Länge trodde jag att det var fusk att skriva om sitt eget liv. Jag är ju journalist – visst skulle jag ut och gräva, leta reda på nyheter och bra historier som ingen hört talas om? Så skulle det gå till och alla de där som berättade om sitt eget liv och sina egna erfarenheter, de tog den enkla vägen ut. Tänkte jag. 

Jag gick ut journalisthögskolan 2000 och sedan dess har jag frilansat. Hälsa, medicin och personliga livsöden är min grej. Jag såg inte det paradoxala i att jag berättar andras livshistorier men skjuter min egen åt sidan för att ”det är fusk”. 
2009 skilde jag mig och flyttade ihop med en kompis. Vi sålde vin på tiolitersbag-in-box, var 40 år gamla och levde singelliv igen. Där var storyn. Men då kunde jag inte skriva den för den var inte klar ännu. 

Min storasyster och jag skrev tre barnböcker tillsammans som blev utgivna 2010. Böckerna handlar om Kicka som är en liten smart unge som upptäcker att hennes värld inte alls liknar den som hon läser om i sina böcker. Fem år senare skriver jag min första fullängdare, som man säger i musikvärlden. En biografi, Nazibruden, som handlar om Anna-Lenas väg in i och ut ur nazismen. 
Nu började storyn bli klar. Vindieten hade legat till sig i mitt huvud och stommen till en feelgoodroman fanns. Jag hade övergett idén om att jag skulle bli grävande journalist. Vem trodde jag att jag lurade? Jag är ingen Janne Josefsson precis. 
När jag väl satte mig ned med min story så rann den ur fingrarna. Vindieten. Min historia fast med en stor portion fantasi. Vad som är sant och inte får ni själva klura på.

Men lite Josefsson finns ändå i mig. Jag fortsätter att skriva artiklar för kvälls -och veckotidningar och snart publiceras boken Ett vinnande slag, golfproffset Helen Alfredssons bok om sitt liv. 
Kontentan är att det går utmärkt att vara grävande journalist och författare av fiction samtidigt. Och att blandningen ganska ofta är det som blir allra bäst. Njut av Vindieten! 

/Jessika Devert

Vem är du?

Jag heter Hanna Blixt och arbetar numera heltid som författare. Jag bor i ett stort rött trähus utanför Leksand tillsammans med min man och våra två söner. Efter sex utgivna böcker har jag för något år sedan tagit steget fullt ut och satsar nu heltid på mitt skrivande. Det innebär både mycket skrivtid
och massvis med författarbesök – inte minst i skolor – då jag hittills har gett ut böcker som främst riktar sig till barn och ungdomar. Men jag har upptäckt att jag har läsare i alla åldrar – från sex år till 80 +, även om de flesta är i slukaråldern.

Hur kommer det sig att du blev författare?

Redan som nioåring började drömmen om att bli författare, då min mamma gav ut de fyra böckerna om Karl Anton. Jag började då skriva min första riktiga bok med målet att bli färdig innan jag fyllde tio – något jag inte blev. Men cirka 30 år senare har jag kunnat återanvända det jag då skrev till den femte boken i Sagofallen-serien.

Vad handlar boken och serien om?

Vita löparen är den tredje delen av totalt sju, och liksom de andra delarna består kampen mellan schackpjäser. I den tredje delen är det löparnas tur och man får följa de två syskonen Sofia och Leo i sökandet efter Sagofallens bortrövade prinsessa. Boken är ett spännande fantasyäventyr som utspelar sig i en fiktiv värld – Sagofallen. Flera har liknat böckerna med Narnia och Sagan om ringen – fast utan hundra sidor med talande träd. Tempot är betydligt högre och kartan i boken växer och zoomas ut för varje äventyr.

Det har verkligen varit en omvälvande resa – från drömmen jag en natt hade som sexåring, då jag drömde om två schackkungar, något som jag byggt hela serien på – till idag med fler än 14.000 sålda böcker och där ett samarbete har inletts med agenturen Rights & Brands, som även företräder Mumin, Pettson & Findus med flera. Det känns förstås både roligt och spännande och ger kraft att kriga vidare.

/Hanna Blixt

Att hitta sig själv är idag nästintill en hobby. Och faktiskt något av ett vardagsproblem, för hur ska jag veta vem du är när du inte vet det själv? Situationen har fått en ytterligare dimension i och med internet. Plötsligt har vi möjligheten att inte bara vara en, utan flera personer. Att slå sig fri
handlar om just detta.

I boken står Klara, Astrid och Leila inför stora förändringar. Graviditeter, otrohet och identitetskriser avlöser varandra samtidigt som två av vännerna blir hotade och förföljda på nätet. Utan varken bevis eller en tydlig förövare tar de ödet i egna händer för att reda ut sina egna liv och framförallt dra ut trollen i dagsljuset och ställa dem inför rätta.

Precis som livet självt så blandas genrer friskt i mina böcker. Det är feelgood och spänning med oväntade vändningar, kalla kårar och ett skratt då och då. Jag vet att jag borde hålla mig till de utsatta reglerna. Tidigt i mitt skrivande blev jag till och med refuserad på grund av att mina böcker var för genreöverskridande, men mina karaktärer vill inte leva så. De vill gråta, slåss, vara kära och vara rättshaverister i en salig blandning.

Kanske är samhällets kategorisering delvis skyldigt till att det är så svårt att hitta sig själv? Någon har en gång i tiden skapat fack som vi förväntas passa in i. Men vad händer den dagen vi vägrar? Kanske blir vi lyckligare av att sluta anpassa oss efter någon annans definition av lycka och istället börja bygga vår egen.

Hur du än väljer att leva så har jag en stilla önskan. Eller ärligt talat tre. Att vi säger ifrån när vi ser människor behandla andra illa. Både i verkligheten och på nätet. Och att vi slutar döma oss själva och andra. Det är inte lätt att vara människa alla dagar, varken för dig eller mig. Slutligen så försöker jag lära mina barn att om man inte har något snällt eller konstruktivt att säga så ska man vara tyst. Hade vi alla levt så hade vi haft lyckligare barn, ungdomar och vuxna, både IRL och på internet. En tanke bara.

När 40-årstrecket närmade sig tog jag äntligen tag i min skrivardröm och senare i år kommer min debutbok Emmas nya liv ut. Eftersom jag älskar feelgoodböcker är det inom den genren jag själv skriver. Härliga, romantiska, mysiga, lättlästa och kanske även lite tankeväckande historier är det jag vill bjuda mina läsare på.

Gräv där du står brukar man säga, så jag lät Amanda i  Alla hjärtans längtan vara sjuksköterska och bo i Lund. Martin, även han sjuksköterska, jobbar på samma avdelning som Amanda och hon tål honom inte. Hon har svårt att sätta fingret på vad det är som stör henne, men han är bara så
irriterande. Amandas föräldrar har högt ställda krav på henne och kanske är det därför som hon gärna skulle vilja dejta en läkare. För att det är ”fint”. Jag ville skildra hur man påverkas av människorna omkring sig och även förmedla att man ska följa sitt hjärta – göra det som man själv
mår bra av. Ibland finner man kanske kärleken där man minst väntar det.

I Alla hjärtans väntan kommer Rebecka tillbaka till sin hemstad för att gå på skolans återträff. Jag tycker att det är intressant att fundera på vad som formar oss och gör oss till dem vi är. Rollen man hade i skolan kan vara svår att tvätta bort, särskilt när man möter gamla bekanta från den tiden.
Rebecka, som kallades plugghäst i skolan, är nu civilingenjör med en hyfsat hög position. På återträffen möter hon Karl – killen som hon var kär i under högstadietiden. Sen dyker även hennes antagonist Johanna upp och frågan är vem som får sista ordet den här gången.

Alla hjärtans väntan kom i topp tre i Lovereads novelltävling och Alla hjärtans längtan kom på en fjärde plats – och nu ges de ut av Saga Egmont. Jag hoppas att både läsare och lyssnare ska få en härlig stund med mina noveller!

Författaren Oskar Rådehed är aktuell med sin trilogi Pagonareaffären, en thrillerserie om mord, makt och människors strävan efter att nå ännu högre i ett karriärorienterat Stockholm. 

Berätta, vem är du?

Jag heter Oskar Rådehed och är trettio år gammal. Jag och min fru bor i en liten lägenhet i närheten av Karlaplan i Stockholm. Till vardags arbetar jag med politisk strategi och kommunikation i en av huvudstadens kranskommuner. 

Hur kom det sig att du blev författare?

Allting började i januari 2016. Min dåvarande chef kallade in mig på sitt kontor och i princip ställde ett ultimatum: bli bättre på att skriva eller se dig om efter ett nytt arbete. I ren trots tänkte jag för mig själv att jag minsann skulle visa honom.

Det var alltså då du började skriva din trilogi?

Nja. Jag började skriva på min första bok, Män med makt. Någon sa att man ska skriva om det man kan. Därför blev utgångspunkten till mina böcker fastighetsaffärer och politikens mörka sidor. Givetvis är allting fiktion, men jag fascineras av tanken att det jag skriver faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. Inspirationen kommer från regissörerna David Fincher och Christopher Nolan. Det är något med deras råa och realistiska mörker jag gillar, men med en Stockholms-touch i stället.

Hur lång tid tog det att skriva böckerna?

Första utkastet till Män med makt skrev jag på ungefär ett halvår. I min iver skickade jag iväg manuset till de stora förlagen nästan direkt. Föga förvånande blev det också refuserat. Men i stället för att ge upp bet jag ihop och fortsatte skriva. Något år senare var jag klar med utkasten till ytterligare två böcker. När jag sedan hörde av mig till Word Audio Publishing sa de att de ville ge ut böckerna digitalt. Därefter har det varit många vändor med redaktörer för att finslipa och förbättra, innan böckerna Män med makt, Gör ditt val och Enkelt, för pengar till slut publicerades här på Storytel. 

Vem ska läsa dina böcker?

Jag har alltid tänkt att mina böcker är en blandning mellan Jens Lapidus Stockholm noir och Stieg Larssons mordgåta. Fängslande karaktärer, högt tempo, inslag av ganska råa scener och med en story där läsaren aldrig riktigt vet hur det kommer att sluta. Lite som en magiker gillar jag att manipulera och förföra läsaren. Få hen att tro att hen har koll på läget, men så visar det sig vara precis tvärtom.

Att skriva är för mig en inre duell mellan längtan och motstånd. Som att ständigt befinna sig i en underbar, krävande och stimulerande tillvaro mellan kittlande förtjusning och stor fasa. Stundom närmar jag mig den med sprudlande kraft, energi och inspiration för att andra dagar istället försöka smyga runt den i försiktighet för att slippa.

Min första roman ’Livet enligt Sophie Manie’, som kom ut 2017, var ett projekt som startade mer än tio år innan boken gavs ut. Den intensiva, lätt maniska karaktären Sophie knackade på till mitt system i tid och otid och krävde att få en röst. Krävde att hennes berättelse skulle bli till. Jag tänkte att jag kanske skulle få tyst på henne om jag skrev litegrann … och lade i byrålådan. Men ju mer jag skrev desto mer högljudd blev hon och när jag till slut stängde byrålådan låg där en hel bok om henne. Det var dock inte förrän tio år senare jag skulle presentera Sophie för omvärlden.

’Livet på landet enligt Sophie Manie’ är den andra boken i serien. Precis som första boken, är den en fartfylld, humoristisk och varm feelgoodroman med mycket eftertanke. Men denna gång med en betydligt lugnare Sophie, som efter många år i Stockholm, spontanköper sitt drömhus sedan barnsben. I Hembyn. Mitt emot sina föräldrar…

Där, på landet, tänker hon sig återfinna både sig själv, lugnet och den allt mer sällsynta harmonin i relationen med livskamraten Anne. Men det visar sig att livet har helt andra överraskningar och utmaningar på lut för henne.

För mig är detta en bok om att hitta hem. Hem rent geografiskt. Till uppväxtens hemby, föräldrar, landskap. Till minnenas gamla grusvägar genom allt som känns välbekant. Men även om att hitta hem, inuti. Att gå sönder i tusentals små skärvor och sedan långsamt och försiktigt bygga tillbaka sig själv bit för bit. Bygga sig till en ny människa bland allt det gamla.

Uppläsaren Camilla Nilsson Jern ger, på ett fantastiskt sätt, liv åt alla nyanser av boken med sin röst. Du skrattar högt, känner värmen och lever dig in i drivet och glädjen bland Sophies alla dråpliga upptåg … För att i nästa sekund sätta skrattet i halsen och känna det skarpa allvaret som tusen nålar i din kropp.

/ Linda Netsman

Visste du att det är det är 100 år sedan vi började fira Mors dag i Sverige? Här tipsar vi om böcker som handlar om att hur det är att ha en mamma, att vara en mamma, eller att ha förlorat en mamma.

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har skrivit en gripande och angelägen reportagebok om mödrar i några av Sveriges mest utsatta områden. Berättelserna skildrar en tillvaro kantad av segregation och fattigdom, där mammorna kämpar för att hålla sina söner från att dras in i missbruk och kriminalitet. Men det är också en berättelse om hjälpsamhet, gemenskap och mammornas enorma kärlek till sina barn.

En mor är död och hennes barn, tvillingarna Jana och Bror, reser till Norrbotten för att uppfylla hennes önskan om att begravas i sin hemby. De ärver också mammans barndomshem och blir snabbt varse att det är en mycket speciell plats de kommit till. Vi for upp med mor är Karin Smirnoffs uppföljare till den Augustprisnominerade succédebuten Jag for ner till bror.

En känslig och poetisk berättelse som utspelar sig under en enda dag: Mödrarnas söndag, en dag då tjänstefolket får ledigt för att tillbringa tid med sina familjer. I den här kortromanen färdas vi tillbaka till 1920-talets England och får följa den föräldralösa hushållerskan Jane Fairchild liv under en varm sommareftermiddag. Hon har ingen mor att besöka, och är istället på väg för att träffa mannen hon älskar, som kommer från en rik bakgrund och ska gifta sig med en kvinna ur överklassen. Bröllopet stundar, och Jane vet att det här kommer att bli deras sista möte.

I Sverige lever i runda slängar 140.000 personer som är adopterade. Det betyder att det finns ungefär lika många adoptivmödrar i vårt land. I Cilla Naumanns roman möter vi en av dessa, en mamma som har tre barn men aldrig varit gravid. När den äldste sonen får kontakt med sin biologiska mamma ställs berättarjaget inför starka och komplicerade känslor. En varm, kärleksfull och tänkvärd skildring av ett moderskap som inte skildras lika ofta i litteraturen.

Att vara villkorslöst älskad av sin mor är kanske den form av kärlek som ses som allra mest självklar i vår tid. Men hur är det att växa upp utan den kärleken, och hur hittar man styrka att gå vidare med sitt liv? Författaren Iréne Petterson skriver ärligt, gripande och hoppfullt om att vara oälskad och oönskad av sin mamma.