”Så var det då, sa Jonne” har en ganska lång förhistoria. På 1950-talet köpte min man och jag ett enkelt sommarhus i närheten av Stockholm. Vi var då i 25-30-årsåldern. Som grannar hade vi familjen Åkerlund som bodde där permanent. Jonne var då cirka 50 år.

Under årens lopp upptäckte vi mer och mer vilken berättartalang Jonne var. Han tyckte det var roligt med åhörare som liksom vi gärna lyssnade och dök då och då upp när vi hade gäster som gillade honom. Jonne hade levt ett innehållsrikt liv och hade ett fantastiskt minne. Men det var på grund av sin egen företagsamhet och utstrålning som han hade träffat så många olika personer av de mest skilda slag, många mycket välkända.

Åren gick och på 1990-talet slog det mig plötsligt: när inte Jonne finns längre kommer ingen av hans historier att finnas längre. Ingen skulle kunna återberätta dem med Jonnes inlevelse och detaljer. Allt skulle vara borta. Kanske någon kom ihåg något ungefär, men inte med Jonnes ordval. Jag frågade honom direkt: kunde jag få spela in ett antal historier på band och skriva ut dem. Jodå, det ville han gärna.

Vi satte igång. Han satt många dagar, många timmar och berättade för mig och min man. År 1994 fanns knappast datorer och internet, så det blev maskinskrivna papper i några pärmar till hans familj och till vår egen. Frågade några förlag, men det ”passade inte i deras sortiment”.

Hösten 1995 avled Jonne, men han hann få sin pärm. Pärmarna blev hos mig stående i en papperskasse, som ett ständigt gnagande, det blev inte mer. Men den 10 juni 2018 läste jag en artikel om ökande efterfrågan på enkla vardagsberättelser, och det slog mig plötsligt: Jag har ju ett 23 år gammalt manus, och nuförtiden finns det företag att anlita för hjälp med utgivning på eget förlag.

// Monica Ullman

Nytt år och nya böcker! Vi ser fram emot ett januari fullt av spännande, dramatiska, gripande och fängslande berättelser. Här är några av de titlar vi ser fram emot:

Varför inte börja året med lite romantisk komedi? Tredje och avslutande delen i böckerna om Betty är här! Hon har ett toppenjobb, allt är underbart – men är det verkligen det? Snart börjar molnen hopa sig på horisonten …

Amanda Knox, den unga studenten som dömdes för mordet på sin rumskamrat. Debatten gick het i media om hon var skyldig eller ej, men hon frikändes till slut. Men hur blev det såhär, och har vi glömt det riktiga offret? En spännande dokumentär för true crime fantasten!

Äntligen kommer del 4 i Jenny Rognebys serie om Leona! Leona utreder ett ökande antal brutala bränder, men upptäcker snart ett mönster – en obehaglig lek som sprids på sociala medier. Samtidigt försöker hon balansera sitt lagliga liv med sina mörkare sidor …

Gröna kullar, gråa hav och dolda familjehemlighter, receptet för en riktigt härlig irländsk relationsroman! Tre kvinnors öden flätas samman av en hemlighet, men det förflutna hinner alltid ikapp – kommer deras liv att klara att när hemligheten ser dagens ljus?

Nytt år nya löften; hör du till en av dem som har lovat att spara mer i år? Här får du lite hjälp på traven! Avanza har skrivit en guide för hur du får kontroll över din ekonomi – allt i lättsmälta avsnitt på ca 30 min!

Har du lyssnat klart på deckarna du hade i din bokhylla över julen och vill börja på något nytt? Frukta icke, det kommer många nya serier under 2019, och här är en att börja med: Kriminalkommissarie Nalle Björnsson är på välförtjänt semester i Spanien när den brutalt avbryts av ett mord. Det är bara det första i en rad och Nalle och hans kollega Vivian börjar utreda ett fall som leder tillbaka i tiden … En spännande deckare med en nypa humor och mycket värme!

Sugen på en riktigt nervkittlande roman att börja året med? Fyra personer färdas på en flod, men de känner inte varandra och de vet inte var de är eller vart de är på väg. Sakta börjar svaren nystas upp, men är det redan för sent? En roman om hemligheter i det förflutna och sökandet efter svar som fångar från första minuten!

Samuel Karlsson gjorde succé i ljudboksformat med serien om Louise Hård och nu kommer han med en ny serie om Jessica Jackson. Hon drömmer om att öppna ett mikrobryggeri på den lilla ön Mörkö, men när en död kropp flyter i land så grusas hennes planer. Snart är hon indragen i en alltmer komplicerad utredning och när en storm isolerar ön så står hon ensam med de allt mörkare sanningarna som tidigare legat begravda på ön …

Hundar, feelgood och hemlig kärlek – känns det igen? Lucy Dillon är tillbaka med en ny bok! Lorna har flyttat tillbaka till Longhampton efter en händelse som splittrade hennes förut så tajta familj. Hon hoppas på att kunna förverkliga sin dröm, men först måste hon lära sig hantera spöken från det förflutna, och framförallt hantera sin hemliga kärlek …

Gillar du böcker med lite mer ockulta teman? Då har du hittat helt rätt, nu i januari släpps nämligen första delen i serien om Anita Bake, vampyrjägare. I Anitas universum har mörkrets varelser fått medborgerliga rättigheter och hon själv jobbar som animator – dvs hon väcker de döda till liv. Men hon jagar även kriminella vampyrer och tar hand om fall som polisen inte klarar av, och när en seriemördare börjar härja i staden är det Anita polisen kontaktar för att hjälpa dem …

Vill du börja året med något riktigt gripande och som garanterat utlovar tårar? ”Det saknas en färg på Dalis palett” är en hjärtskärande berättelse om Anders och den sjuårige Leo som försöker hitta tillbaka till en någorlunda normal vardag efter att mamma Linda har dött. Men det ska visa sig att deras prövningar inte är slut och snart står de inför den svåraste kamp de någonsin utkämpat …

Trevlig lyssning 2019!

Det är en myt att skrivande är ensamt.  På fotografiet, som togs i somras, sitter jag och Maria Richardsson i trädgården och arbetar, sida vid sida. Jag skriver feelgood, hon ungdomsromaner. Vi är ensamma i vårt arbete och antagna av olika förlag, men delar ändå en gemenskap.

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Jag tror att detsamma gäller författare. Byborna behöver inte nödvändigtvis vara lektörer och skrivcoacher, även om det hjälper. Men det krävs extra ögon för att se ett manus svaga sidor. Jag har sällan varit så tacksam som första gången jag fick lektörshjälp på mitt manus ”Nytt liv sökes”. Berättelsen var ursprungligen skriven som ett tävlingsbidrag när förlaget Norske Serier sökte en ny romantisk följetong. Detta var första gången jag skrev en roman och trots all min möda vann jag inte tävlingen. Manuset hamnade i byrålådan, tills jag flera år senare skickade det till en lektör. Att han tyckte mitt manus var ”tråkigt”, var ett fantastiskt omdöme. Det var naturligtvis inte allt han skrev och uppenbarligen inte det mest positiva, men det var vad jag behövde höra. För plötsligt insåg jag vad som fattades och började genast skriva till mannens synvinkel på berättelsen. Sällan har jag haft så roligt och förhoppningsvis kommer även lyssnarna att skratta här och var.

Efter omskrivningen skickade jag manuset till Saga Egmont förlag, blev antagen och fick författardebutera i december 2018. Min dröm blev verklighet för att jag fick höra ett sanningens ord om mitt manus. Så jag har skäl att vara tacksam.

Min debutbok handlar om att ett liv som går sönder och en kvinna som slänger bort allt hon äger, köper en flygbiljett och drar. Någon helt annanstans finns hennes nya liv. Var? Vem vet?

Mitt eget nya liv är fullt av skrivande. Författarnas by är ett trevligt ställe, som välkomnar nya innevånare. Det finns skrivargrupper, bokmässor, antologier, tävlingar och rikligt med goda råd. Kanske är det just för att konkurrensen är så tuff där utanför skrivarbyn som sammanhållningen är så pass god innanför murarna. Varför inte plocka upp pennan och hälsa på?

/Petronella Simonsbacka

För mig handlar skrivandet om att förmedla, det kan vara en tanke så väl som en känsla, en insikt eller en fråga. Jag vill att den som läser eller lyssnar på mina berättelser ska nås av någonting som får denne att reflektera. För det är kanske det mest fascinerande med ord. Utbytet mellanavsändare och mottagare. Vare sig det handlar om gott eller ont, lycka eller sorg så har orden den stora förmågan att påverka dig.

Och kanske, kanske stannar de kvar.

Kerstin Thorvall och Virginia Woolf var båda två modiga kvinnor som jag på flera sätt inspireras av i mitt skrivande. Båda bröt mot normer och konventioner som samhället, och inte minst könsrollerna, ställde på dem. 

Med mina berättelser vill jag utforska möjligheterna kring att bryta mot det som vissa anser vara tabu. Jag vill uppmuntra läsaren till att göra detsamma.

Att våga vara.

I min debut Lasarus använder jag Bibeln som utgångspunkt.Huvudpersonen i novellen, en medioker man i medelåldern, är fast i en vardag av tristess och leda. Han är fast i någonting utan att förstå varför. Förrän endag. När han plötsligt finner ett elixir. Mannen dricker elixiret och om nätterna förvandlas han hädanefter till kvinna. Han upptäcker både världen och sig själv. Genom nya, spännande äventyr förstår han vad han saknat – och nu låter sig omfamna.

En fri kvinna är en annan av mina berättelser, den handlar om en kvinna i övre medelåldern som tröttnat på att leva efter andras förväntningar. Hon bestämmer sig för att ta sig an älskare. Många älskare. Unga älskare. 

Och hon vägrar be om ursäkt.

Jag vill att varje människa oavsett kön, ålder eller sexuell läggning ska känna till hjärta och själ att han, hon eller hen har rätt till sitt eget jag, sitt eget kön – och rätt till att förverkliga sina drömmar. 

”Att älska och att älskas – utan att be om vare sig ursäkt eller lov.”

DET är vad jag försöker förmedla, kanske allra mest, i och med mitt skrivande.

/ B. J. Hermansson

Tanken på ”Morden i Sigtuna” började ta form i ruffen då jag och min hustru var ute och seglade i skärgården. Vi brukade ibland lägga till i Sandhamn och vandra runt på ön och jag tänkte Skulle inte Sigtuna också kunna vara utgångspunkt för en spänningsroman? Jag har tidigare skrivit psykologisk facklitteratur, men att skriva en deckare var något helt nytt för mig. Som författare av skönlitteratur kan man ta sig större friheter än när man skriver facklitteratur. Tankarna och huvudpersonerna i storyn tog så småningom över och bestämde själva. Det var bara för mig att hänga med. Det var extra spännande och inspirerande att använda Sigtunas historiska miljö som bakgrund, och låta ’vanliga’ människor – varken nersupna, frånskilda eller olyckliga – vara huvudpersoner i dramat.

”Morden i Sigtuna” är en actionpackad deckare som tar sin början i Sigtuna på självaste julafton. En välkänd Sigtunabo har mördats och hängts upp i den gamla slottsruinen. En vecka senare skakas det lilla samhället av en förödande explosion med flera offer. När två vanliga medelålders Sigtunabor, av nyfikenhet börjar nysta i händelserna hade de aldrig kunnat drömma om den fara de skulle försätta sig själva och sina familjer i.

Min förhoppning är att ni kan koppla bort julstressen ett tag med min deckardebut som kommer som ljud- och e-bok nu lagom till julledigheten. Den är inläst av André Christenson som känns som den perfekta berättarrösten och som jag tror kommer lyfta historien ytterligare ett snäpp. Dessutom blev han nyligen nominerad till Storytel Awards, vilket såklart bådar gott för lyssnarupplevelsen!

Önskar alla lyssnare en god jul och avslutar med en goda nyheten att jag i nuläget skriver på uppföljaren som förväntas komma ut under 2019 så med det önskar jag även ett gott nytt år!

/Ralph Stenbäcker, december 2018, med vänliga hälsningar från ett soligt Lagos, Portugal.

Foto: Gia Sand

När jag läste  in ”Hit med flaskan- en handbok för panikslagna mammor” så hade jag blommande influensa. En tekniker kom till Göteborg där jag bor och vi skulle spela in hela boken på bara två dagar. Jag var väldigt nervös för att min röst skulle ta slut och teknikern var väldigt nervös över tidspressen eftersom jag aldrig läst in någon bok tidigare. Han gav mig massa råd och tips, som jag inte lyssnare på, utan istället försökte jag läsa texterna såsom det kändes när jag skrev dom. 

Boken var fortfarande färsk när jag läste in den och jag minns att det kändes väldigt privat att någon satt och lyssnade på mina upplevelser kring mammablivandet som jag beskriver i boken, det är ju en hel del underlivsanekdoter men också en del smärta som var svår för mig att skriva ned, ännu svårare att läsa upp högt, med min egen röst. Jag visste ju att vemsomhelst skulle kunna köpa eller lyssna på boken men det kändes ändå så otroligt intimt att den där mannen skulle få höra mitt allra innersta. Idag är min dotter 3,5 år och jag har en distans till boken, men det hade jag inte då. Inte heller till mina känslor. Det var därför väldigt känslosam att läsa in den. Samtidigt som jag förvånades över hur rolig boken faktiskt är. Jag ville skriva en bok om föräldraskap utan rosa skimmer eller pekpinnar, en rolig bok. Den blev mycket svartare, råare och personligare än jag tänkt mig men när jag läste in den såg jag också värmen och humorn i den på ett helt annat sätt. 

/Emma Knyckare

Telefonen ringer på Nordiska Investeringsbanken i Helsingfors där jag arbetar sedan några år tillbaka. Det är en varm sommardag 1999 och min dotter har hunnit fylla fyra månader.

”Visste du att moster Ingeborg dränkte sina tre barn?” frågar min kusin när jag lyfter på luren.

Min kusin arbetar på sjukhuset i Borås och en patient har just berättat om den tragiska händelsen som utspelades i den lilla byn Vesene i Västergötland en kall påskdag 1929.

Jag har ingen aning om att Ingeborg varit gift. Jag har ingen aning om att hon har haft tre barn. Ingen i vår familj har någonsin nämnt deras namn.

Ingeborg var min mammas moster. När jag var liten besökte vi henne på en rad olika sjukinrättningar runtom i Västergötland. Ingeborg var den där lätt överviktiga damen i de blommiga klänningarna och fula hattarna som skrek på hjälp.

Ingeborg dog 1978 när jag var 13 år. Jag ärvde en hemvävd matta och hennes silverfärgade cykel från fyrtiotalet, en Monark med stora ballonghjul och trähandtag. Jag målade den svart under min studietid i Göteborg. Den randiga trasmattan i rosa rosengång la jag på studentrummets sovrumsgolv.

Som nybliven mamma förmår jag inte ta till mig historien om Ingeborg och morden på hennes tre barn: Tor, Efraim och Lucia. Först tio år senare vågar jag fråga min mamma om vad som hände den där kalla påskdagen 1929, men hon minns inte. Ytterligare fem år senare börjar jag gräva i arkiven. Jag läser polisförhör och sjukjournaler. Jag läser Ingeborgs kärleksbrev till sin man från kvinnofängelset i Växjö. Jag reser Sverige runt i Ingeborgs fotspår. Nu blir jag så tagen av hennes öde att jag måste få ned berättelsen på papper. Jag vill förstå hur en kvinna jag känt så väl och som var så god kunde begå ett så ohyggligt brott.

”Vad kände ni då i ert innersta, när ni märkte att barnen ryckte och sprattlade för att komma loss?” frågade häradshövdingen Ingeborg under rättegången i april 1929.

”Det kom för mig i en hast”, sa Ingeborg och hennes svar har fått ge namn åt min bok om hennes liv.

/Maria Bouroncle