När jag började skriva Josefine och kronprinsen ville jag skriva en modern prins- och prinsess-historia. Jag ville skriva någonting som ingen annan hade skrivit förut. En modern historia som ligger helt i tiden. Jag ville skriva om en kvinna som var mitt i karriären som en dag träffar Sveriges kronprins. Vad händer när man plötsligt går från helt okänd vanlig medborgare till att bli en offentlig person som finns på allas läppar? Vad händer när media bevakar varje steg som tas och varje klädesplagg analyseras in i minsta detalj? Alla tittar och pekar och är helt obrydda över det personliga intrång de verkligen gör. Och hur är det att inte få gå in i ett nytt kärleksförhållande i fred och i den takt man själv väljer när kärleken är så ny och skör?

Josefine och kronprins Adam får uppleva alla de här sakerna och för Josefine är det förstås helt omvälvande och nytt. Hon är till en början inte alls bekväm med situationen att hela tiden vara i allas blickfång. Jag ville också skriva en historia där inte en kunglighets liv bara är tjusiga galamiddagar och vackra kläder utan visa att det även är en massa hårt arbete där varje steg planeras noggrant.

Jag har förstås hittat mycket av inspirationen till Josefine och kronprinsen från vår egen kungafamilj som jag tycker gör ett otroligt bra arbete och är en mycket bra förebild för Sverige. Men samtidigt som jag hittat inspiration från dem har jag varit mycket noga med att alla karaktärerna skulle vara sina egna. Ingen ska känna sig utpekad eftersom min bok är ren fiktion. Jag ändrade till och med Adams namn efter att kronprinsessan födde en son som de gav namnet Oscar. Min kronprins hette nämligen Oscar från början och jag beslutade mig för att döpa om honom till Adam istället. Inget tydligt kunganamn kanske, och jag var inte helt bekväm med det från början heller, men efter en tid vande jag mig i alla fall. 

Josefine och kronprinsen är en modern feelgood och jag hoppas att läsaren ska bli både berörd och road!

/Jessica Storbjörk

Den 21 mars infaller världspoesidagen – en dag för att uppmärksamma poesins betydelse och uppmuntra fler till att läsa poesi. Det firar vi med att tipsa om sex svenska diktsamlingar från de senaste åren som fått oss att känna lite extra.

En stundtals fragmentarisk minnesdikt som rör sig kring teman som barndom, våld och utsatthet. Dikten rör sig genom tiden, barndomsminnen från Irak blandas med nutid och platsen skiftar. Det är en diktsamling som är lika vacker som stundtals brutal.

”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt
besmyckade det gröna:
hortensian, ambraträden, hibiskusen,
dahlian”

Pernilla Berglunds tredje diktsamling tar avstamp i det västerbottniska landskapet, och rör sig kring frågor om platsen och skrivandets möjligheter. Hon debuterade 2013 med Tilltar som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2014. Hennes andra diktsamling Fälla nominerades till Svenska Dagbladets litteraturpris 2015.

”Att skriva:
jag är min far
är det att besegra språket?
och jag vandrar med min far
utmed älven
det är en del av likheten”

Estradpoeten Nino Mick blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris 2019 för sin debutsamling som kretsar kring transerfarenhet, könskorrigering, gudomlighet och om vad som sker när ens existens i sig ses som politisk.

“jag försöker koka
ner till min essens
bli ett koncentrat
av min egen existens
sen kallas det för politik”

Kalle Hedström Gustafsson debuterade tidigare i år med en diktsamling om en nära relation mellan ett barnbarn och en mormor. Skärgårdslandskapet med dess växter och insekter får breda ut sig i dikten och flätas samman med berättelsen, som kretsar kring diktjagets sorg över den bortgångna mormodern:

“Bilder från hennes ungdom.
Hon gick med ett
anteckningsblock mellan enarna,
noterade skarvpopulationernas
minskning,
urholkade saltkroppar,
spårade osedda fågeldödar.
Hon rörde vid klipporna av granit,
kände kraftledningarna över brandgatan.
De elektriska fälten sprakade i regnet”

I sin debut Marken utforskar David Väyrynen relationen mellan Norrland och Storsverige, kollektivet och individen,  periferi och centrum. I Marken blandas humor och allvar, och samlingen nominerades 2018 till både Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset.

“för så försvinnande gott är det inte med sushi
och så fantastiskt bra är det inte där nere
så viktigt är det inte att du känner den och den
och så snygg är dom inte dom du är med
så bäst i världen är sommarstugan din inte
och så jävla perfekt är inte dina ungar
försök inte få det låta bättre än det är
försök inte gå det låta sämre än det är
låt det nu låta som det låter”

En gripande diktsamling om när en älskad människa dör. Bodil Malmsten var en folkkär poet och författare som under många år publicerade romaner, poesi och loggböcker om sitt liv i den lilla franska byn Finistère.

“Låt mig bli
din människa
igen

Utan dig vet jag inte
vad det nu var

Kärlek är
att jag vill att du finns”

I ganska många år har jag letat efter den stora kärleken. Jag har upplevt dejtingvärldens fram- och baksidor och var 2017 en av deltagarna i SVT:s omdiskuterade programserie Gift vid första ögonkastet.

Erfarenheten av teveprogrammet, både under och efter inspelningarna, gav mig så mycket material att jag beslutade skriva min debutroman – Tiamo – Match vid första klicket.

Bokens huvudberättelse bygger på vad som ligger i tiden idag; vi dejtar och träffar folk på nätet. I Tiamo är det inte experter som parar ihop människor utan en algoritm baserad på artificiell intelligens. Men tekniken är oviktig, det är resultatet av att vi lämnar över vårt mest viktiga beslut i livet till utomstående som är viktigt.

Det finns en aktivt vald passivitet kring människors sätt att träffa sin livspartner. Idag lägger vi ut ansvaret på andra och det finns många tjänster för att vi ska söka livsmålet om att bli ett par. Många tar inte tag i att gå ut och hitta någon, utan lutar sig tillbaka och lämnar över till en tredje part att finna den rätta åt dem. Jag tror egentligen det bottnar i att det är komplicerat att hitta sin livspartner: det kan både vara svårt och riskerar att göra riktigt ont.

I Tiamo får vi följa ett par som matchats av artificiell intelligens och det är i detta som berättelsen ligger. Hur förhåller sig två okända personer till varandra när de vet att de är perfekta för varandra? Kan de släppa ner garden och ta in den andre eller är det okända mer än skrämmande?

Det här är en berättelse som pendlar mellan relations-thriller och romance. En berättelse utan egentlig hjälte men med många offer och jag hoppas att du känner sympati för dem alla och även tar avstånd från deras agerande.

Jag lärde mig mycket av min resa i teve-dejting-världen och lyckades efter en tid landa tryggt i en stabil relation. En relation som om bara några veckor förseglas i ett äktenskap.

Hoppas att du lyssnar.

/Mats

Trash-thriller brukar jag använda som epitet till ”Albanens arv”. Men vad menar jag egentligen med detta? Jo, jag skriver om ruffiga miljöer med karaktärer tilltufsade av livet. De överflödiga, de kantstötta, de som tar de sämsta besluten och endast har drömmar kvar att leva för.

För att tonen i boken ska bli den rätta la jag stor vikt vid att miljö och språk ska harmonisera med gestaltningen av mina karaktärer. Därför passar Vindeltrakten bra med sitt vackra landskap och brusande älv i kontrast till norrländska ödegårdar dit vägarna fortfarande är grusade. Dialogen är spänstig med lödigt språk för att spegla mina figurer och driva handlingen framåt.

Jag ser att du tvekar; då ska jag berätta att mina böcker alltid har ett tema och i ”Albanens arv” är det syskonkärlek. Ja, där sken du upp och fick något varmt i blicken. Men om jag säger att i varje god sak finns stråk av svärta. Att syskonkärlek kan vara gnagande självförebråelse, det destruktiva i att tvingas hålla ihop i vått och torrt. Att syskonkärlek kan vara kantad av självmord, denna skuldtyngda styggelse. Tragiskt att det ens ska behöva beskrivas. Ja, livet är inte alltid räkmacka och bubbel.

Och min skrivprocess?

Det jag finner mest intressant är sökandet efter balansen mellan grynhård thriller och balanserad eftertanke, att bygga berättelsen där flödet kommer naturligt med taktfast tempo, försiktigt krydda med svart humor och lägga till en nypa samhällskritik. När jag utöver ren nagelbitande spänning kan föra in ett möte mellan en afghansk flyktingpojke och en samisk jänta, då känns det som om jag bidrar till något viktigt.

Resultatet av min kreativitet blev en thriller om Sigge som tar sin älskade hoj för att ge sig ut på en resa utmed norrlandskusten. Om han vetat att gängskjutningarna i Malmö hade fört våldet ända upp till den slingrande Vindelälven hade han valt en annan väg. Eller som han själv skulle ha beskrivit ”Albanens arv”:

”Från Väddö till Vindeln, det kunde blivit så episkt.”

/Roffe, the Rat

Mitt terapeutiska skrivande blev en publicerad bok

Jag började mitt skrivande av den här boken som ett terapeutiskt arbete och tänkte mig inte då att boken senare skulle bli publicerad. Jag skrev om svåra saker, om mordet på min pappa och om min första psykos. Jag skrev om min barndom och om min morfar och om livet jag levt. Det hela blev ganska tung läsning fast med ett enkelt språk.

När jag senare gick i terapi började jag läsa böcker av andra som också haft det svårt, och mitt intresse för biografier blev stort. Jag har alltid tyckt om att läsa och jag vet att svaret på många av livets stora frågor finns att hitta på biblioteket eller i bokhandeln. 

Jag insåg snart att det inte fanns så många böcker med självupplevda berättelser om psykossjukdomar. Det fanns vetenskapliga skrifter och läromedel och sådant, men inte mycket skrivet av patienter som jag. Då föddes idén att faktiskt publicera boken, det fanns ett litet hål att fylla där i den stora bokfloden, tänkte jag. 
När boken kom ut blev den väldigt uppskattad, både av personer med en diagnos och deras anhöriga. Men även psykiatrin och socialtjänsten hade ett stort utbyte av min berättelse – och många som jobbar inom vården och omsorgen fortsätter att följa min resa. 

Jag vet inte var psykoser kommer ifrån har jag läst in själv. Det var både roligt och berikande och kändes naturligt i och med att texten så tydligt är min egen.

Jag har tidigare haft en blogg på 1177 Vårdguiden. Texter som senare utmynnande i böckerna Vid vansinnets rand och Vid vansinnets rand 2, där du kan läsa mer om hur det är att leva med en psykossjukdom. 

/Pebbles Karlsson Ambrose

Blir man någonsin för gammal för äventyr? Gunvor Ström är redan i mitten på 60-års åldern när hennes karriär plötsligt tar en drastisk vändning. En framgångsrik karriär som kirurg får ett abrupt slut på grund av darrande händer. Istället kastar hon sin in i en helt ny värld full av utmaningar. 

Privatdetektiv. Vem hade kunnat tro det? Men det visar sig passa både hennes nyfikenhet, skarpa analysförmåga och mod. 

Gunvor får ett fall som sägs vara enkelt. En otrohetsaffär. Men när mannen blir brutalt misshandlad och frun drar tillbaka uppdraget vänds allt upp och ner. 

Gunvors väg korsas av två udda figurer. Först genom bråk. Men snart som allierade. David är ung, arbetslös och hänger mest runt i Fruängens centrum. Elin är blyg och inåtvänd efter att ha spenderat alltför många år i ensamhet på sitt rum, undan föräldrarnas bråk.

Två ungdomar från förorten och en åldrande kvinna gör vad de kan för att smälta in på Stockholms innekrogar. Tillsammans ger de sig ut i Stockholmsnatten för att lösa gåtan och kanske också slippa sina liv för en kort stund. Men någon ser dem. Någon som håller sig osynlig i bakgrunden men bevakar varje steg de tar. 

Det är en berättelse om våld, galenskap, passion och mod. En katt- och råtta-lek på liv och död. När snaran dras åt är det för länge sedan för sent. För den som ger sin in i leken…

Den som ger sin in i leken är en spänningsroman men överraskande vändningar. Den är också en historia om oväntad vänskap. Om stark drivkraft och ovilja att ge upp. Om karaktärer som kastar sig in av hela sitt hjärta men inte alltid är bra på det de gör. Som kämpar och lär sig längs vägen. Som spelar med höga kort och riskerar mer än de förstår. Allt med viljan att göra rätt. Att göra skillnad.

Den som ger sig in i leken är den första boken i serien om Fruängsdeckarna. Den följs av: Och aldrig jag lämnar dig åter. Våren 2019 skriver jag på den tredje delen.   

Jag har alltid haft drömmen att bli författare. Men som ung var jag alltför rastlös. Jag påbörjade skrivprojekt efter skrivprojekt. Men blev aldrig klar. Det var först efter att ha fyllt 50 som jag upplevde lyckan i att verkligen ge sig hän åt en bokidé. Att skriva och sedan tordas ändra. Att rätta och korrigera. Om och om igen. Tills man är nöjd med varje mening.

Tack för att du lyssnar på min bok Den som ger sin in i leken.

Hoppas vi ses igen!

/Luna Miller

Storytel Gästblogg

Ett par händer runt en nacke. Händer som pressar ner ett annat liv under vattenytan. Kyla. Någon annanstans – hetta. Läppar som möter hud. En okänd hud. Och överallt, tankar som desperat försöker hitta ett hem. Vad är det som får en människa att agera så som den gör och varför kan en person plötsligt agera oväntat i förhållande till vanliga värderingar och livsval? Hur tar det sig uttryck när de ursprungliga värderingarna inte är vad de borde? Samtidigt som jag är övertygad om att ondska är en reell kraft som finns bland oss, så vill jag ändå tro att de allra flesta handlingar har en orsak bakom sig. Sedan, om de är berättigade eller inte, det är en annan sak.

Tändstickan är en närgången berättelse. En spänningsroman som går in ordentligt i berättelsens olika personer. Gräver i deras inre. Rotar efter svar, samband och förståelse. Fantastiska Maria Lyckow läser upp boken med sådan närvaro och inlevelse, att du som lyssnar kommer ännu närmare konstnären Lo, gängledaren Conny, rektorn Karl och alla de andra som tar sin plats för att göra berättelsen till vad den är.

När jag började skriva Tändstickan var jag på väg upp ur ett mörkt djup, en utmattning. Texten var min räddning och ett sätt att utforska det där mörkret på. Jag som alltid varit snäll, mån om andras välmående och att aldrig göra fel, blev plötsligt arg. Oproportionerligt ilsken och lättretlig, som om någon annan styrde mina val. Det fick mig att undra över hur någon som i grunden inte har en så ljus syn på sitt eget och andras liv skulle förändras under en lika stor, eller större, press som jag varit med om. Skrivandet har varit lika delar terapi som underhållning. Jag skriver nämligen om det som jag själv vill läsa – kriminalgåtor, oväntade vändningar, kulturkrockar och komplicerade relationer.

Varken jag eller mina huvudkaraktärer är färdiga med varandra. Örbyhusserien får sin andra fristående del i fjärde kvartalet 2019. Till skillnad från Tändstickans sensommar utspelar sig bok två under kallaste vintern, med snö både vit och röd…

Tack för att du lyssnar på min bok Tändstickan!

Allt gott, Aline Lilja Gladh