”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

lognernastrad_bloggen_banner
Lögnernas träd har vunnit det prestigefulla priset Costa Book of the Year och har hyllats av en stor skara läsare. När den äntligen kom som ljudbok var vi så nyfikna; vad kunde det här vara? En suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörstande.

michelle_fakta_profilbeskrivningar
Michelle: Lögnernas träd var verkligen en sådan där mystiskt, dimmig och brittisk bok som föll mig helt i smaken med sin touch av fantasy. Jag kunde se berättelsen spela upp sig i mitt huvud samtidigt som inläsaren Agnes Forstenberg gav boken en röst. När vi diskuterade den här boken i gruppen kunde jag helt instämma med de övriga om att berättelsen har flera dimensioner/fokusområden: det är mor- och dotterrelationen, syskonrelationer, maktkamp, kvinnosynen, far- och dotterrelationen, mansrollen, humorn mellan raderna, spelet mellan främlingar, utanförskap, om att fela och mycket mer. Det enda som jag reagerade lite negativt på var att en del saker (som kändes självklara för mig) blev lite väl tydligt förklarat i boken men kanske behövs det för en yngre publik? … eller kanske behövs det för att inte feltolka författarens budskap? Missa inte denna läsupplevelse!

mia_profilbeskrivningar
Mia: För mig räckte det att få se omslaget till den här boken för att jag skulle vilja läsa. Det påminner en hel del om Pans labyrint som är en fantastisk film. Och jag blev inte besviken av Lögnernas träd heller. Den har precis den där mystiken som utlovas, och miljön är både mörk, skrämmande och magisk. Det märks också att författaren vill belysa kvinnans underordnade ställning i 1800-talets England, vilket jag tycker att hon gör riktigt bra. Faith är en stark karaktär som utmanar patriarkatet på de sätt hon kan, mycket genom mod och list. Men Lögnernas träd är så mycket mer än så. Det är en deckargåta med inslag av arkeologi, vetenskap och religion, med den 14-åriga Faiths kamp i centrum. Dessutom är det en mycket fin inläsning av Agnes Forstenberg!

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Innan jag började lyssna trodde jag att Lögnernas träd skulle vara mer av en fantasy än den faktiskt visade sig vara. Men det glömde jag snabbt bort och istället sveptes jag med i ett ruggigt 1800-tals mysterium.

Det är inte ofta en bok påverkar mitt humör så som Lögnernas träd gjorde. Jag var riktigt arg och frustrerad över hur Faith behandlas bara för att hon är flicka. Det skär lite i hjärtat när hennes bror inte får använda sin vänsterhand och när deras mamma inte hinner med att visa kärlek till sina barn. Men det gör ju också att jag hejar på lite extra när Faith väljer att gå sin egen väg oavsett vad någon annan säger.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Lögnernas träd var en av mina absoluta favoriter förra året. Plöjde den under ett par dagar precis i början av semestern och kunde sedan inte sluta tänka på den. Den har så många element (historia, fantasy, klassik deckargåta, kvinnokamp, uppväxtskildring) att den kan passa nästan vem som helst. Jag älskar att få följa 14-åriga Faith och hennes sätt att outtröttligt kämpa för att ställa sin fars mördare till svars. I en värld som helst ser att hon håller sig så osynlig som möjligt gör hon sig obekväm, tar plats och utmanar både sig själv och sin omgivning på så många sätt. Hardinge har dessutom en fantastisk förmåga att skildra denna historiska miljö och det är inte långt ifrån att jag som läsare kände saltstänket från havet och de kalla vindarna som drar över den lilla ö som boken utspelar sig på.

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Efter att Jenny hypat den här boken var jag helt övertygad om att jag skulle älska den från första stund. Det gjorde jag inte. Det tog helt ärligt ett tag innan jag kom in i den, men när jag väl gjorde det så kunde jag inte sluta lyssna!

omdugillar_lognernastrad.png

”Lögnernas träd” – Vad tycker vi?

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

kallocain_blogginlagg
Det ges ut mängder med dystopier; böcker som handlar om en dyster framtid. Kanske kan man säga att det blev riktigt stort med Hungerspelen, men en av de allra första dystopierna som släpptes var Kallocain av Karin Boye.

jill_profilbeskrivningar
Jill: Boken var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Trodde att det skulle vara ännu lite mer sci-fi och förklaringar kring varför samhället såg ut som det gjorde, men det var betydligt mer fokus på huvudkaraktärens tankegångar och idéer. Tycker att det är svårt att uppskatta böcker där en inte sympatiserar med karaktären, som jag tolkar det som vill framföra en bekännelse men samtidigt inte verkar ångra sig så mycket.

Det som gör den läsvärd är språket, förstås, alla vackra formuleringar. Men det gör den också svårtillgänglig, trots förvånansvärt mycket likheter med nutida dystopier (kul)! Mycket dialoger för att komma fram till mycket små saker. För min del känner jag att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att verkligen kunna uppskatta den här sortens böcker.

bea_profilbeskrivningar
Bea: Man märker att Kallocain har några år på nacken, men kudos till Karin Boye att den än är relevant. Jag tyckte det var en lite väl lång startsträcka, men sen kom den i gång. Kanske gick det även lite lättare när jag bytte till ljudboken, för Leif Pagrotsky läser in den suveränt bra.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Ju längre tiden går, desto mer tänker jag på Kallocain. När jag lyssnade var det något som gjorde att jag inte kunde gå upp i det helt. Kanske var det Boyes något högtravande språk som satte sig lite i vägen? Men nu när det gått ett tag märker jag vilka tankar den väckt i mig. Jag fascineras av hur hon skildrar angiveri-mentaliteten som gör att alla ständigt är på sin vakt och hur äkta vänskap, kärlek eller andra förtroenden blir fullkomligt omöjliga. En annan sak som jag återkommer till är hur hon skildrar rädsla. Rädslan inför varandra och inför det okända. Kanske något att ha i tankarna när skräckpropagandan maler på framför våra ögon, gräver sig in i vårt medvetande och får oss att fatta dumma politiska beslut…

sandra_ny_profilbeskrivningar
Sandra: Jag blir lite besviken på mig själv att jag knappt kände till Kallocain innan jag började lyssna. Den är minst lika bra som George Orwells 1984 och jag blev förvånad att den faktiskt gavs ut ett par år innan. Båda är ett utmärkt exempel på var den dystopi-genre, som vi nästan drunknar i idag, en gång började.

Boken utspelar sig i ett framtidssamhälle där staten har total kontroll över sin befolkning genom propaganda och övervakning. Det är tydligt hur den speglar rädslor för hur det såg ut i Ryssland och Tyskland under verklighetens 40-tal.

Den håller ett rätt långsamt tempo. Vi är så vana vid att dagens YA hjältinnor nästan innan boken börjar har en magkänsla om att ”något är fel”. Men jag tycker det är intressant att se hur djupt hjärntvättad huvudkaraktären Leo är och hur svårt det kan vara att ifrågasätta det man trott vara självklart.

sissel_profilbeskrivning
Sissel: Kallocain har för mig alltid varit en sån där bok som man “borde ha läst”, och nu förstår jag varför! Jag tyckte att karaktärerna var intressanta – de ska ju vara så uniforma och grå enligt samhället i boken, men jag tror att det var just det som gjorde att de ändå fick lite djup, jag gillade hur de utvecklades och att man sakta, och ibland plötsligt, fick ändra perspektiv och åsikter om dem!

Jag tyckte att det ibland kunde vara lite svårt att hänga med i det gammaldags språket (trots Pagrotskys fenomenala inläsning!), men nu när jag har läst klart den så kommer jag på mig själv med att ibland fundera över storyn och ideerna i boken. Den fick åtminstone mig att reflektera över livet och samhället, som en bra dystopi ska göra!

evelina_profilbeskrivning
Evelina: Det verkligt vackra med Kallocain är det mänskliga som framträder hos de testpersoner som huvudpersonen Leo Kall använder för att prova sitt sanningsserum. I romanens totalitära stat där alla tvingas vara vaksamma och misstänksamma, även mot sin egen familj, existerar inte möjligheten att känna tillit och skapa starka band till andra människor. Att detta ändå är det som försökspersonerna i Kallocain mest av allt längtar efter blir tydligt under experimenten när de tvingas dela med sig av sina mest personliga tankar.

Deras bekännelser och Kalls reflektioner kring det som avslöjas är vad som gör Kallocain särskilt läsvärd, men hela den värld som Karin Boye skapar med sin roman är tankeväckande och budskapet rörande.

omdugillar_thehandmaidstale

För dig som gillar The Handmaid’s tale!

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

blogginlägg_taitu_text.png
Romanen om Maj av Kristina Sandberg hyllades och älskades av nästan alla. Men visste du att Sandberg kom med en annan roman innan denna trilogi? Ta itu kom ut första gången 2003 men har inte blivit ljudbok förrän nu. Vi var så klart tvungna att lyssna!

lina_profilbeskrivningar
Lina S: Ta itu av Kristina Sandberg var en riktigt ångestfylld lyssning och det är svårt skriva om den. Den är så konkret, redovisande, humorlös så det är också svårt att värja sig från Maria. Tur att jag bara har 15 minuter till jobbet, för längre stycken skulle jag nog inte orkat lyssna på henne.

Samtidigt är det ju helt vansinnigt bra skrivet och Sandbergs Maj-böcker är ömma favoriter. Så med detta sagt, här är min recension:

Kristina Sandberg är en favorit efter Maj-böckerna. Här får vi istället följa mamman, hustrun, kollegan, den duktiga dottern Maria.

Det är nästan obekvämt att lyssna, det skaver och känns emellanåt klaustrofobiskt att höra den dagbokslika berättelsen. Här finns inte ett överflödigt ord. Marias vantrivsel och vanmakt att inte passa in och räcka till, går sakta in i en djup depression, kanske galenskap. Berättelsen utspelar sig under ett år under 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara en nutidsberättelse. Vansinnigt bra skrivet. Så mycket finns där, emellan orden.

louella_profilbeskrivningar
Louella: En viktig bok som påminner om att frihet och jämlikhet absolut inte är en självklarhet, att vi fortfarande måste kämpa för den rätten varje dag, men att oändligt många kvinnor kämpade och offrade så mycket mer – före oss, för oss.

Alla längtar vi efter att få komma ifrån vardagen, men Maria längtar nog mer intensivt än de flesta. Den här berättelsen skildrar tiden då den första gryende aningen om en möjlig frihet blir åskådlig, att man kanske kunde våga ta ett stolt steg bort från diskbänken. Så mycket mer skrämmande blir paniken när Maria inser att det är en omöjlighet för henne. Då blir det bara tyst och stumt både inuti och runtom henne. Hon går sönder.

Erika_ROMAN_profilbeskrivningar
Erika: Jag är ett stort fan av Maj- trilogin och försökte hålla mina förväntningar på Ta itu nere för att inte bli besviken. Den är ändå skriven ett par år innan Att föda ett barn och har ju faktiskt (tyvärr) inget alls med Maj att göra.

Just den här genren av svensk diskbänksrealism ligger mig varmt om hjärtat och jag gillade verkligen Ta itu, mina dämpade förväntningar till trots. Det är en helt klart läsvärd roman som står sig stark i Maj- konkurrensen.

linaj_profilbeskrivningar
Lina J: Ta itu skrevs innan Att föda ett barn, och visst anar man att Marias 1970-tal är ett frö till Majs 1930-tal. Kvinnor som har fastnat i ett liv som inte är vad de innerst inne drömde om, fångade av samhällets konventioner. Den som är sugen på feelgood får leta någon annanstans. Men Ta itu är definitivt värd en lyssning för den som inte är rädd för lite feelbad och som tycker om Kristina Sandbergs Maj-trilogi.

taitu_banner_omdugillar

Ta itu/Kristina Sandberg: Vad tycker vi?

Simon vs The homo sapiens agenda

homosapiensagenda_ungdom_blogginlagg
Ibland bara ramlar man över böcker som man måste läsa, mycket på grund av titeln. Så var det med Simon vs. the homo sapiens agenda. Vi var ju tvungna att kolla in!

profil_ungdom_jennie
Jennie: Vi följer Simon, en kille som varken är speciellt populär men heller inte utstött. Han har vänner men den enda i hela världen som vet allt om Simon är hans internetkompis ”Blue”.

Simon träffade Blue i ett chatrum för homosexuella. Blue går också på Simons skola men de har aldrig träffats – vad de vet. Med varandra kan de prata om allt mellan himmel och komma ut-processer och de är väldigt noga med att inte säga för mycket för att den andra ska kunna lista ut dem han är.

Det jag tycker är roligt med den här boken är igenkänningsfaktorn. Under tiden jag lyssnar känner jag ibland lukten av min gamla högstadieskola och känner de där pirrande förväntningarna som ibland kan uppstå i en korridor mellan lektioner.

Jag tycker det är en fin historia om att hitta rätt på sig själv för att det är inte alltid så lätt.

ungdom_karin_beskrivning
Karin: Den här boken väcker massor av minnen från tiden som runt 16-17, inte helt utan ångest. Jag tycker Simons beskrivning om hur han själv hela tiden förändras och blir som en ny person, som han måste lära känna och vänja sig vid, är väldigt träffande. Tiden är lång, känslorna är stora. Vänner är viktiga, viktigare än familjen, och behovet av ett eget rum, tid att tänka och få landa i vem man är, är enormt. Jag tycker det beskrivs suveränt bra i boken. Dessutom går hans intresse för musik och viss fixering vid en del band rakt in i mitt hjärta och gör Simon till en mycket sann, trovärdig romankaraktär.

jennyZ_profilbeskrivningar
Jenny Z: Småskrattade mig igenom stora delar av den här boken, tycker att huvudkaraktären Simon har ett så roligt sätt att se på och läsa av sin omgivning. Samtidigt är han en komplicerad karaktär som inte riktigt ser hur hans eget agerande påverkar vännerna i hans omgivning, det ger berättelsen en spännande nerv. En bok som får en att skratta och dessutom får en att ifrågasätta vad som klassas som normen i dagens samhälle – kan det bli bättre?

ungdom_angelica_beskrivning
Angelica: Jag tycker den här är så himla charmig, jag gillar Simon och hans humor. Jag har en förkärlek för såna här karaktärer, såna som är roliga, charmiga och lite förvirrade. I perioder är boken lite långsam men den får mig ändå att le och jag är glad över att jag lyssnade på den. Och uppläsningen – så himla bra!

mia_profilbeskrivningar
Mia: Jag hade lite svårt att komma in i boken till en början, delvis för att jag behövde vänja mig vid inläsaren tror jag. Det är något med amerikanska inläsare som låter lite robotaktigt i mina öron! Men ganska snart flöt det på, och den centrala kärlekshistorien mellan Simon och den mystiska Blue som han mejlväxlar med är så spännande att det inte går att sluta lyssna förrän en får reda på vem Blue är, och hur det ska bli när de till slut ses i verkligheten – om de ens kommer dit. Berättelsen berör svåra ämnen som att komma ut som gay och knepiga relationer i skolvärlden på ett lättsamt och charmigt sätt.

simon_Vs_homosapiensagenda_omdugillar

Simon vs The homo sapiens agenda

Vår Gunnar är äntligen här!

Idag kan vi stolt berätta att vi släpper vår allra första egenproducerade ljudbok. Vi är också extra glada över att ni, våra lyssnare, har varit en del av produktionen. För ett år sedan valde ni ut Wilhelm Hansson som den bästa inläsaren av Bob Hanssons roman Gunnar och idag kan vi stolt presentera resultatet.

Vi ger er Gunnar av Bob Hansson:

Ja, vem är han, denne Gunnar? Det beror förstås på vem som läser eller lyssnar. Vissa kommer att tycka att han är sjukt irriterande, andra kommer att älska honom och“ många kommer säkert att känna igen sig i honom, vare sig de vill det eller ej.

Jag har själv gått igenom alla dessa faser under min relation med Gunnar. Jag har både svurit och småfnissat om vartannat.

Gunnar är en man som har fått ett nytt hjärta. Några månader efter operationen börjar han få minnen och känslor från personen som hade hjärtat tidigare. Samtidigt försöker Gunnar hitta fotfästet och få tillbaka livsglädjen efter att hans fru dött i cancer.

Jag älskade den naiva Gunnar allra mest. Som här när han frågar sitt 4-åriga barnbarn om han ska köpa en motorcykel:

– Jo, för att farfar funderar på att köpa en. Vad tycker du om det?

“ – Det vet jag inte.

– Men tycker du att det verkar vara en bra idé? Eller tror du jag kan vara för gammal?


Återigen tittar Conny på mig som om jag vore dum i huvudet. Och jag blir upprymd. Conny kan man lita på. Naturligtvis är jag inte för gammal.

Ja, man kanske måste vara där för att se humorn i det här.

Så lyssna!

Vår Gunnar är äntligen här!