Ta dig till boken!

Att höra någon annan berätta ens historia

”Nej, vänta. Ta om den meningen.”

Orden är Anna Maria Källs, och de uttalas ofta. Varje gång Anna Maria inte är nöjd med en mening – något i betoningen, kanske, eller känslan eller tempot – stannar hon upp.

Och varje gång lutar sig ljudboksproducenten Sara Biglert fram bredvid mig och säger i den lilla mikrofonen framför oss: ”Jättebra. Vi tar om det från …”. På datorskärmen framför oss hittar Sara snabbt tillbaka till den rätta platsen, spelar upp den sista halva meningen innan, och så fortsätter Anna Maria mitt i en mening.

Meningarna är mina egna. Jag lyssnar på ljudboksinspelningen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här, och fascineras över vilket privilegium det är att få vara författare och tränga sig på bakom kulisserna.

Jag säger ”tränga mig på”, för det är det jag gör. För flera månader sen emailade Bonnier Audio mig och berättade att Anna Maria Käll skulle läsa in ljudboksversionen av min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här. Jag älskar Anna Maria Käll som uppläsare, och i stundens ingivelse frågade jag Bonnier Audio om det skulle kunna vara okej för mig att få komma förbi och vara med på någon del av inspelningen. De stämde av med Anna Maria, som vänligt gick med på det, även om hon skickade med en liten förhoppning att författaren i fråga inte skulle lägga sig i eller avbryta eller i största allmänhet vara en baksätes-uppläsare.

Det är jag inte.

Jag är mer av ett stjärnögt fan.

Anna Maria läser min bok så att den verkar ny och rolig även för mig. Jag har levt med den här berättelsen och mina älskade karaktärer i fem år, men det glömmer jag lätt när Anna Maria berättar den. I de sorgliga partierna blir hennes röst djup och långsam; i dialogen blir den rapp och rolig. Olika karaktärer får olika betoning och tonläge. Då och då gestikulerar hon för sig själv med händerna; en konsekvens av hennes skådespelarkarriär, tänker jag mig.

Ofta glömmer jag helt bort att det är ett arbete. Det känns mer som en sagostund. Det måste vara någon sorts uråldrig mänsklig instinkt att lyssna på berättelser, eller någon sorts fantastisk återupplevelse av vår barndom då alla äventyr lästes upp för oss.

Anna Maria stannar upp och säger: ”Vi tar om den meningen.”

Och Sara: ”Jättebra. Vi tar det från …”

/ Katarina Bivald

Ta dig till boken!

Nu är min nya bok Tango i tabernaklet ute på mitt nya förlag, Bokfabriken, i Limhamn. Det är min sextonde bok och den tolfte i Österlensviten och jag borde vara van. Men ändå innebär ett boksläpp alltid en viss spänning och förväntan.

Att skriva om Österlen känns naturligt för mig som är född och uppvuxen där. Österlen har blivit som en respirator för mig. ”Bara här, nära havet, nära verkligheten kan jag andas. Flämtande som vindens lek genom vasstaken”, som jag skriver i en av mina diktböcker.

Landsbygden är enkel och nära och jag tycker om att beskriva de små samhällena. I min bok Tango i tabernaklet händer det minsann saker, eller som finska Kerttu säger i boken: ”Perkele satan!”. Boken är som mina andra romaner, varm, ömsint och humoristisk, med många förvecklingar.

Kerttu har haft ett förhållande med en finsk svärdslukare som heter Joki. När de haft ett framträdande på Kiviks marknad bodde de över på Brösarps Gästis. På morgonen när Kerttu vaknade var Joki borta. ”Lika bra det”, tänkte hon och bestämde sig för att bosätta sig i Brösarp. Kerttu är en bit över 60 år. Hon är en färgstark kvinna med eldrött hår och vida haremsbyxor med paljetter och alla i Brösarp lägger märke till henne. De lägger också märke till hennes finska sisu och framåtanda och snart blir hon erbjuden en plats i kyrkorådet. Kerttu sätter inte bara fart på kyrkorådet utan på hela samhället. Hon startar en tangokurs i sitt uthus och låter en av de nyanlända invandrarna hålla i kursen och en nyvunnen vän, plåtslagaren i byn att spela musik. Kerttu går så intensivt in i sin roll inom kyrkans värld att hon kallas för ”biskopen av ortsbefolkningen”. Hon har också en plan att försöka bli kyrkvaktmästare eftersom gamle Jakobsson börjar bli allt skröpligare.

Men Johanna, ordförande i kyrkorådet, är inte så positiv till Kerttu. Hon tycker att hon bär sig märkligt åt. En gång när hon var hos henne för att lämna ett protokoll såg hon att det låg en bibel på bordet och bredvid den ett paket kondomer. Nästa gång hon kom dit var Kerttus bord översållat med pengar, samtidigt som det skett en stöld ur kyrkokassan.

Jag hälsar mina läsare välkomna till en osannolik och burlesk historia med mycket humor och värme. Som vanligt finns det också några äldre personer med i boken, med sitt kärleksfulla smågnabbande och sina krämpor.

Perkele satan…

Foto: Lina Ikse

Ta dig till boken!

När jag började skriva den första boken om Jonny – det som blev Jonny Liljas skuld – trodde jag att han var en feg polis.

Nu vet jag bättre.

Jonny har svikit. Sin dotter när han spelade bort allt på poker. Sina kolleger inom polisen.

Men ju djupare jag lärde känna Jonny, desto mer förstod jag att han också kan vara mycket modig. Jonny Lilja är med andra ord som de flesta av oss: mänsklig.

I min tredje och fristående roman om Jonny, ”Tiggarens hand”, möter han 14-årige Amir. Det är het sommar i Malmö. Bilar brinner i Rosengård, Lindängen och Hermodsdal. Gängkrig rasar. Unga män blir ihjälskjutna på öppen gata.

Malmö, ja. Staden som väcker så mycket känslor. Som är så lätt att älska och så lätt avsky.

En kulturell smältdegel med människor från alla världens hörn, ett epicentrum för innovation och skapande, staden där alla håller på Malmö FF och är lika kaxiga som Zlatan.

Men också en fattig stad där fler människor lever på bidrag än någon annanstans i Sverige. Det finns enklaver av djupt utanförskap, religiös dogmatism och extremism. I det fattiga Malmö frodas en svart ekonomi, gödd av en medelklass som älskar att handla billiga grönsaker på Möllevångstorget och köpa en falafel för trettio spänn. Papperslösa jobbar för usla löner. Knarkhandel och organiserad brottslighet. Tonåringar som går runt i skyddsväst och med en revolver i byxlinningen.

De senaste två åren har tjugo unga män dödats i långt över hundra skjutningar i Malmö. Det är i detta Malmö som Jonny Lilja arbetar vid polisens avdelning för grova brott. Ofta går han sina egna vägar. De delar av staden han kallar ”kloakerna” känner han väl.

I en källare i Rosengård sitter Amir och hans kompis Mahmoud och tappar upp bensin i ett par tomma vinflaskor. En tygtrasa och lite gaffatejp så är det klart.

Amir är arg. Riktigt jävla förbannad. På vem vet han inte säkert. Farsan kanske, som sitter och skrävlar nere i källarmoskén hela dagarna medan morsan sliter liver ur sig. Han som mest skäller och slår när han kommer hem.

Som alla förstår råkar Amir illa ut. Riktigt illa.

Och när Jonny så småningom inser att pojkens liv är i fara blir det personligt. Även han hade ju en pappa som svek.

Det är skådespelaren Christian Fex som läser in ”Tiggarens hand”. Han har gestaltat karaktärerna i flera av mina tidigare romaner – och han gör det åter mästerligt.

/Olle Lönnaeus, författare

Foto: Thomas Löfqvist

Ta dig till boken!

Ett mystiskt förflutet, en förbjuden romans och en hemlighet bortom dina vildaste fantasier – vi har lyssnat på Sarah Pinboroughs Bakom hennes ögon och här är vad vi tyckte!

Bia:
Vilken otroligt fängslande psykologisk thriller! Sällan har jag känt mig så grundlurad, om och om igen dessutom. Perfekt spänning, ända till slutet!

Sissel:
Jag hade nog väldigt höga förväntningar när jag lyssnade på den här boken, jag visste att det skulle vara en stor twist i slutet men inte riktigt vad det skulle vara. Nu efteråt kanske jag hade lite för  höga förväntningar, även om det bidrog till en ny dimension där jag ifrågasatte alla och allt hela tiden. Jag gillade karaktärerna och storyn hade ett bra driv, men jag föredrar nog klassiska deckare har jag insett.

Hanna:
Allra först måste jag klargöra att jag väldigt sällan lyssnar på spänningsromaner. Om det är en nervkittlande upplevelse jag är ute efter så brukar jag dra mig åt skräck. Men efter att ha lyssnat på klart på den här, så är jag definitivt sugen på att ta mig an mer spänning. Jag kom fort in i berättelsen, tyckte Lousie var väldigt sympatiskt och undran över vad Adele egentligen hade i kikaren höll mig hooked boken igenom. Sen är frågan, hur mycket av spänningen låg i egentligen i att man visste att det skulle komma en sjuhelvetes tvist i slutet? Och om det inte var för denna gimmick, hade jag varit lika sugen på att fortsätta lyssna? Skulle vara väldigt intresserad att höra från någon som lyssnade på boken utan att veta om detta, och om deras upplevelse skiljde sig från min.

Jenny:
Det är svårt för den här typen av böcker att göra mig nöjd. Å ena sidan vill jag gärna lyckas lista ut saker, å andra sidan vill jag bli överraskad – det får inte vara för lätt för då blir jag bara besviken. Pinsborough lyckas med konststycket att låta mig känna mig smart (eftersom jag lyckades lista ut den första tvisten) och att samtidigt överraska mig precis lagom mycket med avslutningen.