”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

Alla blir väl lite galna ibland?

IMG_3277_print
Fotograf: Patrik Nilsson

Det finns nog inget som skrämmer mig mer än tanken på att förlora förståndet – att inse att ingenting är som jag trott – att jag inte kan lita på mig själv. Att bli galen.

Det är precis det som händer Hannah i boken Lägret. Hon har åkt med sin kompis Emil på ett konfirmationsläger, inte för att hon är intresserad av Gud och Jesus utan för att hon är orolig för Emil, som har varit låg och uppfört sig märkligt under en längre tid. Men inget blir som Hannah tänkt sig. Emil tar avstånd från henne, och lägerledaren Amanda förklarar att det är något speciellt med Hannah när hon får höra att Hannah går i sömnen.

När något fruktansvärt händer en natt i skogen faller hela Hannahs värld samman. Hon vet inte vad hon ska tro. På något sätt verkar hon vara inblandad – men hon förstår inte hur. Vet hon vem hon är egentligen? Vet hon vad hon gjort? Människorna omkring henne på lägret verkar så trygga i sin kristna tro. Men Hannah blir alltmer osäker och rädd. Skuldkänslor och hemligheten om det hemska som hänt äter henne inifrån. Amanda pratar om ondskan som ständigt hotar de goda krafterna och Hannah börjar undra vilken sida hon egentligen befinner sig på. Kan man vara ond utan att vara medveten om det?

Jag brukar känna som Hannah ibland. Eller rätt ofta. Vissa människor är så säkra – på hur det ska vara, på vad som är rätt och vad som är fel, på vad som är fint och vad som är fult. Ibland är jag så avundsjuk på dem. Det verkar så skönt att sitta inne med alla svaren, att veta att man alltid gjort sitt bästa, vart man är på väg och varför. Själv är jag nog oftast ganska osäker. Det finns alltid så många olika svar och sanningar – och vägar.
0000061388
Och ibland kan man bli rädd för att göra fel, att inte passa in. Man kan bli så rädd att man inte kan tänka. Då kan det hända att man lyssnar mer på andra än på sig själv. Det kan vara så enkelt och ibland vill man ha enkla svar. Oftast svarar någon som är säker, säker på vad som hänt, hur och varför.

Men det kan hända att andras svar skaver. Någon annans sanning kan bli en anklagelse, något som gör oss osäkra. Kanske känner vi inte alls igen oss. Kanske får andras berättelser det att låta som om det är vi som är hemska, självupptagna och elaka monster. Och ibland kan andra vara så övertygande att man börjar tvivla på sig själv. I värsta fall skrämmer de oss, och får oss att tro att vi förlorat kontrollen, att vi blivit galna. Rädsla och osäkerhet kan göra hemska saker med oss. De kan göra oss arga, förvandla oss till idioter, få oss att vara elaka och göra korkade saker. Och plötsligt står man där och inser att man blivit exakt det där monstret som någon anklagat en för att vara.

Skräck och rädslor är för mig oftast pirrigt och underhållande, men när de handlar om mig själv och min självbild är det inte alltid lika roligt. Men jag har insett att jag tycker att det är okej att vara osäker. Och ibland tycker jag både två och fyra olika saker samtidigt. Jag har helt enkelt blivit mer säker i all min osäkerhet. Det är inte livsfarligt att göra fel och det är faktiskt inte farligt att vara rädd – det bara känns så. Och som Norman Bates så vackert uttryckte det i Psycho: Alla blir vi väl lite galna ibland …

//Lena Ollmark

Alla blir väl lite galna ibland?