Lustjakt – Spänning och kärlek

AnnikaochVeraVi debuterade med Lustjakt för åtta månader sedan. Det är en deckare kombinerat med relationsdrama. Att det blev just den genren är för att vi inspireras av spännande miljöer med historia som t.e.x gruvor, stålverk, ödehus men också av kärlek. Den kan vrängas i oändliga varianter. Människor kan göra de mest bisarra gärningar i kärlekens namn.

Vi skriver tillsammans som en författare, men oftast i varsina kapitel. Den ena håller i deckartråden och den andra i relationsdramat. Sida vid sida vävs brottsgärningar ihop med livsöden till en spänningsfylld mix.

Att leva och dela äktenskap, nöjen och intressen med kvinnan i sitt liv är obeskrivligt. Vi uppehåller oss ständigt i samma världar, vare sig det handlar om fyndet av ett lik i manus eller hämta barnbarn på dagis i det verkliga livet. Tvåsamheten i författandet ser vi därför som en fördel.

Kärleken till varandra är bakgrunden till att vi började skriva. Gemensamt startade vi bloggen och insåg att vi formulerade oss på liknande sätt. Den genererade i stort intresse hos allmänheten. Uppmärksamheten och skrivlusten gjorde att vi tillsammans blåste liv i ett gammalt manus som Annika hade liggandes i byrålådan. Det föll sig naturligt att använda oss själva som mallar för ett par av karaktärerna.

När boken var skriven erbjöd den nya utmaningar, nämligen omslaget. Vi ville göra läsaren nyfiken och skapade en serie polaroidbilder med händelser tagna ur boken. Att jobba med bilder tillsammans blev ännu en gemensam nämnare. Under en berikande process växte idéer till färdig produkt.

Lustjakt har fått många, fina recensioner och därför tror vi att den kommer motsvara detta även som ljudbok. Ljudboken är uppläst av Viktoria Flodström. Bättre present än så kan man knappast få till den 4-åriga bröllopsdagen som vi firar den 23 mars!

Trevlig lyssning!
// Annika & Vera Ahlverström

AochVBröllop
Fotograf: Amanda Lindholm

 

 

Lustjakt – Spänning och kärlek

Författaren bakom Ö-vikserien!

Ingemar Dahl
Foto: Birgitta Tillgren

Mina deckare utspelar sig i den lilla byn Banafjäl som ligger två mil norr om Örnsköldsvik. Byn finns i verkligheten och jag växte upp och bodde där till 20-års ålder. Fortfarande har jag mycket kontakt med hembygden i form av en sommarstuga, även om jag inte bor där permanent för tillfället.

Att förlägga handlingen i byn långt från storstäderna kändes naturligt och även som ett nytt grepp när jag började skriva.

Mina huvudpersoner är Leonard Bengtsson, 50+, som har svårt att hålla sina kommentarer för sig själv och gärna driver omgivningen till vansinne med dåliga vitsar och lite practical jokes. Gillar inte alltid att hålla sig inom polisens strikta regler. Han är liksom jag också uppvuxen i Banafjäl och bor också där.

Hans motpol är Ronny Nyberg, 40+, en mer strukturerad polis, som bor med sambon Hanna och bonusbarnet Filip i grannhuset.

Sofia Hägglund, runt 30 år, arkeolog som är född i Skeppsmalen, en bit från Banafjäl. En pigg tjej som aldrig håller tyst i diskussioner och har ett stort hjärta som klappar för rättvisa, miljö, feminism etc.

Kalla stjärnor blinka, första boken i Ö-viksserien, har en parallellintrig som utspelar sig på yngre stenåldern 2500 år f.kr. där man får följa den för mord orättvist beskyllde unge Vibjörn och hans kamp med sin käresta Seigun att återta sin plats i stammen. Historien vävs ihop med nutidsintrigen eftersom en utgrävning påbörjas i Banafjäl där också några lik upphittas.

Tre böcker till i samma serie har jag skrivit, Snörök, Rädsla och Dubbelnatur och fler kommer det att bli.

Må er lyssning förhoppningsvis börja och ta er med till en miljö med lantliga original, humor och långt från förhörsrum med bandspelare, obducentprotokoll i tre kapitel och alkoholiserade poliser. I mina böcker är det personerna runt omkring som har diverse problem istället.

//Ingemar Dahl

övikserien

Författaren bakom Ö-vikserien!

GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

unnamed.png
Foto: Sandra Birgersdotter

”Nej, det blir absolut ingen uppföljare”, svarade jag en läsare efter att förra romanen ”Kanske imorgon” hade kommit ut. Jag ville att berättelsen om Eva och Monikas starka vänskap skulle fortsätta fritt i läsarnas huvud, som miljoner olika versioner av deras fortsatta resa. Jag var redo för nästa berättelse och nya karaktärer och relationer.

Tre månader senare satt jag på bryggan på landet och tittade ut över sjön Voxnan – och plötsligt satt Eva och Monika där bredvid mig igen. Jag försökte vifta bort dem, för jag ville vara ifred, jag hade ju redan planen för nästa bok klar i huvudet och var redo att sätta den på pränt. Jag försökte förklara att vi redan hade umgåtts dag och natt i flera år och att jag hade tänkt gå vidare. Men de var envisa. De satt där hela kvällen medan solen gick ned bakom de blå Hälsinge-bergen och viskade i mitt öra om vad som hände sen – efter det där slutet i förra boken. Slutet, som förvånade till och med mig när jag skrev den. Slutet som i alla fall jag trodde var slutet på deras vänskap. Slutet som.. (Nej, nu ska jag inte förstöra det för er som ännu inte läst eller hört ”Kanske imorgon”.)
0000054482
Men det var helt enkelt bara för mig att gå in i min skrivarlya (se bild nedanför), sätta mig ned och fortsätta på berättelsen om vänskapen som jag hade varit så säker på redan var slut. Och den berättelsen börjar med att Eva åker till Mallorca med sin man Patrik och en bucket list i sin hand, en sådan där lista på saker man vill göra innan man dör. Frågan är om hon är modig nog att genomföra dem…

Så jag hoppas att du vill umgås lite mer med Eva och Monika – och med underbara Alexandra Rapaport som talat in både ”Kanske imorgon” och uppföljaren ”Bara idag” som ljudböcker som finns här på Storytel.

Trevlig läsning och lyssning!
//Felicia Welander

PS. Det verkar dessutom som Monika och Eva inte vill ge sig – en tredje bok om dem finns redan färdigviskad i mitt öra. Men det blir nog den allra sista om dem. Tror jag. Kanske. Eller…?

unnamed
Foto: Felicia Welander
GÄSTBLOGGSINLÄGG AV FELICIA WELANDER

Gästbloggsinlägg av Josefine Lindén!

forfattarportratt_josefinelinden
Foto: Irini Michas/Creatriss

Jag får ofta frågan: “Är det du som är Caroline?” Well, hade det varit det är jag rätt säker på att ni skulle ha sett mig på kvällspressens löpsedlar … Varför kan jag inte säga utan att spoila saker för er. Caroline och Jonas bor i en fin lägenhet i Stockholm, bra jobb och så ni vet, men barnet fattas. Ni får lära känna dem lite långsamt i början men håll ut, sen blir det drama. “Det är inte en feelgood, inte en feelbad, det är en feel-ALL” som en bokblogg skrev när romanen kom. “En intrig som påminner om deckarens”, skrev Hallands Nyheter. Tiden går så långsamt när man tittar på den var faktiskt den första bok jag skrev färdigt. Sen dess har det blivit fem böcker till (om helt andra folk och saker), men Caroline och Jonas är fortfarande med mig. Uppföljaren har ringt länge i huvudet och nu är den på väg in i datorn med arbetstiteln: Det lilla huset på Borneo.

Mellan debuten och nu har jag skrivit tre biografier, en barnbok och en ungdomsroman. Jag återkommer dock alltid till att det är som allra roligast att skriva fiktion. att få låsa in sig ( i alla fall mellan dagishämtningarna) och bara HITTA PÅ saker. I Tiden går så långsamt när man tittar på den (japp sjukt lång titel), är allt ganska vanligt i början innan mycket händer på kort tid. Jag ville skriva något som var “unlikely but possible”, otroligt men möjligt. Alltsammans är researchat ner till minsta detalj. IVF-kliniken var nog inte helt hundra på att jag var sanningsenlig när jag mailade: “Ponera att man går igenom ett IVF med sin kille men råkar ligga med en annan man typ samtidigt? Kan han bli pappa då? Asså jag skriver en roman …” De bara, mm, okej, visst. Men de svarade snällt. Om det var möjligt? Det kanske Caroline kan berätta för er …

Fortsätt hemskt gärna att risa och rosa boken i recensionerna, jag läser och lär av allt! Tack och kram!

//Josefine

10399909_107443412825_6950426_n
Foto: Privat.
Gästbloggsinlägg av Josefine Lindén!

Charlotta von Zweigbergk gästbloggar!

charlotta-von-zveigbergk-1
Foto: Jan-Åke Eriksson

Aldrig hade jag kunnat ana att Fattigfällan skulle dra igång så mycket. När förlaget frågade om jag ville skriva Beatas historia tänkte jag att det skulle bli en viktig – men tyvärr smal – bok. Nu när den varit ute några månader har den hunnit bli Augustnominerad, den har gått till tredje tryckningen och den efterfrågas överallt. Varje dag får jag mejl från människor som känner igen sig men också tackbrev från läsare som fått nya insikter och en ny förståelse.

Jag har förstått att Fattigfällan fyller ett tomrum, det finns helt enkelt för få berättelser om hur fattigdom drabbar rent praktiskt och känslomässigt. Rapporter och siffror finns, men hur ska de bli begripliga om det inte finns en mänsklig historia som visar exakt hur det känns att till exempel gå från normalinkomsttagare till att stå i Frälsningsarmens soppkö? Hur fungerar egentligen vårt skyddsnät när någon blir långvarigt sjuk? Inte alls, kanske är det därför boken beskrivs som en riktig rysare där tanken ”det kunde ha varit jag” är skräcken.
fattigfallan
Min önskan är att alla, verkligen alla – men kanske allra helst de som inte tror att Beatas historia rör dem – ska läsa Fattigfällan. Vi behöver klura ut en lösning, det är inte värdigt ett modernt samhälle att vi har ett enda Beata-öde.

//Charlotta von Zweigbergk

Charlotta von Zweigbergk gästbloggar!

Sandra Gustafsson gästbloggar!

sandrag
Foto: Privat

Skrivandet började i grundskolan med korta noveller. I gymnasiet blev det längre noveller och på högskolan skrev jag uppsatser. En lärare på Socialhögskolan skrev i marginalen ”Du skriver som en författare – fast det kanske du är?” Då hade jag skrivit en bok, min självbiografi Maskrosungen. En berättelse ur barnets perspektiv, en vittnesskildring, en förklaring. Det blev början på något som förändrade mig totalt som person.

Jag som alltid satte mig längst bak i klassrummet för att inte synas, inte få frågor, inte sticka ut, inte ta plats, inte vara annorlunda. Plötsligt stod jag på scener runt om i landet med lampor rakt i ansiktet och visade bilder på mig själv som bebis, som 7-åring med ledsna ögon och en 12-årings revanschlystna flin. Jag som inte ville vara annorlunda var nu det helhjärtat inför hundratals åhörare under några timmar. Det förändrade mig på många sätt. Det gav mig energi och det gjorde mig trött, men framförallt gav det mig insyn i en värld som jag trodde att jag var ensam om att ha upplevt. Jag fick brev, mail, vykort och en gång ett telefonsamtal. Folk kom fram i pausen på mina föreläsningar och öppnade sina hjärtan, sade att ”Det här har jag aldrig berättat för någon.” Det var fint. Jag hade skrivit en bok där jag totalt blottade mig själv och undrade vem som skulle vilja läsa det. Idag har 30 000 personer köpt den boken.

Min senaste roman heter Hudlös, ett porträtt av en familj i kris och jag gillar sånt! Trasiga människor, elaka människor, ledsna människor i relationer som ställs inför trauman, inför liv och död. Svartsjuka, hat och kärlek. Jag skriver om människor som inte kan vara rationella längre, människor som har använt sina reserver. Människor som agerar på instinkt utan tanke på konsekvenser. Mina böcker är mörka och otäcka, precis som livet är många gånger. Jag kan sakna sanningshalten i vardagen, förstår ni vad jag menar då? Verkligheten. Det där som vi bär med oss i hemlighet, det där som pågår i husen och lägenheterna bredvid – det vi helst inte talar om. Det vi inte visar upp eftersom vi vill vara som alla andra, smälta in och inte ta mer plats än någon, bara vara lagom. Det skriver jag om.

//Sandra Gustafsson

Skrivplats Vik Österlen.JPG
Foto: Privat (Skrivhörnan)
Sandra Gustafsson gästbloggar!

Peter Erik Du Rietz gästbloggar!

04-du-rietz_foto-joakim-friberg
Foto: Joakim Friberg

Böcker är egentligen magi. Texten är det trollspö med vars hjälp läsaren kan frambringa syner, känslor och upplevelser som gör berättelsen levande och verklig, som tillåter att man utforskar sin egen oändliga fantasi. Det fantastiska är att denna magi är personlig och att varje enskild bok därför upplevs olika av alla som läser den. Personers utseende, röster och känslor liksom lukter, byggnader och miljöer existerar i lika många varianter som det finns läsare. Vilket också är anledningen till att så många blir besvikna på filmatiseringar.

Att skriva en bok är en lång process som skulle kunna kallas för ett arbete om det inte vore för att det var så roligt. När jag skriver förlorar jag mig för omvärlden och kliver in i den berättelse som utspelas för min inre syn. Figurerna i persongalleriet presenterar sig själva, tar mig vid handen och visar mig vart vi ska gå. Jag har försökt att använda synopsis, tidslinjer, karaktärsbeskrivningar och Scrivener, och har vid varje tillfälle misslyckats kapitalt. Efter bara några sidor börjar berättelsen leva sitt eget liv och ställer mig inför situationer vilka leder mig i en helt annan riktning än den jag hade tänkt mig. Ett exempel är Blakki och Blanka de Blacqueville i min skräckroman Natten jag dog. Jag blev lika överraskad som huvudpersonen, Carl Cronhammer, när de helt plötsligt dök upp. Den parallellberättelse som därmed tar sin början hittade jag inte på själv. Det var Blakki som berättade den för mig – så kanske finns det en smula magi även i skrivandet.

På samma sätt som jag använder magkänslan när jag skriver väljer jag genre efter humör. Att mitt första bokprojekt blev just en skräckis beror på att jag ville pröva något nytt. Rent språkligt sett finns det också något mycket lockande med skräckromantik, eftersom man tillåts vara målande och leka med ödesmättade känslor på ett sätt som bäst låter sig göras med ordvändningar och uttryck som i många andra sammanhang skulle uppfattas som överdrivna.
40851
Jag fann det inspirerande att förlägga Natten jag dog ett par hundra år tillbaka i tiden och jag är noga med de historiska detaljerna. En recensent kallar boken för: ”En mycket lyckad hybrid mellan skräck och historisk roman.” Jag är stolt över det omdömet.

Berättelsen börjar och slutar i Göteborg, en plats som har mycket att erbjuda den historieintresserade. Under 1700-talet var det en starkt befäst garnisonsstad där utegångsförbud rådde efter mörkrets inbrott; ett faktum som bidrog till att skapa mitt odjur, Carl Cronhammer. Han är ingen vampyr (jag nämner inte ens det ordet), utan en vrik. För att beskriva dessa varelser har jag byggt upp en mytologi som kastar nytt ljus över de monster vi redan känner, såsom varulvar, vampyrer, skogsrår och gengångare, och ger därmed också en förklaring till hur någon som Carl Cronhammer faktiskt skulle kunna vara möjlig.

Tillåt mig att ta med dig på en spännande, främmande och bitvis ryslig färd genom århundradena. Tillåt mig att vara ditt trollspö.

fo%cc%88rfattarlyan-p-e-du-rietz
Skrivarlyan!

Peter Erik Du Rietz
Hemsida: http://www.pedurietz.nu/

Peter Erik Du Rietz gästbloggar!