Författaren Kamilla Oresvärd om ljudbokens värld

Storytelbloggen_foto_lisa_jabar
Fotograf: Lisa Jabar

Kamilla Oresvärd är författaren bakom Seger S1 och Seger S2 – två av Bokfabrikens originalserier som släppts våren/sommaren 2017. I den här gästbloggen berättar hon om sin kärlek till Storytel och den digitala ljudboken.

Jag fastande tidigt för ljudboksformatet. Redan på cd-spelarens tid köpte jag en portabel variant och tyckte det var toppen att kunna vara mobil samtidigt som jag lyssnade på alla mina favoritförfattare. Eftersom den var rätt otymplig att bära på skaffade jag mig en specialdesignad väska för att enkelt (nåja) kunna ta den med mig på promenader, på resan, till stranden, eller var det nu var jag skulle.

När jag gick över till mp3-spelaren blev livet genast mycket enklare. Jag inte bara slapp släpa runt på dunderklumpen, jag slapp också byta skivor stup i kvarten. Dessutom hade den en sovtimer så jag behövde inte längre leta mig tillbaka till dit jag var när jag hade somnat med lurarna i öronen.

Sedan upptäckte jag Storytel. När jag tänker på resan från min gamla cd-spelare till Storytel ser jag vilken fantastisk utveckling det har varit under denna korta tid. Idag finns allt som får min vardag att fungera i min mobil som mina fyra mailboxar, mina kalendrar, mina kontakter, banken, flygbolagsappar, chatten, Facetime, Skype, min extrahjärna (Google) och dessutom Storytels sagolika bibliotek.

Även om digitaliseringen snabbt har förändrat vårt sätt att konsumera och leva är det skönt att fascinationen för den goda berättelsen består. Vi vill fortfarande gripas av spännande historier och komma människor och miljöer in på livet och när tid är en bristvara gäller det att hitta sätt att göra rum för dem i sitt liv. För mig är ljudboken ett perfekt komplement till den tryckta boken och Storytelappen har verkligen förenklat livet för alla oss ljudboksälskare. Att jag nu själv med min ljudboksserie Seger är en del av denna värld och utveckling gör mig både glad, stolt och ödmjuk.

I mitten av maj kom Seger säsong 1, i juli säsong 2. Båda upplästa med nerv och känsla av fantastiska Tanja Lorentzon och utgivna av Bokfabriken i ett format inspirerat av tv-serier. Böckerna är inte flåsaction utan mer smygande spänning. Därmed inte sagt att det är mysigt och småputtrigt utan det kan tvärtom bli ganska otäckt och skrämmande.

Du får möta Stina Seger, en kriminalkommissarie som har sina egenheter och personliga tillkortakommanden, en mänsklig polis som träffar rakt i hjärtat. Häng gärna med Stina till Göteborg och umgås med henne och mina andra karaktärer. Följ med dem ner i mentalvårdens mörka gömmor i säsong 1 och se vad en människa i desperation kan drivas till efter att ha förlorat en älskad i säsong 2. Det blir spänning, starka karaktärer och mörka hemligheter, tårar och kanske också något skratt.

Och kom ihåg, jag gillar att överraska så var beredd på att handlingen kan ta de mest oväntade vändningar.

Vi hörs!
//Kamilla Oresvärd

SEGER_1_OCH_2

Författaren Kamilla Oresvärd om ljudbokens värld

Vinn biljetter till Crimetime Gotland!

crimetime_gotland_storyteloriginal
Storytel Original-författaren Anna Bågstam Ryltenius är nominerad till Crimetime Specsavers Award för ”Årets deckardebut 2017”, detta hurrar vi för med en tävling! Nu har fem personer chansen att vinna två biljetter var till årets stora deckarfestival på Gotland. Klart du är med och tävlar?

Tävlingsregler:
– Svara på alla tävlingsfrågor.
– Skicka dina svar till tavling@storytel.com och märk ämnesraden med ”Crimetime”. OBS: Glöm inte att uppe namn och adress. Vi vill ha ditt svar senast den 19 juli.

Tävlingsfrågor:
1). Vem läser in Stockholm Psycho?
2). Hur många delar av Stockholm Psycho har släppts?
3). Motivera varför just du ska vinna.

Läs mer om Crimetime Gotland här!

Vinn biljetter till Crimetime Gotland!

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

Mikael Ressem gästbloggar!

mikaelressem
Fotograf: Niclas Jonsson

Hej alla ljudbokslyssnare!

För några år sedan var tanken att skriva böcker och få de utgivna mest en dröm och något som förmodligen aldrig skulle hända. Idag är drömmarna verklighet och mina böcker om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström har blivit omåttligt populära. Att många frivilligt läser och lyssnar på det som jag har skrivit känns nästan overkligt och jag tror att författare överlag bör vara mer ödmjuka inför det faktum att det är läsarna som har makten över oss, inte tvärtom.

Erik Sandström är en man med fler bekymmer än de flesta men som ändå lyckas hålla ihop tillvaron på något obegripligt sätt. Tillsammans med ordningspolisen Patrik Andréasson och den minst sagt udda figuren Tomas Svensson hamnar de i olika mysterium och brottsfall.

Erik, Patrik och Tomas kompletterar varandra på ett sätt som gör att berättelserna nästan skriver sig själva och för varje gång som jag sätter den sista punkten i en berättelse byts det där intensiva berättardrivet mot en sorts sorgsen tomhet över att jag inte kommer att få träffa mina vänner på ett tag igen. Det kanske låter konstigt, och på ett sätt är det säkert det också. Men för mig blir skrivandet nästan maniskt, som en drog som det är svårt att vara utan och när allt till slut är över och jag är tvungen att lämna det jag har hållit på med i flera veckor, ibland månader, så är sorgen och uppgivenheten ett faktum.

Kanske är det för att jag tvingas tillbaka till en vardag som inte alls är lika spännande som den jag skriver om. Eller så är det bara så som livet måste vara, att det som är kul ibland måste brytas av med sånt som är trist. ”Annars vet man inte när det är julafton…” typ, och som min mormor alltid brukade svara på frågan om varför alla presenter var koncentrerade till den 24:e december och inte kunde delas ut lite mer sporadiskt över året.

Jag tycker särskilt mycket om karaktären Tomas som på något vis är en sorts symbol för att man får vara den man är. Och Tomas är den han är, och det är han oftast rätt nöjd med. Som person tror jag att han är rätt ensam i sin spartanskt inredda lägenhet i utkanterna av Gävle men det är en slags självvald ensamhet eftersom han någonstans har insett att den enda som förstår sig på honom är han själv. I sociala sammanhang är han så nära en katastrof som man kan komma men det kompenseras av ett intellekt och en slutledningsförmåga som är något utöver det normala. Tillsammans med Erik och Patrik så ger han en dynamik som är både underhållande och allvarsam.
mannen på bron
Snart släpps den 5:e delen med Erik Sandström i spetsen, ”Mannen på bron”. Det är en riktigt tät och obehagligt intensiv deckare moch börjar med en scen som utspelar sig på Staffansbron i centrala Gävle. En kille i 25-årsåldern tänker hoppa från broräcket och både Erik och Patrik har larmats dit. Erik i sin ambulans och Patrik i sin polisbil. Något oväntat dyker Tomas upp på platsen och helt plötsligt börjar det som kändes hyggligt kontrollerat att kännas som något helt annat. Själva historien kretsar kring Gävles hockeylag, doping, intriger och oklara dödsfall. För alla som läser och lyssnar på mina böcker kommer igenkänningen att vara hög och det som var bra i de andra böckerna är ännu bättre i den här, åtminstone om någon skulle fråga mig.

Spännande lyssning!

Med önskan om en trevlig, avkopplande och varm sommar.
Mikael Ressem

Mikael Ressem gästbloggar!

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

”Hennes debutroman liknar ingenting annat jag läst”

IMG_0035
Fotograf: Privat

Sedan min debutroman ”En brasiliansk, med svans” kom ut har jag blivit oförskämt curlad med hurrarop och hyllningar, men det finaste var nog när Sveriges bästa föreläsare Annika R Malmberg skrev att min bok inte liknade något annat hon läst, att hon skrattade högt när hon läste och tyckte att boken berättade om utanförskap på ett sätt som hon aldrig förut fått det beskrivet. Yes. Så vill jag läsas.

Det började med en platsannons. Jag jobbade som frilansjournalist och skrev en artikel om vilka egenskaper som efterfrågades i platsannonserna. Vilket jobb det än gällde ville alla ha samma egenskaper: resultatinriktad och socialt kompetent. Jag bestämde mig för att skriva om en person som var raka motsatsen: resultatoinriktad och socialt inkompetent. Det blev Marilyn, en kvinna som är allt det där en kvinna inte får vara: ocharmig och oattraktiv. Men som får en ny chans när någon faktiskt vågar skrapa på den otillgängliga ytan och hitta guldet därinne.

Redan från början visste jag att det är de här människorna jag vill gestalta: alla som inte är eller gör det som förväntas. Och jag vill att det ska vara roligt. Fast inte så där putslustigt, klämkäckt roligt utan seriöst svart roligt. Det tragiskt roliga som Mia Skäringer är så bra på.
0000060612
Att komma ut som okänd debutant vid femtioett år kräver ”grit”. Att min debutroman har legat på pockettoppen i Akademibokhandeln i Göteborg i 25 veckor ser jag som en ren arbetsseger. Kanske tur att jag inte är lik Marilyn i allt. Och att läsarna har tyckt om och rekommenderat min bok. Det är jag oändligt tacksam för.

Och nu kommer ljudboken, så jäkla stort. Många läsare har kommenterat att de särskilt uppskattat dialogerna i min roman. Jag tänker att det kommer bli grymt att få dem gestaltade av en fantastisk skådespelare och uppläsare som Kerstin Andersson. Du som gillar smarta ensemblefilmer med sköna karaktärer, varma känslor och rapp dialog tror jag kommer tycka om att lyssna på min bok.

Jag älskar att skriva dialog. Så mycket kan berättas i det som sägs. I mitt nästa liv ska jag bli manusförfattare i Hollywood. Det går att hinna ganska många olika liv om en inte har något emot att börja om från början. Själv har jag varit UD-kvinna, nyhetsreporter på SVT, vd för ett utbildningsföretag. Det låter glassigt, men mycket jobb ligger bakom – ungefär som att skriva en roman. Att vara en ”late bloomer” har sina fördelar. Om jag kan debutera som författare efter femtio år – tänk på allt annat vi kvinnor över femtio kan debutera med.

Den här sommaren ska jag sitta i skuggan på min bohuslänska ö (som jag inte äger utan delar med 1500 andra bofasta) och redigera färdigt min nästa roman, Bad Reputation. Den släpps i september och kommer också som ljudbok hos Word Audio Publishing. Här handlar det om några kvinnor som startar upp sitt gamla punkband från tonåren – det kommer bli ett dödsskönt soundtrack. Alla mina böcker har soundtracks – för böcker, film och musik är livet.

När du lyssnar på ”En brasiliansk, med svans”, glöm inte ta fram spellistan på Spotify:

Skärmavbild 2017-07-04 kl. 14.57.32
Klicka här!


”Det smartaste, roligaste och mest smärtsamma jag läst på länge” – så har min roman beskrivits. Jag tror den passar dig som älskar feelgood med humor, hjärta, hjärna och djup. Jag hoppas du vill lyssna. Soliga sommarhälsningar från författarsoffan på Björkö!

//Eva Rosengren

”Hennes debutroman liknar ingenting annat jag läst”

Interview with Nicholas Sansbury Smith

Authorphoto.JPG
Photo: Private

Tell us shortly about yourself.
I’m a USA Today bestselling author of mostly science fiction and thrillers. I’ve been writing full time for about four years now and have released fourteen novels and multiple short stories. I’m also an athlete and have completed two Ironman triathlons. If I’m not writing, I’m probably with my family or exercising. I also love to travel and look forward to another Europe trip in 2018.

Can you tell us more about your latest series ”Trackers”?
Trackers is a story I came up with while working for Homeland Security and Emergency Management in the disaster mitigation field. I became aware of countless threats (manmade and natural) to our country and became convinced, as many are, that one of the greatest threats is an EMP attack from North Korea. Such an attack could take down our grid and devastate our way of life. The story follows a police chief and his allies in the small town of Estes Park Colorado, and the Secretary of Defense in Washington D.C., as she tries to save as many lives as possible by setting up survival centers and bringing in generators, food, supplies, and troops. Unlike most of my other books, Trackers is not science fiction. This is a story that could actually happen, which, in my opinion, makes it even more terrifying.

You write post-apocalyptic fiction, why do you mostly write in this genre? What is it that excites you about it?
I grew up reading and loving this genre because it scared that hell out of me. Why? Because I think most of us live in bubbles and safe places where we don’t have to think about the end of the world. When I reached my twenties I realized this is just an illusion, and the threat of nuclear war, a virus, a CME, and countless other threats exist all around us. Our way of life could be wiped away in a heartbeat. Therefore I decided to write in the genre for two reasons. One for entertainment, and two as a warning that if we’re not careful our species could be wiped out.

Do you have any role models when it comes to writing? If yes, who?
I have too many to name so I’ll just go with the first one that always comes to mind. Joe Haldeman, the author of The Forever War. To say that book changed my life is an understatement. I’ve read it multiple times and dragged my dog-eared copy all over the country and world. I firmly believe there are only a handful of books out there that can change the life of a reader, and The Forever War is definitely one of them.

Where do you write your stories? Do you have any specific writing rituals?
I write a lot at coffee shops because I have to be around other people when writing for some reason. I’m not sure why. Maybe it’s because in my time working for the government I was always around co-workers. Part of it also has to do with the distractions at home. I force myself to leave the house because when I do, I get stuff done. Like right now, I’m sitting at a coffee shop answering this question, hah.
My rituals are pretty simple. I edit in the morning and write in the afternoon or at night. I realized early into this career that I write better at those hours. If I’m stuck on a scene I go for a run, bike ride, or a swim. Anything to get my heart rate up. They say running is a writer’s sport, and I can see why. There’s something about exercising that helps me clear my mind and adrenaline really gets the creative juices flowing.

Thank you Nicholas!

nss_banner

Interview with Nicholas Sansbury Smith