Boken om Frida Wallberg

blogginlagg_Frida_Malin_5077sv_Foto_Ola_Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Boken om Frida Wallberg
en medförfattares bekännelser

Förr hette det spökskrivare. Då upprätthölls illusionen att idrottsstjärnor, företagsledare och andra storheter skrev sina självbiografier på egen hand. I dag är medförfattaren synlig och delaktig i processen på ett helt annat sätt. För bokens skull är det bara bra – två hjärnor tänker bättre än en!

Idén till Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv kom från Frida själv. Hon hade vigt sitt liv åt boxningen sedan tolv års ålder, blivit världens bästa kvinnliga boxare – och sedan fått en hjärnblödning som nästan avslutade hennes liv, mitt under en titelmatch på hemmaplan i Stockholm. Ett knappt år senare var hon på benen igen och åkte Vasaloppet – precis enligt sitt livsmotto: »alltid lite till«. Det hade hon lärt sig av sin far, det finns alltid lite kraft kvar att plocka ut även när du tror att kraften är slut.

Men det fanns en berättelse bortom det där, bortom mediernas bild av boxaren Frida som aldrig vek ner sig. Det var tankar som hade börjat flyta upp till ytan hos Frida när elitkarriären plötsligt tog slut, när världsmästaren plötsligt skulle bli en vanlig Frida. Frida och jag hade träffats en del när jag intervjuat henne som sportjournalist på Göteborgs Posten, och nu – efter Vasaloppet – undrade hon om vi skulle göra en bok tillsammans.

Jag märkte direkt att här fanns en intressant livsberättelse. Det kändes viktigt för mig. Många blev medvetna om Frida Wallberg först i samband med hennes skada, och det är klart att den också får ett stort utrymme. Men jag ville att det skulle finnas mer att berätta, en historia före och en historia efter. Det fanns en röd tråd i hennes liv och beslut som ledde fram till den där fruktansvärda kvällen i juni 2013.

När vi satte igång hade det bara gått ett år efter hennes hjärnblödning. Vi märkte snabbt att Frida inte var redo, varken fysiskt eller mentalt, för att orka fokusera på ett sådant projekt. Vi tvingades sätta jobbet på paus, främst för Fridas egen hälsa och välmående. Våren 2015 hörde hon av sig igen. Hon sade att hon fortfarande kände sig sugen och hade saker som hon ville berätta om. Då började vi om.

Våra första samtal var övergripande, så att jag skulle få ett kronologiskt grepp om hennes liv från barndomen fram till i dag. Därefter berättade jag vad jag tyckte mig se i hennes historia och hon kände efter vilka bitar som var viktigast för henne. Utifrån det har vi koncentrerat oss på enskilda perioder eller händelser i hennes liv. Frida har pratat, jag har ställt frågor och antecknat. Sedan har jag skrivit ihop texter som vi gått igenom tillsammans, fixat och putsat tills vi varit nöjda båda två. För Frida var det väldigt viktigt att vi inte skulle skriva en boxningsbok, utan att det skulle vara en livsberättelse. Över 40 000 följare på Facebook har inspirerats av henne och stöttat hennes kamp för att komma tillbaka till ett vanligt liv efter hjärnskadan. De följarna kommer inte i första hand från kampsportsvärlden, utan det är »vanliga människor« som ofta själva haft en stor motgång i livet och som funnit kraft och motivation i Fridas berättelse. För Frida var det viktigt att hennes bok är för dem.
alltidlitetill
Vi kom överens om att inte sätta upp några spärrar eller ha några hemligheter, i våra första samtal fick ingenting censureras eller utelämnas. Det väntade vi med till nästa steg, där vi då kunde sortera bland känslor och minnen för att komma fram till vad som var mest relevant.

Det finns mörka delar i boken – Frida har haft en tuff uppväxt och det har inte heller varit lätt att vara kvinnlig pionjär i en machovärld som boxningen. Frida är väldigt öppen med svagheter och snedsteg, både egna och andras. Det som har varit viktigt för mig i min roll har varit att verkligen prata igenom bitarna som är känsliga, både för Frida och för människor i hennes omgivning. Att hon reflekterar ordentligt över varför hon känner som hon gör just nu i livet, att försöka förstå varför just dessa händelser blivit betydelsefulla när hon nu blickar tillbaka på sitt liv.

Hon bär både på det mörkaste mörker och det ljusaste ljuset inom sig. Det gör henne väldigt intressant. När Frida berättar om sin tuffa uppväxt och funderar på hur den format henne är det inte en motsättning till att hon älskar sina föräldrar i dag. Frida säger att arbetet med boken fungerat som en terapi för henne, och att hon förändrats längs vägen.

Även om det inte var meningen från början så är jag i dag glad att vår process drog ut på tiden. Frida har gjort en mental jätteresa efter skadan. I dag kan Frida se att den drivkraft som gjorde henne så framgångsrik också ledde till att hon inte varit snäll mot sig själv i alla lägen. Det är en självinsikt hon fått när hon har tillåtit sig att se tillbaka i lugn och ro. Eftersom hon har haft någon att diskutera med, så har hon också fått syn på saker och mönster som hon kanske inte upptäckt på egen hand – det är den stora fördelen med att vara två kring att skriva en självbiografi.

För Fridas del handlade de nya insikterna mycket om vad hennes pappa fick utstå som liten och vad han tog med sig till sin fostran av Frida – och hur Frida nu vill bete sig mot sina egna döttrar. Det är spännande, vad får man med sig och vad för man vidare i arv till nästa generation? Jag tror det finns så många familjer som lever hela livet tillsammans utan att prata om sina relationer. Väldigt få går på djupet så som Frida nu har gjort.

//Malin Jonson

Boken om Frida Wallberg

En ung kvinnas våldsamma liv

ida1Jag är Ida: En ung kvinnas våldsamma liv
Hej på er! Ida Holmsten heter jag. 2013 gav jag, tillsammans med journalisten Theodor Lundgren, ut boken Jag är Ida.

Min bok handlar om mig, både som vuxen och som barn. Jag har inte haft en spikrak väg genom livet. Har nog haft fler hinder på min väg än vad många ens upplever under en hel livstid. Men alla dessa hinder, alla motgångar, har format mig till den jag är idag. Till den jag blivit.

Jag brukar inte vilja avslöja så mycket om Jag är Ida: En ung kvinnas våldsamma liv för de som ännu inte har läst den. Men det jag kan säga är att det här är en viktig bok. Inte för att det är jag som gett ut den. Utan för att jag är tjej.

Vi ser ofta att män som har haft en tuff uppväxt och senare blivit kriminella släpper böcker om sina liv, sina brott. Men i regel syns inte vi kvinnor.
I den här boken får jag äntligen berätta det som jag hade burit på, och ingen kan avbryta mig. Det var första gången jag fick komma till tals och ”prata” till punkt utan att bli avbruten. Och det är viktigt. För som kvinna syns man inte, man hörs inte, man finns inte.
ida2
Idag lever jag ett bra liv. Med fyra helt fantastiska barn och sambon Tobias. Jag pratar öppet om mitt liv. Skäms inte längre. För just när allting hände, så hade jag inget annat val, jag kände inte till några andra val.

Nu har min bok äntligen blivit ljudbok. Jag har lyssnat igenom den och känner mig sååå nöjd med slutresultatet! Jag hoppas att ni, som lyssnar på det här, tar till er boken med ett öppet sinne.
Boken är värd det.

Ha det gott!
Ida Holmsten

En ung kvinnas våldsamma liv

Ända in i märgen

Annika Taesler  2016.jpg
Fotograf: Nikolina Arcini

Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min säng, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Det är först efter flera minuter som jag inser vad det är han upprepar gång på gång – vad han och mamma och tydligen alla vet utom jag:

Att jag sovit i två veckor. Att jag kastats av en hästrygg. Att jag brutit nacken. Att jag blivit totalförlamad.

Tolv år nu, och några månader till. Ända sedan jag lämnade de kala väggarna på neurointensiven har vårdpersonal och vänner – och senare publik när jag varit ute och föreläst, främmande människor på fester och inte minst min man – vräkt ur sig samma replik: ”Du måste skriva en bok!”

Måste jag det? Finns det något allmänintresse i min privata, svartaste erfarenhet? Är jag rent av skyldig att påminna om livet efter några av alla bilolyckor, dykningar på grunt vatten och – jodå – självmordsförsök vi snabbt skummar igenom tidningarnas notiser om, innan vi rusar vidare mot dagishämtningar och jobbmöten? Eller är det tvärtom: vem, förutom min man, mamma och kompisar bryr sig om just den här berättelsen, 43840där varenda mening och knapptryckning uteslutande handlar om mig? Går det ens att tänka sig något mer narcissistiskt?

Från början svarade jag inte när folk tjatade. Smålog lite, förhoppningsvis klädsamt anspråkslöst, och låtsades inte om att ett embryo till manus redan fanns i min dator. Anekdoter om människor och händelser, nerkastade för mitt eget minnes skull och utan tanke på vad som är intressant för gemene man. Det var först när jag fått distans nog att inse att min katastrof går hand i hand med skilsmässor, missbruk, dödsfall – eller i vilken form sorg än behagar komma till oss – som jag hittade ett läge där mitt liv förvandlades till något litterärt. Där sjukhuset var miljön, olyckan en intrig med dramatiska kurvor, och mitt 24-åriga jag en karaktär: En förtvivlad liten tjej som fick hela sin värld raserad, och som betedde sig precis så desperat som många som varit i kris kan vittna om i efterhand. Henne måste jag distansera mig från. Objektifiera. Utan att göra avkall på varken mina känslor eller minnen.

Och nu ska hon bli allas egendom. Någon man kan antingen älska eller irritera ihjäl sig på, som Mary Bennet i Stolthet och fördom eller Bella i Twilight eller valfri jag-är-polis-och-ser-av-en-händelse-ut-som-en-fotomodell-brud. Bara att jag inte skapat henne för att folk ska störa sig. Hon är jag. Eller var, åtminstone. Och jag var hon.

Så till sist är det upp till mig. Jag som måste skriva tillräckligt bra, som måste kunna förklara – försvara? – sorgen som vällde över och närapå dränkte mig, som lava över mitt privata Pompeji. Som måste få er att förstå min väg – lika mycket som att mitt liv faktiskt inte tog slut i det där fallet. Att Annika i dag är en vanlig villamorsa, med föräldramöten och lattefikor och charterresor och uppsatsseminarier i kalendern. Att hon är glad, mår bra, har (galg)humor. Och kanske viktigast av allt: att låta er bli underhållna under läsandets gång. En utmaning nästan lika stor som en bruten nacke.

//Annika Taesler

Ända in i märgen

Tommy Körberg in på livet, både privat och musikaliskt!

Sjung tills du stupar“ 
Författare: Tommy Körberg
Uppläsare: Tommy Körberg

Jag hade inga förväntningar på boken mer än att jag ofta gillar biografier. Kan inte säga att jag visste så mycket om Tommy Körberg, bara att han sjunger bra och har varit rubrik i kvällstidningar vid några tillfällen.

I boken berättar Tommy väldigt öppet om sitt liv, sina erfarenheter, misstag och framgångar. I kommentarer och recensioner jag läste innan boken verkar flera tycka att han är självgod och pompös, men jag tror faktiskt att han bara vill berätta sin historia ur sitt perspektiv, han är inte ute efter att tala illa om andra eller skriva dem på näsan. Har man dessutom en talang som är lika stor som Tommys så har man kanske rätt att vara lite självgod.

Med det sagt så är jag tudelad när boken är slut. En del av mig känner att boken hade mycket fokus på Tommys privatliv och det intresserar mig inte allt för mycket.
Den andra delen av mig är klart imponerad för Tommy kan sin musik och musikhistoria och hans röst har tagit honom på flera spännande musikaliska äventyr. Han har verkligen gjort allt från rockband, via visor, musikal till dansband och det ger stort intryck.

Boken lämnar ett sug efter att dyka ner i musiksamlingen och grotta ner mig i gamla och nya godingar!

Sjung tills du stupar får 4 svaga Storytel S i betyg.

Tommy Körberg in på livet, både privat och musikaliskt!