Sauk, Silfverbielke och överdos av sex

Återvändaren“ 
Författare: Dag Öhrlund,Dan Buthler
Uppläsare: Stefan Sauk

Silfverbielke är tillbaka! Ja, det förstår man redan av titeln på boken; Återvändaren.
Efter att ha levt under falsk identitet i USA så bestämmer sig Christopher Silfverbielke att det är dags att åtevända till Sverige. Han vill tillbaka till den kvinna han älskar, psykologen Mariana Granath och det är dags att se till att lilla mamma har det bra.

Silfverbielke hyr en villa i Spanien och bestämmer sig för att han, Mariana “ och mamma ska flytta dit och leva ett lugnt liv tillsammans, pengar är inget problem. Han inser att Mariana kanske behöver lite övertalning men är övertygad om att hon ska förstå sitt bästa.

Saker är dock inte rktigt som han tänkt, när han under falsk identitet kommer tillbaka till Stockholm. Silfverbielke får några riktigt stora överraskningar som förändrar allt.
Det tar inte många minuter för honom att bestämma sig för att allt som gått snett är kommissarie Colts fel och en fruktansvärd plan tar form i Silfverbielkes hjärna.

Boken är spännande, så spännande att det är svårt att sluta lyssna. Samtidigt så förstår jag kritiken mot allt sex. Silfverbielke använder sex som maktmedel och för egen njutning, det handlar inte om kärlek eller närhet. Det hade inte varit något problem att tona ner det ibland, för det driver inte historien framåt.

Stefan Sauk gör som alltid ett fantastskt jobb. Vid det här laget är Sauk Silfverbielke, så utan honom skulle boken förlora en dimension.

Och slutet? Ja det kan få vem som helst att bli frustrerad eftersom det är en cliffhanger som heter duga. För alla som frågar, ljudboken slutar precis som den ska, det fattas inget!
Fortsättning kommer redan under tidig vår!

Återvändaren får 3+ i betyg. “ 

Sauk, Silfverbielke och överdos av sex

Vem kom först, Sauk eller Silfverbielke?

Ibland händer det. Den där perfekta kombinationen av karaktär och inläsare som gör att ljudboken blir ett alldeles eget fenomen. Så var det när En nästan vanlig man kom ut för ett par år sedan. Plötsligt pratade alla om den obehagliga psykopaten Silfverbielke och i“ samma andetag nämndes alltid Stefan Sauks tolkning av densamma. Det var som att den ena inte kunde existera utan den andre och som att de två hade gett ljudboken ett eget liv bortanför den tryckta boken.

Många skulle säkert tycka att det var obehagligt att för-knippas med Sveriges för tillfället mest omtalade psykopat men det verkar inte vara något som berör Stefan Sauk. Han berättar själv att det som fängslade honom från början var just böckernas råhet. Det finns något fascinerande över en person som är så totalt hämningslös och frånkopplad från verkligheten. Man kan riktigt känna obehaget när man läser säger Stefan.

Silfverbielke verkar dessutom bara bli mer skruvad med tiden berättar Stefan, och i Återvändaren är han värre än någonsin. I sista boken, som släpps om ett par veckor, har Silfverbielke tvingats till landsflykt men han är besatt av sin psykiater Mariana Granath som han har lämnat kvar i Sverige. Han tycks också bli mer och mer besatt av hämnd för varje dag som går säger Stefan.

När vi fick träffa mannen bakom Silfverbielke var vi förstås nyfikna på hur man går in i rollen som en psykopat. Hur förbereder man sig?

““Jaaa, jag brukar värma upp genom att gå ut och strypa 15 katter som jag sen tar hem och sprättar upp“” skämtar Stefan och visar med en demonstrativ gest hur han skulle gå tillväga. Med mer allvar berättar han sen att det inte finns några genvägar för att bli en bra inläsare. Det gäller att förbereda sig väl och läsa boken innan. Gör man inte det kan det dyka upp obehagliga överraskningar när man kommer till slutet berättar han, något han själv har lärt sig den hårda vägen.

Det andra som är otroligt viktigt berättar Stefan är att vara fokuserad och inte stressa. När man går in i studion måste man lämna resten av världen ute och helt gå in i sig själv. Där skiljer sig inläsaryrket mycket från jobbet som skådespelare. När du läser in en ljudbok sitter du helt ensam i studion och måste ha totalt fokus under 3-4 timmar säger Stefan. Något som vi hör från vår källa i studion att just Stefan Sauk är känd för att göra.

På frågan om Stefan har någon drömbok som han skulle vilja läsa in svarar han att det har han redan gjort: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway.

Stefan lämnar oss med ett boktips åt Storytels lyssnare: Jussi Adler Olssons böcker, som han själv har läst in, menar Stefan är något utöver det vanliga. Han beskriver dem som en blandning mellan James Ellroy och George Pelecanos; otroligt välskrivna och mer åt crime noir-hållet. Ett bra boktips att fylla tiden med innan Återvändaren släpps om två veckor. Och har du inte lyssnar på En nästan vanlig man än så har du tid att göra det nu. Det är en bok som ska höras!

Återvändaren släpps hos Storytel i september 2012.

Nästa bok om Silfverbielke,“ Uppgörelsen kommer våren 2013.

Vem kom först, Sauk eller Silfverbielke?

Frågor och svar till Dag Öhrlund

Idag har vi fått släppa Dag Öhrlunds nya bok ”TIll minne av Charlie K” före alla andra!
Vi passade på att ställa lite frågor till Dag om den nya boken och hans skrivarprocess. Så kunde vi ju inte låta bli att “ fråga om“ Silfverbielke, för vi vet att många väntar på en fortsättning!

– Vad inspirerade till boken?“ 
Från min skrivarlya på Gärdet har jag utsikt över Frihamnen, och kom då på idén med en privatdeckare som väljer att bo i ett hamnmagasin istället för i lägenhet eller hus. Jag började promenera i hamnen på luncherna och fick massor av inspiration. Hamnar är, liksom järnvägsstationer och flygplatser, spännande ställen! Vart kommer fartygen ifrån och vad innehåller alla containrar? Vart är färjorna och människorna på väg? Finns det smuggelgods ombord? Många spännande frågor …

– Är det tänkt att det ska bli en serie?
Från början var det inte det, men nu växer tanken sig starkare och jag diskuterar möjligheten med förlaget. Bland testläsarna har huvudpersonen Niclas Jones omedelbart blivit mycket populär!

– Hur lång tid tar det för dig att skriva en bok?
Svårt att svara konkret på eftersom det är svårt att mäta hur lång tid idéprocessen tar från ax till limpa, samt tiden för att göra all research. Själva skrivandet går på mellan fyra – sex månader beroende på hur disciplinerad jag är och hur ofta vardagen kommer emellan med andra krav.

– Hur skiljer sig processen från när du skriver tillsammans med Dan Buthler?
Dan och jag har ju gemensamma idéer som vi utvecklar och finslipar. Vi gör också större delen av researchen tillsammans, innan jag skriver historien. I det här fallet har jag förstås fått och utvecklat hela idén själv. Eftersom jag inte hade tid att göra researchen själv har jag haft hjälp av en duktig assistent -“ Philip Hammar

– Har du hela historien klar innan du börjar skriva eller hittar du på medan du skriver?
När jag jobbar ihop med Dan har vi historien klar i ganska bestämda drag, men naturligtvis kan jag under skrivandets gång komma på scener som jag lägger in själv. När jag började skriva ”Till minne av Charlie K” var jag så ivrig att jag faktiskt inte hade precis hela historien klar för mig, delar av den växte fram under skrivandets gång.

– Var du med och bestämde vem som skulle läsa in boken när den blev ljudbok?
Ja. Förlaget kom med ett förslag – Reine Brynolfsson – som jag tyckte var bra.

– Lyssnar du själv på ljudböcker?
Inte ofta. Jag tycker att idén är lysande men lyssnande passar inte riktigt in i mitt liv. Dessutom konsumerar jag nästan ingen svensk litteratur utan nästan uteslutande engelsk eller amerikansk.

-Om ja, Har du någon favorituppläsare?
I Sverige är det tveklöst Stefan Sauk, som läst in de flesta av Dans och mina böcker. Stefan har en förmåga att dramatisera så att det blir spännande radioteater av alltihop.

– När kommer nästa bok om“ Silfverbielke?
Den heter ”Återvändaren”, är en fortsättning på vår succébok ?Grannen? och kommer om allt går väl ut i september. Den är i alla fall färdigskriven och jag kan garantera att inga Silfverbielkefans blir besvikna!

Frågor och svar till Dag Öhrlund

Intervju med författaren Dan Buthler

Här följer Jonas Tellanders tolkning av Dan Buthlers svar på frågor från Storytels lyssnare:

  • Charlotte Kjaer:“ Hm… vet faktiskt inte mer än att du kan framföra att jag tycker de är de mest lysande författarna i modern tid! WOW säger jag! — Jonas: Dan blev mycket smickrad när han läste det här och tog av sig glasögonen och torkade sina ögon.
  • Camilla:“ Var de hittar alla sexfantasier någonstans 😉 de är verkligen vulgära i böckerna haha! — Jonas: Dan förklarade att“ Silverbielkes“ sexuella eskapader är en slags mental kontrollmekanism som krävs för att han inte ska begå fler och värre våldsbrott.
  • Camilla Söderbäck-Özer: När kommer Silverbjälke tillbaka. Just nu vaxat inJordens väktare. DB & DÖ just nu bästa författar duon på länge. — Jonas: Enligt Dan har de ännu inte börjat skriva på nästa Silverbielke och den kommer under inga omständigheter att hinna släppas under 2011, tyvärr. Det kommer dock (minst) en uppföljare till Grannen.
  • Britt-Marie Hedman-Danielsson: Hur många gånger har han fått frågor angående sitt efternamn? Frågan om han jobbat som Buthler (dock felstavat :)) Låter som ett taget namn… 🙂 — Jonas: Dan har fått frågan om sitt efternamn exakt 34’000 gånger i och med Britt-Maries fråga. Han utlyser nu en tävling för den som kan komma på ett nytt servitörsskämt om hans efternamn.
  • Maria Sääw: Jag vill veta hur en normal arbetsdag ser ut, hur han gör när han skriver, var han sitter och så. Och hur han gör när han börjar på en bok, hur han lägger upp arbetet. — Jonas: Dan berättade att det är Dag (Öhrlund) som skriver böckerna. All research och strukturen på böckerna inklusive alla händelser som för handlingen framåt i kapitlen skapar de gemensamt, sen kryper Dag in i sin skrivarlya och sätter ord på storyn. Dag skickar sen över cirka 50 sidor åt gången som Dan läser igenom och de diskuterar.
  • Barbro Jonsson: När kommer tredje boken om Silverbielke? Kan inte släppa En vanlig man och Grannen. Vill ha fortsättning. Har svårt att lyssna på andra för jag bara väntat å väntar — Jonas: Se svar på Camilla Söderbäck-Özers fråga ovan. Silverbielke är populär på många sätt…
  • “ Majken Sundborg har 3 frågor: 1) Har det hänt att du å Dag har hälsningspresenterat er med: GodDag å GodDan? 🙂 — Jonas: En gång per dag. 2) Har du å Dag jämfört era personliga inre bilder av herr Silfverbielkes utseende/finns det någon på jorden vandrande dubbelgångare, alltså vad gäller det yttre? — Jonas: Dan berättade att de hade ganska olika bilder av honom, Dags inre bild av Silverbielkes yttre var en mer tvålfager kille medans Dan’s Silverbielke personia var mer av en Persbrandt-typ. 3) Har ni vid något tillfälle berört möjligheten att låta någon av era romanfigurer ”träffa” en annan litterär figur i ett kommande alster? — Nej
  • Helen Lundh:“ Fråga honom när han vill äta lunch med mig ;))) — Jonas: Du kommer få din chans att vinna en date med Dag och Dan, vi återkommer i ämnet under året…
  • Mats Nydesjö: Hur jobbar dom två, Öhrlund och Buthler, ihop. Skriver båda? Hur skriver dom? Vart annat kapitel? Hur mycket har dom kokat ihop på förhand och hur mycket utvecklas allt eftersom skrivandet tar fart? — Jonas: se Dans svar på Maria Sääw’s fråga ovan. Väldigt litet utvecklas eftersom skrivandet ”tar fart”, nästan allt är bestämt på förhand.
  • Zenita Strindlund Norberg: Grannen var gastkramande, äcklig , vidrig mmm men HUR kommer man på den verdervärdiga människan silverskijöld ???? Hur gör man sån research ?? — Jonas: Även om inte Silverbielke är en karbonkopia på en verklig människa så menar Dan att det i samhället finns många psykopater som gestaltar ett liknande maktbeteende, inte sällan handlar det om ledande personer med inflytande över många människor. För information om hur Dag och Dan gör research, ta en“ titt på deras blogginlägg!
Intervju med författaren Dan Buthler

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Vi har ju berättat tidigare att vi inte är så många på“ Storytel“ som driver den dagliga verksamheten. Detta är naturligtvis både kul och utmanande, men ibland kör det ihop sig lite.

I veckan hade vår VD Joans möjligheten att äta lunch med författaren Dan Buthler, ena halvan av Buthler & Öhrlund, för att bland annat prata om deras nya bok“ Jordens väktare. Men Jonas hade också möjligheten att ställa frågor från er lyssnare som ni hade ställt på vår“ Facebooks-sida. “ Vi annonserade att svaren skulle komma som ett blogginlägg idag.

Så nu har vi kommit till den tidpunkt då vi måste be om ursäkt för att vi tog oss vatten över huvudet! På grund av allt som händer med arbetet att förnya och förbättra tjänsten så har vi helt enkelt inte lyckats sammanställa svaren under dagen.

Istället vill vi erbjuda den sista delen av Buthler & Öhrlunds smyglansering av sin blogg och återkommer nästa vecka med svaren på era frågor!

Bilden ovan är Stefan Sauk som läser in Jordens väktare!

Ha det gott och vi önskar mycket nöje med ljudböcker!

Katapultbana 3

Visst blir man nyfiken? Såg en skylt som pekade mot den när vi var på researchbesök på en anläggning för att lära oss mer om att spränga saker i luften. Vi fick tyvärr inte fotografera, vi ville nog båda ha den bilden. Naturligtvis var vi tvungna att fråga den vänlige mannen om vad en katapultbana är, men han flinade lite hemlighetsfullt.

Vi hade just kommit till en statlig anläggning som har kilometervis av stängsel med obligatorisk taggtråd. Vår värd skojar om att det vore bättre om taggtråden lutade inåt, vilket antyder att det krävs en ganska speciell läggning för att arbeta på stället.

Efter att ha fått en otäck, flera timmar lång, lektion i hur man med ganska enkla medel kan tillverka bomber och andra synnerligen skadliga manicker, fick då svaret. Katapultbanan används för diverse hemliga tester och utvärderingar av vapen. Men de anställda hade även en liten inofficiell tävling som gick ut på att se hur långt de kunde skicka motorblocket från en Volvo 740 med hjälp av sprängmedel. Kanske var det där med taggtråden inte bara ett skämt?.

Kumlaanstalten, så skönt att åka hem

Klyschan om skilda världar passar så brutalt bra. Den smutsgula muren är sju meter hög. Sju meter låter kanske inte så farligt, men stavhoppsfenomenet Sergej Bubka tog sig ibland över sex meter, med ansats, stav och bra spikskor. På insidan fungerar det effektivt som ett slut på världen.

Det kan uppenbarligen inte vara bra för själen att vara inlåst tillsammans med andra som, precis som andra däggdjur, reagerar med aggression på att vara fångade. Så hur ska vi hantera människor som inte kan/vill leva efter reglerna i samhället? Att sätta dem på ett ställe som Kumla är ju bara att skjuta problemet framför sig, vi förstår att det är nästan självklart att de som kommer ut så ofta begår nya brott. Se där, ett ämne att ge ett nobelpris till lösningen på.

Återigen fick vi lära oss att det vi ?vet? inte stämmer med verkligheten. Våra föreställningar om intagna som duschar och slåss i sterila, kaklade rum, visade sig vara gruvligt omoderna. Istället har alla egen toalett och dusch, ganska mycket som känslan i en korridor för studenter.

Området som anstalten huserar på är enormt med mängder av byggnader och flera stora öppna områden med bland annat en normalstor fotbollsplan. Vår ganska självklara fråga om vad som händer om en helikopter skulle landa för en fritagning besvarades med det ganska underbara ?det råder flygförbud över området?.

En annan bisarr detalj var rastgården helt inklädd i korrugerad plåt, för att de som har den högsta säkerhetsklassen skulle kunna komma ?ut? och spela lite basket.

Vi fick se snickeriverkstaden där de intagna måste jobba och den beskrevs med inte så lite stolthet som en av Sveriges mest lönsamma. Åtminstone fann vi en fantastisk ironi i att Kumla har monopol på att tillverka inredning till svenska anstalter. Så när det är upplopp i Tidaholm får fångarna på Kumla mer jobb.

Vilket ansvar har vi för det vi skriver?

Vi har ofta funderat över om det finns en risk att vi kan riskera att ge dåliga idéer till fel människor. Det sägs ju å andra sidan att upplägget bakom 11:e september-attackerna använts i minst tre böcker före det gjordes i verkligheten.

I kommande ?Jordens väktare? använder vi oss av väldigt enkla metoder för att ställa till med stor förödelse. Utan att föregå handlingen för mycket kan vi avslöja att vi tänkte i termer av ?Claes Ohlsson-terrorism?, det vill säga verktyg som är ganska enkla och billiga att komma över och använda. Givetvis är vi inte så tydliga med exakt hur man skulle kunna gå tillväga, men ändå. Vad tror ni som läser detta? Är det risk att vi sätter griller i huvudet på någon störd typ eller är det tvärtom så att det kan vara bra att peka på hur sårbart vårt samhälle kan vara för attacker?

Ljudbok, en annan sorts ?läsning?

Av någon anledning har vi haft mer framgång med våra ljudböcker än med de tryckta. Som vanligt försöker vi begripa varför det är så och som vanligt får vi aldrig hela svaret 😉

Vad vi vet är att en stor anledning är att Stefan Sauk läst tre av våra böcker. Glädjande nog är han tillbaka till kommande ?Jordens väktare? som släpps den 12 april. Det verkar som det finns två olika skolor“ av hur en bok ska läsas in. Tomas Bolme (mord.net) och Magnus Roosmann (Ares tecken) läser mer ?återhållsamt? vilket verkar ha sin publik, medan Stefan ställer till med en liten privat föreställning i denextremt lilla och helt ljudisolerade studion. Detär en märklig känsla att se honom utan att höra vad han säger. Som tur är kan ni ju det, vi är väldigt glada och stolta över att ha en så begåvad ?medberättare? Tillsammans blev vi till exempel nominerade till det första ljudbokspriset, Iris-priset, för hans uppläsning av ?En nästan vanlig man?. Snart har vi nöjet att bjuda på nästa föreställning.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Mer Buthler & Öhrlund hos Storytel!

Förra veckan hade vi på“ Storytel“ äran att få smyglansera Buthler & Öhrlunds nya blogg i vår blogg som lite uppvärmning inför släppet av deras nya bok Jordens väktare.

Nu “ kan vi berätta att vi får möjlighet att släppa“ Jordens väktare redan nästa vecka, en vecka före alla andra! Det tycker vi är så skoj att vi firar med ytterligare inlägg från Buthler & Öhrlund, varsågod!

På plats i Florens II

Vår guide, Malin är verkligen en skatt! Med, (ibland tillkämpat?), humör, lotsar hon oss genom gränder och sekler. Med tanke på att våra frågor inte riktigt handlar om det andra turister brukar fråga, (Var finns det avsides garage man kan hyra för att kunna svetsa? Finns det ett industriområde där man kan provflyga ett leksaksplan som har en topphastighet på 300 km/h?), gör hon ett storartat jobb. Hon ordnar till och med ett möte med en lokal frilansjournalist som får in en artikel om oss i Corriere della Sera. Intervjun sker över en, sedvanligt utdragen, middag med mängder av rätter från det toskanska köket. Ibland är det helt ok att arbeta över. 😉

Efter några underbara dagar i staden inklusive en bilutflykt upp i bergen på hisnande småvägar har vi lyckats låta våra skurkar utföra ett väldigt spektakulärt terrordåd mot EU:s miljöministrar och försöka komma undan en mängd poliser på bergsvägar utan skyddsräcken. Om du inte är nyfiken på att läsa ?Jordens väktare? nu, så säg inte att vi inte har försökt 😉 (Boken utkommer på Bra Böcker Bokförlag den 8:e april 2011).

Denna bok hade blivit så mycket sämre och mindre spännande utan Malin Jansson i Florens. Tack och kram, Malin!

Research och trovärdighet

Även om det mesta vi hittar på är dikt och ljug så arbetar vi efter en enkel tes. Om vi väljer att skriva om något som finns i verkligheten, så ska vi ta reda på hur det är i verkligheten. Vi vet ju inte vilka som läser, men det lär ju finnas piloter, sjuksköterskor, brandmän och politiker. så ofta vet läsarna mycket mer än vi om något vi vill beskriva. Vi blir själva irriterade när vi upptäcker saker i böcker som vi vet eller misstänker är fel, så det känns viktigt att inte utsätta er läsare för det samma. Trots allt försöker vi skapa en underhållande illusion att kliva in i och där vill vi att ni ska vara kvar så länge som möjligt.

Dessutom är det fantastiskt kul att träffa alla hjälpsamma människor som glatt står ut med våra frågor och infall. (Tack allihop som har hjälpt oss, förresten!)

Vissa saker hade vi aldrig kunnat dikta ihop utan de har uppstått när vi varit ute i verkligheten. Sättet som Silfverbielke stjäl en Ferrari på, den fule och otrevlige besättningsmannen i hamnen i Travemünde och när vi skulle hitta en tröstlös barndomslägenhet till Linda Scheckers tragiska uppväxt. När vi letade bland höghus i Flemingsberg hamnade vi på Terapivägen och så fick det naturligtvis bli.

Vi har även haft ofantligt stor hjälp av våra nya vänner på polisen, som till exempel vår ?hustekniker? Björn Rydh, som ju finns med böckerna med eget namn. Bilden är från Polishuset där vi fick gå igenom fotografering och lämna våra fingeravtryck.

Att ?skriva? ihop

Vi får ofta frågan hur det går till när man skriver ihop. Faktum är att vi inte har en aning. Vi brukar säga att Dan inte kan skriva och att Dag inte kan tänka 😉 Så för att få ihop en halvhygglig författare behöver vi vara två.

Vi bestämmer oss för att en bok ska handla om ett tema. När vi har detta klart för oss så sätter vi oss under några intensiva veckor och bestämmer karaktärer, miljöer och handling kapitel för kapitel. Först när detta är gjort sätter Dag sig och skriver hela historien. Sedan återstår bara genomgången av vår redaktör, alla tusentals korrigeringar efter hennes skarpsynta upptäckter, korrekturläsning och lite arbete med omslag, marknadsföring andra detaljer. Så det är ofantligt skönt att vara två nästan jämt. Utom när pengarna ska fördelas 😉

Underhållning eller allvar?

Ibland känns det lite trist och orättvist att böcker klassas ned som lättviktiga och ointressanta för att de placeras på en viss hylla hos bokhandlaren. Precis som att det är lite ?fult? att skriva saker som många människor kan och vill läsa.

Vi har alltid en fundering kring ett ämne som bas när vi börjar på en bok. Inför ?mord.net? funderade vi på att skriva en debattbok istället, men kom fram till att vi förmodligen inte skulle få en speciellt stor läsekrets. Så vi valde att göra en vuxensaga som visar på att det finns ett gigantiskt behov av att världens poliser hittar former för att samarbeta mot brottsligheten på Internet. Även om det inte har gått riktigt så långt som i boken är det fortfarande ett otroligt stort problem. Är det då fel väg att gå via underhållningen för att kunna starta en debatt?

Mer Buthler & Öhrlund hos Storytel!

Buthler & Öhrlund hos Storytel!

Det har nog inte undgått någon att författarduon Buthler & Öhrlunds böcker har blivit populära och uppmärksammade på“ Storytel!

Det är många som gillar böckerna och ännu fler som har åsiketer om desamma, så vi blev väldigt glada när vi hade möjlihet att bjuda in till frågestund med Dan Buthler på vår“ Facebook-sida“ den 9 mars så du som lyssnare kunde ställa frågor och ventilera tankar kring böckerna och få svar!

Den 12 April släpps Buthler & Öhrlunds nästa ljudbok, Jordens väktare, på Storytel och detta vill vi uppmärksamma lite extra! Så vi har nu glädjen att berätta att Buthler & Öhrlund kommer att smyglansera sin egen blogg genom att gästblogga hos Storytel!

De kommande veckorna får du läsa om hur denna författarduo arbetar när de skriver böckerna! Vi får en liten inblick i allt från manus-arbete, reserch och hur det går till när boken blir ljudbok!

Vi börjar med ett första inlägg från“ Buthler och Öhrunds blogg“ redan idag, varsågoda!

 

Visst är det intressant att så mycket av vår underhållning handlar om död?

De flesta av oss har ingen egen erfarenhet av döda människor. Visst finns det människor som har som arbete att ta hand om en oundviklig del av livet, men idag dör allt på behörigt avstånd från oss. Inte ens slakten av det vi äter dör inför oss.

Är det därför döden är med i nästan alla våra lediga stunder? Vi kopplar av med filmer, tv-serier och (helst, om jag får välja ;)) böcker, där handlingen kräver att någon stackare sätter livet till. Allt från de smågulliga ?Morden i Midsommer? till overkliga splatterfilmer. Mord och död är basen för merparten av vår underhållningsindustri.

Varför är vi så fascinerade av döden? Handlar det om vårt behov av att se det goda vinna i en värld där vi, som aldrig förr, får höra om allt elände som drabbar människor varenda dag?

Får vi utlopp för primitiva däggdjursinstinkter som kräver hämnd i ett, åtminstone på ytan, välordnat och civiliserat samhälle? Eller är vi bara slöa och har vi bara vant oss vid att någon måste dö för att föra historien framåt?

Vad ska läsaren tänka?

Vi hamnar ofta i diskussioner om hur vi ska berätta en viss episod för att få fram en viss känsla eller attityd. Det är ju inte så spännande att läsa att någon ?är så arg att han kokade inombords?.

Samtidigt som vi letar efter ett nyanserat sätt att uttrycka just denna händelse så ska det beskrivningen passa in i handlingen, drivet och tempot, och stödja och helst fördjupa känslan läsaren får av karaktären.

Allt detta kan göras på så många olika sätt och dessutom har vi nu förstått att hur vi än väljer att göra, så kan det läsas på nästan lika många sätt. Så vi har kommit fram till att vi helt enkelt måste skriva på ett sätt som vi båda känner uttrycker det vi vill nå fram med och sedan får vi hoppas att så mycket som möjligt når fram till läsaren. Det är nämligen så att ingen läsare någonsin kommer att få ?höra? samma historia som vi försöker berätta, bara en alldeles egen variant, som är personlig för var och en. Men i detta ligger å andra sidan en otrolig charm.

Hur kommer ni på allt?

Det korta svaret är väl egentligen att dikten aldrig ens når verkligheten till knäna. Om vi säger Josef Fritzl? Eller den i stort sett okände ukrainaren Andrej Tjikatilo? Han dömdes till döden och avrättades för att ha mördat. torterat och delvis ätit upp 52 kvinnor och barn. Polisen hittade delar av offren i en frys i hans hem.

Så när vi skriver om den ondska som faktiskt finns i världen så kan det låta som vi är helt vrickade. Det kan ju i och för sig vara sant, men jag tycker kanske inte att det går att använda just våra böcker som bevis 😉

Visst är vi väldigt öppna med att beskriva vad människor är kapabla till och beredda att faktiskt göra mot andra, men på det stora hela är det ju faktiskt mycket värre att läsa en kvällstidning en helt vanlig vecka.

På plats i Florens

Vi åkte på en resa till den vackra, gamla staden i Toskana. Våra skurkar i ?Jordens väktare? kommer nämligen att ställa till med en massa trubbel bland all historia och konst. Vi har tyvärr inte tid och råd att åka till alla ställen vi skriver om och eftersom detta åter är en internationell historia så kan vi ibland önska att vi kunde hålla oss till att skriva om mord på Gotland, eller något annat ställe där vi kunde ha råd att vara så noggranna som vi skulle vilja. Men till Florens måste vi helt enkelt åka.

Det började ju inte så bra, i Frankfurt fick vi beskedet att det snöade och stormade (mars 2010) så det var nog lite oklart om det skulle gå att flyga dit. Senare när vi nästan gett upp visade det sig att vi kunde flyga till Bologna som tydligen har en mycket större flygplats. En titt på kartan visade att det ändå måste vara bättre än ett hotellrum på flygplatsen i Frankfurt. Så sagt och gjort. Att vi hade bokat hyrbil till flygplatsen i Florens måste ju gå att ordna? Det skulle gå buss dit och det var ju bara 13 mil.

Nu visade det sig att trafiken här mäts i timmar och inte avstånd. Snön hjälpte ju förmodligen inte heller. Så när vi kommer fram efter en fem timmars krypkörning i Alperna var taxi det enda som funkade. Det visade sig dock snart vara en välsignelse. Florens är nämligen, på gott och ont, i grunden fortfarande en medeltidsstad. Och då var yrket stadsplanerare inte riktig på modet. Så man får helt enkelt inte åka in i stora delen av staden och även om man gör det så är det ett veritabelt äventyr att parkera.

Så, ännu en gång, fick vi en påminnelse om att man inte kan planera vare sig terrordåd eller bokhandling utan att resa sig från tangentbordet och åka ut i världen. Att det sedan är till ett ställe där mat och vin är helt fenomenalt får man bara ta 😉

Buthler & Öhrlund hos Storytel!