – vi var på toppen av vår kreativa bana, serien blev tolv böcker lång (!). Genom vårt skrivande, vår fantasi, fick jag utlopp för min oro, min rädsla. Jag fick förstå. Jag fick lägga tillrätta inombords tills allting kändes bättre.

Oron inför att dö och oron inför framtiden hänger absolut ihop – den är existentiell. Därmed blir också mitt skrivande existentiellt. Jag kan rentav få svårt med att finna ro numer om jag inte skriver. Genom skrivandet får jag ordning på tankar, känslor och uppfattningar. Jag kan dessutom ta reda på saker genom att skriva. När jag skrev Fågelbarn ville jag ta reda på om ondska verkligen finns (jag kom fram till att det snarare finns två krafter, en konstruktiv och en destruktiv, och att det är vi som tillskriver dem epiteten gott och ont) och nu vill jag ta reda på om vi kan skapa en oändlig värld. Vilket vi faktiskt verkar kunna. Lösningarna finns redan, eller ligger på skissbordet, alldeles snart inom räckhåll. Och det är ta mig tusan fantastiskt. Jag känner mig väl inombords, troende och förhoppningsfull. Jag vill prata med andra om hur de ser på framtiden för jag vill suga i mig alla idéer som finns! Det är väl heller ingen slump att jag går i barndom när jag behöver förstå igen. Att jag backar in i fantastiken, till kartritandet, historieberättandet, mystiken och fantasin. Där finns allt utrymme jag behöver. Jag kan vara just så samhällskritisk och världshärskande som jag vill utan att behöva ta hänsyn till alltför mycket av vår nutids rådande problem. Jag kan dessutom låta naturen ta över, införa svävare som färdmedel och låta modet gå tillbaka till ett hållbart 50-talsstuk bara för att jag vill, och inte för att det eventuellt blir så. Jag kan ställa mig själv frågor som vem har rätt till marken? Vad gör en främling? Varför är vi så rädda? Och jag kan lägga tillrätta inombords på en betydligt högre nivå än om jag skulle skriva nutida och realistiskt. Det är det fina med fantastiken. Genren stod länge utanför gemene människas blickfång – nu skrivs den för alla.

//Christin Ljungqvist

Skrivandet som terapi