Intervju med Annika Estassy

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

Din nya bok Alla dessa hemligheter är en relationsroman som utspelar sig i Sydfrankrike. Din andra bok, Croissants till frukost utspelar sig också där. Vad är grejen med Frankrike? Och relationer i Frankrike?

Jag tror att det händer något med oss nordbor när vi kommer ner till varmare trakter och får svettas lite. I varje fall jag har mer än en gång sett fasader rämna och det kontrollerade och återhållsamma lösas upp i samma veva som porerna öppnar sig. I och för sig hade jag kunnat låta mina romanfigurer hålla till i en bastu istället men eftersom jag ogillar att basta kändes det inget vidare. Sydfrankrike däremot är en trakt som jag känner väl till och älskar. Bergen, havet, klimatet, maten … Dessutom tycker jag att fransmän är roliga att umgås med! Jag är förstås partisk – min pappa är fransman.

Vart hittar du inspiration till dina romaner? Inspireras du av verkliga relationer?

Ja, det gör jag. Jag har stora öron, lyssnar mer än jag talar. Människor som befinner sig i offentliga miljöer är inte särskilt diskreta nu för tiden. De dryftar gärna sina bekymmer högt och tydligt i mobiltelefoner och vid caféborden. Rena mumma för en nyfiken författare! Men jag inspireras även av mitt eget och mina vänners liv, plockar lite här och lite där, spinner nya trådar som jag sedan försöker väva ihop till något spännande.

Hur ser din skrivprocess ut? Skriver du på olika platser?

I huvudsak sitter jag hemma eller i vårt fritidshus, det är mest praktiskt. Där finns mina anteckningsböcker, min referenslitteratur och min man som servar mig med te och choklad. Men jag har inget emot att byta miljö ibland och då är att skriva på tåg en favorit, i en tyst vagn, med hörlurarna på och någon av mina musiklistor i öronen.

Eftersom du främst skriver relationsromaner undrar vi om du har någon deckare i dig? Eller kanske en barnbok?

Många har faktiskt frågat mig om jag inte skulle försöka mig på en deckare men jag tror på att skriva sånt som man själv tycker om att läsa och jag gillar relationer och kärlek bättre än ond bråd död. Men man ska aldrig säga aldrig … En barnbok vore roligt att försöka sig på någon gång, kanske när jag får barnbarn?

Vilka är dina favoritböcker?

Vindlande episka berättelser med mycket av allting! Avskalade romaner är inget för mig, jag gillar det mustiga och lätt skruvade. Och välskriven feelgood förstås. Men jag har många favoriter, såväl klassiker som nutida litteratur. På nattduksbordet väntar just nu Kate Atkinsons En gud i spillror och jag har precis läst ut Elena Ferrantes Min fantastiska väninna.

Vilka är dina bästa skrivtips om man går och bär på författardrömmar?

Att ta sitt skrivande på allvar och vara medveten om att en bra roman är inget man snyter ur näsan. Det är hårt arbete, envishet och gott sittfläsk som gäller. Att läsa mycket och reflektera över sina läsupplevelser menar jag är helt nödvändigt. Och att lära sig hantverket förstås – antingen genom att gå kurser, läsa skrivarhandböcker eller gå med i en skrivargrupp där man både granskar varandras texter och peppar varandra. Det gjorde jag. Slutligen att ha en ödmjuk attityd och kunna ta kritik.

Tack Annika!

Intervju med Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget

estassy_lovén_annika_1
Foto: Göran Segeholm

I skrivande stund, en strålande vacker försommarmorgon, sitter jag på bussen från Norrtälje till Stockholm, med min guldfärgade laptop i knät. Jag har femtiofem minuter av lugn och ro att se fram emot innan det är dags att stiga av vid Danderyds sjukhus och fortsätta resan till jobbet med tunnelbanans röda linje. 1 timme och 20 minuters resa från dörr till dörr, två gånger varje dag. Häpp!

Min man och jag har blivit långpendlare. Vi lämnade en sprillans ny lägenhet med gångavstånd till Stureplan och flyttade in i en mindre – och billigare – i centrala Norrtälje. Det är nog det galnaste vi gjort och jag skyller beslutet på mina romanfigurer: Marie i Solviken, Gabriel i Croissants till frukost och Louise i Alla dessa hemligheter. Att umgås med dem så intensivt som jag gjort och fortfarande gör – för mig är de lika verkliga som vänner av kött och blod – har lockat fram sidor hos m11921ig som jag inte kände till. Förståndiga, försiktiga Annika har utvecklats till en äventyrslysten kvinna som istället för att oroa sig för det som kanske, eventuellt, ska hända insett att det enda hon kan vara säker på är att livet är ändligt och inte går i repris. Alltså gäller det att passa på och tacka ja när äventyret bjuder upp – panelhönor har sällan roligt.

Marie, Gabriel och Louise … Tre personer och tre personligheter. Med fel och brister och dåligt omdöme ibland men med varma hjärtan och fyllda av en längtan att bryta upp och hitta ett sammanhang där de känner sig hemma. Lite av mig finns i dem alla tre, även om mitt liv skiljer sig från deras.

Det är alltså karaktärerna som driver mina berättelser framåt och att följa deras olika resor har varit både intressant och inspirerande. Jag vill läsa romaner om människoöden som berör och jag strävar efter att själv skriva sådana berättelser. Men att låta mina 38581romanfigurer ta språnget ut i det okända måste ha påverkat mig mer än jag trott – plötsligt blev även jag sugen på förändring.

Så nu sitter jag alltså på bussen, fortfarande omtumlad efter att själv ha vågat ta språnget (och efter en sjuhelsikes jobbig flyttprocess), och känner ända in i hjärteroten hur tacksam jag är över att ha fått Marie, Gabriel och Louise till vänner. Jag vet inte hur det kom sig att de knackade på men jag är glad att jag öppnade dörren och släppte in dem. Ty tack vare dem har jag nog tagit ett av de klokaste besluten någonsin – den att bosätta mig i en vänlig och lugn liten kuststad. Frågan är vilken ny spännande karaktär som väntar runt hörnet och hur vårt samarbete kommer att påverka mig. Tänk om jag kastar mig in i ett nytt äventyr?

Så, kära läsare, var noga med vilka romanfigurer du umgås med. Du vet inte vilket inflytande de kan komma att ha på ditt eget liv…

//Annika Estassy

Annika Estassy – Om att våga ta språnget